The Statement
Från anteckningsboken den 18 Mars:
Det här är nog en "viktig" dagboksanteckning. Dock med skev handstil.
Jag ligger som en utfläkt och passiv desperate housweife på H:s soffa, som en annan jävla hynda har jag slappt slängt min lekamen på denna soffa, som en gång var av skinn men som nu mest, efter åratal av rumpbesök från vänner, kamrater (& förmodligen också en del annat pack) - nu istället är någon slags fläckvist skinnbeströdd beige kreation som inte lämnar ett enda plagg oberört eller obefläckat av sin flagande djurhud. Igår och inatt har det förflutna jagat både mig och H i form av exdater som envisas med att mucka med våra adrenalinreceptorer. Bägge två, vi har ju varsin av varsitt kön, tycks säga en sak och mena en helt annan. Vilket är helt fruktlöst uppförande och resultatlöst uppförande gentemot ADHD-barn som vi själva, bägge med en icke-existerande, parasiterande och ångestframkallande familj som valde att skapa oss i syfte att bota deras utloppsbehov, eller för att vi skulle växa upp för att kunna betala deras knark/räkningar etcetera, eller för att de helt enkelt inte hade vett att använda preventivmedel.
Så; här är vi nu. De defekta och oälskade misstagen i den flagnande soffan respektive framför den ständigt omstridda datorn. Vi har förvandlats till ett incestuöst tvillingpar med alkohol och sömnbristrelaterade erektionsproblem. Vi kom fram till att det uppenbarligen var så att vi de facto förra söndagen av ren spontanitet och ren berusningen inledde någon slags förhållande. Om så nu verkligen är fallet, har jag alltså - helt nonchalant haft ihop det med denna tatuerade intelligenta Bad Boy en hel jävla vecka utan att ägna en tanke på vad fan man menade med det där begreppet "förhållande" egentligen, bortsett från att man i offentliga miljöer via handhållande deklarerar att man, (såvida man inte är en PK-politisk och krävande polygam swinger) bestämt sig för att enbart knulla VARANDRA.
Mina relationer har i rörig ordningh baserats på 1) Sprit, förnekelse och rädsla att vara ensam. 2) Huliganism, sex och droger 3) Djup vänskap, attraktion och det faktum att jag var "den andra kvinnan" samt 4) Kommunikationsfalerande sexuell attraktion, rädsla och ickekontinuöcitet. Och nu har jag alltså (tydligen) börjat smyga mig in i en helt ny värld. Wild mood swings, musik och ständig "vara med varandra"-vilja. Vi sitter hela nätterna med värmeljus och berättar våra respektive sinnessjuka Life stories medan vi konsumerar gigantiska litrar med läsk och alldeles för många cigaretter. Men då mina lättsamma ätstörningar alltid uppstår i samband med kaos så är det i nuvarande läge ett fullt tillräckligt näringsintag tillsammans med de enstaka yoghurtmuggar vi sveper som sängfösare.
Hitintills har relationen varit oerhört kravlös i jämförelse med andra, mer komplicerade duetter. Det som, så att säga "krävs" av mig är att jag viker tvätt, gärna iförd tajta jeans & Musse Pigg-linne, att jag underhåller då & då med tjugominutersskratt över mina egna skämt, och emellanåt också undervisning i den elektroniska musikens chilloutdjungel på småtimmarna till förmån för terapitimmarna i flagsoffan. Jag tror mig de facto har funnit den första och enda personen jag någonsin mött som är EXAKT lika fucked up som jag, med ett lika samhällsskadat och vrickat förflutet, med ett tempo my kinda stile. Den dynamiska duon, den tatuerade AIK:aren med fler sjuka och mer dynamiskt vrickade, mentalvåldsamma ideér än de flesta än my dear friends alltogether, som dessutom har fräckheten, och kontrastsexigheten att ha en GRYMT snygg bar överkropp där han sitter i soffan, med cigaretten självsäkert nyrullat brinnande mellan fingrarna och lyriskt djupanalyserar Mötley Crues självbiografi.
Mittemot honom iförd skamlös märkestopp och rövtajta jeans - det tokblonderade, högtempohållande klubbdjuret med det brokiga förflutna, med den rotlösa och hopplösa tillvaron, som med omogen men intelligent omognad presenterar sig som fluortant och självmordsbombare för inställsamma, kåta och innehållslösa jävla backslicks på krogen som tror sig kunna använda sig av typiska, insmickrande raggknep på henne som alla andra lättfotade, självnedvärderande golddiggersbimbos som de brukar få av trosorna på genom att tala om sitt välbetalda arbete i tre timmar samtidigt som de betalar dyra Mojitos i regelbunden takt. Ni vet, henne ni gillar att snacka skit om trots att ni aldrig fattat what-the-fuck hon går ut på, med sitt sönderslagna hjärta, sin otrygga och kaotiska uppväxt, som inte vill ha något jävla radhus, som hellre dansar och rycker på axlarna än skaffar en karl för någon slags jävla "trygghet". Hon som spöar bekantas kvinnonedlåtande gäster utan att blinka - bara för att se dem uppleva den första kvinnan som inte nöjer sig med att en man tycker att hon är snygg och påsättbar, hon som inte TAR repliker som "Alla kvinnor är horor" från densamme primat utan att ta till adrenalin.
Hon - vars vänner och "bekanta" alltid punktligt ringt ned hennes telefon inför varje helg för att fråga vad som "händer" då de egentligen är för jävla lata, oengagerade och egocentriska för att själva anordna eller söka upp festligheter. Men varför skulle de? Konceptet Loo, Miss Trouble, hon som reder ut deras känsloliv och hjälper dem i nöd trots hennes i jämförelse mycket mindre resursbank, men som i slutändan ändå alltid får lov att resignera inför det faktum att domsamma som behövt henne, lovprisat henne offentligt, gett henne vackra löften - vänder henne sina skrämda ryggar när hon hamnar i kris och lämnar hennes telefon i tystnad.
Idag:
Jag har funderat en del på sådana saker under de här kaosveckorna där jag fått hela livet totalt sabbat och där jag tilldelats en position som "hon som borde skämmas" av hela min jävla omgivning. Men jag känner det så överflödigt att försöka förklara mina intentioner och vad jag egentligen är för människor som ändå inte vill försöka fatta exakt hur mycket skit jag gått igenom i mitt liv och det faktum att jag aldrig, aldrig skulle agera av illvilja.
För det här är ett jävla statement till varje människa därute som någonsin lämnat en annan medmänniska att lida, skämmas och gråta när hon behövt er som mest, när hon inte medvetet sårat eller skadat utan bara försökt bedöva sin egna smärta - densamma smärta som de inte ville kännas vid, när hon bönat, gråtit och bett om att få kommunicera, hon som erkänt sina synder och tilltag och sin rädsla för dem med anledning av att alla hon någonsin älskat både våldtagit, sårat, bedragit, dött ifrån eller helt enkelt bara inte velat se henne för den hon är och därmed utnyttjat det koncept de misstagit henne för.
Jag är inte någon illvillig, hatisk brudjävel som önskar er någon form av smärta som någon slags moteld, för jag sysslar inte med krigföring - men; Mitt statement lyder nu som följer:
Om vi inte kan ge varandra ärlighet. Om vi inte kan kommunicera med varandra, om du nu har så jävla många issues med dig själv att du förstår hur ont det gör i mig när jag gett dig tillit och du bara spränger den i bitar - Då ber jag dig vänligt men attackpositionerat bestämt att hålla dig ifrån mig, för den här jävla "horan" sväljer inte längre. Hon spottar.
För om du rövknullar mitt hjärta, då får du helt enkelt ta lite skit på köpet.
Jag var och hämtade hem min katt från mamma igår, hem till H. Hon försökte i vanlig, påtänd ordning att skrika ner mig när jag med sorg i hjärtat besöker mitt spillerslagna föräldrahem för att jag hämtade hem MIN katt, det enda jag har kvar av mitt liv. För att hon är så jävla rädd för allting, för att hon är född till en samhällsparasit med ett ego större än Mars. Jag orkar inte med henne längre. Jag hjälper inte henne en gång till. För i nio av tio jävla fall av kaos och smärta jag utstått i mitt liv, så har hon burit skulden. Jag och H gick tillsammans med kattbur, låda och en väska med barndomsnalle och ett fåtal privata ting på ryggen genom en blåsig norrortsförort och visste gemensamt att nu kommer en milstolpe. Nu väntar att åka till Söder och få hämta mina saker, mitt enda liv, få komma hem till C och hämta ett antal plagg och prata, prata med min far, ordna till jobbfrågan, nu väntar det mig att återigen, för tvåsiffrigt angedda gången i mitt kaotiska liv, att ställa mig upp ifrån askan och agera, parera - och främst: REparera.
H är förmodligen den varmaste och mest osjälviska så kallade buse jag stött på, och i nuvarande läge är det bara H som lyssnar. Det är bara han som VILL lyssna. Och kanske behöver jag inte mer.
Innan ni dömer mig för det liv jag försökt att upprätthålla så kanske ni bör ha i åtanke att ni var med och skapade detta "monster". Ni tryckte ned mig och min självkänsla hela min uppväxt bara för att i ignoransläge medicinera ner mig, ni lärde mig att använda mig av fysiska medel istället för att tala med mig, som bot för det jag fått svälja, och när jag sedan står där i vuxenlivet utan verktyg att hantera den värld jag tydligen inte "passar in" i, och ändå försöker göra som ni säger och förväntar er, så straffar ni mig för mitt beteende. Det beteende ni skapat genom att inte SE mig. Kanske såg jag inte er heller - jag är ingen jävla martyr här. Jag är faktiskt mest förbannad och ledsen för att ingen pratar med mig. Och de som ändå pratar hör inte mina ord tillbaka, och de som ändå lyssnar, utnyttjar min sårbarhet och gräver ned mig ännu ett hack i mitt ensamma jävla hål. Hur fan förväntar ni er omedelbar tillit?
Långsamt, och med H:s hand i min egen i den nötta soffan, reder vi ut röran vi trasslat in oss i. Jag vet inte vad jag ska säga till er om den här människan - bara att jag aldrig mött någon med samma, om inte mer, nedtryckt och sväljd sorg inom sig som jag själv. Han är underbar. Han är sig själv och ingen annan. Han vågar faktiskt komma nära trots att han egentligen borde fly. Ärlighet. Allvarlighet. Och så något bakom ögonen: Mörkret.
Det finns ett öde. Det finns en linje. Det finns en jävla framtid.
Jag startar motorerna nu.
Bild: Jag & H
Inlägg
