Vlog November!

Äntligen. Här är den! Vloggen för November! Som ni väntat! (eller inte..)

Ett inlägg om färg

Idag blir det ett inlägg om stil! Jag är ett design,clean and kitsch-freak och jag är mycket mer into inredning och stil än vad som kanske märks i bloggen. Man kan ju inte skriva om allt! Men eftersom jag har en sån strålande, glad dag - tack vare uppsluppenhet och en orm i min mage, så kommer här ett litet inlägg om FÄRG, vilket jag älskar. Jag sätter färg på min tillvaro genom grundfärgerna rosa, turkost, café latte och kornblått, med vissa inslag av grönt. Turkos är egentligen min absoluta favoritfärg men jag har haft en rosa period ett bra tag nu, ni vet, barnvagnen är ju rosa camouflage (till alla kärringars förtret som tror att min son kommer att bli gay för att jag har rosa saker till honom, haha! Jag säger bara - blir han gay så blir jag fan happy as ever. Men alla logiska människor vet ju att färg inte har med sexuell och känslomässig läggning att göra).

Här leker jag med koppartoner och guldtoner för att lyfta ögat. Kopparn ger värme och harmoniserar med mina bruna ögon. Kul med färg! Jag använder vanliga bas-skuggor från H&M och Face stockholm. Gällande skuggor kan man köpa ganska billiga, det är underlaget som gör hela tricket. Det enda jag aldrig fuskar med är foundation, puder och mascara. Det får bli dyrt medan pennor, skuggor och applikatorer kan köpas i större, billigare mängder.

Jag känner mig så full i fan idag! Lite grön glitterskugga och massor av mascara på en foundation och lätt pudrad bas från Clinique, mitt favvomärke när det gäller hud. Mascaran kommer från Lancôme, i princip det ENDA märket när det handlar om mascaror. Glöm Loréals telescopic och alla de där jävla tramsmärkena. Och om du är en av dem som tror att det är same shit, different name med mascaror, tänk om. Det finns INGA ursäkter att använda IsaDora. Jag har lite kortare fransar som är svåra att få styr på och med de andra måste man böja, måla, böja och måla hur mycket som helst och sen klumpar det sig. Fett NO-NO! Jag använder både Définicils och Éternicils att avbyta med till vardags men nyaste inköpen är L'Extreme och Amplícils. Här har jag använt L'Extreme - den är tungt vattenfast och sitter som BERGET. Jag säger det, köper ni Lancôme en gång så går ni aldrig tillbaka till patetiska IsaDora. Jag pratar sällan om smink och kläder, det är inte min grej att ha en modeblogg, men det är ett stort intresse och jag har en väldigt stor sminklåda med allt man kan tänka sig. Nagellack är också spännande

Jag älskar kitschiga, färgglada detaljer i min annars cleana inredning. Saker som bryter av till ljust och mörkt trä och som är som godis för ögonen. Det här är årets julstjärna, i papp, jag blev kär i den direkt i en "in och finn"-butik här i Jakan. Den är perfekt och jag blir varm inuti varje gång jag går in i köket. Jag har tittat på många julstjärnor (stjärnan är min favoritformation och jag dras till allt som har med stjärnor att göra). Jag blev mållös över den här stjärnan. Av alla jag tittat på så smäller den högst! Underbara färgklick!

På samma butik fann jag den ULTIMATA kitsch-julstaken. ROSA! Jag ÄLSKAR sådana här inredningsdetaljer, det är glitter och rosa och techno all over the place och de går fint till mina rosa gardiner. Den har - det syns inte riktigt på bilden, men den har en väldigt frostig glitterkänsla och den lyser väldigt starkt och fint. Jag blir såå varm inuti av såna här saker! Tuggummi!

Alex är JÄTTETRENDIG i den typiska rutiga skjortan som ju är så het just nu. Skjortan är vintage, och så även byxorna. Riktiga kap måste jag säga.

...och så här fint blev det tillsammans med den rosa julbocken som jag fått ärva av min f.d kombo. Hon har i sin tur fått den av en hyresvärdinna ages ago. Helt jävla underbar!

Och här är vardagsrumsfönstren i helbild. Något oskarp, sorry för det men kameran vägrade ge mer skärpa än så på grund av ljuset. Jag valde att fota utan blixt för att man ska se hur det verkligen "ser ut". Blixten blir för skarp. Men ni fattar ju idén iallafall. Stjärnan i mitten där är min standardstjärna och den köpte jag på Indiska förra året. Gardinerna är från IKEA (lattefärgade kapporna) respektive Hemtex (de rosa).

Och till sist, så vill jag visa att vi också sätter färgpiff på Alex! Libero Up N' Go har nu lanserat en serie blöjor där olika designers får mönstra de små tingesterna. Det här är sköööna gröna av KLING by KLING.

(OBS! Klicka på bilderna för att göra dem större, speciellt ljusstake-närbilden, där kommer det rosa glitterfrostiga verkligen fram!)

Livet i bilder - Just nu

Cléo.. snart 15 år gammal är hon, min älskade. Snart blir det katthimlen för min vackra siames. Mer om det i ett annat inlägg.

På kusinträffen fick alex en hel lekstation för sig själv. Lilla Kusinen skrämde han bort!

Jag håller mig inne i stearinljusens sken om kvällarna.

Är inte det här bara ett klassiskt "du borde inte äga en penna"-klotter? (jag var bara tvungen att ta en bild, det är så komiskt)

Alex leker Blair Witch Project

Ute är det..vitt

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Första snön har fallit, vi ska ut i den idag och då blir det bilder. Men strax efter uppstigning (Alex väckte mig 08:55 och då hade jag haft ont i ryggen i en timme säkert, så då steg vi upp. Vi somnade liksom vid 21 bägge två), fick jag besöka toaletten i all hast, för illamåendet bara.. jag vet inte. STEG upp. Hoppas det är temporärt och inte vinterkräksjukan eller nåt sånt, snälla låt det bara vara en krånglig mage. Det räcker med att alex har öroninflammation.

En viss Mr.Mcl skulle ju ha vägarna förbi idag också. Då kan man ju inte ligga och spy! Herregud vad nervöst. Få karlbesök och allt. Nu ska vi till Rosenlunds beroendemottagning och hämta medicin och sen ska vi träffa LottLott och luncha. Hoppas min spy-attack var en one-time-only. Jag mår ju faktiskt rätt bra nu. Förutom reumatismen i vänster fot som alltid återkommer var år med snön. Men den smittar ju inte.

Tillsvidare får ni bilder på en misstänkt brand vid Fridhemsplan. Jag råkade vara inom det avspärrade området och sprang runt med kameran medan rökdykare stormade platsen.

Och just nu, just idag, vill jag för gamla tiders skull, för gamla minnens skull, och för någons skull, en person jag förlorat för länge sen, som jag vet läser det här, bara lyssna på
ATC - Around The World (La la la)

Åh! Jag vill att det ska bli eftermiddag nu!

Currybusken

Hört på bussen, Två äldre män sitter och samtalar bakom mig: ( jag blev bara tvungen.)

"Ja, du vet, vi var ju nere i Indien va.."
"Ja, hur var det där?"
"Ja men du vet. Man vet ju en del om de där länderna nu, man har ju vart där så mycket liksom."
"Jaaa"
"Ja, näe det är väl okej men all fattigdom.."
"Ja usch"
"Ja, och sen envisas de ju med att ha Curry på allting, va. Det är den enda kryddan de har därnere, va"

Jaha du, Mr.Globetrotter, var kommer Curry ifrån då? Currybusken? ;) Man tycker ju att om man "varit så mycket i" Indien så kanske man borde kollat upp all Curry är en kryddblandning, och inte EN krydda. Haha, blåsta jävla gubbar, de tror att de vet allt men de kan inte stanna upp några sekunder och ta reda på vad de snackar om.. tur att gubbväldet är på utdöende. Jag menar, de ska ju snart dö. Då blir det nya gubbar. Låt oss hoppas att de gubbarna är lite mindre.. gubbiga.

Brudar

Ååh vad många gånger jag citerat den här låten, men ni förstår, VNV Nation är mig så varma om hjärtat. De har burit mig genom mycket smärta med sin tidlösa, synthpopunfluerade elektroniska musik. Det finns så mycket sanningar i det som Ronan Harris säger, det finns så mycket som passar in på mig och mitt liv. Och mina tankar, känslor och de odefinierbara känslor som bor i hjärtat kommer till uttryck genom dessa underbara ord:

"And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.
Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.

It wasn't you it wasn't me it wasn't anyone.
It was a day so long awaited and a chance to be as me.
I let the wind run through my hands
as I turned to walk away.
In distant days I long to sense it all so clear.

And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.
Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.
And fighting time so much I ask.
I will this morning last forever.
Though seasons change and things come to pass
remain inside of me.
And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
and will the world stay standing still at least for me?"

Mitt hem är en enda röra för närvarande, enligt egna mått mätt, men jag vill bara sitta här och snora och lyssna på musik i mina lurar. Alex ligger i sovrummet och snusar kudden tillsammans med E, som tog morgonpasset med barnen medan jag sov ut lite innan beroendemottagningen. Jag gick vägen hem med min vattenflaska i högsta hugg och dunjackan tätt åtdragen om kroppen. En dunjacka jag inte kunnat ha för bara någon månad sedan - det är underbart att se hur jag nästan utan ansträngning tappar kilo efter kilo och faller tillbaka i gammal form igen. Förra veckan knäppte jag igen mina gamla jeans, och de sitter som gjutna, utan att åstadkomma en "muffintopp" som det kallas när jeans är för lågt skurna och för små, och åstadkommer en "valk" vid midjan. Happy fucking days, jag känner mig som en riktig jävla BRUD när jag skriver det där. Och det är liksom ett skällsord i min värld.

"Brudar" i min värld, är förvirrade, samhällsskadade våp som inte har några egna intressen (nej, brudar, att hänga på café och träffa vänner räknas inte som ett INTRESSE). Brudar är den sortens individer som jagar bekräftelse för sitt utseende hela dagarna och som inte klarar av att leva utan en snubbe som bekräftar dem. Brudar skaffar barn samtidigt som sina vänner och ser mammagruppen som ett karriärmove. De går sida vid sida med sina barnvagnar och tittar snett och osäkert på folk (läs: Mig). De klarar sig inte utan sin lilla "flock" av kvinnor där det råder strikt hierarki och där det tävlas internt om vem som är den mesta supermamman. Martyrskapet lyser och de är ytliga som fan. Allt handlar om deras hus, deras sambo, semestrar (tillsammans med andra par med barn i samma ålder), och om de har fler barn så är det ett ständigt gnäll på dem hur jobbigt det är med tre stycken under sex år i familjen och om hur tiden inte räcker till och nu är ju lilla Ove snorig och bortskämda valpen Pelle skriker efter godis och slänger sig ned på golvet i varje affär och lille Junior är dryg och nyper andra barn på dagis. Den klassiska bruden är livrädd för mig, därför sätter hon näsan i vädret och backar tre steg om jag skulle råka på henne tillsammans med en vän som känner henne.

Brudar är inte hela kvinnosläktet. Brudar kan till och med ha snopp ibland. Det är för jävligt. Låter jag bitter? Kanske. Jag har en sådan dag idag. Allt kan inte bara vara perfekt hela tiden. Ibland blir jag bitter på folk eftersom deras oförmågor att kommunicera på ett rakt sätt hindrar hela den sociala processen från att fortskrida. Att jag då lackar ur på "vissa sorters människor" och visar prov på Vi och Dom-komplex är i sig en självklarhet. Jag hyser inget hat gentemot mänskligheten, men ibland blir jag rädd. Människor är så märkliga, våra tankesätt tycks skilja sig åt så ofta. Det är inte en strävan efter att vara annorlunda jag sysslar med. Jag ÄR INTE annorlunda. Jag är som människor är mest; Jag har mina ups and downs, jag har mina dagar, jag har mina rädslor och saker jag tycker om, jag har en kärlek till mitt barn och en vilja att göra det allra bästa.
Imorgon är jag inte lika bitter.

Update: Efter ett femtimmars telefonsamtal med Mr.Mcl så är all bitterhet som bortblåst. Tack Mr.Mcl, du är fuckin' fantastic.

Alex första läkarbesök

Jahopp, då var det kört.

Ilfart med ett gråtande barn till barnakuten - bekräftat: Öroninflammation. Mitt lilla gryn har fått en fet penicillinkur och en massa Bricanyl som måste hämtas ut. Stackars, stackars min fina. Han har feber, ont, vill inte äta, jag torkar snor och slem och dreggel mellan hostattackerna och får inte vistas utomhus. Det här gör ju det inte lättare för mig att ta mig till beroendemottagningen på morgnarna då jag måste skaffa barnvakt för att komma iväg.. trixigt. Jag har också drabbats, magsmärtorna tilltar, jag har kräkts, och jag har snuva och feber.

Nu har jag E och hennes dotter här på sleepover och det var typ fem minuter sedan som mitt hjärta äntligen somnade ordentligt. Stackaren har hostattacker som han vaknar i, han kan knappt andas och sen kräks han. Ett mammahjärta går itu av att se ett blekt, medtaget barn som bara vill äta välling. Barnläkaren var fan det mest osociala, tystlåtna och skumma jag mött på. Jag informerade om att det var alex första förkylning.. och jag vet lite om barnsjukdomar och vad jag har att vänta mig.. och det är en öroninflammation liksom. Helvete. Alla vi fyra syskon var ju öronbarn, två av oss har rör i örat.. eller är det tre? Jag minns fan inte. Hur som helst så blir man ju orolig. Ja, läkaren lyssnade på lungor och tittade i örat och sen började han knappa på sin dator och babbla om medicin på apoteket. Undersökningen tog 1 minut och efter 2 minuter ville han att vi skulle gå. Han satt lite hispigt och knappade på tangenterna och tittade över min axel hela tiden, som om det vore någon där.

"Jaha, vadå är det receptfritt?"
"Nej nej. Finns i dator"
"Vadå i dator?"
"Du hämta medicin. Apotek. Två recept."
"Ah, men jag har ingen möjlighet att hämta ut medicin idag, kan jag få med mig?"
Han ger mig en påse.
"Hur gör jag med det här?"
"Står baksida"
"Jaha, vad är det för fel på mitt barn då?"
"Jag tror ooron"
"Jaha.. öronen? vadå är det öroninflammation då?"
Han nickar.
"Men hur länge ska han äta det här då?"
"Sex dagar"
"Vad kommer han få för biverkningar?"
"Står på foorpackning, burk och litet papper. Doo lesa."
"Jag ska läsa på förpackningen? okej..Kommer han att ha ont av det här, är trumhinnan spräckt?"
"Rött i ooron och svullen. Kanske ont. Du ge alvedon, annars inte."
"Ja, jo det kan jag lista ut men kommer han att kunna sova bättre med medicinen?"
"Apotek, dom jobbar, kan foorklara foor dig. Nu vi klara, du apotek imorgon ok?"
"Ja, du får ursäkta att jag ställer så mycket frågor men du tittade liksom bara i öronen och lyssnade på bröstkorgen och började skriva i datorn och ge mig recept. Jag vill gärna veta vad vi har att göra med. Jag är ny på sånt"
"Inte vara orolig. Medicin blir frisk. Nu du kan gå"

Ja, nu är jag ju så mycket lugnare, speciellt som jag vet att medicinen kommer att bli frisk..
Dumbass.

Ont-t-t-t

Alltså, oroa er inte, det blir inte mer emo än så.
Kvällen har förflutit i lugn takt fram tills nu då jag har fått världens jävla magsmärtor, förmodligen övergående. Kanske har det med medicinen att göra, fuck knows. Lillkiddo vill inte käka mat, han spyr bara, så frågan är om det är nån maginfluensa. Skitsamma, jag har varit "ensam fast med sällskap", och vilket sällskap sen!

För övrigt så har vi badat badkar tillsammans och smörjt in oss, dansat till Andreas Tilliander (nej, people, det är inte någon ny schlagertönt, Tilliander gör minimal techno och progressive och han är so hot right now!) och ni vet, allt sånt där domestic som man pysslar med hemma. Inget att rapportera. Eller - egentligen kanske jag har en hel del att rapportera men just den biten är hemlig just nu. Work in progress, på många håll och kanter..

Nu ska jag lägga mig ner och ha ont, fy fan.

VNV says it

Jag håller på att redigera en videoblogg. Tillsvidare vill jag att ni ska veta, att det som vanligt är VNV Nation som kan uttrycka med ord, exakt vad jag känt under den senaste veckan, med sin fantastiska "Holding on":

I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal"
"The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me

Truly Svensson

Nu är det så här att idag ska jag och Alex-älsklingen/bubberiet på äventyr! Vi ska på besök hos Alex fastrar och träffa hans kusiner. Det kommer bli fab! Nu gör jag i ordning mig så att jag ser presentabel ut och sedan blir vi hämtade. Och nyss insåg jag att fan, jag måste ju fota mig och Alex till kommande julkort. Sen kommer ännu ett bryderi; jag ska ha tag på adresser till alla, och få iväg dem också. Jag tycker som så här, att om du läser det här och känner dig träffad, och vill ha ett julkort från mig och Bubb, då dinger du iväg ett Email till oss med din adress så att det kan komma fram till dig. Vykort är spännande, jag fick faktiskt ett från en mycket hemlig emailvän för ett tag sedan. Jag vet inte vad han heter i verkliga livet men han lovade att sända ett Vykort från sin semester och så gjorde han också! Jag älskar sånt.

Vad vuxet.. vykort med ungen på. This is truly the Svenssonliv, i tell you.

Vilken jävla mage!

Vecka 26 med Alex

Vecka 36

Bäst just nu:
David Guetta feat Cozi - Baby when the light
Ida Corr VS Fedde Le Grand - Let me think about it

Oh, jag kollade på gamla bilder nu igen. Jag har en fullpackad disk här, jag tar ju mycket bilder. Och vad hittade jag? Bilder på Alexander. När han låg i min mage. Så det är egentligen min mage om man ska vara petig. De här bilderna påminner mig om hur stor jag faktiskt var när jag var gravid. Att gå upp 30 kilo, som alla inte är borta än, men im getting there, var omvälvande för kroppen och jag har fortfarande ryggproblem efter det. Varje morgon vaknar jag med en isande smärta i ryggraden. Jag har ringt den där vårdcentralen dussintals gånger men de säger bara att jag ska kontakta en sjukgymnast. Men borde man inte ha en diagnos på vad som är fel innan man ringer sjukgymnasten? jag vet inte hur sånt här fungerar. Fan, ska man gå till en kiropraktor eller en sån där naprapat? är det samma sak? Thaimassage, kan det vara nåt? Eller är det bara för kåta gubbar som vill ha helkroppsmassage? Äh, jag fattar inte. Vad är en massageterapeut då? Får man lite massage och 40 minuters prat? Jag vill inte ha en massa humflum med rökelser och skit, jag vill bara sträcka ut och få ligament och vad fan det nu är, masserade och lösa upp vad det nu är som gör ont. Jävla vårddjungel. Och jag vill inte ha tigerbalsam, det är så starkt så jag börjar gråta av ångorna, och jag tycker bara det känns konstigt. Alternativa behandlingsmetoder i all ära men jag vill ha en riktig läkare, med riktig utbildning som fixar med min kropp. Frågan är var jag ska vända mig, vårdcentralen är ju inte samarbetsvilliga direkt..

Idag är det städdag. Jag håller på och fiffar inför julen, alexanders första jul. Våra dagar i exil är över och nu är Cléo åter hemma efter att H's far lämnat henne igår. Hon är tillbaka på hemmaplan och allt är som normalt. Nästan..

Det kommer bli en underbar första jul för Alex. Jag är inte kristen eller troende men jag älskar traditioner. Min mormor gjorde mina helger till tindrande vackra barndomsminnen. Hon smusslade med kalendrar, paket och överraskningar varje dag. Äggletning på påsken, middagar på dignande fat och tända ljus. Granar, tomtar och troll och sagor, dagen-innan-julafton-nervositet och julfrukost på sängen, mysa i TV-soffan med varm choklad och en tidig morgonjulklapp, som alltid. Mormor kunde det där och jag tänker ta efter allt hon gjorde för mig, det ska jag göra för Alexander. Nu är han lite för liten för att förstå allt, så han får ingen kalender i år. Men allting annat, allting annat, skall vara perfekt. Vi firar hemma, och alla får komma hit. Jag kommer att ha öppet hus som alltid och alla kommer att vara välkomna. I love it. Massor av släkt och vänner, massor av mat, barn överallt, ungar, hundar och fan och hans moster, vackra tindrande ljus, kalle anka, egen inlagd sill och massor av kärlek. Det börjar redan pirra i magen. För att inte tala om alla jullåtar! Jag har redan börjat sjunga för Alex. Jag sjunger mest hela dagarna, eller lyssnar på musik med honom och han älskar att sjunga, dansa och lyssna. Han blir som paralyserad av det, och eftersom han har en musiktokig mamma så kan man ju inte säga att hon blir besviken över sonens intresse. Tvärtom. Jag kommer uppmuntra hans kärlek till musik för den har räddat mig många gånger. Musiken är något av det vackraste i mitt liv och det vill jag föra vidare till honom.

Nu blir det lite "rudolph the red-nosed reindeer" och städning. Fast.. först tror jag att vi tar och sjunger och dansar lite till Pet shop boys - heart. Den låten önskade jag på internetradio två veckor efter att Alex föddes och jag fick den spelad. DJ:n lät meddela att "Loo Lönnroth i Jakobsberg önskar Pet shop boys med heart, till sin älskade, nyfödda unge! Vi gratulerar!"och jag var så hormonfylld fortfarande efter förlossningen att jag brast i glädjetårar. Heart. Det är vår låt det. Min och Alex. Lyssna själva:

"Everytime i see you
something happens to me
like a chain reaction
between you and me
my heart starts missing a beat
my heart starts missing a beat
everytime
oh-oh-oh
everytime"

Förklaring och avslut

Jag tycker att det är väldigt intressant att jag ska behöva få skäll från min drogbehandlare för vad jag skriver på min blogg. Jag står för det jag skrivit, och det finns en anledning till att jag inte skrev ett mail till den det berörde. För att jag behöver få uttrycka vad JAG känner inför det här. För att jag inte klarar av timme efter timme hemma ensam med mina tankar. Jag är född till att skriva om det jag upplever. Och jag förtydligade att det här var min sida av saken. Och jag erkände mina egna brott. Och jag tycker inte att jag ska behöva be om ursäkt för hur jag känner. "Det finns två sidor av varje saga" säger de. Jag kan bara ge min sida.

Jag skrev inte det där i syfte att "hänga ut" någon. Om det uppfattades så så ber jag ödmjukast om ursäkt. Jag har nu tagit bort det eventuella namn som brevet var riktat till. Från början fanns där enbart ett förnamn, som likväl kunde varit en pseudonym. Men det här handlar inte om hämnd eller utpekning. Det handlar om att jag vill få en chans att berätta min historia. Det är ingen som tillfrågat mig om jag lider av det som skett. Och eftersom många i min omgivning är partiska så är de heller inte intresserade av att höra.

Jag kommer inte att behandla ämnet, eller den här specifika personen mer ingående framöver utan jag kommer att låta det hela vara. Det här är inte någon psykologisk krigföring. Det här är min blogg, mina tankar, mina känslor och jag har skyldigheten att skydda de identiteter jag skriver om, vilket jag tar på mig och vilket jag också har syfte att göra. I min värld så är inte allting svart eller vitt. Saker kan ha fler betydelser. Och en berättelse från hjärtat kan i min värld inte ha ett ruttet syfte.

Jag har svårt att hantera allting som sker och min värld känns kaotisk just nu. Jag hanterar det därför på mitt eget vis. Jag känner ingen risk för återfall eller annat strunt utan anstränger mig till det yttersta att hålla mig stabil och glad i mitt barns närvaro och så som jag och människorna runtom mig ser det så lyckas jag också. Jag tar mitt ansvar och jag ger inte mig själv någon anledning att "flippa ur". Jag är stark i mig själv och mitt sätt att hantera det här återspeglas i det glada, upptäckarlyckliga barn jag har i mitt knä just nu och så kommer det att förbli.

Jag har flytt hemmet för närvarande, och jag och Alexander befinner oss på annan ort där vi kontemplerar och slappar. Vi är i en trygg och säker miljö med positiva människor runtom oss. Vi behöver omge oss med lugn och trygghet just nu framför allting annat och därför ser jag till att skaffa oss det. Här hemma kändes det ett tag som att jag bara klättrade på väggarna. Jag har också själv varit på besök på en kvinnojour i dagarna där jag fått mycket tips och råd kring hur jag skall hantera den här situationen, för egen del, detvillsäga, hur jag skall hålla mig positiv och glad. Trots att jag bara vill skrika rakt ut. Jag har inte för avsikt att gå vidare med situationen på något sätt. Jag håller mig passiv och försöker läka. Jag och Alexander måste också få komma till tals och jag anser inte att vi gör det genom att sopa saker under mattan. Jag vet att där finns tonvis med kvinnor som levt i liknande relationer som den jag försöker läka ut nu och ingenting blir bättre för att vi inte pratar om det.

Nu har jag och alex ätit upp en hel vaniljbulle tillsammans och skall packa väskan för avfärd.
Tack till er som kommenterade, det var guld värt att höra. Att någon har läst mig i nio år! Jag blir glad. Och känner att jag bör vara ödmjuk.

Som sagt, berörda parter behöver inte oroa sig för fler dramatiska inlägg. Jag har sagt det jag behövde få säga.
Alex hälsar: "Mamma! Ngeeh! wao-gah!"
Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ord från Hjärtat - Ett Brev

Det här handlar om dig. Och om mig. Och om det som egentligen hänt. Läs allting, från början till slut. Ge mig en chans. Det finns hårda ord om dig här, och de står jag för. Men det finns vackra ord också. Och jag hoppas att du kan ta till dig allt som finns här. Kanske inte idag, men någon annan dag. Och det står saker om mig här, som jag var tvungen att få ur mig. Saker jag aldrig vågat erkänna. Jag är så sårbar i det här, men det är ett val jag gör. Det här brevet är av godo. Jag har insett nu. Jag har förstått. Jag har alla dessa ord i mig och det enda jag kan göra, är att ge dem till dig, och alla som vill läsa dem. Det är det jag är. Varför jag gör det kan jag inte sätta ord på än. Det handlar om en känsla. Det handlar om mitt liv. Om ditt liv. Om det jag varit, det jag gått igenom, det jag är. Det handlar om min Sanning. Och ingenting av det vi gått igenom får vara förgäves. Någonting måste det ha gett. Kanske kan någon annan läsa och förstå. Jag vet inte. Jag tar chansen. Jag har ingenting att förlora. Och ingenting att dölja. Inte längre. Det här är jag. Mina innersta tankar. Ta dem för vad de är. De är inte mycket att skryta med, men de är det enda jag har som bara är mitt. Och jag ger bort dem.

Det här är det enda jag kan göra just nu för att kanske i framtiden få dig att förstå.

Det du gör nu, mot oss. När du tvärvänder och bara går ifrån oss och skyller på att jag tryckt ned dig och allt vad det är, fast jag gjort motsatsen, är detsamma som du gjort mot alla som älskat dig. De fanns här för dig en gång i tiden precis som jag. Men när de började tröttna och ställa krav, när ni utarmat varandra, så hittade du en annan punkt att fästa dig vid, istället för att stanna och kämpa. Du valde att leva en ny tillvaro med en som inte gick dig emot, och övergav de gamla. Smutskastade dem och skyllde din smärta på dem. Så här har du gjort mot alla som stått dig nära och jag borde ha insett det. Jag vet det, för jag har gjort liknande saker i mitt liv. Bara på ett annat sätt.

Från dag ett som vi möttes har jag förstått att saker inte stått rätt till med dig. Från den psykosen du hade, genom allting vi upplevt så har jag tvekat och velat lämna dig många gånger. Men envis och heroisk som jag är, så var jag bara ännu en i raden av människor som trodde att jag kunde ”rädda” dig. Och kanske kunde du rädda mig också medan jag ändå var igång. Och jag såg inte det. Jag såg inte hur identisk relationen du och jag hade var med den jag hade med min mamma som liten. Jag såg inte hur du skiftade och förändrades och under alla de tillfällen då din demon var framme så intalade jag mig bara att du var förstörd och sjuk och att du inte gjorde det med flit. Jag insåg inte då att du faktiskt saknat empati. Jag insåg inte hur illa det var. Eller, jag förnekade det. Skygglappar kallas det. Viljan att behålla relationen skapar ett hjärnspöke med ursäkter. och dem höll jag fast vid.

Jag tänkte att om vi bara får alex så kommer allting att bli annorlunda. Det var ett helvete redan på BB. Du kom och gick och gnällde bara på att du inte fick mat. När jag skaffade dig mat, gav dig mackor och fil och kom in med stora lass, för att ta hand om DIG, fastän jag var sydd och blödde litrar med blod och knappt kunde gå. Och du bara skrek åt mig att det inte var riktig mat och du vägrade äta, att du inte ätit på dagar och hur kunde de neka dig mat på sjukhuset? Där stod jag med mina mackor och kände mig som en jävla idiot. Jag hade gått upp för att överraska dig. Jag tänkte vi kunde äta våra smörgåsar därinne och sitta hos vårt barn tillsammans. En klump föddes i min mage. Jag mådde dåligt hela sjukhusvistelsen och du bara klagade på hur hemskt det var där. Men jag behövde få vara där. Stressen jag kände inför dig gjorde så att min amning aldrig kom igång, för jag var så stressad och stress ger en mjölkstockning. Jag ville att du skulle försöka göra det bästa av situationen men du var sur, elak och skrek om min mamma som var hemma och jag kunde ingenting göra. Jag gick där och vaggade med mitt barn, och det kändes redan från början som att jag var ensam med honom. Mitt älskade knyte. Du ville inte delta i något. Du avskärmade dig och jag grät när du gått. Jag kände mig så jävla ensam och utlämnad och framförallt dum, som trott så mycket.

Du hotade mig med att kasta ut mig ur lägenheten, fler gånger än jag kunde räkna. Du höll alltid hållhakar på mig. Jag blev ett nervöst monster, innesluten och panikslagen. Oförmögen att göra ett vettigt jävla skit.

Jag hör dig håna mig och angripa mig i telefonen och vända och vrida på allt jag säger för att försvara dig själv. Jag hör dig skrika och kalla mig saker. Jag hör dig trycka på alla knappar genom att tala om att du har folk som STÖTTAR dig nu. Folk som förstår dig och tycker om dig. Och i undermening så antyder du att jag enbart varit en parasit för dig som aldrig förstått hur du mår. Du skriver världens harang på MSN där DU beskriver, med hjälp av din nya tonåring som du förmodligen också fört bakom ljuset kring vem du egentligen är, där du talar om för mig om din mamma, din pappa, hela ditt liv målar du upp och det är en sån förolämpning för jag vet, jag vet varje detalj i ditt liv. Jag vet det som ett rinnande vatten. Men du behandlar mig som en främling och allt du vill, är att såra mig för du förstår inte bättre än det. Det där beteendet har du lärt dig någonstans och det är inte rätt. Du vet att du har makt. Du vet att jag sitter här med magkramper och smärtor i bröstet och känner mig så jävla dum. Du spelar dina spel med alla, med socialtjänsten, med beroendevården, med boendestödet. Du spelar spelet kring vilken övergiven stackare du är som hamnat så snett. Nog har du hamnat snett alltid. De vet inte hurdan du är, hur mycket hjälp du egentligen behöver. Du har plågat mig och gjort mig illa, under hela min graviditet levde jag i skräck de gånger du inte var ”Den snälla” för visst har du varit det också. Den person jag blev kär i var rolig, fantastiskt karismatisk och en människa man ville vara nära. Men demonen, han som bor i dig och som njuter av det här spelet – det du sagt att du inte skulle syssla med igen – han finns där och han har makt över dig.

Jag vet inte vad det är för fel på dig men jag förstår att du är mycket, mycket sjuk och det gör ju du också. Det är ju det du talar om för mig. Du säger också att jag inte ”förstår” hur du känner dig, hur mycket smärta du egentligen har. Det är så jävla fel för jag har levt tätt inpå den smärtan så väldigt länge så jag vet hur den tar sig uttryck. Jag vet precis varje kvadratcentimeter av din hud såväl som ditt innersta. Jag har lyssnat på otaliga timmar av dina tankar och många av dem är stora, de är tankar hos en människa som kunde blivit så mycket mer om han bara inte hamnat där han är. Exakt vem det är som bär ansvaret för din smärta spelar ingen roll, du kan inte fortgå ditt liv med att vända människor som älskar dig ryggen och du kommer att ångra det val du just gjort, att inte längre vara min vän och förälder trots att jag faktiskt sträckte ut min hand till dig och förlät dig, ännu en gång. Du kommer att ångra att du valde att spela de här spelen istället för att ta tag i dig själv med det här behandlingshemmets hjälp och göra det bästa för att vara far till Alexander. Och jag kan ingenting göra för precis som en vis människa i min blogg nångång sa, så är inte jag ansvarig för er relation. Jag kan ingenting göra förutom att sörja. Och så småningom läka ut det här såret som du begravt inuti mig. För jag gick inte oskadd ur det här, det ska alla och även du veta.

Och det är därför jag skriker och blir arg och vansinnig när du ringer. Du trycker på alla mina knappar och jag känner separationsångesten komma, för den finns där. Det är en märklig motsats jag lever med härinne. För en del av mig vill se dig lida och försvinna ur vårt liv för evigt , en del av mig vill bara radera ut de här senaste åren, kulmen det hade i allt jag tagit mig för alla dessa år. Och en del av mig älskar dig, älskar den man jag skaffade barn med fastän du är så trasig som du är. Den delen av mig som älskar ställer inga frågor. Det har funnits ett igenkännande i dig från första gången jag såg dig och jag kommer alltid att ha ett band till dig, jag kommer alltid att gå igenom livet och undra var du är och hur du mår, var du än tar vägen och hur mycket du än gjort mig. För jag älskar det kaos som är du och jag inser det först när jag sätter ord på det. Och som du vet så var jag inte hel när jag träffade dig. För även jag är i princip född trasig. Och jag har sökt efter ett sätt att läka ut det som hänger och smärtar i min bröstkorg. På jakt efter stillhet och ro i mitt liv så har jag skapat kaos och smärta för mig själv och de som älskar mig. Jag har svikit och uppfört mig, jag har rusat på som ett x2000-tåg i tvåhundra jävla blås och sen kom du, och en liten röst i mitt öra sa att den här människan vet ju verkligen vad smärta är, så kanske kan vi bilda koalition, kanske kan vi läka varandra, kanske kan vi nå ut ur våra hjärnspöken genom att förstå. Men så blev det så totalt motsatt från det jag hade tänkt mig.

Och de säger att livet blir inte som man tänker sig och det är så väldigt sant. Jag går runt på stadens gator med mitt lilla barn i vagnen och ser mig omkring på den kaotiska värld som skapat oss och jag försöker, jag vill så gärna förändra det jag ser, för det jag ser – är smärta, ensamhet, kyla och svarta själar som irrar som bloss i natten, påverkade på än det ena, än det andra. Jag ser hemlöshet och ensamma själar med frånvarande mödrar och fäder. Jag ser svek och oförmågor att älska. Jag ser dumhet och frånvaro av insikt. Och jag ser det genom en lins som själv gått igenom alla de stadien och lite till. Jag ser det genom ögon som sett människor klä av mig för att nyttja min kropp för pengar. Jag ser det genom ögon som sett gram på gram av pulver vaporiseras i min näsa. Jag ser det genom ögon som sett sinnessjukdom, missbruk, våld, ensamhet, mobbning, krig och plågsamheter hela sitt liv. Jag ser det genom mina bruna ögon som alla försöker se in i och förstå, varför ägaren till dem gör som hon gör och säger det hon säger. Och de ögonens ägarinna är så trött, så led, så instängd och så fylld till bredden av det här att hon stagnerat som ett skal, ett skal som försöker fyllas med någonting annat utan att egentligen kunna skrida till handling.

När jag sluter ögonen så ser jag min mor, min mor som vandrar gatorna natt efter natt, jag är hennes avkomma, denna trasiga människa, ett offer för omständigheterna, jag ser prostitution och våld, jag ser äckliga män med deras tungor, hur de knäpper upp sina gylfar, en efter en, hur de vill åt min kropp och göra den till en vara, jag ser mig själv för tre år sedan, hur jag tynade bort och körde i mig så mycket sprit och sömntabletter att jag trillade in i ett industristrykjärn på en fest och svimmade av för att vakna på golvet med en bula i huvudet bredvid en vän. Jag ser min egen kropp förändras och spännas in och ut men hur jag förblir densamma sökande, ensamma människa därinne. Jag ser kvinnorna på Klaragården, dessa kvinnor med sina trasiga liv och familjer som vänt dem ryggen för att de gjort dem så illa. Jag ser dem sitta där, med sina målningar, sina liv levda trots att siffran på ID-kortet säger annat. Jag ser människorna omkring mig, denna kalla betongvärld jag omringas av, jag ser den och jag hatar den. Jag har så mycket raseri och smärta i mig, men som du en gång sagt, så har jag också något som du inte har. Jag har förmågan att älska och jag kan ge kärlek till mitt barn. Och det kommer jag att göra. Mitt huvud snurrar dageligen av tankar, jag reder ut det jag har omkring mig, bit för bit, jag matar och badar och nattar och leker och pussar och kramar mitt barn och jag ser honom ta dessa babysteps mot att bli en människa.

Och jag ger mitt allt, mitt absoluta allt och jag ser att det faktiskt ger resultat, för han är trygg. Han är glad. Han jollrar och pratar och leker och utforskar och hela världen för honom, hela hans värld är så spännande. Han är så vacker och var natt när jag lägger mig vid hans sida så känner jag en ömhet större än någonting jag känt och jag vet att det är moderskärleken, den finns där och den tröstar mig och stärker mig och trots min ensamhet så vet jag att jag kommer att komma vidare. Jag kommer att komma levande ur det här och jag kommer att läka.

Men just nu så finns det ingenting mer jag kan göra. Jag måste få fast mark, jag måste landa. Jag måste acceptera smärtan som någonting jag måste ta. Jag måste acceptera hur ont det än gör, och jag måste se tillbaka på mitt liv och lära från det. Jag måste gå igenom samma process som du, men på ett annat sätt. För du säger. Att du aldrig fått vara människa. Och jag tror inte du förstår, att det har inte jag heller. Jag blev aldrig tillfrågad när saker hände mig, jag satt bara och tog dem och sedan tog jag saken i egna händer genom att försöka bedöva det hela. Men naturligtvis trodde jag att jag ”bara hade kul”, som alla de andra trasiga själar jag levde med. Vi förstod inte och jag vet inte om någon omkring mig förstod men om de gjorde det så visste även de att det inte spelar någon roll vad man säger för man måste inse det själv. Men du förstår, jag fick inte heller vara med och bestämma. Och de gånger jag fick chansen så avsade jag mig allt ansvar och backade ur. För jag var så jävla rädd.

Jag går igenom samma smärta som du. Det du känner, det känner jag. Jag ser varje uns av det i din blick och när jag ser den så händer någonting, mitt hjärta kopplas med ditt och jag bara känner. Och jag vet. Och du har frågat mig otaliga gånger, varför jag aldrig gått ifrån dig, varför jag stannat kvar. Varför jag älskade dig från början. Där har du svaret. Din smärta var min. jag kände det du kände. Jag såg världen genom dina ögon. För även jag var kallt beräknande, manipulativ, ensam, vilsen, naiv, fylld av självhat och förnekelse. Även jag med mina floskler och mitt fina språk och mina jävla visdomar, även jag satt där och undrade varför i hela jävla helvete jag fortfarande var vid liv och vad jag gjort för att förtjäna det. Även jag satt där och skyllde över allt på alla andra. Jag satt där och frånsade mig från ansvaret och var scared fucking shitless. Jag satt där och bara malde på och gick av och an och sen, sen kom räddningen, det sista i världen jag trodde skulle rädda mig. Alex kom. Och jag trodde att allt inuti mig skulle förändras, att allt skulle läka men så blev det inte. Jag begravde mig i ångesten och försökte anpassa mig till mammarollen och undrade varför det inte kändes bra, samtidigt som jag löste alla andras problem. Jag trodde att jag skulle bli tokig. Men det var inte det som hände. För det som hände var att alla dessa år av förnekelse kom upp till ytan, och jag fann mig själv mer sårbar än någonsin förr. Paniken steg och förväntningarna på mig var enorma. Och mitt i allt detta kaos fanns du, vår relation, vi – det vi inte hade, det vi saknade. Mitt i allt detta fanns din kritik, min avskärmning, jag backade mentalt från dig, slutade visa ömhet. Jag utelämnade dig men det var inte för att jag ville. Det var för att jag trodde att du inte skulle förstå. Och min Gud så fel jag hade. För vem hade kunnat förstå – om inte du? Och jag vet att du kände dig utelämnad. Jag vet att du kände dig ensam. Igen. Jag vet det. Jag vet vad jag gjorde. Jag erkänner det. Och jag kan bara be om din förlåtelse. Men allt har sin effektkedja.

För demonen i dig fanns där och jag trippade på tå för någon jag både älskade och hatade. Och där har du slutet på vår relation. Det är där allt gick fel. För vi skulle ha mötts längre fram i livet. Då vi var klara med allt det här. Då du hade fått dina insikter. För då – då hade vi levt lyckliga i alla våra dagar. För din smärta är min. och jag känner med dig just nu. Jag känner ditt hjärta bulta intill mig. Att älska någon är som att ha sitt hjärta utanför kroppen och så känner jag för alex. Och så känner jag för dig. För det var inte ditt fel att du blev som du blev. Det var inte det. Men det är dags nu att sluta söka syndabockar. Det är dags att du börjar våga se dig för den du är. För du är någon. Men du ser inte honom, för all smärta, och för all ondska, och för allt som triggas i dig. Du håller på att förlora skygglapparna, det är det som sker i dig och det är därför det gör så ont. Jag vet det, för jag går igenom samma sak.

Jag har gått och tänkt hela mitt liv, att jag väntat på den där människan. Den där människan som skulle rädda mig ur mig själv. Den som skulle lyfta mig och göra mig hel. Och jag har gått på niter och sabbat för mig själv, omedvetet, genom att skärma av mig. Jag gjorde det med jonas. Jag har gjort det med alla, och skyllt på ödet eller vad som helst. ”då var det inte han”. Men ingen kunde rädda mig. Bara jag. Och trots att du inte gav mig den kärlek jag sökte, trots att vi levde nära inpå varandra utan att leva sida vid sida, trots det, så var du den personen som öppnade mina ögon.

Världen utan skygglappar, är en kall och mörk värld med ensamma människor, kämpande för sina liv i betonglådsdjungeln. Survival of the fittest – med alla medel tillåtna. Hierarkier och ekonomiska maktstrukturer, könsmaktsstrukturer, jargonger, vänskapskretsar, isolering och ”vi mot dom”-gäng, en desperat handling i kampen mot det tomma hjärtat. Världen är full av lögner, svek, smärta och tystnad. Världen är sjuk. Och du och jag är fallfrukt, slaggprodukterna, sista sorteringen. Vi är ett resultat av det som händer här och nu. Jag kan inte hålla inne med allt det här längre, jag mister mina fördämningar. jag är rädd. Jag är så inåt helvete rädd för den här världen. Jag är fucking petrified. Precis som du. Jag tror inte på dessa krig, dessa mentala krig som människan för mot varandra och sig själva, så jag tänker inte skriva att jag kommer att ”segra”, för det finns ingen kamp, förutom den för överlevnad och den kampen är jag dömd att förlora, för oavsett vad jag gör så kommer jag att dö någon dag. Det är det enda jag vet. Jag hoppas förstås att det inte kommer att ske förrän jag är väldigt, väldigt gammal och jag hoppas att jag kommer vara redo när det kommer. Jag har bara en uppgift nu och det är att se till att bli hel, för min sons skull. Jag har bara ett alternativ och det är att bränna upp skygglapparna och ge mig ut i det där kaoset som kallas för värld, och ta chanser igen. Jag har bara ett enda val och det är att för första gången i mitt liv, verkligen ta mitt ansvar.

För den enda människa jag kan förändra med ren viljestyrka, är mig själv. Jag kan inte fortsätta så här längre. Jag ska göra det bästa av de få pusselbitar jag har kvar nu, och försöka, med tidens hjälp, att foga samman dessa till något som kan bli en helhet. För det förtjänar mitt barn. Han förtjänar att få, någonting jag aldrig fick. Och det är det som är meningen med mitt liv. Att bryta cirkeln, att bryta mönstret. Att våga se mig själv för det jag är och inte förneka sanningen mer. Och att aldrig, aldrig någonsin igen falla in i det destruktiva mönstret. Jag måste ge det tid. Jag måste acceptera att det kommer att komma tider då jag gråter ohejdat. Jag måste acceptera att det kommer svallvågor av smärta genom min kropp, fram till dess att det sista av den här svärtan är uthostad, förbrukad och sinad. Fram till andra sidan. Den ljusa sidan, som jag aldrig sett. Den som alla talar om. Den som alla åker världen runt för att hitta, kapsla in, behålla. Den finns här. Precis där jag är. Var jag än är. Jag måste tro det. Jag hoppas så innerligt att finna ro i mig själv. Jag vet att det kommer att ta tid.

Det är dags nu. Jag vet inte vad du väljer eller var du tar vägen nu. Ingen av oss vet vad du kommer att genomgå. Ingen av oss vet hur det kommer att kännas och ingen av oss vet vad som sker i slutänden. Du kan bara hoppas. Och jag hoppas du läser igenom det här, noga, och tar det till dig. Gör det. Det är det ärligaste jag någonsin skrivit. Rakt ifrån hjärtat. Utan fina omskrivningar, utan ursäkter. Utan att försöka framställa mig själv, utan att ens reflektera över hur jag framstår eller hur jag uppfattas. Du, och alla andra, får ta det här för vad det är. Min subjektiva, men ändå min, och den enda – sanning – jag har att ge dig. Det enda jag verkligen, verkligen äger. Min historia. Och jag hoppas verkligen du förstår att inte känna mer bitterhet. Och jag hoppas du tror på att vi faktiskt kan vara föräldrar tillsammans, som vänner som finns för varandra, någon gång i livet, när det än är. För vår smärta och det vi gått igenom får inte vara förgäves. Du måste tro på att du kan vända det till något och lära dig att ge. Någon dag, eller aldrig mer - men jag hoppas du väljer rätt och jag hoppas du låter ditt hjärta styra.

Var inte arg på mig. Var inte bitter. Bli inte frustrerad. Var inte rädd. jag måste göra det här. Det här är mitt manifest. Jag sänder ut orden i cyberspace för att bekräfta, för jag gömmer mig inte längre. Jag vill inte ha en väg ut. Jag vill inte ha en chans att kunna krypa tillbaka i mitt skal. Jag ska ha det svart på vitt. jag erkänner det jag är. Det lilla jag är. Bara en människa. Jag är inte den kloka människan som vet allting. Jag är den som begått mer misstag än de flesta. Jag är den som begått brott mot all tänkbar moral och kod som bara går. Det finns ingenting i det att vara uppblåst över.

Jag vill att du ska veta, att den dagen du läser och förstår det jag skrivit här, låt det vara nu eller sen, så finns jag här. Jag kommer inte att försvinna. Jag kommer att fostra vår son. Jag kommer att älska honom och göra allt för honom. Jag kommer att bygga upp ett liv – ensam. Jag kommer inte ta hjälp av nån jävla karl, den vägen hade varit för enkel och det har jag alltid tagit till så fort det kniper – ha! Jag och min jämställdhet, va? Jag har alltid haft någon. Gömt mig bakom förälskelserna. Inte klarat mig ensam. Känt mig oälskad och kraftlös. Men jag ska inte ha någon ny man i mitt liv. Jag ska göra det här själv. Jag ska inte rusa in i någonting under den största och mest omvälvande och den mest viktiga perioden i mitt liv. Nu bygger vi. Från scratch.

Jag tänker på dig. Jag är ledsen för alla hårda ord, men somliga av dem har du förtjänat och somliga av dem har jag förtjänat också. Jag lägger inte mer energi på det nu.

Jag drar ett djupt andetag nu.

Och kastar mig ut i det okända.

Om du någonsin inser vad det här betyder. Om du någonsin vaknar och förstår.

Då vill jag höra din historia. Din verkliga sanning. Den oklädda..

Men nu har jag sagt det jag behövde säga. Och jag har ingen slutsats, ingen fin sensmoral. Bara ord från hjärtat.

Det enda som bara är mitt.

Inte ett skit om USA-valet här inte!

Alla skriver om USA-valet idag. Och om Obama och allt vad det är. Precis varje bloggare i hela bloggosfären nämner det. Jag tänker inte skriva ett skvatt om det, det finns gott om bloggare som behandlar det faktarikt och tänkvärt.

Istället får ni en bild från oss. Alex är fundersam (oh så lik sin far han är på den här bilden) och som ni ser så är den blonda ordningen återställd nu. Så skönt. Jag passar inte som brunett. Det får mig att se grådaskig ut. Platina är den enda vägen.

Känner mig lite ynklig just nu. Människor nära mig är oförutsägbara och avslöjar skrämmande och frånstötande saker om sig själva. Andra försvinner bort. Och några få finns här, uppe i sitt eget. Några finns alltid här. Jag vet vilka jag kan lita på och inte.

Men. Mitt liv kommer igång nu. Jag har fått höra att jag behövs mer på dagcentret där jag undervisar. De vill ha mig till fler saker. Teknikrelaterat. Och det känns bra att bli lite behövd och uppskattad. Things are lookin' up. Vet inte var mitt liv är på väg men jag vet att nya saker är i antågande, omvälvande och nya. Förändringens tid. Jag väntar med spänning.
Framtiden, här är vi!
Kom och ta oss!

Mjukisen

Fy fan vilken riktig praktmjukis jag är. Jag gråter till filmer oavbrutet. Nu senast för en stund sedan då jag såg Wall-E, fy fan vad bra den var. Igår var jag med pappa och sällskap på bio - fick barnledigt i några timmar medan Alexanders lillmoster kämpade för att hålla en mammasjuk Alexander glad. Vi såg iallafall "Låt den rätte komma in". Opåverkad av de fantastiska recensioner som den uppenbarligen skulle vara beströdd med måste jag säga att bortsett från den där riktigt svenska betongrealism-känslan med frånvarande föräldrar som fastnat i TV:n, och ensamma, mobbade barn som ensamma går hem i vintermörkret så tyckte jag om storyn. Men betongrealism, det är fan inte min grej. Jag älskar färg, storslagenhet och kommunikation. Jag blir så deprimerad av att se hur barn går och blir utsatta för än det ena, än det andra av riktiga jävla snorungar till klasskamrater samtidigt som de vuxna inte fattar, att barnen tar efter dem och att de kanske skulle ändra sina egna attityder, och framför allt - PRATA med sina barn.

Jag läste det i en gammal Linda Norrman-Skugge-krönika; hon blev lika förbannad som jag. Hon frågar sig själv - Var är föräldrarna? Varför vet ni inte vad era barn gör? Varför pratar ni inte med era barn? Varför hamnar elvaåringar aspackade i buskarna ute i förorten medan föräldrarna sitter och dricker i sina små jävla hålor? Varför DRICKER ni så mycket i närheten av era barn? Varför måste ni tvunget sitta och bli mer än salongsberusade på kombinerade barn/vuxenfester? Varför kan ni inte bara äta god mat och dricka läsk? Varför är er jävla äckliga skit-sprit med överallt i bilden? Och sen sitter ni och ser ner på mig för att jag tagit droger. Fy fan, halva Sverige är semesteralkisar och helgalkisar och ni sitter där och blir lulliga med era småbarn. Ni är fan PINSAMMA som inte ens kan umgås med folk utan att supa.

Det var inte ens det jag skulle skriva om, men mitt förakt bara steg och jag blir så förbannad när det gäller såna här grejer så jag kan fan kräkas.
Men se både Wall-E och "Låt den rätte komma in". Det är bra grejer. Trots allt.