torsdag, april 10

Den kasserade kattkärringen talar ut

Eftersom mitt ex gör sitt bästa för att få mig att känna mig som en gammal hasbeen till kärring som "gjort sitt" nu när han dejtar ärtiga under-twenties har jag hamnat i en mindre livskris. Allt jag består av, är uttjänt materia. Mina förr så peachy, well trained animal legs är celluliternas hemvist. Min röv är bredare än pappas herrgårdsvagn (om han supposedly skulle äga någon) och jag kommer inte undan hjärnspökena, som viskar "Tant.. Taaaaant" så fort jag ser mig i spegeln.

Det är dags att göra något.
Jag ska skaffa blonda syntetdreads och lägga in i hela håret. Lite reclaim-brud fast östermalm-ärtigt liksom. Och det är ju en jävla tur att separationen tagit bort all min aptit, för smal blir jag tamejfan. Som en jävla vandrande pinne när det här racet är slut.
Fuck, jag avskyr att vara så här sorglig.

H kom över och packade ihop porslin:

"Vad är det MED dig egentligen" frågade han.
"Vad det är MED MIG? vad är det med DIG?"
"Jag försöker faktiskt vara trevlig"
"Det märks inte. Du kan ju inte låta bli att pika mig och berätta om dina nya internetragg. Jag vill inte höra"
"Det var ju du som kallade HENNE för slampa"
"So? Jag har väl rätt att tycka att det är drygt att det sitter en liten brutta och fjäskar för mitt ex när vi fortfarande bor ihop, och har mage att fjäska för MIG och köra söta-tjejen-stilen med mig precis som om hon är soo innocent och sen hinner du bo borta i typ en vecka och hoppla! Ni har en biodejt? Falska jävla våp!"
"Om du tänker vara otrevlig mot henne så kommer du få en FET utskällning av mig kan jag säga!"
"Jag tänker inte vara otrevlig mot henne. Jag ska inte säga ett ord"
"Du får ju dejta hur mycket folk du vill, jag bryr mig inte, så varför bryr du dig?"
"Finkänslighet? Vi separerade nyss? kan du chilla lite med dicken, måste den in i första bästa blöta hål du ser bara för att du flyttat några kaffemuggar från en lägenhet till en annan?"
"Men du brydde dig inte, sa du ju"
"Jag bryr mig inte om vad du gör. Jag vill bara inte få dina jävla dejter kastade i ansiktet på mig som om jag vore någon gammal kasserad vara som bara sitter här och planerar pensionen. Jag vill inte höra hur jävla populär du är. Jag vill inte höra hur jävla kåt du är och hur kul du har det. Jag mår fortfarande skit. respektera det"
"Jag förstår mig inte på dig"
"Jag vet. Men du bryr dig ju inte. För dig är det här så jävla lätt. Du flyttar bara ut och vips! så har du ett nytt liv och det vi byggde upp är puts väck. Du sitter inte hemma och gråter. Du tycker det är piece of cake att hänga med mig. Du har helt och hållet bara glidit ur situationen på en räkmacka. Jag fattar inte hur du kan vara så jävla känslokall"
"Jag har ingen empati"
"Grattis"

Han har ingen empati och jag är en hormonell, gnatig kärring med söndertrasat känsloliv vars enda ljus i tillvaron är de leenden jag får av min son. Bitter är jag också. Och less. Och samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam stänger jag ut alla vänner som försökt ringa och isolerar mig i lyan. Idag skapade jag en fondvägg i vardagsrummet med hjälp av ett symmetriskt rosa duschdraperi, knåpade ihop en lampa med hjälp av en ljusslinga och en vas och sedan spenderade jag en timme med att prata med mina blommor om det svenska rättsväsendets inställning till sexualvåld. De förhåller sig passiva. Sedan försökte jag hinta till ST om att vi kanske borde ta och dricka öl ihop nångång. Det gick inget vidare, för han har någon form av livskris han också och vet inte vare sig A eller B, vilket är förståeligt men jävligt frustrerande. Det är ingen bra timing att mina vänner får livskriser samtidigt som jag själv. Det är nu jag typ behöver stabilitet och optimism och hurtiga utrop i stil med "Bajen bärs och rakade brudar! Skit i det där nu och köp dig något snyggt!" men istället får jag "Jag vet ingenting just nu. Allting suger och det finns ingen mening". Som om jag inte redan visste det? Tell me something new!

Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre framöver och jag är inte deppig på det gotiska skära-mig-i-armarna-och-lyssna-på Type O Negative-sättet. Mer på det där lamslagna, ickeproduktiva viset. Håglös, sömnlöshets och näringsbristsrelaterade skuggor under ögonen, visset hår som skulle behöva en rejäl inpackning, blekning och extensions. Kom dock i mina gamla jeans för några dagar sedan, inte kunnat ha dem på ett år, så jag vet att min vikt går åt rätt håll.

Jag skulle verkligen behöva åka bort ett par dagar. Ta lillbubbis med mig på något SPA, eller en kryssning eller nåt. Göra lerinpackningar, få massage, dricka mojitos och käka buffé och ha meningsfulla konversationer med meningsfulla människor. Få lite, nej MYCKET, intellektuell stimulans. Få känna att jag är en intelligent varelse, få bli matad med ord och politiska floskler, vad fan som helst. Jag skulle behöva skaffa mig en eldig älskare som knullar mig helt jävla fördärvad, till den där gränsen när man bara går omkring och är sådär lyckligt, fnissigt nyknullad och rusig av närhet, kroppskontakt och händer på min kropp. Somliga anser förmodligen att det där är alldeles för skamlöst för att skriva här och det är inte så en ansvarsfull mamma löser sina problem och hur kan du understå dig till att skriva såna där saker? Ja GUD bevars att jag som kvinna år 2008 känner behov av närhet, bekräftelse och fysisk stimuli och dessutom påtalar det.

Sitta här och vara spädbarnsmorsa och outa att jag har BEHOV? Vad ska min son säga när han blir stor över hur jag skriver? Jo, jag hoppas han säger "Fan vad bra morsan, att du står för den du är och det du gör och att du inte låter någon gammal dammig schablonbild av den heliga, kyska modern styra ditt liv och FAN vad skönt att du kan erkänna att du också är svag, bitter, ensam och i behov av närhet och FAN vad skönt att du inte känner att du måste be om ursäkt för att du visar dina svagheter. Fan vad SKÖNT att du kan visa att du också är människa".

Jag är människa och just nu är jag obalanserad, ledsen, upprörd, övergiven, ensam, trött, less och har ett jävligt dåligt temperament och tillhörande risig attityd. Jag känner mig ostimulerad, oälskad, sunkig,omodern och inkomplett. Jag har massor av behov och saknar en massa saker men jag vet inte hur jag ska tillfredsställa behoven eller skaffa mig det jag saknar. Jag är skit-trött på att känna mig som en använd och kasserad vara, som om jag upphörde att vara en massa saker när jag födde mitt älskade barn och det är inte barnets fel, det är inte så att jag känner att BARNET i sig reducerar mig, för han gör det motsatta, han får mig att växa och bygga styrka - det är ju JAG, det är min relation till barnets far, hur jag känner att han bara ser mig som barnets mor och inte Loo längre. Visst är H inte längre min partner och den jag delar allt med och det är ett gemensamt beslut och på den vägen allt bra. Jag känner mig krävande som förväntar mig lite respekt i övergången. Jag förväntar mig att inte få höra om alla småbrudar som minsann tycker att han är så het och eftertraktad och som han ska dejta för det känns som om han bara studsar runt i livet och kasserar sina gamla känslor och respekten han presumtivt hade för mig, i en handvändning. "Jaha, vi bor inte ihop längre och du är enbart mor till mitt barn nu, på en sekund vände jag på hela steken och nu ska jag ut och så min säd bland de kvinnor jag ännu inte befruktat, kul va?" och så sitter jag här med lillkiddo och känner mig som en jävla engångsrakhyvel som gjort mitt. "Japp, det var allt gott folk - fortplantningsapparaten har nått sitt önskade resultat! produkten är klar, det goda slutresultatet ser ni här framför er - hon har fött oss en frisk och vacker son, hennes jobb är slutfört, tack för besöket - välkommen åter! Nu skall hon enbart fullborda moderskapet genom det artonåriga fostringsprojekt hon ålagt sig! Varsågod damen, gå bort till den streckade linjen där och ställ dig tillsammans med de andra mödrarna så vi kan gå vidare med en rosenfrisk och fräsch, ännu obefruktad hona - vi har sått vårt frö och vårt arbete är slutfört med Modern. Låt oss nu förverkliga oss själva genom de honor vi ännu inte betäckt! Kölappar finns till höger där, slå er ned medan ni väntar - just nu är det många före dig, men vi arbetar hårt på att behandla dig.. så snart vi kan!"

Det är lyteskomik alltihopa. Jag är den skäggiga damen och cirkusdirektören har lämnat mig ensam med mimare och döva akrobater. De virila männen fortsätter avverka unga snärtor, rundsmörja dem med lovord om den ljusa framtid de går till mötes i tvåsamhetens tecken. Föga vet de där de sitter med rosor på kind och solsken i blick, glänsande hår och välgympade ghetto-booties inträngda i ett par stuprörsFornarina, föga vet dessa vaxade, rakade, klippta, mejkade, volymiserade, lyfta, upptuttade, fylliga, unga framtidshopp om det de sakta förvandlas till. Don't get me wrong, jag diggar det motsatta könet. Jag har inte några större invändningar mot mitt eget heller. Det är inte KÖNEN som ljuger, lämnar, bedrar och dumpar. Det är de vårdslösa, bortskämda snorvalpar som äger dem som är problemet.

Jag måste sluta nu, innan jag förvandlas till Cruella Devil, eller vad fan hon heter. Eller en kattkärring. Det vore något det. Loo - kattkärringen. Den kasserade kattkärringen.
Skärpning för fan.

6 kommentarer:

Cian sa...

Jag skäms..För att min älskade bortskämda lillebror har blivit en sån okänslig dum fan!
Du vet förhoppningsvis vid det här laget att du har alla 3 Alex-fastrar bakom dej..

Micke sa...

ganska skräp faktiskt

riktigt illa av båda parter

inte du, han och hon.

:/

ha de gött Loo

Anonym sa...

Sorry..har visst dragit igång nånting genom att skriva här..Hoppas du inte får mer skit!

/Cian

Biggan sa...

men OJ vad du kastar sten i glashus, angående att snacka om falska slampor som raggar på ditt ex och försöker vara din vän. tänk innan du skriver! *tipsar*

Loo sa...

biggan>> Jag har MINA sanningar, och du har lögnerna omskrivna från en annan käfts sida, och du har förmodligen inte ens bekymrat dig om att fråga MIg. Jag kan gissa mig till vad det är för ämne det gäller och vem du är. Allt jag har att säga är; Jag har sanningen, utan lögnaktiga omskrivningar, för jag var där. Det var uppenbarligen inte du.

Biggan (Åsa) sa...

Äsch då, HAN var ju där också. Så, jag vet. Vad som sades och gjordes. Det är du som försöker intala dig en efterkonstruerad sanning för att du innerst inne inte vill vara en dålig människa, som du faktiskt är. Men, det är inte så att jag går och ryker ur huvudet av detta nu, men jag var väl tvungen att kommentera det, jag läser fortfarande din blogg (den roar mig fortfarande, du skall ha cred för det) och jag... kunde bara inte låta bli. Sten(blocks)kastning i glashus är väl något som retar upp mig å det grövsta, vad och vem det än gäller. Tjingeling!