torsdag, mars 19

Less. Igen.

Ja, jag vet, jag är skittråkig just nu. Jag flyttar och jag spenderar hela dagarna med att städa efter att ha packat. Fan vad mycket skit man drar på sig egentligen. Och sen tänkte jag att "Ska jag ta och blogga om det eller det kanske?" Men det är nog så, att jag tappat sugen lite.
Jag har skrivit om det förr, och ja, mitt liv har förändrats. Förr var jag mer naiv, mer explosiv och mer ute hela nätterna och ställde till med helt sjuka grejer. Det är skönt för egen del att det inte är så längre. Men de senaste månaderna har jag mer och mer insett att, för att jag ska få mitt läsarantal att växa, så måste jag skriva om saker jag inte vill skriva om, jag ska vara sådär menlös och sockersöt och INTE skriva om någonting som skapar debatt, inte nämna att jag är feminist, jag ska inte bli förbannad och "orera", jag ska helt enkelt skriva menlösa, dyslektiska "hej jag är en snäll mamma som gillar barn och titta det här åt jag till lunch"-inlägg, gärna med tips på vilken mascara ni ska köpa. Och ju mer jag försöker anpassa mig till vad folk vill ha, ju mer kliver jag av från det jag är och det som den här bloggen gick ut på från början.

Jag ska erkänna; Jag skriver inte i bloggen när jag blir arg längre. Jag skriver inte när jag retar mig på något. Jag skriver, men ångrar mig. Jag TÄNKER efter när jag ska skriva, och ändrar texten i efterhand för att den ska bli mer diplomatisk så jag inte trampar folk på deras ömma, självgoda jävla Svenssontår. Jag försöker förnöja, men resultatet blir att jag blir tråkig. Och då skriver jag inte som jag själv längre. Det är inte Looiskt.
För det är inte Looiskt att vara menlös. Det är inte Looiskt att bry sig om att jag inte är något som jag ändå inte vill vara. Jag har gjort det här för att förändra och försöka nischa mig själv men resultatet har istället blivit det motsatta. Från början har mitt skrivande handlat om att väcka folk ur sin slummer, det har handlat om att kasta lite hundraprocentig verklighet i ansiktet på medelklassens små zombies som alla springer omkring med skygglappar och kör "Jaha, vadå ansvar inför andra? Vadå ansvar inför världen vi bor på? Skiter väl jag i, jag sköter mig själv, samhället gör ändå aldrig nånting för mig. Fy fan att mina surt förvärvade skattepengar går till det här eller det här", etcetera etcetera in i all evighet. Det har handlat om att visa att, så här är verkligheten utanför era skyddade perspektiv, så här kan man också tänka, det här är vad som försiggår utanför era murar. Jag vill bryta av folks fördomar. Jag vill bredda vyerna. jag vill hitta en mellanväg mellan manligt och kvinnligt där jag känner att jag hör hemma. Jag vill ge en annan bild av beroendeproblematik. Jag vill ge en annan bild av de människor som folk tror helt fel saker om. Det var mitt ursprungliga motiv men nu känns allt så jävla.. hopplöst.

Varför det? Varför blir det så här? Jo, jag satt och funderade på det när jag läste Fejdans blogg, som gläds åt vilka fina kommentarer hon får. Klart att jag får fina kommentarer ibland, men ni skulle se de kommentarer jag INTE publicerar. Det är missunnsamma svennar, som skriver att jag aldrig skulle klara av en utbildning eller fixa det ena eller det andra (vad fan ni nu vet om det? Ska jag kopiera mina slutbetyg från nian och BEVISA att jag är grym på att plugga?), till människor som skriver att jag i princip borde bli av med min unge, sådant samhälles avskräde som jag är med tanke på min bakgrund. Flera drogfria mammor än jag har bloggar, men de blir enbart hyllade för sin duktighet. För de är rätt snälla, väna och skriver som om de är krönikörer för någon jävla söndagstidning. Safe, inte för mycket, inte för uppseendeväckande, inte för politiskt, inte för mycket känslor (för om man visar att man är arg så "orerar" man ju som en galning, tydligen), lite mat här, lite dagsrapporter om absolut ingenting. Och då tänker ju jag att "Aha! Det är alltså DET folk vill läsa!" och så skriver jag sånt. Och då blir jag TRÅKIG!

Jag vet inte vad jag ska ge er längre, för det känns som att det inte spelar någon roll längre. Jag har tröttnat, och det är inte första gången. Håller jag hopp för ett jobb eller utbildning så skriver jag inte ut det här. Som det är nu så håller jag INNE med så jävla mycket känslor och tankar och händelser, sånt som tidigare DEFINIERAT min blogg, för jag är rädd att få skit för det! Jag är rädd att mitt idiotiska jävla ex ska läsa nånting och börja telefonterra mig med sina psykgrejer igen, jag är rädd att folk ska trycka ner mig, och jag är rädd att inte vara tillräckligt. Det är lätt för er att skriva "Men bry dig inte om dem", det är inte ert liv som är On The Line här. Det är inte ni som ska behöva bli sårade och det finns en gräns för hur stark jag är. Det sista jag behöver, nu när mitt liv börjar ordna sig till det bästa, är att få skit för minsta lilla grej. Jag är så jävla mycket mer skör än jag ens vågar viska. I Varje jävla inlägg får jag i princip inleda med ett aggro försvarstal och små klausuler för vad ni EVENTUELLT kan komma att skriva som svar för att värja mig, för att jag inte orkar. Jag kan inte skriva om sånt jag bearbetar och sörjer, som de senaste två åren, som satt djupa jävla spår i mig. Jag kan inte skriva att jag FORTFARANDE är så paj efter mitt förhållande med Alex pappa att jag går omkring och hatar mig själv och ser ner på mig själv och känner det som att jag fan aldrig kan släppa in en man i mitt liv igen, för då läser HAN skiten och ringer och härjar om att jag inte har RÄTT att berätta om mina känslor. Det spelar ingen roll hur jag gör och det gör mig ARG! SÅ JÄVLA ARG!

För vad fan har ni för rätt att döma ut mig? Vad har ni för jävla RÄTT? Folk säger "Ja men vadå, om man skriver på internet får man ju räkna med.." - Jaså? Ska jag alltså skriva för att svin ska kunna trycka ner mig då, är det det du menar? Det är en sak att diskutera åsikter. Det är en sak att ifrågasätta det jag skriver med argument. Men de här anonyma jävla kommentarerna där man BARA vill tala om för mig att jag är värdelös och dum i huvudet och inte förtjänar att leva (varför? Vad fan har jag gjort er?), det är dom jag blir trött på. Ni anar inte, jag får minst tre i veckan men jag orkar inte publicera skiten. Det blir bara bråk. Jag försöker tiga ihjäl den eller de personerna som gör så men det funkar tydligen inte. Nu kan jag välja; Lägga ner eller ändra på det här. Och jag vill inte överge min blogg. Mitt LIV finns ju här! Den är ju MIN! Det här är mina tankar! Ingen annans!
NU är det slut på de här lama jävla hemmafru-inläggen. I fortsättningen tänker jag skriva vad fan jag vill, och får ni frispel då så stänger jag helt enkelt av kommentarsfunktionen. För jag använder den här bloggen som ett verktyg att saluföra mig själv, och den här bloggen betyder mycket för mig. Det finns fyra års utveckling, blod, svett och tårar i den. Det finns tusentals tankar och omvärderingar i den. Den är MIN, och helt ärligt ska ni vara tacksamma för att jag ger er mitt liv så här naket, och dessutom gratis. Det är NI som ska uppskatta att jag vågar gå ut med saker som andra inte vågar tala om. Jag representerar många exmissbrukare, jag representerar min egen lilla grupp, som kanske inte kommer till tals så ofta. Och det ska vara fan i det att jag ska låta mig nedslås av att jag inte skriver menlösa saker som är såpass lagom att ni kan smälta det till eftermiddagsfikat. För det är inte sådan jag ÄR. Och vad jag ska göra åt alla er som retar sig så fruktansvärt på mig, för att jag är den jag är.. Ja, jag vet inte. Gå och bråka med någon som förtjänar det. Men något menlöst, dumsnällt, dyslektiskt jävla mähä kommer jag aldrig att bli, för det är inte jag. Vill ni ha en jävla modeblogg med närbilder på mina tuttar kan ni ju vänta, och vänta lite till.

3 kommentarer:

S sa...

Go Loo! =)

Anonym sa...

Om du inte fortsätter skriva vad du vill och DINA tankar så skiter jag i din blogg. Jag följer en blogg och det är din. Det är av en orsak jag följer den och det är för att DU SÅ NAKET berättar.

Snälla ändra inget

Go Loo

Zaphod sa...

Sorry att jag kommenterar så sent!
Håller med föregående!
Go Loo!
Skriv det DU vill skriva, vi som kan hantera det kan också hantera ifall du stänger av kommentarerna. DVS vi kommer hit för att få läsa dina texter och följa ditt liv, dina tankar och dina känslor, inte för att nödvändigtvis kommentera allt om det. Så fan ta puckona och fimpa kommentarerna om det blir nödvändigt. Shit tjejen jag vet att du till slut tar åt dig av skiten men jag vet också att du inte knäcks, eventuellt böjer du dig lite och ett böj kan vara att stänga av kommentarerna, om så måste ske men sluta inte skriva snälla!