torsdag, juli 23

Att lämna bort sitt barn

Just nu gör jag inte så mycket mer än sitter i telefon precis hela dagarna och roddar. Jourhem till alex har jag blivit tvungen att skaffa, för de dagarna jag måste vara på sjukhus, och när jag inte mår bra, och det gör mig så ont. Att behöva lämna bort mitt eget barn, förvisso bara för korta perioder (dagar eller halvdagar) men ändå - det gör mig ont! ONT! Man tar en procentandel av mitt moderskap, den här cancern ser till att jag inte får välja när jag skall få ha mitt barn, sjukdomen kommer att klubba mig och dundra med mig och göra mig illa och alexander måste bli lidande. Han måste separeras från mig, kanske ibland upp till flera dagar i sträck, och det gör ont i mig, så ont, så ont. Jag vill ju inte ha det så men jag måste för jag vill inte att han ska se mig lida. Jag är heller inte förmögen att ha honom vissa dagar. Det här hade känts bättre om någon i familjen kunnat ta hand om honom men nu går inte det. Och det är skit.

För ni förstår, jag är en av de mödrar som anser att om man sätter barn till världen, då tar man hand om dem också. Man lämnar inte bort dem för att det blir jobbigt. You stick with it och du finner en lösning men du lämnar inte bort ditt kött och blod för ditt eget jävla egos skull oavsett hur trött du är och det får man säga vad man vill om. Man löser det med familjen, med pappan, med närstående men man skaffar fan inte jourhem för att få gå ut och festa eller vad fan det är. Det finns ett fåtal situationer som kräver den typen av stöd och det är bra att de finns men som sagt, jag tycker att folk är rätt duktiga på att lämna bort sina barn och sedan tycks de inte ha något samvete alls för det! Folk som behöver stödfamiljer till sina sex barn och sen kommer med "Ja, men vadå, jag trodde ju aldrig att det skulle bli så här jobbigt!" - REALLY? Du sätter sex eller tio barn till världen och trodde inte att du skulle behöva hjälp? Folk i alla andra länder utom sverige har hela familjen som ständigt kontaktnät för sådant, hela mormoders och farmodersklanen engagerar sig i barnens passning och alla, precis alla, deltar i att passa barnen och fostra dem kollektivt. Och sådant är jag för. Alla barn är allas barn och allt det där. Regnbågsfamiljer - ja tack! Men att av bekvämlighetsskäl lämna bort barnen till stödfamiljer för att få "gå ut och äta" (exempel: Familjen annorlunda, den där vidriga ekonomfamiljen som fick trillingar och stod där med fem barn och inte vågar låta tvååringarna äta själva hemma för det blir så "jobbigt att städa och det är en sådan ångest" - dem hatar jag. Om ni inte klarar av att det blir kladdigt och stökigt när barn växer upp så ska ni inte ha barn, era störda jävla östgötarbrats!) och ha lite "romantik" eller vad fan de får för sig. Ska man verkligen ha kommununderstödda jourhem för sånt? För att övre medelklass och undre överklassfamiljer som råkat få till trillingar ska få gå till frisören och köpa Victorias Secret-underkläder och äta i gotiska källarvalv och gå hem och råka knulla till två eller tre jävla skitungar till som kommunen måste ta hand om?

Men skitsamma, nu kom jag från topic. Jag menar inte att det är fel att ha stödfamilj till sina barn, och jag menar inte att det är fel att de finns, tvärtom. Jag tycker bara att det bör finnas goda skäl till att man lämnar bort sina barn till någon annan än familjemedlemmar. Jag förstår inte mammor som har sina barn i fosterhem för att de inte "orkar med dem". Jag har också hört om ett flertal fall av personer i min närhet där kvinnan som haft barn från en tidigare relation fosterhemsplacerar ett av tre eller fyra barn på grund av "gräl med den nya killen". I en av familjerna var det absolut sjukast, jag vet inte vad det är för fel på den där så kallade modern men av det jag hört så ger jag henne ingen medkänsla what so ever och det står jag för.
Motiveringen till att fosterhemsplacera ett av flera barn och separera syskonen var alltså att "sonen inte orkade lyssna på bråken mellan mamman och hennes nya kille" (men de andra barnen tyckte tydligen inte att det var lika jobbigt?) så sonen (som då börjat utåtagera på grund av denna osunda, bråkiga hem-miljö, go figure) fosterhemsplacerades för att "skonas" från bråk! Och jag har hört om ett FLERTAL sådana här fall, då en mor väljer BORT ett eller SAMTLIGA av sina egna BARN, sitt eget KÖTT OCH BLOD lämnar hon BORT, för en KARLS SKULL, för att HAN inte gillar barnen eller tvärtom eller för att morsan i hemmet varit så förbannat upptagen med att gräla med sin nya snubbe att barnen blivit lidande, och när de då visar hur dåligt de mår - då belönar hon dem med att separera dem från den enda trygghet de känner till; sin egen mor!

(!!!!!)
(Paus för att andas på grund av major adrenalinrush till hjärnan som signalerar till strid bara jag tänker på det)

Om du är en av de här kvinnorna som gjort den här typen av val i livet med liknande grunder som ovan (obs! Om du hade andra grunder för fosterhemsplacering än för att du velat gräla i lugn och ro med en jävla snubbe, bli inte arg, det är alltså det jag talar om här och ingenting annat. Jag är specifik nu, för många av er kvinnor som brukar reta upp er på mig har svårt att läsa innantill vad jag skriver, så jag gör det extra tydligt; det är just dessa specifika fall då kvinnan valt bort barnen för en mans skull som jag är arg; övriga fall är jag inte insatt i och kan således inte kommentera. Om du ändå väljer att försvara dig själv här nere i kommentarsfältet kan man ju fråga sig varför du känner dig så anklagad då jag inte ens gått in på personliga saker utan statuerar bara vad jag känner. Ett behov att försvara sig grundar sig ofta i ett dåligt samvete och en medvetenhet om att man har gjort fel, bara så du vet) så har jag bara en sak att säga dig; Det finns INGENTING du kan säga, inga ursäkter du kan komma med, för att jag ska acceptera dig som en fullvärdig mor. I mina ögon är du inte ens värd att kallas för mor. För det här ska du fan veta: Man väljer inte bort sina barn för en mans skull. Man väljer inte bort sina barn för att få den höga förmånen att bråka med honom, och om du är så jävla dum så att du tror att du kommer att bli lycklig genom att förvisa dina barn för en mans skull så ser jag fram emot insikts-rekylen som kommer den där dagen du sitter ensam på ett vårdhem och inser att ingen, absolut ingen, kommer för att besöka dig. Du stöter bort det enda som betyder något, individer du har fött, för en värdelös mans skull. En snubbe som ens accepterar att du ska placera bort dina barn för att ni ska lösa några problem som inte kan lösas MED barnen närvarande är en jävla idiot som bara agerar utifrån sina egoistiska syften. Du kommer aldrig att bli lycklig med honom och har han inte redan dragit så kommer han att göra det när han ser ett bättre alternativ segla förbi i ögonvrån. Du väljer bort individer ur ditt liv som älskat dig lika förbehållslöst som du älskat dem, som du matat med din egen kropp, och det finns det inga ursäkter för. Och det kommer inte att ändras oavsett hur mycket man debatterar med mig och nej, det finns inga undantag.

Om man sen behövt fosterhemsplacera av mer djuplodande och komplicerade anledningar - pja, jag väljer att inte lägga mig i, för det är inte min sak och det är ingenting jag kan döma eller ska döma. Det finns säkerligen massor av fall där barnen får det bättre i ett fosterhem och ibland tas ju barnen ifrån föräldrarna eftersom de inte är lämpliga heller och det är ju förstås inte alltid så frivilligt. Jag har följt och läst ett otal bloggar och kvinnor på nätet som driver världens bloggkrig och "tyck synd om mig! Soc bara TOG mina BARN, helt UTAN ANLEDNING! Och jag vet inte ens vaaarföör! Jag som är så snäll! Soc har gjort fel! Jag har aldrig gjort nåt! Och om de säger att jag gjort nåt så LJUGER DE!".

People; Var inte så dumma och gå på alla de här bloggarna. Jag har själv läst polisrapporter och till och med hittat domstolsutslag och fulla protokoll från förhör och hela skiten där anledningarna till fosterhemsplaceringerna funnits svart på vitt och om det nu skulle finnas en liten chans att socialtjänsten hittat på precis allt det där, mutat familjemedlemmar och övriga vittnen att vittna mot en kvinna och hennes barn och måla ut henne så illa, så många människor som blir inblandade under sådana omständigheter, så vore det de största rättsövergreppen och de värsta konspirationerna jag hört talas om under mänsklighetens historia, klående nazismen med hästlängder. Det är inte logiskt. För vad? För att placera ett barn i ett tryggt fosterhem? Tror ni det? Tror ni det finns resurser i samhället för sådant? Nej, och inget motiv heller. Tänk efter före ni tar parti. De här kvinnorna har ofta begått riktigt riktigt vidriga saker mot sina barn. En av de här kvinnorna har gett sin halvårsgamla son lavemang varje dag så att han sket ner sig och hade konstanta magsmärtor varje dag. Det erkände hon till och med. Hon såg inget fel i det. Hon såg bara inte själv hur fel det var och därför flaggades hon som olämplig. Det var inte det enda hon gjorde men alla fel hon begått erkände hon så småningom, dock utan ånger eller förstånd kring varför hon gjort det. Jag har läst många ruggiga fall av vanvård av barn, hemska rättsförhör och observationer som fått mig att gråta. Sedan har jag läst samma mammors bloggar på nätet där de driver någon slags helgonförklarande svammel om sig själva, ljuger ihop historier om att soc tagit barnen för att de fått "förlossningsdepression" och liknande. Allt är bara lögn.

Det är oerhört svårt att ta ett barn ifrån sin vårdnadshavare i Sverige idag. Det är den absolut sista utvägen och lagarna statuerar att man alltid skall försöka lösa problemen i hemmet i första hand och försöka stötta vårdnadshavaren att själv ta hand om barnet / barnen. Det är lätt att gå på en snyfthistoria på nätet från en trovärdig, gråtande mor som gör söta youtube-videos med bilder på sina barn och man tänker som så att "Men gud, en sån här kvinna kan ju inte vara förmögen att göra något illa mot sina barn". Vad man inte tänker på är de fel de kanske begått utan att ens veta om eller förstå att det är fel. De handlar bara utifrån det de vet och har lärt sig själva och vill inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Det är lätt att tycka synd om dem och dras med av ord som "myndighetsmissbruk" och det är lätt att bli förbannad på den dumma, dumma socialtjänsten men helt ärligt, jag har haft socialtjänsten tätt inpå mig i flera år nu och jag har inte blivit annat än hjälpt och stöttad. Fast det är klart, det kanske beror på att jag tar emot hjälpen, har ett öppet sinne och inte slår ifrån mig så fort de försöker samtala. Jag tror att det handlar om hur man själv agerar och hur man tar emot det som erbjuds. Beter man sig som ett grinigt barn, helt ovillig till förändring och med en attityd som bara signalerar att man vet bäst och att man omöjligt kan lära sig något mer eller komma längre därifrån man är, ja, då kanske man inte gör så jävla bra intryck och soc kommer ha svårt att samarbeta med en person som tror att den vet allt.. för de personerna brukar som bekant veta minst av alla.

Men det är bara min syn på saken.

Anyway, nu måste jag alltså lämna bort alex vid få tillfällen, kanske ibland i några dagar. Mot min vilja. Och det suger. Det gör verkligen det.
Jävla cancer. Du försöker ta mitt barn, men det får du inte. Du försöker ta min sons mamma ifrån honom, men det ska du fan inte få. Jävla cancer, jag avskyr dig och jag har förklarat krig mot dig. Jag kommer aldrig att slåss så hårt i hela mitt liv som mot dig, och jag ska vinna. Jag har ALLT att vinna. För min son behöver mig. Och vi behöver inte dig. Kärleken är starkare än allt.
Kärleken ska segra.
Så cancern, förbered dig på att få slåss tills sista droppen, för jag ställer upp mina trupper för drabbning och det finns bara en vinnare.
I win -
You lose
- This game.

7 kommentarer:

.:Bergtora:. sa...

Kanner med dig. Har san sorg i hjartat. Vet dock att du ar stark. Du ska klara detta. Om jag bodde hemma skulle Alex vara valkommen hos oss varje dag. Och du med. Kram! <3

Loo sa...

Åh vad fint sagt, gumman, tack så mycket, kärlek ända borta ifrån stora landet USA! Det värmer! :)

Fade. sa...

JAG KAN TA ALEX!!!


Jag har så ont i hjärtat för er.

Varma kramar

Loo sa...

Fade > Fy vad fint av dig, jag blir rörd. Kan man höra av sig om man skulle behöva en barnvakt någon dag lite spontant? Just asking, man vill ju veta vilka potentiella man har på listan.. jag vet ju att ni andra också har "liv" men jag ser ju helst att han kommer till folk, även korta tider, som jag är bekant med lite mer. Nu bor ju ni en bit bort men jag har färdtjänst så jag kan både skjutsa och hämta. Kram!

Icka sa...

Alltså, bodde jag närmre dig så skulle jag kunna hjälpa dig. Även fast vi inte känner varandra.

Jag förstår att det känns skitjobbigt att behöva lämna bort Alex.

Speciellt eftersom det är av en sådan pissorättvis anledning.

Fade. sa...

ABSOLUT! Inga problem, jag tar honom med glädje!!!

Fade. sa...

Och SOM jag kämpat i tre år för att få bli jour- eller familjehem åt sådana barn som du nämner i texten, sådana som idiotiska människor missköter och inte längre ska ha hand om. Mina tidigare domar har alltid legat mig till last, vilket är så jävla trist för om det är något jag kan, så är det att ta hand om små värdefulla liv.