Idag ska jag och Alexander träffa Maja och Ziggy. Ziggy, ni vet, alexanders bästis.
Och så måste jag berätta. Alex har på senaste tiden lärt sig att dansa. När man spelar hans favoritlåt för honom så ställer han sig upp i mitt knä och Hoppar och viftar med armarna. Det ser nästan ut som jumpstyle. Åh, underbara techno-unge!
Nedan: Alex favoritlåt. Tog ett tag att hitta den, det finns ett oändligt antal remixer men det är den här som är bäst och som alex älskar.
Idag har jag svårt att sätta ord på hur mina tankebanor går.
Jag går omkring med någon form av märkligt missmod. Funderingar kring framtid och utveckling, arbete och pengar. Funderingar kring hur jag skall kunna höja min levnadsstandard så småningom, kliva ut ur mammaledigheten helt och fullt och bli den yrkespersonlighet jag vill vara, och är. De hastiga glimtar jag ser av arbetslivet, eller snarare, det där livet jag påstår mig sitta utanför och betrakta, ter sig skrämmande och förvirrande. Kontakt med andra människor stimulerar mig mycket i nuläget, har alltid gjort, men kontakten och den levande dialogen som sådan gör mig orolig och bekymrad. Inte trodde jag att livet hade ändrats sedan sist, jag blir väl mest bekymrad över att den faktiskt har gått på i samma hastighet och i samma inrutade vanor utan större förändring.
Av många människor, ofta den sortens människor som själva mår dåligt och som bestämt sig för att placera en mur framför sig där de sitter och gömmer sig för utvecklingen, får jag ofta höra hur mitt engagemang i världsliga saker liksom retar dem, eller att de tycker att jag engagerar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag får också ofta höra att det inte är "lönt" att tänka som jag gör eller att jag engagerar mig i saker och ting och "tycker tvärtom bara för sakens skull". När det kommer från människor som jag ändå inte idkar närmare umgänge med känns det oftast som det kvittar, även fast jag ställer mig väldigt frågande till deras attityd. Jag blir alltså angripen för att jag hyser ett engagemang i världsfrågor, eller, om man så vill uttrycka det, i politiska frågor. Det är inte riktigt ok att man bryr sig om någonting annat än sin lägenhet, sin bil och sina egna jävla granngräl. Det som inte är lokalt och som rör det egna, isolerade livet på orten blir alltså avnormaliserat att engagera sig i, och en individ som säger sig värna om miljön eller intressera sig för fredsarbete eller politiskt engagemang inom feministkulturen bör söka bekräftelse annanstans än i det egna boet. Fortfarande kvarstår också ett sorts förakt för läsande inom den grå medelklassmassan, fortfarande framställs man som en idiot om man söker fakta, fortfarande är det lågstatus att syssla med politik och ännu är det inte lönt att diskutera feministiska frågor med "vanligt hederligt folk". Ofta är det ju också så att människor i sin rädsla för det nya, stämplar en företeelse som någon form av förtäckt ondska, eller som någon form av hot mot deras person utan att någonsin ta reda på mer fakta kring ämnet. Och om du försöker förklara och upplysa så står de där och slår händerna för öronen och skriker LA LA LA LA LA, ty upplysning är av ondo.
Innebörden i det jag just skrev hade likväl kunnat skrivits för hundra år sedan. Men så är det faktiskt. Människor är förbaskat rädda för upplysning, förändring, utveckling och debatt. Människor är ofta konflikträdda, med all rätt. Man har lärt sig att hålla sig på sin kant och värna om det lilla man har. Man har lärt sig att inte hysa tillit till något, om ens staten, och man har lärt sig att sköta sig själv och skita i andra. Just det där sistnämnda är en väldigt klassisk, om än generaliserande, bild av ett typiskt radhusområde och mentaliteten där. Där går de och sköter sitt, håller sig på sin kant, och i små grupperingar i vart och ett av husen bedrivs en annan form av lokalpolitik, även om de inte vet om det. Flockmentaliteten och rädslan för det nya orsakar tumult när en ny familj flyttar in. Misstänksamhet och oro - tänk om allt inte kommer bli som förr? Den där konservativismen som råder på somliga bygder och orter jag besökt, är i min värld skrämmande.
För jag kommer från Stora Stockholm där man kan leva relativt anonym. Här har folk sett allt som finns att se, här kan du gå omkring anonym på gatorna och flanera bäst du vill utan att alla vet om det. Jag har bott i mindre lanthålor flera gånger i mitt liv, under längre perioder, och det mest underliga jag stött på, är bland annat, avskyn för oss, vi så kallade "NollÅttor". Det första som händer när man kommer till en pub i en landsortshåla, och det slår fan aldrig fel, är att man får ett tal av en dryg urinvånare som högljutt deklarerar vilka jävla as vi stockholmare är. Jag har inte hunnit skaka hand med människan men där står han och förkunnar för hela lokalen hur mycket han hatar storstadsbor för att de är så otrevliga och tror att de äger världen. Jag har inte ens fått en chans att visa att jag inte är sådan, och det spelar ingen roll. Han har bestämt sig. Rädslan, återigen. Man skapar alltid ett "vi och dom", det är enkla psykologiska mekanismer alltsammans. Men somliga har det mer än andra. Och det är de där "andra" jag söker efter, med ljus och lykta. För nu börjar jag söka djupare stimuli, nu börjar det politiska intresset och det världsliga att ta alltmer plats i mitt sinne och jag är faktiskt rätt trött på att bara ha en skara få individer att diskutera sakernas tillstånd med. För, det är okej för mig att alla har olika åsikter, tankar och tycken, om det däremot strider mot FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna slokar jag med öronen och blir fylld av raseri, ångest och vilja att förändra.
Så, jag tänker engagera mig politiskt igen, djupare in, jag behöver samtal med människor som söker förändring, som inte har den där åsikten att "vadå, vafan bryr du dig för, du kan inte förändra något i allafall". Skitsnack! Om alla de människor som hjälpte oss att avskaffa dödsstraffet, införa kvinnlig rösträtt och organisera arbetarna till bättre arbetsförmåner lyssnat på sånt lamt, missunnsamt trams hade vi i princip fortfarande jagat runt i grottmiljöer och slagit varandra i hövvet med påkar.
Rättvisan börjar här. Med dig. Och med mig. Ni vet, om du vill förändra världen, så börja med dig själv, och allt det där.
Jag tycker det låter som musik för mina öron.
Jag, Alex och Alex' pappa hade ett grundligt besök i bokhandeln idag, letande bland böcker - böcker fyllda med kunskap, okunskap, visdomar och strunt. Jag och H hittade de roligaste böcker, så som en realiserad bok om nazism och ockultism som jag blev väldigt sugen på (tack vare det udda ämnet) - självklart böcker om religion, musik, biografier och skönlitteratur. Sedan liten har jag alltid älskat bokhandlar och bibliotek. Jag älskade att bara gå bland rader av böcker och förlora mig i doften, känna bokryggarna mot mina fingertoppar. Redan som sexåring fantiserade jag om universitetet, som jag föreställde mig, skulle vara som ett enormt bibliotek med sköna läderstolar och gröna läslampor. Min passion för de här ställena är samma som förr. Och utforskandet av all denna fantastiska litteratur som existerar är och förblir som en hemlig utflykt, en skattjakt in i det okända. Precis som jag fascinerades av, och älskade hela idén med filmen "The Neverending Story" som jag var nästintill besatt av som liten. Hur den lilla pojken stjäl den där fantastiska boken i en dammig gammal bokhandel där den mystiske, vise mansfiguren arbetar och hur han sedan får tillgång till en magisk värld, en sagovärld som han räddar undan sin undergång. Så var det för mig, att bli lämnad på biblioteket i en timme eller två medan mormor handlade, det trygga biblioteket med alla skrymslar och vrår, längst in där dit ingen kom, där satt jag med boktravarna och sög åt mig kunskap, och älskade varje sekund.
Dagens besök i böckernas värld genererade dock lika delar förvirring och avsky. Det är tu ovanliga känslor när det kommer till den sortens ställen. Förvirring eftersom jag inte fann det jag sökte - Jag letar med ljus och lykta efter boken "Techno - Musiken, dansen och scenen" av Sara Larsson. Den är knappast ny, och den har heller inte nytryckts sedan släppet 1997, så nu står hoppet till antikvariat. Medan jag letade efter intressanta nytillskott till min stackars sönderfallande bokhylla, så fann jag den, den här vidriga skapelsen till bok. Den heter "Allt om män - Handbok för kvinnor" och i den finner man alltså en "komplett guide" till "männens rike". Det är en bok totalt sprängfylld av floskler om hur män "är" och "inte är", och det är fiffigt uppdelat från den kompletta guiden till mannens kropp, hans språk och vad han äter. Man finner råd som att "Se till att din man äter bättre fetter - undervisa honom i kostcirkeln" med komplett förteckning av bra och dåliga fetter för den hårt arbetande mannen. Boken vill också framhålla att det är viktigt att man "ser till" så att mannen underhåller sin hy, sin kropp och vårdar sitt hår, och det finns också någon form av språkguide där man får veta att män inte gärna talar om känslor eftersom de "helt enkelt inte fungerar så" och med råd att man inte skall bli frustrerad när "mannen" inte svarar på tilltal eller svarar med en stunds tystnad eftersom han förmodligen sitter och "löser ett problem i lugn och ro" (man får exklusivt veta att män inte vill att man löser problem åt dem- de vill alltid lösa dem själva, och att be en man om råd betyder indirekt att man ber honom att lösa ett problem). Därefter följer en förteckning av olika meningar som "mannen" ofta uttrycker och vad de betyder. Det är mycket pedagogiskt upplagt med tjusiga bilder och i ett bekvämt format, och ur skämtsynpunkt kanske det hade varit roligt med en seriestripp som behandlar det här, men en hel bok? Och det är här det värsta kommer: De skämtar inte. De menar allvar!
Sedan får man förklaringen. Bokfanskapet är skriven av en amerikansk författare. Och jag håller faktiskt med Horace Engdahl i hans senaste "tabbe"-uttalande. Amerikansk litteratur är inte lika bred som man kanske hade velat önska. För USA som sådant är fullpackat med en massa imbecilla könsnormer, deras utbildningar lämnar mycket att önska i frågan om synen på den övriga omvärlden utanför det "greatest country in the world" som de säger, och hela deras fuckade system med gigantiska samhällsklyftor i en värld där sjukvård är till för de rika är knappast en bra grogrund för jämställdhetsutvecklingen. Det handlar inte bara om sjukvård - jag plockade bara ett exempel. Och visst är det PK nuförtiden att ha negativa åsikter om USA, det är inte huvudämnet här. Precis som med allt annat så finns det säkerligen många positiva saker att ta upp om landet också. Jag vill gärna resa dit någon dag, för landet fascinerar mig. Det är så enormt, med så enorma saker - som Morgan Spurlock i "dokumentären" Supersize me påpekar: "Everything here comes in Super Size".
I vilket fall som helst så mår jag illa och får motarbeta reflexen att stoppa fingrarna i halsen och vomera över den där vidriga ursäkten till litteratur jag håller i handen. Jag stoppar efter min genomgång in boken i hyllan igen och går. Och gläds plötsligt åt mitt eget land. Trots skavanker och att allt här är långt ifrån perfekt, med kyliga, misstänksamma människor och ett inskränkt gubbvälde som styr näringslivet, så finns det fan hopp. Åtminstone står mitt hopp till de svenska författarna, och min blinda övertygelse om att det inte finns en chans i helvetet att en kvinna härifrån någonsin kommer att producera liknande jävla smörja. Det må ha varit - men nu talar vi framtida litteratur. Om jag ändå skulle ha oturen att råka på ett livs levande motexempel känner jag för en spontan tilldragelse till jämställdhetens och den goda litteraturens ära, på ett stort fält nära dig, så här i vintermörkret. Ett bokbål, med andra ord. Kanske inte helt rätt i tiden - men låt oss göra ett undantag. För lika lite som jag vill bli pådyvlad en massa trams om hur en "kvinna skall vara" vill jag läsa om "hur männen är". Män är inga jävla hundar som vi matar med skålar fylld av kostcirkeluppdelad mat, män är inga mystiska, statiska naturkrafter med ett hemligt jävla språk som inte kan tala om något annat förutom TV och problemlösning och om det nu skulle vara det så innebar det alltså att jag för evigt vore dömd till någon form av Ärkemoderskap över mina framtida manliga partners, som enligt den här jävla skitboken inte lärt sig att torka sig efter att de skitit (förmodligen en i raden av oändliga problem som ännu inte blivit löst av denna heliga alien som är mannen).
Och hela den idén känns fan i mig skrämmande.
Fy fan, om min son någon dag skulle vakna upp och bli något jävla mansgrisigt asshole som rapar och fiser vid matbordet och som inte kan diskutera hur han känner inför en enkel jävla sak - skjut mig.
Idag fick Alex en ny jacka som ska värma honom i vinter. Han är ursöt i den!
Och så läkarbesök. Nu är karusellen igång igen. Nu kommer man att utreda och gå igenom den tidigare utredningen. Detta eftersom min läkare misstänker att jag kan vara Bipolär. Många blir feldiagnostiserade eftersom Bipolaritet och ADHD har liknande symtom. Nu har jag fått ett gäng frågeformulär här som skall fyllas i. Sedan väntar en ny utredning och samtal med den läkare som gjorde ADHD- utredningen. Mig spelar det egentligen ingen roll vad jag har, bara jag får en bra diagnos och slipper ha det så här, med mina depressioner. Jag vill bara kunna leva normalt.
För övrigt har jag enbart sprungit runt som en skållad råtta. Och det var ett helvete att ta sig upp fem trappor med barnvagn, unge och kassar. De har stängt av hissen igen. Nu tre dagar i sträck, för att vända på den och renovera den. Jag tror inte de som jobbar med det här fattar prylen - de har stängt av hissarna nu och hållt på så att jag i princip skulle vara hemmabunden om jag inte hade bostöd och vänner som kommer hit och hjälper mig. Helt ärligt tycker jag att de hade kunnat hitta en alternativ lösning. Nu har de stängt av hissen tio dagar av trettio. För det får jag 420 kronors hyressänkning. 420 kronor som plåster på såren för att jag får boka om möten, skaffa barnvakter vid konstiga tidpunkter, för att det är helt omöjligt för mig att komma ned med både barn och vagn själv.
Det komiska är att de på min beroendemottagning inte tror mig. "Är hissen trasig IGEN?" säger min behandlare när jag förklarar att jag måste krångla lite med hjälp och så för att komma dit. Om han hade lyssnat lite de senaste tjugo gånger jag förklarat så hade han vetat att de BYGGER OM hissen, inte att den är trasig. De bygger om ALLA hissar och alla trappuppgångar i mitt område. Det har jag sagt. men det är klart, varför lyssna när man kan skita i det?
Han är förvisso alltid stressad. Nedskärningarna på vårdsidan visar sig tydligt här. På grund av dessa nedskärningar så plockade de bort receptionisten på min beroendemottagning. Det finns ingen som kan svara i telefon. Ingen som kan ta emot och skriva räkningar, ingenting. Ringer man dit kan man sitta och ringa tills man kräks, ingen svarar. Och det är ju inte de anställdas fel. Jag fattar bara inte hur man kan tycka som kommunalpolitiker att det är rimligt att sparka en person som sköter hela maskineriet med tider, telefoner och patientkontakt. Som det är nu finns det bara ett sätt att nå dem och det är att gå dit. Det är inte rimligt. Folk ringer ju, de behöver ju hjälp. Men det finns ingen samordnare / receptionist där, för nu ska det sparas in! Jajamensan! Åh vad bra!
Ni som kom på den där lilla besparingsidén, kan ni tala om för mig hur ni resonerade? För jag tycker det var ett märkligt val.
Bilder: Alex med nya jackan, och så alex med sin pappa.
Ni vet, jag skulle DJ:a igår?
Och det gjorde jag.
Och jag rockade. Och festen rockade. Så mycket att jag fick ett jobberbjudande om att jocka fast, på samma ställe, på Torsdagar. House-Torsdag skall öppnas, och jag är den som skall se till att baren fylls.
Om vi säger så här; Jag höll golvet fullt från 19 till 02. Jag var helt slut efter det. Och baren drabbades av sådan overflow av törstiga dansgäster. Jag var populär! I mitt esse! och min syster var förstås där, i sin glammigaste outfit lookin good - även om jag tycker att vissa människor är patetiska som helt öppet kommenterar hennes bröst och kropp bara för att hon har små kläder på sig. Fy fan för er som inte har några MANORS. Ni kan faktiskt ruttna i helvetet, om nu det finns. Jag tycker ni är patetiska som inte har bättre för er än att peka ut folk. Ja. jag vet att hon har små kläder på sig. Hon är GOGODANSARE. Ja, hon är snygg och ja hon har snygga rattar. Vad ger det er för jävla direktbiljett till att bete er som idioter? Är inte det här 2008?
Men hur som helst - UNDERBAR kväll med underbara människor. Trots att jag var i princip nykter och alla andra var aspackade. Lite jobbigt är det ju med krogen - fulla, spritstinkande människor ÄR inte charmiga. Men jag fick det bästa av allt. Jag fick the power of the floor och härlig stämning. OCH jobberbjudande.
Things are really lookin' up!
Bild: Jag och syster stjärna - Dj:n och gogodansaren - workin' it! (ja, jag ser lite.. um.. skum ut)
Jag vet inte vad, men jag drabbades just av världens jävla ångesttryck.
Jag låg och nattade alex, som aldrig tycktes vilja somna, och kände det stråla upp från magen och in i hjärtat. Och jag tänkte som så att "Jaha, here it comes.. again". Jag är så van vid det här laget, att ångesten och smärtan bor i mig och att den förr eller senare tar över oavsett vad jag gör.
Och jag gör allt som står i boken för att undvika den. Jag är inte den sortens depressiva person som gillar att gå omkring och må dåligt. Oavsett vad så har jag gjort det till en konstart att inte låta det synas på mig, oavsett hur ont det gör inombords. För det är ingen som vill umgås med någon som klagar hela tiden. Det är ingen som orkar med någon som går omkring med mungiporna nere vid knäna, och besides, vad spelar det för roll om jag uttrycker smärtan eller ej - den minskar inte för det. Jag försöker alltid hålla uppe ljuset, skenet och leendet. Jag försöker alltid prestera mitt allra yttersta och ibland blir det bara pannkaka. Jag känner mig så jävla handikappad i mina ångestperioder bara. Och jag vet inte hur jag ska förklara det för folk, för jag känner mig helt ärligt, bara ivägen, när jag yttrar det för min läkare och mina behandlare. Jag VET att de tittar på mig och tänker "ååh, typiskt, hon bara gnäller hela tiden och ska HA grejer och bara gapar efter medicin, om hon bara skärpte till sig lite och fattade läget. Om hon bara gick upp och gjorde det hon skulle, det var väl ett jävla tjat, hon har ju FÅTT medicin nu, gnällspik". Och jag orkar inte med den blicken och tankarna går, att kanske är det ändå så, att jag bara borde "rycka upp" mig. Men jag har försökt så länge. Och det går ju. I perioder, mina bra perioder. Då solen lyser. Då funkar allt. Men sen kommer ångestperioderna. Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna klara av ett heltidsarbete på de här grunderna? Jag har ju för fan knarkat i skolan för att klara av att gå dit, jag har varit påtänd på JOBBET för att orka vara där. Utan drogerna hade jag inte klarat av ett skit. Jag vet att det också handlar om inlärning, beteendeförändring, vafan det heter. Men hur lär man bort smärta?
Ända sedan jag var väldigt liten har den här ångestdemonen kommit på besök med sina jämna mellanrum, år efter år, period efter period. Den bara slår till och sedan går jag där, med världens tyngd i hjärtat och undrar varför i helvete jag bara inte kan få vara som alla andra och må bra och kunna göra normala jävla grejer. Jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig klarat av att umgås en längre period i det sociala livet utan att periodvis bortfalla som ett löv från sin kvist, ned på marken, där jag liksom ligger och vissnar tills klorofyllet comes back on. Jag kan inte påstå att jag sitter här och är stolt över att jag är en depressiv jävla artist med skrivkramp vars ständiga öde är att gå ned i periodvisa avgrunder av ångest där jag producerar enorma mängder texter, för att sedan kliva upp i ljuset och vara totalspeedad och helt översocial en period. Som ett hetsigt jävla monster, och sen är det kört igen varpå lampan slocknar och bröstkorgen tycks vilja sprängas. Vad fan är det för jävla fel på mig? jag har ju fått min medicin, jag trodde att det skulle upphöra nu. De där perioderna. Varför i hela jävla skithelvete kan inte jag bara få vara normal? Jag begär inte ens att få må bra! Jag begär bara att få ha det OK! jag begär ingen lycka, ingen ständigt lysande sol och ingen perfekt vardag, jag vill bara ha ett drägligt liv! Jag begär inte att gå omkring och skratta och le som en clown och att hela världen är nån satans lekplats. Jag begär bara att inte sprängas inifrån och det skulle vara fint om jag klarade av att vakna på morgonen som normala människor.
Nu vaknar jag och alex 06:40, leker i två timmar och somnar om bägge två, efter frukost. Jag är alltid vaken och bevakar alltid alex när han är vaken, han lämnas aldrig obevakad eller osysselsatt. Honom tar jag hand om på bästa sätt, det är när det handlar om mig själv som det brakar ur ibland. Är jag manodepressiv? Vad är det för fel? Varför kan jag bara inte få vara normal? Det är inte som att jag går omkring och tänker på svarta saker eller målar hela världen i dystra färger, jag har ju så mycket planer och så mycket tillförsikt och så mycket hopp! Jag vill inte dö, jag vill inte göra mig själv illa och jag är inte rädd för människor. Jag har bara ont och den smärtan är så uttröttande att jag kan sova hela dygn i sträck om jag fick och kunde. Jag har "bara" hela bröstkorgen hårt åtstramad av ångestrep som stryper mig så att jag kippar efter luft hela dagarna. Jag sitter och tar andetag efter andetag men ändå känns det som att jag inte får luft. Min läkare tycks inte bry sig nämnvärt om det här. Min beroendebehandlare säger "jaja, men alla har vi våra små egenheter och du ska se att om du bara tänker positivt så går det över".
VAFAN tror han? Att jag sitter och föreställer mig krig och vedermödor och FRAMKALLAR det? Varför tar de mig inte på allvar? Det är ju något fel med mig!
Jag var försenad till Beroendemottagningen idag eftersom trötthetsmonstret var över mig. Jag förstår självklart att det inte är okej att hålla på och vara försenad, men de verkar inte förstå att jag inte gör det med flit. Jag försöker verkligen. Det finns inte en centimeter av mig som gillar att jag förefaller opålitlig och nonchalant när jag dyker upp en halvtimme sen med en märklig ursäkt för andra gången på en vecka. Jag gruvar mig något fruktansvärt då jag springer dit med barnvagnen i högsta hugg, hela registret av självhat och elaka tankar hinner rulla innan jag når dörren och när jag väl kommer in får jag vänta 20 minuter innan en personal kommer ut, ser på mig med en irriterad min, går tillbaka in igen, hämtar en annan personal. Sedan står de innanför glasdörrarna rakt framför mig och diskuterar sin irritation över mig. Jag sitter där och hör alltsammans och de verkar inte bry sig om att jag sitter där. Jag förstår att det är en straffsituation jag sitter i och att jag har mig själv att skylla och återigen ger jag mig själv en mental smocka för att jag är försenad. Varför är jag det? Varför orkade jag inte ur sängen imorse? Varför är jag så jävla trött? Varför sjunker jag ner i depressionen igen? Varför säger inte läkaren något om det? Jag har förvarnat dem. Men de tycker att den medicin jag har är tillräckligt, jag antar att det är så. jag vågar helt ärligt inte fråga om antidepressiv medicin för jag vet vad jag kommer få höra. Floskler om att jag bör gå långa promenader i skogen, röra mer på mig och sysselsätta mig. Jag gör allt det där. Jag sysselsätter mig varje vaken minut för att slippa ha ångest och jag promenerar benen av mig. De lyssnar inte. Jag orkar inte ta upp det.
När personalen avslutat sitt jidder om min försening med irriterade röster och med förstulna blickar åt mitt håll kommer en av dem ut. Nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt får jag en utskällning och en ny tid, jag ska återkomma en halvtimme senare. Jag försöker säga att jag inte kan då, eftersom jag har skaffat barnvakt då jag måste till jobbet och hon ska anlända hos mig då. Personalmänniskan vänder ryggen till och går. Jag sitter kvar och stirrar. Jag är inte populär hos mig själv heller, tro mig, tänker jag och går ut. Jag anländer tillbaka, stressad, fyrtio minuter senare. Samma sak utspelar sig, nu är de REJÄLT uppretade för att jag inte kom en halvtimme, utan fyrtio minuter senare. Jag försöker då förklara att jag fyrtio minuter tidigare försökt förklara för en stängd dörr och en rygg hur det låg till och att jag sprungit hela vägen för att hinna. Jag får en föreläsning om hur oansvarig jag är. Jag säger att jag förstår. Jag säger att jag verkligen försöker. Jag tystnar mitt i, vet att det är lönlöst. Jag skyller ingenting på dem, vafan kunde jag bara inte varit i tid för? Jag slokar och får min medicin. Personalen går, surt och uppretat, och slänger igen dörren efter sig. Jag känner mig gråtfärdig. Det är inte första gången det här händer. Det är mitt eget fel, jag är en dålig jävla skitmänniska som kommer för sent. I huvudet: "Dumma jävla Loo. Dumma jävla skitunge!"
Jag minns hur jag var liten och satt och såg ut igenom bilfönster, fönstret i mitt rum, alla sorts fönster, och såg på medan världen därute pågick utan mig. Jag satt där och tänkte att "En dag, ska jag vara en del av allt det här. En dag ska jag vara med i surret, i farten, i livet som går framåt". Jag minns att jag såg mig själv som en passiv åskådare till allt skit som hände mig, det hände mig men ändå inte mig, det var som om en del av mig satt utanför och bara såg på. Det kunde alltid bortförklaras, skrattas åt, sopas under mattan. Det var väl inte så farligt. Det här klarar ju du, tjejen, du är ju så stark. Med det där bedjande uttrycket i ansiktet. "Snälla säg att jag slipper lägga ner energi på dig. Jag har ett liv att sköta." Och jag nickade och sa att visst, det här fixar jag. Inga problem. Förstulet leende tillbaka. Så bra, då är vår tid ute. Trevligt att råkas, varsågod nästa. Rullbandet fortsatte. Utan mig. De kände sig nöjda, som om de uträttat något. Mina uttalanden var lagda till handlingarna. Min namnunderskrift styrkte allt jag sagt. Ingen skulle lasta dem för något. Och jag åkte hem och satte mig vid mitt fönster igen.
Och ibland är det som om en tidskapsel temporärt omslutit mig och fört mig tillbaka till det där fönstret. Jag ser vädringsfönstret från vilken min mormor såg sin värld, varje dag, under sitt sista år. Jag minns henne så. Ständigt blickande ut, vakande. På avstånd betraktade hon sin värld bakom en glasvägg, precis som jag. Vi hade våra egna glasväggar hon och jag, av våra egna anledningar.
Jag hamnar där, ofrivilligt.
Jag kan bara göra en enda sak.
Vänta ut skiten. Oavsett hur lång tid det tar.
Idag hände en STOR grej i min sons liv.
Han fick en KOMPIS!
Sin allra första kompis någonsin i sin egen ålder! Och vilken kompis sen!
En bekant från förr rotades upp på märkliga vägar - jag ska inte ens gå in på det för det är sjujäkla komplicerat - men hur som helst så är det bara en månad mellan våra ungar. Och idag träffades de för första gången, medan vi - mammorna, avhandlade viktigheter såsom pjoskiga BVC, det faktum att man blir behandlad som en fuckin' spetälsk för att man är vegetarian, när människor säger "men guu va synd om barnet som inte får kött.. han fick ju inte välja det!" (Din unge fick väl inte VÄLJA att äta kött heller, pucko? Barn får inte välja mycket alls, och tur är väl det för annars skulle de ju vara vakna dygnet runt, enbart äta typ banan och aldrig bada?), lattemammorna och deras präktighet (och precis när vi pratar om dem så dök de upp, lääskigt!) och så vidare. Vi gick och gick och gick och fikade och alex och Ziggy - som är hans nya kompis - ÄLSKADE varandra! de satt och pratade på "sitt" språk, sjöng och hade sig, på fiket, de var så glada och goa och delade xylofonen broderligt. Alla runtom såg fascinerat på då de stämde upp till gemensam sång. Jag och Ziggys mamma M, var helt betagna av våra kids! Fatta grejen - Alex har fått en kompis! Och vi var så ledsna att vi inte tog kort på dem, sådär första gången de möttes. Men nästa gång! Då blir det foton så det står härliga till! Jag vet, det här blev ett mammainlägg. Men jag är så glad! För min unges skull.
Whee! Min unge har en kompis!
(hur många gånger i det här inlägget har jag skrivit ordet "kompis"? äh, skitsamma!)
Bild: Ungen, tidigare i veckan.
Jag och far min var på Swedish Make-Up Institute och deras bodypaint / airbrushvisning idag. Pappa hade fått inbjudan om att det var fler airbrushmålare där, så pappa kollade in konkurrensen lite. Det var en karl som målade en tjej så grymt verkligen. Jag bifogar lite pics! Det var bara två airbrushmålare där, dock. Pappsen funtar på att ställa upp nästa år, konkurrensen är inte så grov. Den gröna mosstjejen med bionic/natur och mossa och grejer är min klara favvo. Det syns hur mycket jobb som lagts ner på henne.
pappa ska fan få painta mig vid tillfälle, han har ju redan småpaintat syrran! :)
Inlägg
Alla kommentarer
