Förändring och åtgärder

Det är inte så att jag skriver om Alex far särskilt ofta. Man kan bläddra sig igenom bra många sidor innan man finner något mer som berör det här. Ändå blir jag överraskad över det faktum att någon tycks lusläsa varenda litet inlägg i jakten på att få något att tycka till om, eller angripa. Och det jag skrev, var ett uttryck för min öppenhjärtiga sorg över mina egna dåliga val i livet. Det jag skrev handlade om hur jag skulle hantera det tillsammans med Alex. Och då bara rusar det in kvinnor i bloggen, som tycker att jag ska gå och "skaffa mig ett liv" och "stötta" en person jag inte får mer än skit ifrån. Och det är ju kvinnligt, tydligen, det där med att ha ett vårdande, förlåtande anlag till allt och alla. Och jag har förlåtit, och nej, det upptar inte hela min sinnesvärld, vilket bör märkas på de antal inlägg jag inte nämner alex far. Det jag blir så förbluffad över, det är att människor leker förståsigpå och ska psykologisera och döma, när de inte tagit till sig min del av historien utan så uppenbart går på lögner från den andra sidan. Ni vet inte. Det finns mycket jag inte skrivit i bloggen, för att jag inte vill ha bråk och jag är inte intresserad av att diskutera med anonyma messerschmidts. Det går jävligt bra att kritisera när man sitter bakom sin dator. Jag tror inte att samma personer skulle ta den diskussionen med mig IRL och faktum är, att jag skulle inte besvara det heller. För jag har ingen skyldighet att förklara min frustration, min sorg eller på något sätt ursäkta mig till någon som klampar in i min blogg och försöker tala om för mig hur det är. En person som inte varit med. En person som fått all information i andra hand. För självfallet så delar sig min och H's förklaringar i två vitt skilda grenar. Det är jag väl medveten om. Men det är inte jag som har skyldighet att förklara mig här. Tvärtom.

Och eftersom det väller över av anonyma individer som tycker om att kritisera mitt liv och eftersom de här människorna tar en sådan strid för en individ som precis som jag är vuxen och själv fattar sina egna beslut, oavsett vad jag säger och gör - för tro mig, jag har försökt och det finns mycket att läsa om det för den som anstränger sig lite, och öppnar sina ögon, så vidtog jag idag åtgärder. Jag skriver under mitt eget namn och jag står för precis allt jag skriver. Ni må inte hålla med mig, men så som jag ser det så är fördelningen tämligen orättvis. Det är mitt fria val att vara så öppen med mina känslor. Det är också ert fria val om ni vill sätta er till doms över mig. Och om ni nu ska göra det, då ska jag kunna se vilka ni är, eller åtminstone kunna kontakta er. För det är inte mer än rätt. Därför har jag nu stängt av kommentargranskningen för anonyma besökare. Jag tillåter inte heller OpenID, utan enbart registrerade google-konton kan nu kommentera. På så sätt har jag åtminstone en mejladress att knyta er till, och det blir inte helt rättvist på det sättet, men det blir mer rättvist.

Människor, och då särskilt kvinnor, har jag märkt, finner någon form av tillfredsställelse i att korrigera andra kvinnor och tala om hur de ska agera i vissa lägen, som om de har med saken att göra. Det sägs ju att, när ditt eget liv inte fungerat till tillfredsställande, så är det så mycket lättare att kritisera andra. Och om ni vill kritisera mig och få mig att ta er på allvar, så kan ni tamejfan ge mig en mejladress att hänvisa till. Det är det minsta ni kan göra, för att överhuvudtaget få rätten att skriva "hej" i min blogg. Jag inser att jag borde ha gjort det här för länge sedan, men jag är ofta efterklok. Sådan är jag, jag är min egen. Jag utvecklas i min egen takt och det här är mitt liv.

Om man tror att mitt liv absorberas av det här med H, så tror man gruvligt fel för så är inte fallet. Jag har rätt mycket att ta mig för om dagarna och jag lägger inte ner energi i onödan på saker jag inte får ut något av. Jag är ute efter mitt barns bästa och jag skriver för att bearbeta mina egna tankar, inte för att de ska värderas av andra. Jag kan ta emot råd - men när man är så uppenbart felinformerad som somliga och ställer sig på en sida som sannerligen inte behöver någon hjälp med att försvara sig - det klarar han på egen hand, men det gör han inte, då brister det. För det jag skriver är ju sant. Inlägget som sådant behandlade dock inte H huvudsakligen, det behandlade Alex framtid. Någon skrev att jag sysslade med "förtal, och det är straffbart", på inlägget som följde. Jag tog bort det, inte för att jag var rädd för förtal utan för att jag helt enkelt kände att det var värdelöst att försöka förklara - man kan inte argumentera emot en människa som redan bestämt sig. Om H ansett att jag förtalat honom och helt och hållet farit med osanningar som skadat hans rena anseende är han välkommen att själv agera därefter. Det har han dock inte gjort. Jag är inte ensam om att känna eller tycka som jag gör, det finns många på min sida som har exakt samma uppfattning, helt oberoende av mig. Jag har bevis och belägg för allt jag skriver, men jag känner ingen skyldighet att redovisa dessa för oförstående ögon eller öron.

Vill man ta sida, fine. Men gör det inte med förbundna ögon, för det är ren ignorance och ren dumhet. Ta själv reda på fakta - den finns därute, och jag är inte den enda källan. Förslagsvis kan man försöka se igenom rökridån och se tingen mer objektivt. Att jag bär sorg för mitt barns skull och skriver ett inlägg om det som mitt liv handlar om - mitt barns framtid, har ingenting med dina åsikter att göra. Du får tycka vad du vill om mig. Tyck att jag är en galen kärring som pekar ut kvinnor som offer - vill man tolka det så, så ligger tolkningen helt hos dig. Jag pratade om en viss grupp kvinnor, men läsförståelsen tycks inte ligga i topp. Och ja, jag menar faktiskt att vi - alla vi människor, står sårbara inför varandra på ett eller annat sätt. Och när det gäller ensamstående mödrar så står vi sårbara på det specifika sätt jag gav uttryck för. Man hör vad man vill höra. Jag har hört det förr, från andra kvinnor som funnits i vår omgivning. Man har menat, innan man visste hur det förhöll sig, att jag är den parten som är äldst och därigenom har bäst förmåga att uttrycka mig - man hänvisar till att jag är den verbale som därmed dominerar en oförstående individ som enbart "mår dåligt". Ingenting kan vara mer osant. Skingra röken och ta av dig skygglapparna, om du nödvändigtvis anser att du måste tycka och tänka här. Men överlåt till personerna själva att försvara sig. Om jag nu farit med så många osanningar som de vill framhålla skulle den här bloggen för länge sedan vara kuvad och nerstängd. Och jag vill se bevis, bevis på att jag far med osanning - din åsikt räknas inte som argument. Lär dig det.

Jag och Alex reser bort några dagar tillsammans med CC och hans vänner, så det är tyst i bloggen ett tag. Ni som redan har blogger-konton kan naturligtvis kommentera. Vill man så gärna lägga sig i debatten får man registrera sig och visa vem man är. Annars har jag ett ypperligt förslag; Läs inte. Det kanske kan dämpa blodtrycket en aning?

Notera: Jag kommer inte uppröra er med inlägg som berör A's far efter det här, för att ni ska slippa ha så mycket att gräma er över. Men jag ska ta mig rätten att skriva om mitt barn och min framtid precis hur mycket jag vill. Och gärna slippa omogna "skaffa dig ett liv"-kommentarer från anonyma. För det ruttnar jag verkligen på. Diskussionsnivån är ju inte direkt hög om man bara har det att utgå ifrån som underlag, menar jag.