Ord från Hjärtat - Ett Brev

Det här handlar om dig. Och om mig. Och om det som egentligen hänt. Läs allting, från början till slut. Ge mig en chans. Det finns hårda ord om dig här, och de står jag för. Men det finns vackra ord också. Och jag hoppas att du kan ta till dig allt som finns här. Kanske inte idag, men någon annan dag. Och det står saker om mig här, som jag var tvungen att få ur mig. Saker jag aldrig vågat erkänna. Jag är så sårbar i det här, men det är ett val jag gör. Det här brevet är av godo. Jag har insett nu. Jag har förstått. Jag har alla dessa ord i mig och det enda jag kan göra, är att ge dem till dig, och alla som vill läsa dem. Det är det jag är. Varför jag gör det kan jag inte sätta ord på än. Det handlar om en känsla. Det handlar om mitt liv. Om ditt liv. Om det jag varit, det jag gått igenom, det jag är. Det handlar om min Sanning. Och ingenting av det vi gått igenom får vara förgäves. Någonting måste det ha gett. Kanske kan någon annan läsa och förstå. Jag vet inte. Jag tar chansen. Jag har ingenting att förlora. Och ingenting att dölja. Inte längre. Det här är jag. Mina innersta tankar. Ta dem för vad de är. De är inte mycket att skryta med, men de är det enda jag har som bara är mitt. Och jag ger bort dem.

Det här är det enda jag kan göra just nu för att kanske i framtiden få dig att förstå.

Det du gör nu, mot oss. När du tvärvänder och bara går ifrån oss och skyller på att jag tryckt ned dig och allt vad det är, fast jag gjort motsatsen, är detsamma som du gjort mot alla som älskat dig. De fanns här för dig en gång i tiden precis som jag. Men när de började tröttna och ställa krav, när ni utarmat varandra, så hittade du en annan punkt att fästa dig vid, istället för att stanna och kämpa. Du valde att leva en ny tillvaro med en som inte gick dig emot, och övergav de gamla. Smutskastade dem och skyllde din smärta på dem. Så här har du gjort mot alla som stått dig nära och jag borde ha insett det. Jag vet det, för jag har gjort liknande saker i mitt liv. Bara på ett annat sätt.

Från dag ett som vi möttes har jag förstått att saker inte stått rätt till med dig. Från den psykosen du hade, genom allting vi upplevt så har jag tvekat och velat lämna dig många gånger. Men envis och heroisk som jag är, så var jag bara ännu en i raden av människor som trodde att jag kunde ”rädda” dig. Och kanske kunde du rädda mig också medan jag ändå var igång. Och jag såg inte det. Jag såg inte hur identisk relationen du och jag hade var med den jag hade med min mamma som liten. Jag såg inte hur du skiftade och förändrades och under alla de tillfällen då din demon var framme så intalade jag mig bara att du var förstörd och sjuk och att du inte gjorde det med flit. Jag insåg inte då att du faktiskt saknat empati. Jag insåg inte hur illa det var. Eller, jag förnekade det. Skygglappar kallas det. Viljan att behålla relationen skapar ett hjärnspöke med ursäkter. och dem höll jag fast vid.

Jag tänkte att om vi bara får alex så kommer allting att bli annorlunda. Det var ett helvete redan på BB. Du kom och gick och gnällde bara på att du inte fick mat. När jag skaffade dig mat, gav dig mackor och fil och kom in med stora lass, för att ta hand om DIG, fastän jag var sydd och blödde litrar med blod och knappt kunde gå. Och du bara skrek åt mig att det inte var riktig mat och du vägrade äta, att du inte ätit på dagar och hur kunde de neka dig mat på sjukhuset? Där stod jag med mina mackor och kände mig som en jävla idiot. Jag hade gått upp för att överraska dig. Jag tänkte vi kunde äta våra smörgåsar därinne och sitta hos vårt barn tillsammans. En klump föddes i min mage. Jag mådde dåligt hela sjukhusvistelsen och du bara klagade på hur hemskt det var där. Men jag behövde få vara där. Stressen jag kände inför dig gjorde så att min amning aldrig kom igång, för jag var så stressad och stress ger en mjölkstockning. Jag ville att du skulle försöka göra det bästa av situationen men du var sur, elak och skrek om min mamma som var hemma och jag kunde ingenting göra. Jag gick där och vaggade med mitt barn, och det kändes redan från början som att jag var ensam med honom. Mitt älskade knyte. Du ville inte delta i något. Du avskärmade dig och jag grät när du gått. Jag kände mig så jävla ensam och utlämnad och framförallt dum, som trott så mycket.

Du hotade mig med att kasta ut mig ur lägenheten, fler gånger än jag kunde räkna. Du höll alltid hållhakar på mig. Jag blev ett nervöst monster, innesluten och panikslagen. Oförmögen att göra ett vettigt jävla skit.

Jag hör dig håna mig och angripa mig i telefonen och vända och vrida på allt jag säger för att försvara dig själv. Jag hör dig skrika och kalla mig saker. Jag hör dig trycka på alla knappar genom att tala om att du har folk som STÖTTAR dig nu. Folk som förstår dig och tycker om dig. Och i undermening så antyder du att jag enbart varit en parasit för dig som aldrig förstått hur du mår. Du skriver världens harang på MSN där DU beskriver, med hjälp av din nya tonåring som du förmodligen också fört bakom ljuset kring vem du egentligen är, där du talar om för mig om din mamma, din pappa, hela ditt liv målar du upp och det är en sån förolämpning för jag vet, jag vet varje detalj i ditt liv. Jag vet det som ett rinnande vatten. Men du behandlar mig som en främling och allt du vill, är att såra mig för du förstår inte bättre än det. Det där beteendet har du lärt dig någonstans och det är inte rätt. Du vet att du har makt. Du vet att jag sitter här med magkramper och smärtor i bröstet och känner mig så jävla dum. Du spelar dina spel med alla, med socialtjänsten, med beroendevården, med boendestödet. Du spelar spelet kring vilken övergiven stackare du är som hamnat så snett. Nog har du hamnat snett alltid. De vet inte hurdan du är, hur mycket hjälp du egentligen behöver. Du har plågat mig och gjort mig illa, under hela min graviditet levde jag i skräck de gånger du inte var ”Den snälla” för visst har du varit det också. Den person jag blev kär i var rolig, fantastiskt karismatisk och en människa man ville vara nära. Men demonen, han som bor i dig och som njuter av det här spelet – det du sagt att du inte skulle syssla med igen – han finns där och han har makt över dig.

Jag vet inte vad det är för fel på dig men jag förstår att du är mycket, mycket sjuk och det gör ju du också. Det är ju det du talar om för mig. Du säger också att jag inte ”förstår” hur du känner dig, hur mycket smärta du egentligen har. Det är så jävla fel för jag har levt tätt inpå den smärtan så väldigt länge så jag vet hur den tar sig uttryck. Jag vet precis varje kvadratcentimeter av din hud såväl som ditt innersta. Jag har lyssnat på otaliga timmar av dina tankar och många av dem är stora, de är tankar hos en människa som kunde blivit så mycket mer om han bara inte hamnat där han är. Exakt vem det är som bär ansvaret för din smärta spelar ingen roll, du kan inte fortgå ditt liv med att vända människor som älskar dig ryggen och du kommer att ångra det val du just gjort, att inte längre vara min vän och förälder trots att jag faktiskt sträckte ut min hand till dig och förlät dig, ännu en gång. Du kommer att ångra att du valde att spela de här spelen istället för att ta tag i dig själv med det här behandlingshemmets hjälp och göra det bästa för att vara far till Alexander. Och jag kan ingenting göra för precis som en vis människa i min blogg nångång sa, så är inte jag ansvarig för er relation. Jag kan ingenting göra förutom att sörja. Och så småningom läka ut det här såret som du begravt inuti mig. För jag gick inte oskadd ur det här, det ska alla och även du veta.

Och det är därför jag skriker och blir arg och vansinnig när du ringer. Du trycker på alla mina knappar och jag känner separationsångesten komma, för den finns där. Det är en märklig motsats jag lever med härinne. För en del av mig vill se dig lida och försvinna ur vårt liv för evigt , en del av mig vill bara radera ut de här senaste åren, kulmen det hade i allt jag tagit mig för alla dessa år. Och en del av mig älskar dig, älskar den man jag skaffade barn med fastän du är så trasig som du är. Den delen av mig som älskar ställer inga frågor. Det har funnits ett igenkännande i dig från första gången jag såg dig och jag kommer alltid att ha ett band till dig, jag kommer alltid att gå igenom livet och undra var du är och hur du mår, var du än tar vägen och hur mycket du än gjort mig. För jag älskar det kaos som är du och jag inser det först när jag sätter ord på det. Och som du vet så var jag inte hel när jag träffade dig. För även jag är i princip född trasig. Och jag har sökt efter ett sätt att läka ut det som hänger och smärtar i min bröstkorg. På jakt efter stillhet och ro i mitt liv så har jag skapat kaos och smärta för mig själv och de som älskar mig. Jag har svikit och uppfört mig, jag har rusat på som ett x2000-tåg i tvåhundra jävla blås och sen kom du, och en liten röst i mitt öra sa att den här människan vet ju verkligen vad smärta är, så kanske kan vi bilda koalition, kanske kan vi läka varandra, kanske kan vi nå ut ur våra hjärnspöken genom att förstå. Men så blev det så totalt motsatt från det jag hade tänkt mig.

Och de säger att livet blir inte som man tänker sig och det är så väldigt sant. Jag går runt på stadens gator med mitt lilla barn i vagnen och ser mig omkring på den kaotiska värld som skapat oss och jag försöker, jag vill så gärna förändra det jag ser, för det jag ser – är smärta, ensamhet, kyla och svarta själar som irrar som bloss i natten, påverkade på än det ena, än det andra. Jag ser hemlöshet och ensamma själar med frånvarande mödrar och fäder. Jag ser svek och oförmågor att älska. Jag ser dumhet och frånvaro av insikt. Och jag ser det genom en lins som själv gått igenom alla de stadien och lite till. Jag ser det genom ögon som sett människor klä av mig för att nyttja min kropp för pengar. Jag ser det genom ögon som sett gram på gram av pulver vaporiseras i min näsa. Jag ser det genom ögon som sett sinnessjukdom, missbruk, våld, ensamhet, mobbning, krig och plågsamheter hela sitt liv. Jag ser det genom mina bruna ögon som alla försöker se in i och förstå, varför ägaren till dem gör som hon gör och säger det hon säger. Och de ögonens ägarinna är så trött, så led, så instängd och så fylld till bredden av det här att hon stagnerat som ett skal, ett skal som försöker fyllas med någonting annat utan att egentligen kunna skrida till handling.

När jag sluter ögonen så ser jag min mor, min mor som vandrar gatorna natt efter natt, jag är hennes avkomma, denna trasiga människa, ett offer för omständigheterna, jag ser prostitution och våld, jag ser äckliga män med deras tungor, hur de knäpper upp sina gylfar, en efter en, hur de vill åt min kropp och göra den till en vara, jag ser mig själv för tre år sedan, hur jag tynade bort och körde i mig så mycket sprit och sömntabletter att jag trillade in i ett industristrykjärn på en fest och svimmade av för att vakna på golvet med en bula i huvudet bredvid en vän. Jag ser min egen kropp förändras och spännas in och ut men hur jag förblir densamma sökande, ensamma människa därinne. Jag ser kvinnorna på Klaragården, dessa kvinnor med sina trasiga liv och familjer som vänt dem ryggen för att de gjort dem så illa. Jag ser dem sitta där, med sina målningar, sina liv levda trots att siffran på ID-kortet säger annat. Jag ser människorna omkring mig, denna kalla betongvärld jag omringas av, jag ser den och jag hatar den. Jag har så mycket raseri och smärta i mig, men som du en gång sagt, så har jag också något som du inte har. Jag har förmågan att älska och jag kan ge kärlek till mitt barn. Och det kommer jag att göra. Mitt huvud snurrar dageligen av tankar, jag reder ut det jag har omkring mig, bit för bit, jag matar och badar och nattar och leker och pussar och kramar mitt barn och jag ser honom ta dessa babysteps mot att bli en människa.

Och jag ger mitt allt, mitt absoluta allt och jag ser att det faktiskt ger resultat, för han är trygg. Han är glad. Han jollrar och pratar och leker och utforskar och hela världen för honom, hela hans värld är så spännande. Han är så vacker och var natt när jag lägger mig vid hans sida så känner jag en ömhet större än någonting jag känt och jag vet att det är moderskärleken, den finns där och den tröstar mig och stärker mig och trots min ensamhet så vet jag att jag kommer att komma vidare. Jag kommer att komma levande ur det här och jag kommer att läka.

Men just nu så finns det ingenting mer jag kan göra. Jag måste få fast mark, jag måste landa. Jag måste acceptera smärtan som någonting jag måste ta. Jag måste acceptera hur ont det än gör, och jag måste se tillbaka på mitt liv och lära från det. Jag måste gå igenom samma process som du, men på ett annat sätt. För du säger. Att du aldrig fått vara människa. Och jag tror inte du förstår, att det har inte jag heller. Jag blev aldrig tillfrågad när saker hände mig, jag satt bara och tog dem och sedan tog jag saken i egna händer genom att försöka bedöva det hela. Men naturligtvis trodde jag att jag ”bara hade kul”, som alla de andra trasiga själar jag levde med. Vi förstod inte och jag vet inte om någon omkring mig förstod men om de gjorde det så visste även de att det inte spelar någon roll vad man säger för man måste inse det själv. Men du förstår, jag fick inte heller vara med och bestämma. Och de gånger jag fick chansen så avsade jag mig allt ansvar och backade ur. För jag var så jävla rädd.

Jag går igenom samma smärta som du. Det du känner, det känner jag. Jag ser varje uns av det i din blick och när jag ser den så händer någonting, mitt hjärta kopplas med ditt och jag bara känner. Och jag vet. Och du har frågat mig otaliga gånger, varför jag aldrig gått ifrån dig, varför jag stannat kvar. Varför jag älskade dig från början. Där har du svaret. Din smärta var min. jag kände det du kände. Jag såg världen genom dina ögon. För även jag var kallt beräknande, manipulativ, ensam, vilsen, naiv, fylld av självhat och förnekelse. Även jag med mina floskler och mitt fina språk och mina jävla visdomar, även jag satt där och undrade varför i hela jävla helvete jag fortfarande var vid liv och vad jag gjort för att förtjäna det. Även jag satt där och skyllde över allt på alla andra. Jag satt där och frånsade mig från ansvaret och var scared fucking shitless. Jag satt där och bara malde på och gick av och an och sen, sen kom räddningen, det sista i världen jag trodde skulle rädda mig. Alex kom. Och jag trodde att allt inuti mig skulle förändras, att allt skulle läka men så blev det inte. Jag begravde mig i ångesten och försökte anpassa mig till mammarollen och undrade varför det inte kändes bra, samtidigt som jag löste alla andras problem. Jag trodde att jag skulle bli tokig. Men det var inte det som hände. För det som hände var att alla dessa år av förnekelse kom upp till ytan, och jag fann mig själv mer sårbar än någonsin förr. Paniken steg och förväntningarna på mig var enorma. Och mitt i allt detta kaos fanns du, vår relation, vi – det vi inte hade, det vi saknade. Mitt i allt detta fanns din kritik, min avskärmning, jag backade mentalt från dig, slutade visa ömhet. Jag utelämnade dig men det var inte för att jag ville. Det var för att jag trodde att du inte skulle förstå. Och min Gud så fel jag hade. För vem hade kunnat förstå – om inte du? Och jag vet att du kände dig utelämnad. Jag vet att du kände dig ensam. Igen. Jag vet det. Jag vet vad jag gjorde. Jag erkänner det. Och jag kan bara be om din förlåtelse. Men allt har sin effektkedja.

För demonen i dig fanns där och jag trippade på tå för någon jag både älskade och hatade. Och där har du slutet på vår relation. Det är där allt gick fel. För vi skulle ha mötts längre fram i livet. Då vi var klara med allt det här. Då du hade fått dina insikter. För då – då hade vi levt lyckliga i alla våra dagar. För din smärta är min. och jag känner med dig just nu. Jag känner ditt hjärta bulta intill mig. Att älska någon är som att ha sitt hjärta utanför kroppen och så känner jag för alex. Och så känner jag för dig. För det var inte ditt fel att du blev som du blev. Det var inte det. Men det är dags nu att sluta söka syndabockar. Det är dags att du börjar våga se dig för den du är. För du är någon. Men du ser inte honom, för all smärta, och för all ondska, och för allt som triggas i dig. Du håller på att förlora skygglapparna, det är det som sker i dig och det är därför det gör så ont. Jag vet det, för jag går igenom samma sak.

Jag har gått och tänkt hela mitt liv, att jag väntat på den där människan. Den där människan som skulle rädda mig ur mig själv. Den som skulle lyfta mig och göra mig hel. Och jag har gått på niter och sabbat för mig själv, omedvetet, genom att skärma av mig. Jag gjorde det med jonas. Jag har gjort det med alla, och skyllt på ödet eller vad som helst. ”då var det inte han”. Men ingen kunde rädda mig. Bara jag. Och trots att du inte gav mig den kärlek jag sökte, trots att vi levde nära inpå varandra utan att leva sida vid sida, trots det, så var du den personen som öppnade mina ögon.

Världen utan skygglappar, är en kall och mörk värld med ensamma människor, kämpande för sina liv i betonglådsdjungeln. Survival of the fittest – med alla medel tillåtna. Hierarkier och ekonomiska maktstrukturer, könsmaktsstrukturer, jargonger, vänskapskretsar, isolering och ”vi mot dom”-gäng, en desperat handling i kampen mot det tomma hjärtat. Världen är full av lögner, svek, smärta och tystnad. Världen är sjuk. Och du och jag är fallfrukt, slaggprodukterna, sista sorteringen. Vi är ett resultat av det som händer här och nu. Jag kan inte hålla inne med allt det här längre, jag mister mina fördämningar. jag är rädd. Jag är så inåt helvete rädd för den här världen. Jag är fucking petrified. Precis som du. Jag tror inte på dessa krig, dessa mentala krig som människan för mot varandra och sig själva, så jag tänker inte skriva att jag kommer att ”segra”, för det finns ingen kamp, förutom den för överlevnad och den kampen är jag dömd att förlora, för oavsett vad jag gör så kommer jag att dö någon dag. Det är det enda jag vet. Jag hoppas förstås att det inte kommer att ske förrän jag är väldigt, väldigt gammal och jag hoppas att jag kommer vara redo när det kommer. Jag har bara en uppgift nu och det är att se till att bli hel, för min sons skull. Jag har bara ett alternativ och det är att bränna upp skygglapparna och ge mig ut i det där kaoset som kallas för värld, och ta chanser igen. Jag har bara ett enda val och det är att för första gången i mitt liv, verkligen ta mitt ansvar.

För den enda människa jag kan förändra med ren viljestyrka, är mig själv. Jag kan inte fortsätta så här längre. Jag ska göra det bästa av de få pusselbitar jag har kvar nu, och försöka, med tidens hjälp, att foga samman dessa till något som kan bli en helhet. För det förtjänar mitt barn. Han förtjänar att få, någonting jag aldrig fick. Och det är det som är meningen med mitt liv. Att bryta cirkeln, att bryta mönstret. Att våga se mig själv för det jag är och inte förneka sanningen mer. Och att aldrig, aldrig någonsin igen falla in i det destruktiva mönstret. Jag måste ge det tid. Jag måste acceptera att det kommer att komma tider då jag gråter ohejdat. Jag måste acceptera att det kommer svallvågor av smärta genom min kropp, fram till dess att det sista av den här svärtan är uthostad, förbrukad och sinad. Fram till andra sidan. Den ljusa sidan, som jag aldrig sett. Den som alla talar om. Den som alla åker världen runt för att hitta, kapsla in, behålla. Den finns här. Precis där jag är. Var jag än är. Jag måste tro det. Jag hoppas så innerligt att finna ro i mig själv. Jag vet att det kommer att ta tid.

Det är dags nu. Jag vet inte vad du väljer eller var du tar vägen nu. Ingen av oss vet vad du kommer att genomgå. Ingen av oss vet hur det kommer att kännas och ingen av oss vet vad som sker i slutänden. Du kan bara hoppas. Och jag hoppas du läser igenom det här, noga, och tar det till dig. Gör det. Det är det ärligaste jag någonsin skrivit. Rakt ifrån hjärtat. Utan fina omskrivningar, utan ursäkter. Utan att försöka framställa mig själv, utan att ens reflektera över hur jag framstår eller hur jag uppfattas. Du, och alla andra, får ta det här för vad det är. Min subjektiva, men ändå min, och den enda – sanning – jag har att ge dig. Det enda jag verkligen, verkligen äger. Min historia. Och jag hoppas verkligen du förstår att inte känna mer bitterhet. Och jag hoppas du tror på att vi faktiskt kan vara föräldrar tillsammans, som vänner som finns för varandra, någon gång i livet, när det än är. För vår smärta och det vi gått igenom får inte vara förgäves. Du måste tro på att du kan vända det till något och lära dig att ge. Någon dag, eller aldrig mer - men jag hoppas du väljer rätt och jag hoppas du låter ditt hjärta styra.

Var inte arg på mig. Var inte bitter. Bli inte frustrerad. Var inte rädd. jag måste göra det här. Det här är mitt manifest. Jag sänder ut orden i cyberspace för att bekräfta, för jag gömmer mig inte längre. Jag vill inte ha en väg ut. Jag vill inte ha en chans att kunna krypa tillbaka i mitt skal. Jag ska ha det svart på vitt. jag erkänner det jag är. Det lilla jag är. Bara en människa. Jag är inte den kloka människan som vet allting. Jag är den som begått mer misstag än de flesta. Jag är den som begått brott mot all tänkbar moral och kod som bara går. Det finns ingenting i det att vara uppblåst över.

Jag vill att du ska veta, att den dagen du läser och förstår det jag skrivit här, låt det vara nu eller sen, så finns jag här. Jag kommer inte att försvinna. Jag kommer att fostra vår son. Jag kommer att älska honom och göra allt för honom. Jag kommer att bygga upp ett liv – ensam. Jag kommer inte ta hjälp av nån jävla karl, den vägen hade varit för enkel och det har jag alltid tagit till så fort det kniper – ha! Jag och min jämställdhet, va? Jag har alltid haft någon. Gömt mig bakom förälskelserna. Inte klarat mig ensam. Känt mig oälskad och kraftlös. Men jag ska inte ha någon ny man i mitt liv. Jag ska göra det här själv. Jag ska inte rusa in i någonting under den största och mest omvälvande och den mest viktiga perioden i mitt liv. Nu bygger vi. Från scratch.

Jag tänker på dig. Jag är ledsen för alla hårda ord, men somliga av dem har du förtjänat och somliga av dem har jag förtjänat också. Jag lägger inte mer energi på det nu.

Jag drar ett djupt andetag nu.

Och kastar mig ut i det okända.

Om du någonsin inser vad det här betyder. Om du någonsin vaknar och förstår.

Då vill jag höra din historia. Din verkliga sanning. Den oklädda..

Men nu har jag sagt det jag behövde säga. Och jag har ingen slutsats, ingen fin sensmoral. Bara ord från hjärtat.

Det enda som bara är mitt.