Panik

Jag fick en riktig panikångestattack i natt.

Tack och lov så sov Alex just då, så han märkte inte när jag började vingla, hur rummet bara slöt sig runt mig som en kokong, hur väggarna angrep mig en efter en och hur all luft slets ur mig, hur jag tappade all syretillförsel. Det svartnade och jag kastade mig ner på golvet, osäker på om jag skulle få ett EP-anfall eller inte, men det var inte EP. Det var ångest. Det var som om ett becksvart, sörjigt mörker i form av en knotig, fast hand slet ut hjärtat ur kroppen på mig. Jag låg på golvet och försökte andas medan smärtan skrek som ett barn i min mage. En sådan fruktansvärt kompakt ensamhet. Ett hål rakt igenom mellangärdet. Salta tårar strilade ohejdat ned för mina kinder, droppade ned på mitt parkettgolv. Jag låg och tänkte "jag måste verkligen dammsuga här" och försökte att inte gripas av total panik. Det gick inte. Paniken bara steg. Som om de senaste månadernas förtryckta känsloliv och alla mina återhållna tårar liksom sprängdes ut ur mig. Den där känslan av att känna sig så fruktansvärt jävla värdelös. Känslan av att inte längre ha någon att prata med som lyssnar. Känslan av att jag kommer att fastna här, i det här läget, med all min nyförlösta smärta i en hög på golvet. Tänk om jag dör nu, tänkte jag, helt irrationellt, för det var ju inget fysiskt fel på mig. Förutom att jag inte ätit på flera dagar. Det har bara inte gått. Den lilla mat jag haft råd till har fastnat i strupen. Den lilla mat jag fått ned har kroppen stött upp igen. Jag gör det inte med flit. Det är min kropp som kapitulerar inför ensamheten och smärtan. Jag är lämnad ensam nu. Det är bara jag som kämpar med mig själv. Jag och mitt lilla sovande, vackra barn.

Det här är inte ett inlägg som handlar om att jag är någon slags martyr som vill att man ska tycka synd om mig. Det sista jag vill är att man ska tycka synd om mig. Jag försöker bara förklara hur jag mår. Som vanligt är det min blogg som får bli ventilen för det jag känner, min stumma psykolog, min korrespondens med mig själv. Det är bara det att jag känner att jag kämpat så länge för ingenting. Det är som om jag stöttat, hjälpt och funnits där och försökt att göra det bästa jag kan för att han ska växa och må bra, även om jag inte lyckats eller gjort det på fel sätt så är det det jag har gjort, låtit allt annat komma i tredje hand. Accepterat, förstått, grälat, försökt att vara stark och hålla honom uppe, hålla oss uppe. Och allt det för ingenting. Allt det, för att den andre parten ska segla iväg på någon räkmacka med sitt nya liv medan jag ligger här och inser, allt mer, hur mycket jag försummat mig själv och mina egna känslor, för nu är det jag som behöver stöd och en varm famn, men då finns det ingen där.

Visst kan jag ringa till någon av mina vänner och prata ut, men det tjänar ingenting till. Att jag klagar och gnäller på hur jävla dåligt jag mår leder inte till något positivt. Det är som en stor sörja av allting.

Jag har lagt ihop ett och ett nu och dragit nya slutsatser som jag inte är så glad över att inse.

Det är inte min livsvilja det är fel på. Det är livskraften som har temporär torka.