Politik på landsorten

Idag har jag svårt att sätta ord på hur mina tankebanor går.
Jag går omkring med någon form av märkligt missmod. Funderingar kring framtid och utveckling, arbete och pengar. Funderingar kring hur jag skall kunna höja min levnadsstandard så småningom, kliva ut ur mammaledigheten helt och fullt och bli den yrkespersonlighet jag vill vara, och är. De hastiga glimtar jag ser av arbetslivet, eller snarare, det där livet jag påstår mig sitta utanför och betrakta, ter sig skrämmande och förvirrande. Kontakt med andra människor stimulerar mig mycket i nuläget, har alltid gjort, men kontakten och den levande dialogen som sådan gör mig orolig och bekymrad. Inte trodde jag att livet hade ändrats sedan sist, jag blir väl mest bekymrad över att den faktiskt har gått på i samma hastighet och i samma inrutade vanor utan större förändring.

Av många människor, ofta den sortens människor som själva mår dåligt och som bestämt sig för att placera en mur framför sig där de sitter och gömmer sig för utvecklingen, får jag ofta höra hur mitt engagemang i världsliga saker liksom retar dem, eller att de tycker att jag engagerar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag får också ofta höra att det inte är "lönt" att tänka som jag gör eller att jag engagerar mig i saker och ting och "tycker tvärtom bara för sakens skull". När det kommer från människor som jag ändå inte idkar närmare umgänge med känns det oftast som det kvittar, även fast jag ställer mig väldigt frågande till deras attityd. Jag blir alltså angripen för att jag hyser ett engagemang i världsfrågor, eller, om man så vill uttrycka det, i politiska frågor. Det är inte riktigt ok att man bryr sig om någonting annat än sin lägenhet, sin bil och sina egna jävla granngräl. Det som inte är lokalt och som rör det egna, isolerade livet på orten blir alltså avnormaliserat att engagera sig i, och en individ som säger sig värna om miljön eller intressera sig för fredsarbete eller politiskt engagemang inom feministkulturen bör söka bekräftelse annanstans än i det egna boet. Fortfarande kvarstår också ett sorts förakt för läsande inom den grå medelklassmassan, fortfarande framställs man som en idiot om man söker fakta, fortfarande är det lågstatus att syssla med politik och ännu är det inte lönt att diskutera feministiska frågor med "vanligt hederligt folk". Ofta är det ju också så att människor i sin rädsla för det nya, stämplar en företeelse som någon form av förtäckt ondska, eller som någon form av hot mot deras person utan att någonsin ta reda på mer fakta kring ämnet. Och om du försöker förklara och upplysa så står de där och slår händerna för öronen och skriker LA LA LA LA LA, ty upplysning är av ondo.

Innebörden i det jag just skrev hade likväl kunnat skrivits för hundra år sedan. Men så är det faktiskt. Människor är förbaskat rädda för upplysning, förändring, utveckling och debatt. Människor är ofta konflikträdda, med all rätt. Man har lärt sig att hålla sig på sin kant och värna om det lilla man har. Man har lärt sig att inte hysa tillit till något, om ens staten, och man har lärt sig att sköta sig själv och skita i andra. Just det där sistnämnda är en väldigt klassisk, om än generaliserande, bild av ett typiskt radhusområde och mentaliteten där. Där går de och sköter sitt, håller sig på sin kant, och i små grupperingar i vart och ett av husen bedrivs en annan form av lokalpolitik, även om de inte vet om det. Flockmentaliteten och rädslan för det nya orsakar tumult när en ny familj flyttar in. Misstänksamhet och oro - tänk om allt inte kommer bli som förr? Den där konservativismen som råder på somliga bygder och orter jag besökt, är i min värld skrämmande.

För jag kommer från Stora Stockholm där man kan leva relativt anonym. Här har folk sett allt som finns att se, här kan du gå omkring anonym på gatorna och flanera bäst du vill utan att alla vet om det. Jag har bott i mindre lanthålor flera gånger i mitt liv, under längre perioder, och det mest underliga jag stött på, är bland annat, avskyn för oss, vi så kallade "NollÅttor". Det första som händer när man kommer till en pub i en landsortshåla, och det slår fan aldrig fel, är att man får ett tal av en dryg urinvånare som högljutt deklarerar vilka jävla as vi stockholmare är. Jag har inte hunnit skaka hand med människan men där står han och förkunnar för hela lokalen hur mycket han hatar storstadsbor för att de är så otrevliga och tror att de äger världen. Jag har inte ens fått en chans att visa att jag inte är sådan, och det spelar ingen roll. Han har bestämt sig. Rädslan, återigen. Man skapar alltid ett "vi och dom", det är enkla psykologiska mekanismer alltsammans. Men somliga har det mer än andra. Och det är de där "andra" jag söker efter, med ljus och lykta. För nu börjar jag söka djupare stimuli, nu börjar det politiska intresset och det världsliga att ta alltmer plats i mitt sinne och jag är faktiskt rätt trött på att bara ha en skara få individer att diskutera sakernas tillstånd med. För, det är okej för mig att alla har olika åsikter, tankar och tycken, om det däremot strider mot FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna slokar jag med öronen och blir fylld av raseri, ångest och vilja att förändra.

Så, jag tänker engagera mig politiskt igen, djupare in, jag behöver samtal med människor som söker förändring, som inte har den där åsikten att "vadå, vafan bryr du dig för, du kan inte förändra något i allafall". Skitsnack! Om alla de människor som hjälpte oss att avskaffa dödsstraffet, införa kvinnlig rösträtt och organisera arbetarna till bättre arbetsförmåner lyssnat på sånt lamt, missunnsamt trams hade vi i princip fortfarande jagat runt i grottmiljöer och slagit varandra i hövvet med påkar.
Rättvisan börjar här. Med dig. Och med mig. Ni vet, om du vill förändra världen, så börja med dig själv, och allt det där.
Jag tycker det låter som musik för mina öron.