lördag, april 5

Lemuren i luren


Jag hade helt glömt av det, men alla måste ju få en födelseannons. Så i nästa nummer av lokaltidningen Mitti, för Järfälla OCH Solna / Sundbybergsregionerna (alltså, i båda upplagorna) kommer Alex födelseannons att publiceras. Håll utkik! Tillsvidare kan ni hålla tillgodo med nätversionen. Beskåda den Här.

För övrigt så mår jag helt ok. Ekonomin är inte den bästa, men så länge mitt barn har blöjor, mat, varma kläder på kroppen och är lycklig, älskad och väl omhändertagen så kan man ju alltid skrapa ihop så man får i sig lite mat efter att Alex grejer är köpta och hemburna. Honom går det ingen nöd på, han har allt han behöver och han mår alldeles fint förutom lite feber som kommit och gått ett par dagar. Det får man stå ut med. Idag är han brännhet, jag har sovit halvtimmar och kvartar lite här och där och sedan vaknat för att vyssja min varma unge, så man kan inte säga att jag är pigg. Jag har bara varit hemma de senaste dagarna, knappt gått ut, fixat och bott in mig i min nya ensamhet. Den är bättre än jag kunnat föreställa mig. Jag behöver det här. Jag trivs ensam med mitt kid.

Han och jag kom snabbt in i en gemensam harmoni med rutiner som passar oss båda. Han utvecklas så otroligt fort och lär sig nya ljud varje dag. Han ler och skrattar mest hela tiden. Det är en riktig solstråle jag har här. Jag vaknar tidigt i ottan, under natten har jag lagt honom bredvid mig vid sista matningen så vi har somnat tätt intill varandra under det tjocka, varma duntäcket. En liten hand sluts kring en av mina hårtestar och drar litegrann. Jag öppnar det ena ögat, sömndrucket, lite suddigt. Möts av en klarvaken, mörk blick som gläds åt att mamma äntligen slår upp ögonen. Ett litet förtjust tjut; "Egaaaoo!" och en liten hickning hälsar mig godmorgon. Och sen sprattlar han lite och luftar in täcket. Skrattar och försöker stoppa min hårtest i munnen. Vad gott det är med mammas hår! Nästan lika gott som täckeskanten, gosedjursboken, lekfilten och de egna fingrarna som utforskades grundligt dagen innan. Allt måste stoppas i munnen, det måste undersökas hur allt smakar! Hur ska man kunna veta vad saker och ting är, och bestämma vad man tycker om dem, om man inte smakar på dem?

Jag kliver upp och tar med mig ungen till skötbordet. Vi går igenom den vanliga diskussionen och byter och torkar och jag sjunger lemurlåten. Det är hans favoritlåt som jag hittat på själv. Jag hittar på egna sånger för jag tycker de flesta barnsånger som jag lärt mig är rätt töntiga. Förutom Varm korv boogie, Trollmorsvaggvisan, Upp & ner - ner och opp (från Pippi tror jag det är), Imse vimse spindel (som omskrivits till covern 'Imse vimse Alex') och lemurlåten så sjunger vi också "These boots are made for walking" (Nancy Sinatra), "Superstar" (rollergirl), "Morning song" (jewel), Macarena (Los del rio) och "I've got you under my skin" (Sinatra). Bland annat. Lemurlåten är förstås också rätt töntig. Man blir faktiskt lite töntig när man har barn för man gör allt för att få dem att skratta och vissa tonlägen, ord, sånger och ljud är helt enkelt bättre än andra och det är alltid just sådana ljud och tonlägen och visor som är "minst coola" som genererar mest förtjusta utrop och skratt. Jag har alltid tyckt att barnvisor är det löjligaste som finns och vissa av dem kan jag faktiskt inte med. Sen finns det ofta ett stråk av smärta och sällsamhet i vissa sånger som genererar visst obehag från min sida.

Jag har tillexempel aldrig förstått att människor sjunger "En sal på lasarettet" som vaggvisa för sina kids. Varför vill man sjunga om en unge som har TBC, som så gärna vill hem men aldrig får komma hem utan årstiderna går förbi utanför fönstret och mamma lovar att snart får du åka, och sen dör ungen? Det finns någon slags obehaglig sensmoral i grunden där som jag inte förstår mig på. En känsla dröjer sig kvar när låten är slut, en skuldkänsla, man tänker på modern som förlorat sin unge och som hela tiden lovat att hon ska få komma hem men aldrig fick det, hon har lovat sig igenom årstiderna och kunde inte hålla det och nu sitter hon där. Jävligt obehagligt.

Men lemurlåten, den är enkel och glad (och lite fånig) och går ungefär så här:

"Hallå-å i luuren?
Är det du som ri-inger?

Hallå i luren -

Är det lemuren?

En lemur i min lur

En lemur i Din lur
Lemuren i luren
ringer till dig!


Hallå-å i luureen

Är det du som riingeer

Hallå i luuren

Är det lemuuren?

Lemuuren i luren till dig!"

Den ligger helt klart etta på Alexanders Trackslista den här veckan.
När vi ändå är inne på musik, som ju är så kul enligt både mamma Loo och Alex, så finns det ju en del tunes som vinner mer popularitet än andra. Jag lyssnar ju på musik i stort sett hela min vakna tid och winampen står på random med hela musikhårddisken inläst som är vadå - 150 GB? Så det blir ju en hel del. Bland Alex favvosar just nu kan vi nämna:

The source feat Candy Station - You've got the love
Malaria VS The Modernist - Kaltes Klares Wasser
The flying lizards - Money
Shpongle - Divine Moments Of Truth
Scatman John - Scatman
George Michael - Spinning the wheel
Aphex Twin - Rubber Johnny

Bloggeurism & Dagboksskrivande

Och så har jag engagerat mig mycket i ströbloggläsande mellan varven. Det är verkligen som ett virus det där med bloggande. Alla gör det och alla pratar om att de gör det. När jag började skriva dagböcker på nätet så kallades det inte för bloggande. Jag skrev dagbok på Lunarstorm (av alla jävla ställen!) redan 1997 eller om det var tidigare till och med, och många av mina läsare som jag har idag har följt mig ända sedan den tiden. Jag minns inte när jag började skriva på ElakPistol (läs en liten artikel om elakpistol Här!) EP var en gratis version av Sourze, och den lades dessvärre ned efter några år, vilket var sorgligt. Där blev jag bekant med andra skribenter och blev ganska populär, röstades till veckans bästa flertalet gånger, och började väl känna in mig i min "stil" eller "nisch", hur man väljer att uttrycka sig. Jag har skrivit dagböcker och varit flitigt bevakad av andra medlemmar på många communities - Lunar, Helgon, Kamrat, QX, Playahead och fan hans moster. Idag är jag fortfarande medlem på några, men Lunarkontot är stängt för länge sedan vilket är lite synd eftersom jag raderade ett konto med dagböcker som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och jag tänkte mig inte riktigt för när jag för två-tre år sen valde att radera hela mitt konto. Jag tror att jag raderade mig för att det fanns så mycket känsloladdade poster som jag skrivit utan att egentligen tänka mig för, och min backkatalog av dagboksanteckningar var så många sidor lång att jag inte fick överblick över det hela. Det var flera hundra sidor av tonårsångest kan jag garantera. Det jag ville komma till är att jag idag inte sprider ut mig som jag gjort tidigare, då jag lade upp mina dagböcker på flera sajter för att bredda mig, och då jag ibland skrev lite mer hemliga anteckningar som bara vissa godkända hade tillgång till. Idag finns allting i bloggen och jag skriver inte i dagböckerna på mina communtykonton. Den enda sajten som ibland får en eller annan exklusiv text är Katastrof, av det skälet att jag diggar deras koncept, jag har en uppsjö gamla texter där som går ett par år tillbaka i tiden och jag har snackat med många schyssta typer därifrån. De har ett udda koncept och jag gillar individualism. Easy as that.

Lösenordsskydd

Jag har tänkt över möjligheten att lösenordsskydda bloggen flera gånger men aldrig funnit tillräckligt många vägande argument för det. Att skydda bloggen och begränsa vilka som får läsa mig skulle generera hundratals mail från folk som ville ha lösenordet och rent administrativt är jag för lat för att sitta och researcha varenda jävel så att inte "fel" personer får det. Dessutom skulle jag tappa en avsevärd mängd läsare eftersom de är vana vid omedelbar access, den tillgänglighet som en underkatalog på en stor server levererar är trots allt överlägsen. Jag skulle inte locka till mig särskilt många nya, och hela idén med att blogga är ju att skriva för så många som möjligt och att sprida sitt ord och sina tankar, jag är ingen jävla finsalongs-kulturmänniska typ Andres Lokko som väljer vilka som ska ha 'privilegiet' att läsa det jag har att säga. Dessutom är jag inte tillräckligt självgod. Om jag är så smaskig och hemlig att jag lösenordsskyddar mina texter så måste jag ju fan leverera riktiga godingar till inlägg hela tiden som kan motivera det hela. Hur lame är det inte att sitta och harva på med vardaglig brödtext om tesorter och TV-program och planlöst babbel i ett sånt läge, det kan man ju bara inte göra. Publiken kräver att få valuta för sina ansträngningar och om de nu anstränger sig för att få tag i lösen måste ju jag leverera därefter också. Jag tror ärligt talat inte att jag har tillräckligt med smaskigt material att komma med.

Dessutom är det väl ändå lite sent för det. Jag gör ju inte särskilt stor hemlighet av något i mitt liv. Min förmåga att hålla tyst om saker är ju inte direkt en av mina starka sidor. Nä, jag fortsätter att outa mitt mer eller mindre märkliga liv som jag alltid gjort.

Livet, livet, livet

Nästa vecka ska jag träffa en journalist från Sveriges Radio. De vill ha mig med i ett program på P4 som behandlar min gamla räv "Generation Y" och hur min syn förändrats nu när jag och mitt liv har det. Kul! Dessutom inleds min ADHD- utredning på Måndag, Jag ska ha möte med socialtjänsten angående eventuella stödbehov nu när jag och H separerat, och så ska jag försöka hålla mig lite mer socialt aktiv. Jag har ju så sakta initierat mitt sociala leverne igen och det känns grymt bra. Nu när jag bor ensam med Alex, är singel och frisk, och har riktiga rutiner för första gången i mitt liv vore jag korkad om jag inte gjorde något av det. Min nya frihet.

Efter en tid
då det varit ganska glest mellan blogginläggen kommer jag att bättra mig framöver. Det värsta är över vad gäller separationen och nu känner jag istället lättnad och glädje kring det hela. Det är förbaskat skönt att vara ensam och rå om sig själv och bara ha mitt barn att ta hänsyn till. Vi borde ha separerat för länge sedan. Det är klart att jag fortfarande känner mig lite sårad och trampad på. Men mitt förhållande med H är över sedan länge, det är bara det att vi försökt vara en familj på något sätt ändå, under graviditeten och allt. Jag behövde ju mycket hjälp också under mina sista månader eftersom jag var så trött och stor, och H har försökt det han kunnat och orkat, antar jag. Det hör väl till att man ska bli lite bitter och vilja såra den andre så här i slutet av något som ändå tagit upp väldigt mycket plats i livet. Jag har planer på att verkligen bygga upp mig själv, min självkänsla, se över mina rutiner och förstärka fogarna i den relation jag har till mig själv.

Fasen, nu är Alex riktigt varm. Alvedon-akuten till the resque, och badda med fuktig trasa it is, så todiloo tills nästa gång. Same time, same bat-channel.

Bild: Hemmamys @ My place

8 kommentarer:

T e s s i sa...

o Loo, du kloka, kloka människa.

Icka sa...

Hej!
Du har ingen aning om vem jag är. Jag hejade ivrigt på dig på minbebis när du var på G till bb. Min man gillade din musiksmak... Nåväl, jag har läst här sen dess, även tillbaka i tiden och även om jag inte haft precis lika problem så känner jag med dig och känner igen mig.
Du är en mycket, mycket begåvad skribent och jag gillar att läsa det du skriver. Jag har skrivit dagbok hela mitt liv, jag har en jag skriver i för mig själv (penna och papper, uråldrigt) och en blogg gemensamt med min man.
Vad jag egentligen vill säga är att jag beundrar dig och tycker du är en cool människa som jag hoppas att det ska gå bra för. Eftersom jag är en smula äldre så får man ju lite "ta-hand-om känslor". Dessutom är jag höggravid och hormonell så jag skyller på det!
Massa varma hälsningar till dig och din fina son.
Icka. Fru S. på minbebis.

Anonym sa...

adhd? never.

Anonym sa...

Ursäkta men skriver inte Andres Lokko i en alldeles normal dagstidning som finns i alla kiosker och pressbyråer? Till och med på internet också...

en Anna

S sa...

Opp och ner, ner och opp är från Emil i Lönneberga! Tror Ida sjunger den =)

Loo sa...

en anna >> jo, men han är ju förbaskat pretentiös för det.

icka >> wow! jag ska ta och niga och buga för den fina kommentaren, och genast kasta mig in i läsande av din blogg!
Hälsa din man!

Anso sa...

Alla månader och dagar stavas med liten bokstav.

Loo sa...

anso >> jag tycker att du verkar vara en liten petig betterwisser som ingen orkar leka med. Kritisera gärna innehållet i det jag skriver om du känner för det, men orka leka svenskalärare med mina versalval? TRÅÅKMÅNS