Brudar

Ååh vad många gånger jag citerat den här låten, men ni förstår, VNV Nation är mig så varma om hjärtat. De har burit mig genom mycket smärta med sin tidlösa, synthpopunfluerade elektroniska musik. Det finns så mycket sanningar i det som Ronan Harris säger, det finns så mycket som passar in på mig och mitt liv. Och mina tankar, känslor och de odefinierbara känslor som bor i hjärtat kommer till uttryck genom dessa underbara ord:

"And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.
Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.

It wasn't you it wasn't me it wasn't anyone.
It was a day so long awaited and a chance to be as me.
I let the wind run through my hands
as I turned to walk away.
In distant days I long to sense it all so clear.

And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.
Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.
And fighting time so much I ask.
I will this morning last forever.
Though seasons change and things come to pass
remain inside of me.
And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
and will the world stay standing still at least for me?"

Mitt hem är en enda röra för närvarande, enligt egna mått mätt, men jag vill bara sitta här och snora och lyssna på musik i mina lurar. Alex ligger i sovrummet och snusar kudden tillsammans med E, som tog morgonpasset med barnen medan jag sov ut lite innan beroendemottagningen. Jag gick vägen hem med min vattenflaska i högsta hugg och dunjackan tätt åtdragen om kroppen. En dunjacka jag inte kunnat ha för bara någon månad sedan - det är underbart att se hur jag nästan utan ansträngning tappar kilo efter kilo och faller tillbaka i gammal form igen. Förra veckan knäppte jag igen mina gamla jeans, och de sitter som gjutna, utan att åstadkomma en "muffintopp" som det kallas när jeans är för lågt skurna och för små, och åstadkommer en "valk" vid midjan. Happy fucking days, jag känner mig som en riktig jävla BRUD när jag skriver det där. Och det är liksom ett skällsord i min värld.

"Brudar" i min värld, är förvirrade, samhällsskadade våp som inte har några egna intressen (nej, brudar, att hänga på café och träffa vänner räknas inte som ett INTRESSE). Brudar är den sortens individer som jagar bekräftelse för sitt utseende hela dagarna och som inte klarar av att leva utan en snubbe som bekräftar dem. Brudar skaffar barn samtidigt som sina vänner och ser mammagruppen som ett karriärmove. De går sida vid sida med sina barnvagnar och tittar snett och osäkert på folk (läs: Mig). De klarar sig inte utan sin lilla "flock" av kvinnor där det råder strikt hierarki och där det tävlas internt om vem som är den mesta supermamman. Martyrskapet lyser och de är ytliga som fan. Allt handlar om deras hus, deras sambo, semestrar (tillsammans med andra par med barn i samma ålder), och om de har fler barn så är det ett ständigt gnäll på dem hur jobbigt det är med tre stycken under sex år i familjen och om hur tiden inte räcker till och nu är ju lilla Ove snorig och bortskämda valpen Pelle skriker efter godis och slänger sig ned på golvet i varje affär och lille Junior är dryg och nyper andra barn på dagis. Den klassiska bruden är livrädd för mig, därför sätter hon näsan i vädret och backar tre steg om jag skulle råka på henne tillsammans med en vän som känner henne.

Brudar är inte hela kvinnosläktet. Brudar kan till och med ha snopp ibland. Det är för jävligt. Låter jag bitter? Kanske. Jag har en sådan dag idag. Allt kan inte bara vara perfekt hela tiden. Ibland blir jag bitter på folk eftersom deras oförmågor att kommunicera på ett rakt sätt hindrar hela den sociala processen från att fortskrida. Att jag då lackar ur på "vissa sorters människor" och visar prov på Vi och Dom-komplex är i sig en självklarhet. Jag hyser inget hat gentemot mänskligheten, men ibland blir jag rädd. Människor är så märkliga, våra tankesätt tycks skilja sig åt så ofta. Det är inte en strävan efter att vara annorlunda jag sysslar med. Jag ÄR INTE annorlunda. Jag är som människor är mest; Jag har mina ups and downs, jag har mina dagar, jag har mina rädslor och saker jag tycker om, jag har en kärlek till mitt barn och en vilja att göra det allra bästa.
Imorgon är jag inte lika bitter.

Update: Efter ett femtimmars telefonsamtal med Mr.Mcl så är all bitterhet som bortblåst. Tack Mr.Mcl, du är fuckin' fantastic.