Vilken jävla mage!

fredag, november 14

Vilken jävla mage!

Vecka 26 med Alex

Vecka 36

Bäst just nu:
David Guetta feat Cozi - Baby when the light
Ida Corr VS Fedde Le Grand - Let me think about it

Oh, jag kollade på gamla bilder nu igen. Jag har en fullpackad disk här, jag tar ju mycket bilder. Och vad hittade jag? Bilder på Alexander. När han låg i min mage. Så det är egentligen min mage om man ska vara petig. De här bilderna påminner mig om hur stor jag faktiskt var när jag var gravid. Att gå upp 30 kilo, som alla inte är borta än, men im getting there, var omvälvande för kroppen och jag har fortfarande ryggproblem efter det. Varje morgon vaknar jag med en isande smärta i ryggraden. Jag har ringt den där vårdcentralen dussintals gånger men de säger bara att jag ska kontakta en sjukgymnast. Men borde man inte ha en diagnos på vad som är fel innan man ringer sjukgymnasten? jag vet inte hur sånt här fungerar. Fan, ska man gå till en kiropraktor eller en sån där naprapat? är det samma sak? Thaimassage, kan det vara nåt? Eller är det bara för kåta gubbar som vill ha helkroppsmassage? Äh, jag fattar inte. Vad är en massageterapeut då? Får man lite massage och 40 minuters prat? Jag vill inte ha en massa humflum med rökelser och skit, jag vill bara sträcka ut och få ligament och vad fan det nu är, masserade och lösa upp vad det nu är som gör ont. Jävla vårddjungel. Och jag vill inte ha tigerbalsam, det är så starkt så jag börjar gråta av ångorna, och jag tycker bara det känns konstigt. Alternativa behandlingsmetoder i all ära men jag vill ha en riktig läkare, med riktig utbildning som fixar med min kropp. Frågan är var jag ska vända mig, vårdcentralen är ju inte samarbetsvilliga direkt..

Idag är det städdag. Jag håller på och fiffar inför julen, alexanders första jul. Våra dagar i exil är över och nu är Cléo åter hemma efter att H's far lämnat henne igår. Hon är tillbaka på hemmaplan och allt är som normalt. Nästan..

Det kommer bli en underbar första jul för Alex. Jag är inte kristen eller troende men jag älskar traditioner. Min mormor gjorde mina helger till tindrande vackra barndomsminnen. Hon smusslade med kalendrar, paket och överraskningar varje dag. Äggletning på påsken, middagar på dignande fat och tända ljus. Granar, tomtar och troll och sagor, dagen-innan-julafton-nervositet och julfrukost på sängen, mysa i TV-soffan med varm choklad och en tidig morgonjulklapp, som alltid. Mormor kunde det där och jag tänker ta efter allt hon gjorde för mig, det ska jag göra för Alexander. Nu är han lite för liten för att förstå allt, så han får ingen kalender i år. Men allting annat, allting annat, skall vara perfekt. Vi firar hemma, och alla får komma hit. Jag kommer att ha öppet hus som alltid och alla kommer att vara välkomna. I love it. Massor av släkt och vänner, massor av mat, barn överallt, ungar, hundar och fan och hans moster, vackra tindrande ljus, kalle anka, egen inlagd sill och massor av kärlek. Det börjar redan pirra i magen. För att inte tala om alla jullåtar! Jag har redan börjat sjunga för Alex. Jag sjunger mest hela dagarna, eller lyssnar på musik med honom och han älskar att sjunga, dansa och lyssna. Han blir som paralyserad av det, och eftersom han har en musiktokig mamma så kan man ju inte säga att hon blir besviken över sonens intresse. Tvärtom. Jag kommer uppmuntra hans kärlek till musik för den har räddat mig många gånger. Musiken är något av det vackraste i mitt liv och det vill jag föra vidare till honom.

Nu blir det lite "rudolph the red-nosed reindeer" och städning. Fast.. först tror jag att vi tar och sjunger och dansar lite till Pet shop boys - heart. Den låten önskade jag på internetradio två veckor efter att Alex föddes och jag fick den spelad. DJ:n lät meddela att "Loo Lönnroth i Jakobsberg önskar Pet shop boys med heart, till sin älskade, nyfödda unge! Vi gratulerar!"och jag var så hormonfylld fortfarande efter förlossningen att jag brast i glädjetårar. Heart. Det är vår låt det. Min och Alex. Lyssna själva:

"Everytime i see you
something happens to me
like a chain reaction
between you and me
my heart starts missing a beat
my heart starts missing a beat
everytime
oh-oh-oh
everytime"

2 kommentarer:

Anonym sa...: Shit vad jag gillar din blogg:); 14 november 2008 kl. 19:42
Anonym sa...: Jag har visserligen aldrig varit gravid eftersom jag är man men jag har haft mycket ont i ryggen. Det bästa jag stött på är en naprapat, helst en som kan akupunktur. Kan även rekommendera en sån där ful gördel eller vad man ska kalla det om det är nere i ryggen du har ont. Se i varje fall till att hålla ryggen varm. Läkare är totalt meningslöst när man har ryggont om det inte är diskbråck eller dyl.; 15 november 2008 kl. 22:03

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.