I can feel your heartbeat

Jag har aldrig upplevt en starkare kärlek till någonting i livet, än den jag känner för mitt barn. Man skulle kunna säga att min unge räddade mig ur väldigt mycket. Hans växande existens i min mage fick mig att ta ställning till mitt livs största vändning. Det är verkligen bara positivt. Det enda "besvär" jag erfarit var illamåendet och kräkningarna, och det faktum att jag gick upp så inåt helvete i vikt. Sista månaden kunde man läsa i bloggen hur less jag var. "JAG ORKAR INTE VARA GRAVID LÄNGRE! Jag SKITER I om jag går av på mitten när jag föder, få det bara överstökat!"

Jag var på första mammagruppsträffen förra veckan. Måste erkänna att det var lite spännande ändå, att se barn i samma ålder som Alex och, liksom, i smyg jämföra. Ingen erkänner det men alla gör det ju. Alla vill ju att det egna barnet skall vara det sötaste, det mest utvecklade, den mest sociala och med det finaste namnet. Alex har en tendens att alltid visa sig med sin bästa sida när vi är in public. Därför är Alex en sån unge som snabbt vinner folks hjärtan, så vi blev det "mamma-barn-paret" som vann störst popularitet. Det lilla charmtrollet tycker att människor är jättespännande, bara man får kika på dem från mammas trygga knä. Självklart inleddes besöket med en mindre fadäs, han kräktes ned min turkosa hood i kapprummet, och sig själv. Men en smart morsa är en garderad morsa - jag går ingenstans utan mina våtservetter. Jag skiljer mig lite från de övriga mammorna märker jag. Lite mer färgglad, och, tror jag - yngst i gruppen. Jag är ändå snart 28, men det kändes som de andra var minst 32. Sen är jag förstås usel på att bedöma folks ålder och min egen blir folk inte klok på. (Jag får fortfarande visa leg när jag köper cigg, det är rätt smickrande.) Jag hade matchat mig och Alex i genomgående rosa och turkost. Båda hade långärmade turkosa tröjor - hans tröja är garnerad med ett skitsött tryck med svampar i klara färger, bland annat rosa. Jag bar en rosa sjalett med svarta prickar från en liten second hand-butik på Söder, och grå stuprörsjeans, De sitter till och med bättre så här EFTER graviditeten än innan.. hur som helst; Alex hade gröna mjukisar och gröna sockar som han fått av Dan. Det var så varmt ute att det skulle räknats som barnmisshandel att klä på honom den matchande mjukisluvisen med den fina gröna stjärnan på. Jag är en sucker för barnkläder med stjärnor - eller svampar! Där satt vi med vår rosa skötväska, vår luxuösa rosa/gröna barnvagn som jag verkligen älskar (och som jag får så mycket skit för.. haha) och inväntade de andra föräldrarna. Kursen ligger på gångavstånd, det är tre minuter dit. Helt perfekt.

Så dök de upp. Jag och Alex var helt klart en rejäl färgklick. Självklart var ALLA de andra mammornas barnvagnar marinblå. Det är något jag lagt märke till - ALLA, och jag menar verkligen ALLA, med ytterst få undantag, har marinblå barnvagnar. Säkert för att det är praktiskt och man ser inte om det smutsar och så är det en "säker" färg som inte väcker uppseende. Min vagn gör det. Väcker uppseende alltså. Det är det som är meningen. Folk SKA lägga märke till den och observera att här kommer en superstjärna åkande! De andra mammorna och papporna var klädda i beige, vitt och grått. Tillbakadraget. Nu ska ni inte få för er att jag tycker att de är tråkiga för det, jag påtalar bara en observation. Jag är ju lite sån, ska jag träffa nytt folk så klär jag upp mig lite, sminkar mig fint och matchar klädfärger med mig och ungen, så vi är ett snyggt "par". Det är ju en smaksak, somliga tycker säkert att jag är lite larvig med det där och det är jag väl också, men vadå. Man vill ju vara fin.

Vi klev in och satte oss, öppna förskolan är verkligen grymt coolt utrustad med mängder av aktiviteter i den stora salen. Jag la märke till att det fanns en hel del babygym och leksaker för de allra minsta såväl som för äldre barn. Jag funderar faktiskt på att ta mig en vända dit på de morgnar då de har träffar för föräldrar med riktigt små ungar som Alex. Alla är välkomna och de har en massa aktiviteter, som att de gör hand- och- fotavtryck i gips, lär ut babymassage och har särskilda, korta "första hjälpen-utbildningar" där man bland annat får lära sig hur man går tillväga om ett litet barn sätter i halsen och hur man stoppar blödningar, hög feber och andra katastrofsituationer. Kursen är på fyra timmar och kostar runt trehundringen och det tänkte jag faktiskt gå på. Det skulle kännas supertryggt att verkligen veta hur man ska göra om något händer och det hjälper mig att bli en bra mamma som kan förhålla sig lugn och ta tag i situationen, så som jag nästan alltid gör när något händer. Men när det gäller bebisar är jag ju inte direkt någon expert. Trots att jag läser och slukar allt jag kommer över om utvecklingsfaser, fysiologi, näringslära, hjärnans olika utvecklingsstadium och hur man kan stimulera barnet att ta till sig språket.

Jag fick väldigt mycket kritik från min barnmorska på Huddinge och kuratorn (ni vet, hon som sa till mig att det var en "stor sorg" för en kvinna att få barn och att var mamma har en "inneboende smärta" i sig som hon aldrig kommer över.. skitbra kurator verkligen, man ville ju bara skära halsen av sig efter ett besök hos henne..) över det faktum att jag läste, och läser mycket om allt det jag just nämnde. Återigen människor; Ni ska veta att det är fult att läsa. Det är ingen bra idé att påpeka att man har höga studiemål och att man bedriver självstudier i varierande ämnen bara för att man tycker att det är roligt att lära sig om hur saker hänger ihop. Försök aldrig vara något mer än det du är för det är inte "fint" att "tro att man är något" eller "tro att man kan något". Jag blev faktiskt tillsagd på skarpen upprepade gånger under min graviditet när jag ställde frågor relaterade till det jag läst. Frågan kunde lyda så här: "Jo, jag har ju läst att kroppen producerar ett hormon som heter oxtocin hos både mamma och barn när mamman ammar och jag vet också att det är ett 'lyckohormon' som bidrar till att mor och barn knyts närmare varandra i och med att det blir en lycklig och behaglig sak för dem att umgås tätt intill varandra. Nu undrar jag - kan män också producera oxtyocin, kanske kan även fadern skapa en rutin med barnet, en närhetsstund som liknar matstunden med mamman? Jag vill så gärna att mitt barn ska få en så nära relation till Henke som möjligt och jag har funderat mycket över sådana där saker, att skapa små rutiner för dem så att de kan få den där nära känslan.."

Vet ni vad jag fick för svar? istället för att uppmuntra grundtanken som jag hade så fick jag höra att "Det där med oxtyocin stämmer som du säger, men jag tror inte du kommer få en bättre relation till din unge för att du sitter och pluggar biologi..Det är faktiskt möjligt att läsa FÖR Mycket. Du klamrar dig fast vid fel saker..Du kanske ska ta och koncentrera dig på annat?"

Vad kul! Vilka positiva människor! Föräldrakursen vi gick på (två möten, sen sket vi i det) var full med halvt väcka tonåringar som knappt visste vad som hände inuti dem. De visste ingenting om någonting, utan satt där och skruvade på sig med sina magar och bekymrade sig mestadels om hur de skulle gå ner i vikt igen efter att de fött barn. De ställde knappt några frågor och de frågor de faktiskt ställde gjorde mig helt förbluffad. Det var i stort sett bara par som blivit gravida "av misstag" och som bestämt sig för att behålla det i stort sett enbart för att de inte tyckte sig klara av en abort. Det var par som inte helt olikt mig haft ett sjujävlarns festliv, men som helt olikt mig "vaknat upp" med en mage och suckande konstaterat att deras liv nu var mer eller mindre slut. Dessa par behandlades med silkesvantar av personalen, som tyckte det var sååå viktigt att man "tog sin tid" och de sa saker till de här paren som att "Det är inte alla som återknyter till sitt barn efter födseln, vissa mödrar vill knappt se sitt barn efter en så tung upplevelse, men det ska ni inte ha dåligt samvete för. Ibland så är barnet inte det man väntat sig och det får man leva med och ibland så blir det en stor besvikelse för en när barnet kommer.."

Det här är alltså inte påhittat eller överdrivet på något sätt. Det här är vad de säger till en när man går på Huddinge specialistmödravård. För er som inte hängt med från start så var det så att jag blev remitterad dit eftersom jag haft drogproblem tidigare. På specialistmödravården skall det enligt vårdplanen erbjudas "extra stöd och hjälp" för gravida med sådana "problem", men enda skillnaden är att du tvingas sitta hos en bitter jävla fitta till kurator en gång i veckan där du får höra vad "ogenomtänkta" graviditeter kan leda till och hur stor sorg man kan vänta sig att få när knodden väl kommer. Den här kvinnan sitter verkligen på fel jobb. Hon pratade och mässade 80% av samtalet, hon abvröt en ständigt, även under pågående nätverksmöte. Jag fick säga till henne flera gånger under ett samtal att hon var ohövlig som ideligen avbröt mig, även på möte med socialen och med annat allsköns kärringpack som tyckte att jag borde låsas in på hem för att jag var så fräck och talade för mig och mina rättigheter. Hon hamnade i bråk med socialen under pågående möte och de satt i en kvart och grälade framför mig (!) om olika ansvarsfördelningar mellan kommun och landsting och vem som hade ansvaret för vad. Jag satt och tittade roat på dem, hela situationen var så jävla absurd.

Jag satt där och var nykter och hur drogfri som helst, alla mina prover från start var negativa och jag lämnade dem så ofta som tre gånger i veckan - det finns ingen som kan knarka när du lämnar prover så ofta. ÄNDÅ misstänkte de mig för att ha något "fuffens" för mig och de skrev öppet i mina journaler hur "kall och oberörd" jag verkade när de kom med hot. Om jag hade haft den energin och om jag tyckte att det verkligen hade förändrat något i min situation så hade jag JO-anmält dem, vilket jag i slutfasen var på väg att göra. Jag kopplade in en advokat som fick titta på det hela, hade henne med mig på ett möte och begärde ut mina journaler. Då jävlar blev de rädda. Plötsligt tilldelades jag en annan socialsekreterare på grund av "omorganisation", den andra socialsekreteraren (som hade hand om mitt så kallade "missbruk" och som tillsatts för att utreda om de kunde sätta LVM på mig) som hotat mig med att sätta mig på hem "långt långt borta där du kommer att få föda barnet ensam, utan barnets far" (!!) gick upp i rök och tog plötsligt "semester". Barnavårdsutredningen som de beslutat skulle ske direkt efter barnet var fött fann man helt plötsligt ingen formell motivering till. När två utredare tillsatts för att undersöka saken fann de att "oron" som Huddinge hade uttryckt kring mitt ofödda barn, enbart var riktad mot mig (För H behandlade de med silkesvantar. Han hade kunnat kliva in där och meja ner halva sjukan med K-pist och alla hade ändå pratat om "förmildrade omständigheter", "tragisk uppväxt" och "neuropsykiatriskt funktionshinder". Att jag hade exakt samma diagnoser hade inte med saken att göra.) och att den inte hade definierats i några klara argument. Det enda de lyckades utröna var att man på Huddinge påtalat min "attityd" (jag sa ifrån när jag tyckte att jag blev illa behandlad) och att jag "inte tog situationen på tillräckligt allvar" (???) Jag tror det kallas glastaket. Som tjej ska du inte sitta och försvara dig själv med juridiska termer och erbjuda verbalt motstånd, du ska inte vara intelligent och kunnig och ifrågasätta lagstöd och logik från kärringarnas sida, speciellt inte om du knarkat - herregud, knarkare är urblåsta ägg som knappt kan skriva sitt eget namn på papper, inte kan jag sitta där och bemöta deras fördomar och jag ska verkligen inte förvänta mig att bli behandlad med respekt nu när jag varit så urbota korkad att jag bestämt mig för att behålla ett barn som dessutom inte var helt oplanerat. Så är det. Rätta dig i ledet och håll käften bara, annars går det illa. Försök aldrig att motbevisa deras fördomar och visa aldrig att du kan någonting för det ligger dig bara i fatet.

Gång på gång försökte jag förklara: "Jag har haft riktiga jobb och aldrig levt på socialen överhuvudtaget. Jag har inte gått ner mig och jag har hela tiden haft studier och annat på gång, jag har trots allt en del studieskulder. Jag är 27 år och inte 15 och jag slutade medvetet med p-piller tillsammans med min sambo. Vi trodde att det skulle ta längre tid att bli gravida däremot, alla vet ju att det kan ta ett tag innan man blir fertil igen efter en längre tids p-pillerätande men vi räknade inte med att H har superspermier för två månader senare plussade jag. Jag håller med om att så långt var det oplanerat, men min unge har varit välkommen från start. Vi tvekade inte en sekund kring om vi skulle behålla det eller inte. Vi har pratat om barnet varje dag sen det där plustecknet, vi köper alla gravidtidningar som finns och jag är medlem på fem eller sex olika gravidforum. Vi planerar icke-kyrkligt dop och jag läser böcker om pedagogik och fostran, utvecklingslära och barnets första tre år.. jag tycker att jag är engagerad nog. Hela min tillvaro upptas av tankar på det framtida barnet. Jag längtar så mycket efter att se honom och hålla honom att det fattar ni inte. Hur kan ni säga att jag inte engagerar mig?" Vilka jävla människor.. jag är så glad att jag slipper dom. Min graviditet var en mardröm tack vare dom. Varje jävla vecka grät jag efter kuratorsamtalen för de fick mig att känna mig som en nedrig, vidrig människa som gjort fel val i livet trots att jag var så säker på min sak. Jag ville verkligen ha min unge, jag var så lycklig över den där graviditeten men de fick mig att tvivla på mig själv och mina förmågor. Jag hade så mycket planer och ideér om mitt framtida liv med mitt barn som jag ville delge dom och alla, men kraften rann ur mig. Jag gick den där tunga mardrömspromenaden med gigantisk mage mellan pendeln och sjukhuset och kände hur varje steg tog mig närmare deras förebrående, självgoda miner och deras anklagande ord. Varje gång fick jag höra hur oansvarig jag var. Om jag fick skjuts till sjukhuset så fick jag skit för det för det var ju jävligt onödigt av mig att hålla på och åka BIL mellan Jakan och Huddinge. jag förväntades åka pendeltåg två gånger i veckan, nästan två timmars resväg med foglossning och hela skiten, för att de skulle göra samma saker som alla andra barnmorskor i min egen kommun kunde gjort, och dessutom mycket bättre. Jag fick inget andra ultraljud, jag ville så gärna se min bebis en gång till, borde inte de försöka främja när man visar intresse för sitt barn och uppmuntra det? De ljög till och med och sade att ultraljud var skadligt för fostret.

På det hela taget så var personalen där oproffessionella, de kunde inte sköta ett möte utan att ha bråk med varandra framför sin patient, de behandlade mig nedlåtande och satt i halvcirkel på klassiskt härskartekniskt manér och gaddade ihop sig och skällde på mig för att jag inte svarat i telefon och för att jag lämnat återbud till ett möte. Under hela min graviditet så hotade de mig med att om jag lämnade ett enda återbud till deras jävla kurator (jag ville inte gå, jag fick klumpar i magen och ångest i dagar innan..) så kunde jag räkna med LVM och att bli omhändertagen på något jävla hem. Observera att alla tester var negativa och att det inte fanns några indikationer på att jag tog droger - det är omöjligt att testa negativt samtliga tre tester i veckan om man tar något. Ändå var de inne på att öka mängden testtillfällen, men det sade missbruksvården nej till. De tyckte att det var trakasserier och 3 gånger i veckan är maxantalet för alla, förutom alkoholister då, som i vissa fall kan behöva blåsa alkometer varje morgon, tillexempel om de får vård via sin arbetsplats.

Jag har aldrig blivit så illa behandlad i mitt liv och jag får rysningar när jag tänker tillbaka på det. Men poängen är att de la ner hela skiten när jag mobiliserade juristen på dom. Hon slängde ur sig några väl valda ord här och där, markerade viket fint underlag hon hade för JO-anmälan och hela skiten, begärde ut lite papper.. och plötsligt blev de jävligt rädda och backade. Jag gick ingenstans utan att ha åtminstone EN stödrepresentant med mig. Jag hade alltid någon extra med mig; bostödet, pappa, etcetera, för att jag ville att någon annan skulle kunna vittna om det jag blev utsatt för om något skulle hända mig. Min kompis Ella var helt förbluffad över hur de uppförde sig. När pappa var med blev de däremot jävligt trevliga. Märkligt.

Saken är den att den pressen och den förnedringen de utsatte mig för hade kunnat leda till ett missfall. Jag spydde helt vansinnigt före och efter alla "möten" jag tvingades gå på minst två gånger i veckan. På slutet var jag så förtvivlad och ledsen och osäker på min framtida roll som mamma, jag visste inte ens om jag skulle få behålla mitt barn eftersom de även hotat med att ta min son om jag inte "uppfyllde kraven" de ställde på mig. Jag hade verkligen förstått en DEL av deras agerande om jag hade haft ett aktivt missbruk och därmed utsatte barnet i magen för fara och jag förstår att vissa patienter måste bemötas med hårdhandskar för att de kanske inte fattar vad de håller på med, eller har tappat kontrollen över saker och ting men jag tror inte att det är det rätta att gå till angrepp och trycka ned den lilla självkänsla som faktiskt finns där, vilket var metoden de använde i mitt fall, trots att jag inte hade ett aktivt missbruk.

Jag är glad att vara av med den där jävla karusellen med socialen, missbruksvården och ändlösa möten med fem eller sex olika instanser som alla gjorde sitt bästa för att "bolla" över ansvaret till varandra kring åtgärder som de ansåg behövdes. Och poängen är min triumf. Jag klarade det så mycket bättre än de ville tro. Själva förlossningen gick som en dans - jag födde barn på fyra timmar med enbart epidural och lustgas och ungen var det friskaste, vackraste lilla barn som jag kunde önska mig. Ingen förlossningsdepression, inga svårigheter att anknyta till min unge. När jag fick upp honom på bröstet kände jag ingen rädsla, ingen panik, ingen "stor sorg". Jag tittade på de där mörka ögonen som kisade upp mot mig och tänkte "men herregud, du är det vackraste jag någonsin sett. Är det du som levt om i min mage under alla dessa månader? Vackra vackra barn, jag ska göra allt för dig, aldrig kommer någonting hända dig. Du är min livsmening." och så brast jag i gråt.

Det är så klyschigt och sönderpratat och liksom Typiskt, för det har sagts av mammor i årtusenden och så många böcker och texter har skrivits i hyllning till Barnet. Den lilla del av en själv som man själv skapat och närt inom sig. Den som det tog en dryg halvtimme att tillverka, och fyrtio veckor att "odla upp". Men jag säger det ändå; Mitt barn är mitt livs kärlek. Det finns ingenting så starkt som kärleken jag känner för min lilla Aaron Benjamin Alexander. Jag älskar honom så jävla mycket att det gör ont. När han skriker vänds min livmoder upp och ner. När han fick sin första vaccinationsspruta häromveckan fick Henke hålla honom medan sköterskan satte sprutorna i benen på honom, för jag blev alldeles förtvivlad när jag såg de där sprutorna som skulle in i mitt barn. Jag satt på andra sidan rummet för att inte oroa eller skrämma upp honom med mina skräckslagna signaler och när han skrek av smärta då sprutan gick in i benet kändes det som om en stor knotig monsterhand kramade sönder hjärtat. "Mitt barn! Vad gör ni med mitt kött och blod? Skada honom inte! Jävla människa! Jag ska fan döda dig! Jag ska göra pulvermos av dig din jävla kärring! Ååh, behärska dig Loo.. behärska dig.. Låt honom vara!" - det är så man tänker. Man måste ta förnuftet till fånga och verkligen mala inom sig "det är för en bra sak. Bättre en liten spruta nu än att han blir sjuk. Han får inte få smittkoppor och stelkramp. Det är bara kortvarigt. Snart är det över och då har han glömt alltsammans" men det är hemskt att se sitt barn lida. Jag som är livrädd för sprutor hade utan att blinka tagit de där sprutorna ÅT honom om jag kunde. Jag skulle ta sextio stycken om han kunde slippa, men det går ju inte. Men det beskriver hur stor den där beskyddarinstinkten är. Jag är beredd att utsätta mig för mitt livs största fobi, något som får mig att nästan svimma, om och om igen bara han slapp.

Grejen är ju den att jag klarat mig över förväntan. Jag knarkar inte, mitt liv har inte rasat ihop och jag känner ingen jävla sorg och inte fan är mitt liv slut. Ibland är man trött och vill sova en extra timme men det är livet, liksom. Jag har inga problem med omställningar. Jag har en meningsfull tillvaro med mål att förverkliga. Nu har jag en anledning att utbilda mig klart så att jag kan få en schysst fast anställning så småningom så jag kan få en högre inkomst, så att jag har råd att ge Alex det bästa i livet. Jag vill att han ska gå i en bra skola, att han ska kunna ha de kläder på sig som han vill ha, jag vill att vi ska kunna unna oss restaurangbesök och fin inredning precis som mina morföräldrar gav mig under min uppväxt. Jag vill kunna ge honom en bra start i livet med en bra moralgrund att stå på, jag vill att han ska få en god fostran, att han ska få.. ALLT! Allt vill jag ge honom, min underbara unge, som ingen trodde att jag skulle klara av, som alla ville ta ifrån mig. den som ingen trodde att jag var redo för. Jag måste faktiskt säga att det känns bra att kunna komma och visa upp sitt hem, sitt liv, sin tillvaro och vara stolt över den.

Ja just det, förresten. Åsa, kan inte du bara sluta med ditt upprepande jävla gnäll i mitt kommentarsfält? Och så kanske du kan plocka lite egna argument istället för att sno mina och skriva om dem. Jag skickar dig en gratis ABF-katalog på posten, så kanske du kan lägga ner din överenergi på någonting annat än att sitta och störa dig på mig och min blogg. Jag föreslår knyppling, keramik (mycket avstressande!) och självkänsla for dummies. Och om du tror att du kommer undan med att skriva ännu en jävla lallande novell i min blogg så har du jävligt fel, för nu har jag aktiverat godkänn-funktionen på kommentarsfältet. Gör som du brukar göra och som du skryter så med på dina sidor - sug kuk och håll käft. Du får hitta någon annan att trycka ner.

(och ska jag be att få poängtera att det absolut inte är något fel med att suga kuk, ha ett rikt sexliv eller dylikt - jag är för den fria människan - jag föreslog bara något mer konstruktivt agerande än att jiddra med just MIG)

Strålande dag idag, tandköttet gör ont. Drog som bekant ut en tand förra veckan. Vilket jävla trauma. Nu ska jag sätta upp nya gardiner. Todiloo.