"We can't stop here! We´re in Bat Country!"*

Usch.
Ibland, ni vet, så är allt nästan som vanligt. Man går ju inte omkring med orden "jag har cancer!" i skallen hela tiden. Ibland glömmer man. Man pratar, skrattar, håller om sitt barn, man leker. Man glömmer bort att man är trött en stund. Man sitter i konstanta möten som gäller sjukdomen och hur jag ska få all hjälp mot infektionsrisker och stödfamiljer och gud vet allt, men man glömmer att det man sitter och pratar om, det händer i ens egna kropp och man kan egentligen bara hoppas. Försöka låtsas som att man vet att man överlever det bara för att viljan är inställd på det. Men så slår det en: Jag vet inte om jag lever eller dör. Och det är en förbannat jävla skrämmande tanke. För man vet inte. Ingen vet. Det finns ingenting att gå efter. Ingenting. Prognoserna är så ungefärliga (mao, inte alls) att till och med SMHI är mer pålitliga. Ibland slår det mig alltså och då blir jag skiträdd. Jag blir gråtfärdig och kastar mig och kramar alex direkt om han finns nära. Jag känner hur vetskapen blir för tung att bära, för mycket smärta tränger upp. Jag är inte redo för smärtan än. Just nu hanterar jag den med vetenskap. Information. Lära sig. Know my fucking enemy. Innerst inne är man inte lika stursk. Jag erkänner för alla att jag inte är lika stark som jag ser ut, att jag inte är en stålkvinna. Jag erkänner för dem att jag gråter när de inte ser på.

För det gör jag. Jag gråter. När alex somnat och jag stängt dörren. När ingen är här. Då tänder jag en cigarett som jag vet att jag borde sluta med, men snälla, ge mig lite tid att smälta det här så ska jag fimpa, jag lovar, och jag står där och tårarna får falla. Fritt. Och det gör de. De faller. De bonar mitt golv. Jag gnider in det med en toffla och tänker "Jag bonar mitt golv med tårar om natten, och tapetserar väggarna med osäkra skratt om dagen" och låter det bara falla, utan reflexion, för det finns ingenting att reflektera över. Ingenting. Det finns inget att fundera djupare på, för det finns inga svar. Jag har cancer, kommer det då. Cancer, för fan. Vad ska jag göra? Du kan ingenting göra. Hur kan jag vara så maktlös? Det finns inga svar. Varför måste jag drabbas? Det finns inget sådant svar. Kommer jag klara mig? Kanske. Tänk om alex blir ensam? Jag låter det aldrig hända. Tänk om någon annan måste ta min mammaroll? Det får inte ske. Jag är rädd, vem blir min tröst? Det finns ingen som kan trösta mig, det enda jag kan göra är att bearbeta, bearbeta, bearbeta och hoppas. Hoppas. Varför i hela helvete måste andras jävla liv vara fucking orättvisa räksmörgåsar i 99 år medan mitt är något oändligt jävla lidande precis hela jävla tiden? VARFÖR DET? Det finns ingenting att säga. Some live, some die. Måste jag skaffa mig en religion nu? Vad ska det tjäna till att andra människor monopoliserar sin uppfattning av Gud och ger dig ett färdigsytt paket att tro på som du ändå kommer ifrågasätta, Loo?

Och så hela tiden, fast inga svar finns. Varför? Varför? Varför JAG? Det är naturligt, säger de. Att känna så här. Tiden efter beskedet är indelat i fyra stadier, allt finns på papper. Psykologiserat, färdigt. Paketerat i en jävla folder. "Efter cancerbeskedet". Där får man lära sig att allt man känner är normalt och att det kommer att gå över och att stadierna är olika. Där står allt, för det här har folk upplevt, pratat om, vänt ut och in på. Jag känner ingenting unikt och många före och efter mig har känt och kommer att känna så här. Det finns ingenting unikt med det här alls, jag är bara en av många, många, många som drabbas varje år av kräftan och forskarna jobbar och det finns bot. Frågan är bara; är jag en av dem som kommer att botas? Och allt jag kan göra, är att tro. Tro och hoppas och ge mig fan på att inte dö av det här, för jag har fan i mig gått igenom en jävla eld till liv. Och just som jag fick lugn och ro.. just som jag trodde att nu, nu kommer strukturen, drogfriheten, vardagen, livet, ett riktigt jobb.. nu kommer allt det jag alltid velat ha för nu har jag ordnat upp allt, tagit hjälp, accepterat, mognat, gått vidare, förstått och lärt min läxa. Då kommer det här. Som om jag aldrig ska tillåtas ett liv utan kaos. Och vet ni hur det känns? Det känns förbannat jävla orättvist. Oavsett det faktum att rättvisa är slumpmässig i sådana här fall och inget hade kunnat göras, jag var dömd på förhand, oavsett, det spelar ingen roll, det är ORÄTTVIST. Det är fan inte FAIR! Det ÄR inte det!

Jag föddes in i den här sjukdomen och levde med den tätt inpå mig i över 20 års tid. Jag bar mormor i mina armar när hon gick till andra sidan då kräftan tog henne. Jag har burit mamma på mina axlar i hela mitt liv. Jag har burit min egen smärta, mitt eget utanförskap, min egen ovilja och min alienation som en ryggsäck sedan jag först pushades in i samhället. Jag har fått slåss för precis varenda liten jävla grej jag äger. Jag har aldrig fått ett jävla skit gratis. Jag äger ingenting dyrt eller fint men det lilla jag äger är jag stolt över för det har JAG ordnat, det har JAG släpat hem, kommunalt eftersom bil är en lyx jag inte har råd med eller kan köra på grund av sjukdom, från någon rea eller en loppis till en tiondel av priset. Jag har inte ens min egen lägenhet till 100% än eftersom jag måste uppfylla en massa krav för att få bo i den. Varje dag. Jag lämnar drogtester för att bevisa att jag är en fungerande människa och det gör jag än. Jag har tagit droger i mitt liv och levt som en jävla nattmal men det har aldrig varit frivilligt. Jag har bara inte haft några andra alternativ utifrån mina förutsättningar. Jag har inte förstått och jag har aldrig blivit förklarad för hur man gör på annat sätt. Allt det här har jag gjort, klarat mig igenom, svalt och tagit och accepterat och anpassat mig efter och när samhället började styra mina minsta steg så TOG jag det som en stor flicka och GNÄLLDE inte. Och min jävla belöning, är att få en cancerform som spridit sig till mitt allra innersta skelett och som kunnat döda mig inom loppet av några månader om jag gått obehandlad.

Och för första gången i mitt liv så ska jag TAMEJFAN I HELVETE be att få protestera och säga att nej FAN, det är INTE RÄTTVIST! Varför, varför kunde inte cancern drabba någon som behandlat andra människor illa hela sitt liv med flit? Kunde den inte drabba någon sjuk jävla diktator eller en jävla pedofil eller någon som förstört andra människors liv så att den personen fick lite perspektiv på saker och ting? Vad är meningen med att ge en person som levt för andra människor och bara hjälpt andra hela sitt liv, en sjukdom där hon är hjälplös? Så jävla kul är det inte att ha folk som städar åt en! Jag vill städa min egen jävla toalett! Jag vill diska min egen jävla disk! Jag KRÄVER ju inte ens nånting i livet förutom tak över huvudet och att få vara mamma och det är det här jag får? Någon slags jävla påminnelse om hur jävla ömtåliga vi är och hur tacksam jag ska vara för att jag lever? Tack, jag VET! Om det sitter någon uppe på livsironiavdelningen som har ett horn i sidan åt mig kan han väl sätta upp en post-it på kylen med superlim eller nåt annat irriterande istället för att ge mig den värsta sjukdomen som finns förutom HIV! JAG blir LACK! Och ledsen! Och vad FAN! Och INGENTING kan jag, du, mina anhöriga, min far, mina syskon eller NÅN göra ett SKIT åt, med, för att lindra eller NÅGONTING för att påverka för de enda som kan göra mirakel är läkarna och i deras händer får jag precis lika bra vård som alla andra och det är det enda vi kan vara säkra på.

Men vi kan inte utgå ifrån att jag kommer att överleva det här, så jag måste "vidta åtgärder" som det heter. När chocken har lagt sig. Då måste jag ta tag i det. Det där jobbiga. Att ordna för en eventuell framtid för ett barn jag satt till världen fastän allting i mig skriker NEJ NEJ NEJ det får inte ske det får inte HÄNDA vad sysslar du med du ska ju leva fattar du inte det? Men jag vet inte det. Och det vet ingen just nu.

Just nu befinner vi oss in Bat Country. Här kan vi inte stanna, det visste Hunter* och det vet vi. Det här är Nevadaöknen, många miles kvar till bebyggelse. Det här är gasen i botten på vår skinande amerikanare som när som helst kan packa ihop av värmen och trycket, det vet vi inte, och åka så fort vi kan mot ett mål vi aldrig tidigare besökt. Och om och när vi väl kommer fram, så vet vi, att ingenting kommer att vara detsamma som resan dit. Och ingenting kommer aldrig någonsin att påminna om resan dit eller vara som när vi slutligen anlände, för nya lagar gäller här, och ingen kan rädda oss, förutom vi själva, från oss själva, och det är det som är twisten med den här resan. Vi har inget val. Vi kan inte välja. Vi kan bara se till att resan fortskrider genom att pressa gasen i botten. Precis allting annat - är Fear and Loathing. Var eller när, har ingen betydelse. Rädsla och avsky är tidlöst. Det är smärta också.




*Hunter S. Thompson, författare till bland annat "Fear and Loathing in Las vegas", författare och journalist, mannen som denna blogg är inspirerad av, eller främst hans verk. Titeln på det här blogginlägget syftar till en replik ur filmen "Fear and loathing..." som bygger på boken jag tidigare nämnde. "MrsGonzo" är en ordlek som handlar om mitt synsätt, att vara gift med en Gonzoistisk livsstil och att "Live it and write it" som Hunter myntade som en form av journalism på 1970-talet. Han har många efterföljare. Hans tankesätt inspirerar mig och har alltid drivit mig framåt.