Hemma igen!

Ja, jag kom hem igår efter en fyradagars tokpumpning men naturligtvis pallade jag inte att skriva då eftersom man måste vara frisk för att orka rodda med sitt liv nu för tiden och jag är det motsatta. Däremot har de pumpat i mig så det räcker och blir över, de joxar och kopplar upp mig till den ena droppställningen efter den andra och jag står bara där och tar emot, eller ligger. Fast jag står mer kanske jag ska säga, jag undrar hur lessa personalen på B15 är på mig redan som jag springer runt i korridorerna och lattjar med dem. Jag klarar ju inte att bara ligga stilla! Det går ju inte! Jag kan inte bara ligga där! (Hej B15, jag vet att några av er läser, förresten! *vinkar*)

Så jag har ränt runt sjukan några varv i fyra dagar och två av mina vänner har fått barn, varav en på samma sjukhus (Grattis till både Lea och den ännu namnlösa sonen!) under helgen och jag grattar er till ett underbart liv! För övrigt så såg mina prover bra ut igen, man slutade kolla urin tidigt på mig tidigt etcetera så nu hoppas vi på mer fabulös återhämtningsförmåga, men inte FÖR fabulös, för jag skulle faktiskt vilja vara hemma lite med sonen också.. Och så hoppas vi på att prognosen blir god efter dessa sex veckor eller vad det nu blir. Jag hänger i där, som man säger på svengelska.

Idag träffade jag jourhemmet för första gången och de verkade guld faktiskt. Inskolning sker från och med måndag. Fick även höra av socialsekreteraren att man håller tummarna för mig uppe på Kvarnhuset och att folk engagerar sig och att jag rör upp känslor så jag ber att få tacka via bloggen och säga TACK! Jag tänker på er med! Oroa er inte, jag är en seg jävel! Mig ska inte lite cancer få bita på. Det har krävts en hel del för att knäcka mig och det blir inget knäckande den här gången heller. Även om man faktiskt undrar hur mycket en människa ska behöva ta, men visst, är det så vi ska ha det så är det också så jag anpassar mig.

Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan men just nu mår jag så jävla illa och ber att få undanbe mig datorsurr till förmån för soffan. Alex sover som omväxling så jag tänkte softa en liten stund jag med. Jag ville egentligen bara säga att jag lever och att jag fått en massa gifter och att kroppen just nu gnäller på mig genom att vara jättekänslig i hyn (aj), blossa upp (än mer aj) och jag kliar mig ständigt på det renrakade huvudet som jag INTE gillar men som jag får vänja mig vid tills peruken kommer, (den ska provas ut på tisdag) och som ni ska få se bild på sen, när JAG vant mig vid att se ut som Sinead O´Connor / Skunk Anansie (ja, ni ska få se bild på båda två förstås). Det är dessutom, helt bisarrt när folk stöter på en på internet och man ska behöva ge en reply i stil med "Sorry, kan inte öla med dig det närmaste halvåret pga kortisonsvullnad / tunga mediciner. Dessutom har jag inget hår längre så du kanske ska försöka föreställa dig mig utan först och sen återkomma, hö, hö". och sen avvakta på väldigt bekymrade svar från kompletta främlingar som undrar vad det är man går på. (Cellgifter, the shit, alla vill ju ha det!)

Men skitsamma, jag är hemma igen för minst en vecka och provtagningar och inskolning och avslappning, hur fan jag nu ska hinna det när jag ska prova peruker och åka skytteltrafik till KS liksom, jag mår bättre än förra gången och jag ska försöka slänga mig i soffan nu. Puss!