torsdag, februari 12

Försenad tårta + Lite kvällsfunderingar

Alex tårta. (det är jag som håller i den)


Bordet med godsakerna

Fan, jag vet att jag är ojämn i mina uppdateringar men det är så mycket som snurrar just nu och när jag inte riktigt kan få ned det i ord.. då är det svårt.
Jag känner mig helt tom just nu. Samtidigt som det ska bli underbart att få måla, tapetsera och flytta in i en ny lägenhet känner jag mig trött hela tiden och försover mig ständigt till saker. Jag försöker leta energi och funderar på ljusterapi eller något i den stilen. Min trötthet är min största bov, kanske man skulle kunna säga.
Jag hoppas det bara är en övergående trötthetsperiod. idag sov jag och alex till TOLV! Herregud liksom, det känns ju som att man sabbat hela dagen när man sover så länge. Det funkar ju inte. Vi har ju liksom en frukost och lunchrutin, allt blir fördröjt på det viset. Jag VILL orka upp som en sol klockan sju men oavsett hur mycket jag sover känner jag mig alltid trött.

Jag har en sån enorm jävla prestationsångest eftersom jag är livrädd att fucka upp allting och stå på egna ben igen. Jag vet att jag måste skaffa en sysselsättning och få igång både jobb och studier till hösten men jag är panikslagen. Och jag rensar skåp och lådor hemma och försöker kasta allt skit jag har och förbereda inför flytten. Så mycket som snurrar. Jag känner hela tiden att jag måste bevisa så jävla mycket för folk och i perioder har jag orken, sen överkommer mig en enorm trötthet och jag orkar knappt diska. Alex är matad och välskött och lekt med men övriga hushållsysslor blir eftersatta och jag låter det hellre vara lite skrot på golvet än att lägga energi på städning så att A får mindre uppmärksamhet och kärlek. Han går först och är glad. Jag är glad och ler mot honom, men ibland känns det tungt. Jag vet inte varför det blir så här. Jag har ju så jävla mycket ambition men hopplöshetsperioderna är riktigt jobbiga, även de korta perioder de varar.
Visst skulle jag kunna äta medicin för det här och arbeta på att försöka joxa med antidepp men man kan inte bara stoppa i sig tabletter för allting heller. Nu har jag och läkaren kommit fram till att det bästa är att försöka bearbeta det här och skapa ett normalt liv istället för att fokusera på medicin och det är sant som hon säger. Jag vill inte medicinera bort allting. Men jag finner mig själv oerhört ojämn och framför allt handfallen och hopplös i mina "perioder" och det är oerhört förvirrande.

Det är Okej. Det går över. Livet är bara lite gråare just nu, men det är inte avgrundsdjupt. Mitt liv är bra. Jämförelsevis med så många andra som verkligen har det riktigt dåligt, herregud, jag lever ju i lyx. Jag har ett friskt och underbart vackert barn, jag har en familj som älskar mig med engagerade systrar och en bror, en pappa "morfar Håkke", en underbar bästa vän (Jag älskar dig!) och många sociala kontakter som räknar med mig och som hjälper mig. Jag har bostöd, terapeut, vänner, socialsekreterare, jag har fått chansen att få delta i ett substitutionsprogram, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet, jag har pengar nog att köpa mat och förnödenheter för, inga mängder med pengar men det är OK, vad ska jag köpa liksom? En guldpläterad marmorstaty till mitt enorma palats på 59 kvadrat?

Jag tänker på alla de människorna därute som lever i fucking social misär. Jag tänker på de som inte har någonstans att bo, som värmer sina smutsiga händer vid centralstationens lufttrummor. Jag tänker på de som inte har vänner och kärleksfull familj. Jag tänker på de som är grovt psykiskt eller fysiskt handikappade som lever utan värdighet. Jag tänker på de ensamma gamla som lever sina liv på vårdhem utan att någonsin få en besökare. Fattar ni hur lyckligt lottade vi är? Jag ska fan inte klaga över lite jävla ångest när det finns människor som svälter, torteras, våldtas, får sina byar nedbrända, som är hemlösa med aktiva missbruk.. jag kan hålla på ett bra tag, det är inte så att jag måste rada upp allt, det är själva meningen i allt. Man ska inte klaga när man har det så bra som jag har det. Men ibland känns det tungt och då ventilerar jag här. Jag sätter tankarna på plats och jämför. Man måste alltid jämföra.

Det är på TV om de där tokiga Knutby-människorna. Folk går upp så i religion och somliga anser det viktigare att prata om livet de ska få "efter detta" istället för att fokusera på det liv de faktiskt har. Religiösa människor skrämmer skiten ur mig. Främst fundamentalisterna.

För att sätta lite piff så bifogar jag lite sena bilder från Alex födelsedagskalas den 19e Januari. Tårtan har jag gjort själv.

5 kommentarer:

Owe sa...

Det är nyttigt att skriva av sig sina tankar.

Jag tror att det kanske kan kännas lättare inombords i varje hoppas jag det Loo.

Jag håller med dig och din läkare om att du får försöka läka / minska dina trötthetsperioder på naturligt vis.

Du är jätteduktig Loo.

Krama om goa Alex från mig.

Var rädd om dig.

frkf sa...

Har en utmaning som väntar på dig om du känner för det. Inget tvång

Icka sa...

Ibland kan man ha allt och ändå vara olycklig.
Man kan ha ångest fastän man ska vara tacksam.

Ibland kommer allt skit man varit med om upp till ytan och då får man ta ställning till om det ska gör illa en en gång till0ångesten eller om man just precis i det ögonblicket är så pass stark att man kan slänga bort det minnet.
Det är väl det som kallas att bearbeta sina demoner. Och ibland orkar man och ibland inte.

Långt svammel.
Kram/I.

Frida sa...

Känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Jag har precis allt jag kan önska mig och är för det mesta glad och lycklig, men sen emellanåt mår jag bara skit och jag vet varken vad som är fel eller vad jag ska göra för att det ska kännas bättre, känns som att jag tappar greppet och faller på något vis...

Hoppas på att ljuset och våren som är på väg ska hjälpa till :)

Den där tårtan såg väldigt god ut förresten, blev riktigt sugen!

Andreas Karman sa...

Jag vill bara säga att jag att jag uppskattar din blogg och att du öppet delar med dig av dina tankar.