Förklaring och avslut

Jag tycker att det är väldigt intressant att jag ska behöva få skäll från min drogbehandlare för vad jag skriver på min blogg. Jag står för det jag skrivit, och det finns en anledning till att jag inte skrev ett mail till den det berörde. För att jag behöver få uttrycka vad JAG känner inför det här. För att jag inte klarar av timme efter timme hemma ensam med mina tankar. Jag är född till att skriva om det jag upplever. Och jag förtydligade att det här var min sida av saken. Och jag erkände mina egna brott. Och jag tycker inte att jag ska behöva be om ursäkt för hur jag känner. "Det finns två sidor av varje saga" säger de. Jag kan bara ge min sida.

Jag skrev inte det där i syfte att "hänga ut" någon. Om det uppfattades så så ber jag ödmjukast om ursäkt. Jag har nu tagit bort det eventuella namn som brevet var riktat till. Från början fanns där enbart ett förnamn, som likväl kunde varit en pseudonym. Men det här handlar inte om hämnd eller utpekning. Det handlar om att jag vill få en chans att berätta min historia. Det är ingen som tillfrågat mig om jag lider av det som skett. Och eftersom många i min omgivning är partiska så är de heller inte intresserade av att höra.

Jag kommer inte att behandla ämnet, eller den här specifika personen mer ingående framöver utan jag kommer att låta det hela vara. Det här är inte någon psykologisk krigföring. Det här är min blogg, mina tankar, mina känslor och jag har skyldigheten att skydda de identiteter jag skriver om, vilket jag tar på mig och vilket jag också har syfte att göra. I min värld så är inte allting svart eller vitt. Saker kan ha fler betydelser. Och en berättelse från hjärtat kan i min värld inte ha ett ruttet syfte.

Jag har svårt att hantera allting som sker och min värld känns kaotisk just nu. Jag hanterar det därför på mitt eget vis. Jag känner ingen risk för återfall eller annat strunt utan anstränger mig till det yttersta att hålla mig stabil och glad i mitt barns närvaro och så som jag och människorna runtom mig ser det så lyckas jag också. Jag tar mitt ansvar och jag ger inte mig själv någon anledning att "flippa ur". Jag är stark i mig själv och mitt sätt att hantera det här återspeglas i det glada, upptäckarlyckliga barn jag har i mitt knä just nu och så kommer det att förbli.

Jag har flytt hemmet för närvarande, och jag och Alexander befinner oss på annan ort där vi kontemplerar och slappar. Vi är i en trygg och säker miljö med positiva människor runtom oss. Vi behöver omge oss med lugn och trygghet just nu framför allting annat och därför ser jag till att skaffa oss det. Här hemma kändes det ett tag som att jag bara klättrade på väggarna. Jag har också själv varit på besök på en kvinnojour i dagarna där jag fått mycket tips och råd kring hur jag skall hantera den här situationen, för egen del, detvillsäga, hur jag skall hålla mig positiv och glad. Trots att jag bara vill skrika rakt ut. Jag har inte för avsikt att gå vidare med situationen på något sätt. Jag håller mig passiv och försöker läka. Jag och Alexander måste också få komma till tals och jag anser inte att vi gör det genom att sopa saker under mattan. Jag vet att där finns tonvis med kvinnor som levt i liknande relationer som den jag försöker läka ut nu och ingenting blir bättre för att vi inte pratar om det.

Nu har jag och alex ätit upp en hel vaniljbulle tillsammans och skall packa väskan för avfärd.
Tack till er som kommenterade, det var guld värt att höra. Att någon har läst mig i nio år! Jag blir glad. Och känner att jag bör vara ödmjuk.

Som sagt, berörda parter behöver inte oroa sig för fler dramatiska inlägg. Jag har sagt det jag behövde få säga.
Alex hälsar: "Mamma! Ngeeh! wao-gah!"
Kunde inte ha sagt det bättre själv.