Ett Riktigt Inlägg

Det har varit många uppdateringsinlägg, slit-och-släng-inlägg och I Förbifarten-inlägg på senaste tiden. Jag tycker att ni förtjänar ett Riktigt Inlägg. Jajamensan! Så här kommer det: Idag har jag beställt mig en hemtelefon. Jag fick till och med välja nummer och jajamensan, det slutar på 13, så nu får vi se om jag får några flåsare som ringer och lägger på så småningom eller om det där bara är en myt. Ända sedan nummerpresentatören gjorde sitt intåg på 90-talet, upphörde berättelserna om stalkers, flåsare och "Höö, höö, hööö, vaaa, harupårej?"-ringare. Jag tror inte att de existerar längre. Jag har beställt snajdig IP-telefoni vilket innebär att jag snart får en dosa som kopplar allting och jajamensan, jag betalar även för nummerpresentation, så de av er som vill ringa och flåsa får helt enkelt vara smarta och ringa från skyddat nummer. Nu får vi se när detta anländer till mitt hem! (Och om det följaktligen blir några flåsare!)

Jag har också betalat räkningar så att det sved i fickan, rejält. Så nu måste jag nog ta och sälja min tvättmaskin som står nere i förrådet, om det ska bli några pengar över till julklappar och julmat i år. Jag har gått runt här hemma och funderat över saker att sälja för att ha råd, bara en sån sak! Men det ordnar sig säkert, det gör det alltid. Jag har ju en förmåga att liksom alltid knyta ihop saker och ting.
Jag har också tagit bort ett horvirus från min dator som var så elakt att det loggade in sig på facebook och började spamma folk. Så nu får vi se om jag behåller kontot.
Och alex har satt igång en ny anti-terror. Den heter "jag vägrar sova". Han håller på och rumsterar om inne i sovrummet i detta nu, så jag får väl in där igen och agera dumma mamman.

De Bortoli, sjukhus och lite till.

Idag var min socialsekreterare, min handikappsekreterare och alexanders socialsekreterare här och uppdaterade senaste fronterna. Ni kanske undrar varför vi överhuvudtaget har dem? Jo, ni förstår, handikappsekreteraren har jag eftersom jag har ADHD, socialsekreterare ett och två har vi för att jag inte klarar mig utan dem. Förtydligande: Samhället gillar att gå hårt åt sådana som jag, dessa underbara kvinnor är mitt stöd, min hjälp och min assistans när all else fails. Som nu, nu behöver sjukhuset ha sig en liten svada för dåligt uppförande och då är det satan i mig bra att ha de här tre kvinnorna bakom sig. Alexanders socialsekreterare sköter ju också hans jourhemsplacering, som han befinner sig i när jag får cellgifter eller ligger inne på sjukan av andra skäl. Hon representerar honom, helt enkelt, och ser till att han får det bästa, och att jag får det stöd och den hjälp jag kan tänkas behöva. Nu behöver ju inte jag något särskilt mycket mer än jourfamiljsplaceringen när jag är på sjukhuset, men snart kommer jag kanske inte ens behöva det då min allra sista cellgiftsbehandling går av stapeln i början på December. Det har varit en lång, mödosam väg hit. Läkarna på B15 har inte gjort ett smack för att underlätta eller informera mig, eftersom jag ju är GAMMAL KNARKARE. Oavsett hur vältalig och strukturerad jag är går det inte att komma ifrån den förbannade stämpeln, som jag själv valt att vara öppen med för att underlätta min behandling, men resultatet har varit det motsatta. Jag vet inte ett smack om min behandling. Jag vet inte ens resultatet på senaste jävla röntgen. Varför ska de berätta det för mig, det är ju bara min kropp, kan man ju tycka.

Vi pratade mycket om just det idag, jag och min trio med starka kvinnor som för många andra kanske är ett hinder, men för mig är de enbart till hjälp. Eftersom de står på min sida i det hela och ingenting annat.
Alldeles nyligen var det varmt ute och jag fick ett cancerbesked. Har jag tur nu så slipper jag mer behandling. Jag vet inte hur det ser ut, och det är tamejfan dags för läkarna att ta bladet från munnen och berätta nu. Jag vet inte vad jag ska vänta mig eller vad jag kan hoppas på, så jag är öppen för precis vad som helst. Om nu inte sjukhuset tycker att de vill misstänka mig för knarkande igen utan att ge mig en chans att få pissa negativt, det vill säga, som jag redan gör varje vecka. Jo, när cancerläkare ska ta tag i "beroendeproblematik" och skapa problem ur luften, då blir saker förvirrade. Som det är nu verkar de ha glömt bort att jag har cancer och att det är deras förbannade jobb att göra mig frisk från det. Men det är ingen fara. Jag kan vänta. Jag kanske ska tillägga att jag inte ens tänker på droger. Det finns inte ens i min sinnesvärld. Det enda jag bryr mig om, är att bli frisk från cancern och ta hand om min son. Resten är jag färdig med, för läänge sen. Men det är klart, varför inte misstänkliggöra folk i onödan, just for kicks? Jag menar, om man inte har något annat för sig på jobbet...

Jag gjorde en grym pastasallad till mig och alexander idag, och kan ni tänka er, jag har druckit ett helt glas vin. Efter allt jävla helvete jag får gå igenom dag efter dag så tycker inte jag att jag vid 29 år gammal ska behöva ha ett försvar för att jag dricker ett glas vin en torsdagkväll. Det var ett gott glas vin, jag smuttar fortfarande. De Bortoli, fantastiskt mjukt rödvin. Det var TheDarkHorse som lärde mig dricka det. Vi delar bägge en passion för gott rödvin han och jag.

Någon frågade mig hur mitt kärleksliv ser ut. Jag kan tala om att det ser inte ut alls. Jag vill vara helt klar med min cancer innan jag ens funderar på att gå in i en relation med någon. Jag vill liksom kunna gå in i det 100%. Nya relationer skapar man inte när man är mitt i en sjukdom, vare sig vänskapsrelationer eller andra, så är det bara. Det skulle vara så satans egocentriskt av mig att vilja in i en relation när mitt liv ser ut så här.

Dessutom. Jag är skallig, för fan! Jag känner mig inte attraktiv någonstans. Det är omöjligt för mig att känna mig attraktiv när jag ser ut så här.
Den som lever får se var mitt liv tar vägen efter detta.

Bara så ni vet

Jag är hemma! Och jag mår helt okej. Förutom att jag fått två epilepsianfall sen jag kom hem.
Jag trodde jag var av med skiten! Inte nog med att jag ska dras med ADHD, cancer och annat skit, nu kommer epilepsin tillbaka också! Efter två års anfallsfrihet får jag två anfall, två dagar på raken och vaknar upp blåslagen på balkongen med total minnesförlust. Skrämmande? Oh ja!
Det är lagen om alltings jävla jävlighet.
Fy fan!

Sjukhuset igen

Jaha. Idag ska jag till helvetesstället. Sjukhuset alltså.
Jag kan ju inte säga att jag är exalterad och lycklig. Bara att jag är orolig för vad de ska anklaga mig för den här gången.
Det är inte så roligt att vara jag just nu. Lämna bort den som betyder mest för mig för att sitta på ett sjukhus där de anklagar mig för saker om jag är glad, och där de genomför den ena mer förnedrande behandlingen efter den andra. Nej, jag är inte glad.

Jag vill vara hemma med min son och gömma mig för omvärldens anklagande blickar.

Epilepsianfall igen

Igår natt fick jag mitt första epilepsianfall på många år, ensam i min soffa. Jag vaknade upp i sängen bredvid alexander med lägenhetens lampor tända. Jag fick en blackout efter, så måste det ha varit, och jag minns hur jag fick de där "snurrande tankarna" igen. Jag måste ha tagit mig till sängen och lagt mig hos alexander efter anfallet, och varit så snurrig att jag glömde släcka lamporna. Jag minns det inte alls. Jag är van vid att få blackouter efter anfall, det var bara så länge sen..

Idag har jag ont i tungan (efter att ha tuggat på den) och har fått en ny säng till alexander av Mia!
Men anfallet var obehagligt.. nästan tre år utan anfall och så detta.
Jag har hittat en festival jag bara måste åka på nästa år: http://www.ozorafest.hu/ - med acts som shpongle, total eclipse, son kite, vibrasphere, Juno Reactor.. jag är så nyfiken på vad de ska boka i år! Flybiljetter dit har jag hittat för 199 kronor, biljetter till festivalen kostar 700 spänn för fem dagar.. jag är så nyfiken! Nu ska det sparas, för dit ska jag!

Och jag har börjat planera min årliga julfest, för vänner, innan julafton. Det kommer också bli trevligt. Jag försöker fylla dagarna nu, det är inte långt kvar. Bara två cellgiftsbehandlingar kvar, sen slipper jag det där jävla sjukhuset.

Underbart!

28 November och minnet av ¤.

Den 28 November 2009, snart med andra ord, var det fyra år sedan. Fyra år sedan jag först träffade en viss person. Ett år senare förlorade jag densamma person.
Jag pratar förstås om the infamous ¤. Ni som var med och läste på den tiden vet att det var en besinningslös historia, förvirrande för alla parter. Men jag mötte min själsfrände då. Där, i en flipperhall på söder. Inte sedan dess har jag mött någon som ens liknar denna symbol till person.

Fyra år.
Wow.
Är vi ens samma människor fortfarande?
Jag skulle vilja ringa upp den här människan och säga "hej, du vet, det är jag, Loo Lönndörr! Minns du vad du sa? Minns du mig? Jo, det vet jag att du gör. Jag har fått en son, han är bedårande. Ja, jag vet, det har du också. Underbart, han måste vara söt. Är han lik dig? Mm, nä, jag har ju egen lya nu du vet, den är rätt fin. Lite ostädad at the moment, men du vet.. Jovisst, jag har haft sjuhelvetes tre år utan dig, det kan du ge dig fan på! Ska vi fika? Jag kan berätta om allt som hänt!"
Men det går inte. Av skäl jag inte kan gå in på, så kan jag inte ringa den här mannen och säga saker. Jag har inte tillträde till hans liv längre, så är det. Det har jag accepterat, gömt undan, försökt glömma under många år. Men jag har aldrig glömt honom. Aldrig någonsin. Inte en vecka har passerat utan att jag tänkt på honom. Inte en dag har gått utan att någonting jag passerat påmint mig om honom. Med risk för att låta som en crazy stalker person som jag själv skulle backa undan ifrån och ifrågasätta vettet på, så måste jag säga det; Jag saknar honom än. Så ofta jag passerat människor och trott att det varit han. Så många gånger jag sett honom i andra och tyckt om dem för vem de påmint mig om. Vissa människor glömmer man bara aldrig. Man bär med sig dem resten av livet. Och ¤ är en av dem. Han var en av de människorna jag trodde mig vara menad för. Men så var det inte, hans livsväg var en annan. Jag fick acceptera det, det tog lång tid för mig att acceptera det. Ett år räckte inte, så mycket vet jag. Jag har hållt tyst i bloggen så länge om honom, för jag har inte velat att han skulle tro att jag.. ja, ni vet. Man vill ju vara stark, gå vidare, visa hur kul man har det i livet utan den personen. Man vill ju vara så fruktansvärt ball och häftig och liksom "äh! jag skiter väl i dig!". Men innerst inne bultar hjärtat för en människa man inte kan förmå sig till att glömma. Jag lovade honom att inte skriva mer om honom, och visst har jag förälskat mig, haft roligt, fått barn till och med - men den människan skrev en mening på mitt hjärta med sitt egna personliga, osynliga bläck som bara han kan radera och som bara jag kan läsa, och det låter patetiskt, men med detta fyraårsjubileum comin' up så blir jag sentimental. Jag har ljugit om hans betydelse i mitt liv så många gånger, för så många människor, eftersom jag vetat om att den svartsjuka jag skulle sätta igång om jag talade sanning skulle krossa dem. Det är patetiskt, romantiskt och.. patetiskt, på en och samma gång. Hur glömmer man den oglömbara?

Och den 28 November för fyra år sedan förändrade den här människan mitt liv. För alltid. Jag önskar att den här personen fortfarande fanns i mitt liv, men man kan ju bara drömma, för han finns inte där och han kommer kanske aldrig tillbaka dit heller. Kanske får vi en inblick längre fram, det har jag alltid velat tro och hoppas. Att det finns en tid för oss också. Men det är ingenting jag hängt upp livet på, för så kan man inte leva. Det vi hade, det har jag aldrig haft med någon annan. Det var tamejfan magi. Det slutade i katastrof, men det var magi. Det var ypperligt. Det var fantastiskt. Det var kärlek. På riktigt. Vad man än försöker efterkonstruera, hur man än vill uttrycka det. Det var nånting där som inte fanns nån annanstans.

"Lönnroth Versus Lönndörr - Det hela slutar i en narnisk garderob!"
Jag minns allt. Alla dessa minnen.
Och ibland, när mörkret försöker ta sig in som ikväll, då lever jag på dem. Som godis.

Skrivbordsutmaning

Fade utmanade, och fast jag sällan accepterar utmaningar (eftersom jag tycker att nätet svämmar över av trams i bloggar som ingen ändå läser) så tyckte jag den var lite kul. Här är mitt skrivbord! Utmaningen löd så här:

1. Ta en printscreen på ditt skrivbord, du får INTE ändra runt på alla ikoner osv.
2. Lägg upp bilden på din blogg.
3. Utmana 8 personer med blogg.
4. Skriv till dessa personer att dom har blivit utmanade.

Men nu är det så att jag avskyr att själv bli påprackad såna här grejer, så ni som vill ta utmaningen, ni kan ta den. Jag vill inte sätta onödig press på folk. (och jag menade inte att någon satte press på MIG nu, alltså).

Nu är det ju så att jag har två datorer, det här är skrivbordet på min laptop. Skrivbordet på min stationära får ni inte.

Lunginflammation IGEN, och ännu en felbehandling från KS

Skrivet för över en vecka sen:

Jag vaknade på Måndagen den 2 november av att jag kände mig snurrig. Jag tog tempen, och det visade sig att jag hade 40,1 graders feber. Jag ringde genast till jourhemsmamman och bestämde att alex skulle hämtas omedelbart då feber är en av de farligaste sakerna man kan ha, och man måste ringa sjukan direkt när man har det. Min feber steg under en timme till 41,0 grader, vilket jag hade när jag anlände till sjukhuset. Genast konstaterade man misstänkt lunginflammation. Igen. Jag lades in omedelbart på obestämd tid.

Just när jag inte trodde att det kunde bli värre, så blev det just så. Jag vaknade Tisdag morgon (den 3e) med andningssvårigheter, och hög feber. Sköterskor satte på mig syrgasmask och rullade iväg mig. Innan det hade jag ett gräl med en av mina väldigt snorkiga sköterskor, som ville tvinga mig kissa i ett bäcken - framför alla, och i en krumbukt ställning; nej tack. Hon säger "men försöök då, försöök" precis som om jag är en dement jävla kärring som ska tvingas gå på en potta i sängen eftersom jag kan med mitt urin förgifta / fräta sönder något / fyll i egen fiffig förklaring här. Jag var i det tillståndet fullt kapabel att gå, jag svajade inte till och det var uppenbart att "andningsanfallet" hade gått över. Till slut, efter att jag redan upprepat "jag SKA gå på toaletten! HÖR NI?!" så ställer jag till det för henne totalt genom att inte vara invalidiserad. Efter att jag fått kissa, grabbar jag det enda kommunikationsmedel jag kan gömma, (min telefon)och de rullar iväg mig genom korridorer och hit och dit. Vi kommer till INTENSIVvårdsavdelningen. Det var nytt för mig.

Väl därinne skrämmer en läkare upp mig det första han gör, det kalla aset -vad är det med KS Narkosläkare? Dryga, arroganta och de vet ingenting om människor, det är ju en sak som är säker, det är narkosläkare nummer 2 som beter sig sådär (Ni minns väl skräckhistorien om CVKn och när man satte in den? Ja hur som helst, det var en sabla narkosläkare den gången också, som bland annat inte bedövade ordentligt, som gick och tog privata samtal medan jag grät och skrek att han inte bedövat ordentligt och som efter en timmes försök att pressa in en jävla slang i en alldeles för trång ven, bara försvann med orden "jag har ett akutfall så du blir hjälpt av en annan läkare!" En annan läkare dök upp, såg mitt hysteriskt gråtande tillstånd och vände sig till sköterskan; "Ge henne stesolid. Nej, korrigera det där. MYCKET stesolid!" - han tog 5 minuter på sig och satte den dessutom lägre ned. Om det gjorde ont, det minns jag inte, för se, här drogar de tydligen ner en (för att man ska göra som de vill? Oklart) så fort man blir lite "omedgörlig" för jag var i uppror kan jag säga! Fullständigt uppror! Anyway, jag rullas efter mycket om och men in på eget, isolerat rum (varför säger de inte) med två sköterskor som skulle "vakta" mig i några dygn. De satte mig fast vid diverse apparater och där låg jag i ett dygn medan de gjorde förnedrande prover på mig och klädde av mig halvnaken inför en massa läkare och sköterskor som kom in. När jag väl slapp ut därifrån kände jag mig så förnedrad. Men det slutade inte där.

För några dagar efter detta blir jag anklagad av en sköterska att jag tagit droger. För det första så är inte drogerna KS bord, jag lämnar regelbundna drogtester för att kolla detta och det har jag metadonkliniken att fixa. De påstår att jag under den gångna kvällen innan, då jag fått besök, "förvandlats till en helt annan människa" (jag blev glad efter att ha legat halvdöd och ensam i många dagar på sjukan) och jag får först förklara mig för en sköterska som säger "men Loo, det måste du ju faktiskt förstå, att om du blir så förändrad (jag blev GLAD, tror ni att de hade gjort samma sak mot NÅGON ANNAN som låg inne där? nej) så måste vi ju misstänka droger!" - bara så att ni vet; Blir ni glada över besök på sjukan så har ni alltså tagit droger. Senare kommer det ett läkarlag in som ställer så mycket förnedrande frågor om mitt privatliv till mig att jag bara kokar inombords. Läkaren, som inte ens har koll, talar först om för mig att han inte "litar på missbrukare" men menar senare, då jag ifrågasatt deras metoder, att jag "verkar trovärdig".

Fattar ni? Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv. Jag brukade tycka om avdelning B15 på KS, men det gör jag inte längre. Jag bävar för att läggas in igen på onsdag eftersom jag känner mig kränkt, misstänkliggjord, att de dessutom gick till min PAPPA innan de gick till MIG och frågade om jag tagit återfall eller inte - fattar ni? de gick till min PAPPA! Jag är nästan 30 år, och två dagar efter att jag vårdats på intensiven för svår lunginflammation blir jag påhoppad av ett läkarlag som ifrågasätter varför jag blev GLAD när jag fick besök, och det här tycker KS att jag ska behöva ta? Hur lång tid ska jag behöva dömas ut som missbrukare egentligen? Och hur länge ska läkare ta ansvar i sina egna händer som de inte har vare sig rätt eller kompetens till att få göra? Jag har ett beroendeteam som kollar mina drogtester regelbundet! Det här är ett case av fucking felbehandling, och vet ni vad? Jag är sugen på att anmäla. För så här ska jag fan inte behöva bli behandlad.

Jag är fortfarande ledsen, jag vägrar nästan gå tillbaka till sjukan. Hur mycket mer ska jag behöva ta, under en cancerbehandling? För mitt förflutna? Hur länge till ska jag behöva betala för vad jag gjort för flera år sen?
Jag vill inte dit, och nu KS, nu har ni förstört precis allting. Tack. Tack som fan. Inte nog med att de vägrar berätta för mig hur min behandling går, utan nu vill de ha ett stormöte, berättar de för mig, med ALLA mina kontakter, och jag, där de ska diskutera hur min behandling går! Jaha, ni vill berätta för alla mina kontakter men inte för mig, is that it? Vet ni vad jag tror, jag tror att de vill sitta där och fråga ut mig om mitt förflutna, mina relationer etcetera, precis som de gjorde när läkarlaget kom in och frågade ut mig. Och jag har fan i mig ingen skyldighet att berätta ett skit för er. Jag ger er min jävla blogg, mitt jävla liv på ett papper, jag ger er hela mig själv, jag har varit ärlig sen dag ett, och vad fan gör ni? Ni överförmyndar mig som en jävla tolvåring! JAG TÄNKER INTE BERÄTTA ETT SKIT FÖR ER! Nu är det ER tur att berätta för MIG!

Jag tänker inte ta det här. Jag har förstås redan kontaktat min socialsekreterare och hon har i sin tur redan pratat med metadonteamet. Ni på B15 ska få ert möte. Med besked. Men jag tänker inte vara med, jag skickar min representant istället. Vad hon heter kan jag av sekretesskäl inte ta upp i bloggen, men jag kan ju säga som så att hon är tamejfan den bästa bad ass socialsekreteraren jag någonsin träffat. Och hon vet vad sekretess innebär, bara så ni vet det. Hon kanske kan förklara för er vad det betyder, för ni har uppenbarligen ingen koll!

Anledningen till att det tog sådan tid att skriva det här är för att jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva det här eller inte. Eftersom jag fortfarande, efter 2 veckor, är arg och ledsen för det som hänt bestämde jag mig för att publicera. Innan dess försökte jag faktiskt att skita i det, låta det gå vidare. Vara den bättre människan och allt det där. Men jag blir så jävla trött på att bli behandlad som en missbrukare på de instanser i samhället som ska skydda mig! Det vill säga - vården! BVC, KS, listan kan göras lång på ställen jag ständigt måste bevisa min oskuld på fast jag redan går på drogtester och testar negativt sen ett braaaa tag tillbaka. Jag talar inte som en plattanpundare, jag agerar inte som en, jag drar inga drogskämt, jag klär mig propert och helt och absolut ingenting i mitt utseende skriker "hej jag är påtänd!" - ändå ska jag behöva sitta och försvara det faktum att alex sover med sin mamma, jag ska behöva försvara mina relationer (i det här fallet min relation till alexanders pappa, som var och hälsade på mig. Honom känner de inte, men han är ju tatuerad, så de utgår automagiskt från att han knarkar, och langar. Bra sjuksköterskor va?) och jag ska behöva försvara mig själv - fast jag ingenting mer gjort än att jag var GLAD för ett besök! Jag hade för fan legat där som ett vrak med lunginflammation, jag hade knappt kunnat röra mig, jag gick redan på höga doser etylmorfin som sjukhuset gav mig eftersom jag hostade så - och de tror att jag har tid att KNARKA? Med lunginflammation? När jag precis kommit ut från intensiven? Hur normalt är det? Fattar ni hur förnedrad jag kände mig? Och att jag dessutom lämnar minst ett drogtest i veckan som mitt METADONTEAM tar hand om, och att de skulle slå larm sekunden de hittade något i mig som inte skulle vara där, och att läkarna på B15 inte har ett skit med min drogbehandling att göra - det hade inte med saken att göra! Och vet ni vad som är ännu mer sjukt? När min metadonsköterska ringde avdelningen på fredagen för den vanliga kollen nämnde B15 inte ett skit om det här. Inte ett dugg om deras "drogmisstankar". Det var som om det aldrig hade hänt! Och det är den sköterskan de SKA ringa - direkt - om de nu misstänker något! Sjukhuset bestämde alltså för att ta tag i det här på egen hand trots att de inte har kompetens, trots att de inte vet ett skit om drogbehandling och trots att den inkompetenta läkaren inte ens visste om, att det inte är B15's roll att ta hand om mina drogtester, och sen efter den förnedrande "utfrågningen" om mitt privatliv bestämde de sig för att "tro" mig, trots att läkaren sa "jag litar inte på missbrukare" till mig sekunden innan han startade utfrågningen inför sex främmande läkare. Om man har hand om drogbehandling så vet man att man inte ställer en massa frågor och att det inte handlar om att vara "trovärdig". Man gör ett drogtest, punkt slut. B15 såg inte till att detta hände - överhuvudtaget.

Hade någon annan inlagd på avdelningen "blivit som en helt annan människa" när hon / han fått besök, hade sköterskorna, som min socialsekreterare påpekade, tänkt "men gud vad bra att hon blir så glad när hon får besök. Lite positiv energi är precis vad hon behöver nu!". INGEN ANNAN inlagd på avdelningen behöver utstå en skamlös och förnedrande utfrågning av ett LÄKARLAG som inte ens har det som jobb att hålla koll på sånt - efter att ha blivit glad över ett besök. Det LOVAR jag er. Men jag ska "faktiskt förstå / acceptera den misstanken med tanke på din bakgrund" (sköterskan citat). Jag ska behöva utstå förnedring, men alla andra får glada miner.

Nej, fy fan B15, ni kan dra åt helvete just nu as far as im concerned. Jag ska läggas in på Onsdag och sen ska jag ut på lördag, jag kommer fan inte säga ett ord till någon av er. Varför det? Ni vet uppenbarligen inte hur man hanterar människor. Den tid i mitt liv som ni har som uppgift att göra så dräglig som möjligt med tanke på att jag har CANCER - den har ni sabbat. Ni kanske kan tänka på att ta hand om min cancer i första hand, så vi har ett missbruk att tala om överhuvudtaget, för om ni inte vårdar min cancer så dör jag. Detta vet jag. Och ändå. ÄNDÅ gör ni så här.

Jag vill veta vem man anmäler sånt här till. Patientnämnden? Finns det sånt? Tips emottages tacksamt.

Det där med feminism, IGEN.. (Läs först, döm sen!)

Uppdatering senare, angående feminism eftersom vi ändå var inne på ämnet! (bli inte rädda nu, hear me out!):

Jag började tänka väldigt mycket efter det där inlägget. Det är lite synd att människor ska reagera så negativt när man säger att man är feminist eller har feministiska tankegångar. Folk blir genast på defensiven och börjar argumentera mot en helt i onödan, för de har en bild av feminister som inte överensstämmer med verklighetens majoritet. Det är verkligen synd att människor låter några tossiga tanter som vrålar om att hata män och skära snoppen av alla styra uppfattningen så oerhört.

Som min vän Liselott skulle säga så är det ju så, att det finns en enda sak vi feminister har gemensamt och det enda som egentligen krävs för att man ska kunna kalla sig själv feminist: Man går med på uppfattningen att vi lever i ett samhälle med normer kring kön, och erkänner att det existerar en patriarkal struktur på vilken samhället balanserar, och man vill göra något åt detta alternativt statuera att man inte går med på att det är så. Feminister har delvis fått ett dåligt rykte eftersom rädda människors bästa vapen är att håna dem och tillskriva dem egenskaper de inte nödvändigtvis har genom TV och Media, som är en av de viktigaste vapnen de här rädda människorna har. Man blåser upp upp alla negativa rapporteringar kring feministernas aktioner eller agerande och ger bara utrymme för rapportering kring sådant som har ett sensationsvärde, eller som får folk att reagera negativt. Det här är verkligen inte några konspirationsteorier - vem vill läsa om en feminist som arbetar för skärpt lagstiftning kring mäns våld mot kvinnor, så länge hon inte lyckats klubba igenom något (vilket hon aldrig får och om ni tänker efter så vet ni själva varför) - och det spelar ingen roll att en överhängande stor massa av det svenska folket är ense med henne, hennes arbete är inte intressant för "Aftonhoran" eller "Sexpressen". Möjligen för kulturbilagan i DN, och den är det ju inte någon stor majoritet av massan som läser.

Jag träffar ofta unga kvinnor som säger saker i stil med "Jag är inte feminist, jag räknar mig mer som HUMANIST, men vadå,klart jag gillar jämställdhet, men.. det är så extremt att kalla sig feminist".

För det första är det två skilda saker!
Wikipedia poängterar att uttrycket i sig har en "vag innebörd"*, men läser man lite historia så är det närmaste vi kommer en egentlig definition av humanism denna: "Första gången "humanitas" finns i källorna, är under stoicismen och kretsen runt den romerska fältherren Scipio. Stoicismen präglades av deras slutsats att människor är naturligt jämlika och de proklamerade ett allmänt människovärde"*. (Källa HÄR!) Om vi jämför med min text så når vi slutsatsen att feminister arbetar mot patriarkala strukturer (och andra negativa, förtryckande sådana naturligtvis även om det patriarkala har en viss huvudroll i detta) medan humanister i stort proklamerar människans naturliga jämlikhet och hennes egenvärde som individ. Det är fullt möjligt att vara både humanist och feminist, men att på något sätt känna att den ena läran kan ersätta eller utesluta den andra är alltså inte riktigt korrekt. Wikipedia förklarar feminism i korthet som så här: "Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen (...) Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer" * (källa HÄR!) - Den sista meningen är bara det i sig en av de "bevis" man lätt kan använda sig av när vi talar om patriarkalt förtryck, men det är inte lätt att tala för öron som redan bestämt sig för vad de ska tycka.

Om vi återkommer till det här med att inte våga /kunna / känna sig bekväm med att kalla sig feminist och istället ta till sig humanismen som är ett mycket mindre värdeladdat ord; Anledningen till att de säger så är just den lyckade negativa propaganda som spritt sig bland gemene man (och kvinna), och rädslan att behöva förknippas med någon "manshatare" eller en grupp arga kvinnor som står på politiska konvent och sjunger manshatarsånger. Densamma "feminister" som ger en bild av kvinnor som vill flytta ÖVER makten så som den ser ut nu, på kvinnorna helt och hållet. Denna rädsla / motvilja mot ordet kan jag under dessa omständigheter mycket väl förstå, om man inte själv tar reda på hur det förhåller sig så är det väl detta den närmaste sanning man kommer! MEN - De flesta av oss uttalade feminister är faktiskt inte vare sig manshatare eller s. k "maktsugna kärringar" som försöker "sno" åt oss makten för att skapa vad vår opposition skulle kalla för "kärringriksdag". Vi är inte intresserade av att bråka om saker som saknar mening eller kapa av könsorgan. Feminister i stort har som främsta intresse att synliggöra och verka för upplysning och förändring av negativa samhällstrukturer. Att en av de största aktörerna där råkar handla om ett stort patriarkalt styre och en synnerligen oförminskad (de senaste 10 åren har det inte hänt mycket alls) våldsrelaterad hotbild från just männens sida, i kombination med skrattretande svag lagstiftning kring sexuellt våld, är väl för tusan inte vårt fel! Ska vi lastas för att vi försöker upplösa förtryck?

Samtidigt kan jag förstå somliga män och deras motvilja. Kanske har de mött på, sett eller träffat just dessa tossiga feminister och kanske känner de att "Om jag inte ens har en könsroll att luta mig mot, hur definierar jag mig som man?" Jag har aldrig sagt att någon ska sluta träna överarmarna, snickra eller leva ut sexuellt. Jag har sagt att jag vill att min son ska ha rätt att välja, utan press från samhällets sida. För jag synliggör gärna alla förväntningar på män som finns därute och som är helt absurda, och som måste vara påfrestande för många att leva upp till. Ingen ska behöva anpassa sig efter en bild av ett kön - vi måste alla få vara individer, och det är där feminism (för min del) och humanism smälter samman.

Alla kvinnor och i stort sett alla män jag känner (jag skriver i stort sett alla eftersom det förekommer en eller annan jag inte behandlat ämnet med, och jag kan ju inte gärna tillskriva dem åsikter jag inte är säker på, även om det är väldigt vettiga män som jag nog skulle gissa tänker i samma banor) håller med om att vi har ett väldigt svagt rättsystem så fort det handlar om våldtäkt eller sexuellt våld i stort, oavsett vem den är riktad mot. I stort sett alla jag pratat med anser att vi måste skärpa lagarna kring det här och att det är ett viktigt steg i vår strävan efter jämlikhet (som är ett ord de flesta inte skyggar lika kraftigt kring som ordet feminist). Alla män jag pratat med anser att våldtäktsmän kommer undan med helt skrattretande låga straff, och alla anser att vi måste hitta en bättre väg att få fram information än att skända den utsatta kvinnan i rättssalen med kommentarer om färgen på hennes underkläder och ingående förhör om hennes sexliv, sexlust i övrigt och hennes alkoholintag samma kväll brottet begicks. Faktum är att jag gärna tillskriver en överhängande manlig majoritet de här åsikterna, för jag vill gärna tro att en överhängande svensk majoritet oavsett kön inte anser att det är OK att en person kan våldföra sig på en annan och förstöra dennes hela liv, men komma undan med några femhundringar i böter och knappt tre månader på en skyddad anstalt för sexualbrottslingar där de får gratis TV och schysst mat och kanske lite terapi.

Och detta är bara en liten del av det vi försöker ändra på. Dels genom att vara öppen med våra åsikter, dels genom att försöka påverka vår omgivning till att själva tänka efter, och dels genom att visa upp fakta som kan upplysa och förändra. Många arbetar i en våldsam politisk motvind dag efter dag utan att ge upp och det är tack vare dessa ihärdiga kvinnor som vi överhuvud taget har rösträtt, lagstiftning mot våld i hemmet, att vi får bära byxor utan att bli kallade för prostituerade, den ändrade successionsordningen and so on. Vi som växt upp i det här "moderna" samhället och som är under trettio idag, har ingen aning om hur mycket samhället faktiskt har utvecklats i Sverige de senaste 50 åren, men ännu har vi en lång väg kvar. Att som kvinna, eller man, börja argumentera emot och jazza upp sig bara för att man erkänner sig som feminist har ingen poäng. Vi vill ju bara ha jämställdhet - på alla plan! Sedan har olika feminister olika bilder av hur man ska nå dit. Alla feminister tror inte på kvotering, men många gör det. Kvotering är ett känsligt ämne som upprör många, och det vanligaste argumentet är att "jag vill att personen på position X eller Y ska vara den bäst lämpade för uppgiften, inte att vi ska tvinga in en kvinna där bara för att utjämna könsfördelningen". Men det är ingen som sagt att vi ska plocka in en inkompetent, outbildad tonårsbrud som bolagschef! Naturligtvis ska personen på position X ha adekvat utbildning och lika adekvat arbetslivserfarenhet, alltså möta kraven - det är ju ingen som sagt något annat. Och om man nu är så rädd att en kvinna skulle "förstöra" på en position, då kanske man måste ifrågasätta sina egna värderingar lite. Kvotering är för mig en sista utväg, men jag är inte helt negativ. Av den anledningen, att trots att det är 2009, så är det fortfarande en dramatisk majoritet gubbar som sitter i alla stora bolagsstyrelser, etcetera. Vi har försökt allt för att bli insläppta, men gubbarna släpper ju för fan inte in oss. Som Magnus Betnér säger "då säger gubbarna att det är bara att visa framfötterna" - jaså, hur talar man med en betongvägg?

Så nästa gång du träffar en feminist, istället för att bli arg eller på defensiven, fråga honom eller henne (för kan ni tänka er, det finns manliga feminister) vad just hon / han anser, och vad just hon / han tror på. Var beredd att lyssna. Döm inte ut oss alla på grund av tramsig propaganda! Tillskriv oss inte åsikter som inte alla har, och var inte så rädd. För mig och för många andra handlar det om att förtrycket och förväntningarna på könen måste lämna plats för den enskilde individen. Vill du att dina barn ska behöva växa upp med förväntningarna att de är prinsar och prinsessor från en klassisk saga? Tänk om just ditt barn är allt annat än en "prinsessa" eller en urstark prins som ska komma och rädda alla flickor på en vit häst? Låt dem få känna sig trygga i vad de än vill vara och bli. Lär ut självförsvar till din dotter och framför allt - självförtroende - till ditt barn, låt ditt flickebarn få känna att hennes åsikter räknas precis lika mycket som alla andras, lär henne att ta för sig och att begära lika mycket plats som alla andra! Scanna igenom dina egna förväntningar på könen. Lär din son hur man verkligen pratar och kommunicerar, och bana vägen för en ny generation män som faktiskt inte tycker att det är "kärringgöra" att prata! En helt ny generation män som inte räds att berätta om sina känslor! Tala om för din dotter att det är okej att inte finnas till för andra hela tiden och att hon inte ska bli en vårdare eller extramamma åt sin framtida partner och att jämställdhet är att dela på ansvaret. Som pappa kan du spendera mer tid med dina barn och göra uttrycket "frånvarande fäder" till något ingen känner till. Som förälder kan du prata om värden, normer och etik med dina barn oavsett ålder, börja på en försiktig, låg nivå och jobba dig upp. Som mamma kan du visa barnet, och barnets vänner, syskon etcetera, att du inte strävar efter att bli den Perfekta Mamman, visa att även du har svagheter och att du också behöver stöd och kommunikation från hela familjen. Det finns mycket du kan göra.

Och framför allt, så kan du lära ut tolerans mot homo och bisexualitet (en av de främsta argumenten mot att homosexuella skulle få adoptera var "men barnet kan ju bli mobbad i skolan", det tror jag kommer från människor som egentligen inte tycker det är "naturligt" med homoadotion men som inte hittar ordentliga argument. Om du lär ut tolerans och förståelse gentemot HBT-personer (homo, Bi, trans), personer av annan etnisk härkomst etcetera, så har du kommit en bra bit på vägen. Om du hatar homosexuella kommer din avkomma att föra vidare det hatet.)

Feminism handlar för mig om detta så kallade sunda bondförnuft, och många av er håller säkert med mig om det mesta ovan. Tolerans, människor, tolerans! Ifrågasätt och diskutera och kasta propagandaåsikterna i brunnen. Visst finns det s. k "manshatande" feminister, men det är ju exakt samma sak som fotbollssupportrar, det är en liten klick huliganer som "förstör" för alla andra, och hur hade du uppfattat mig om jag angripit dig och kallat dig för "jävla mördare" och "huligansvin" om det visar sig att du hejar på AIK? Vi "vanliga" feminister tycker ju att de här manshatarsångerna och FI's märkliga agerande är rent absurt och jag tänker inte alls ställa upp på några normer eller försvara Valerie Solanas - feministerna (hon som skrev SCUM-manifestet) bara för att jag valt att kalla mig feminist. Jag rakar mig under armarna och benen - det är jätteokej, du får faktiskt välja själv, det är ingen som tvingar dig till nånting. Jag har kort kjol hur mycket jag vill, jag klär mig precis efter eget huvud, jag hatar inte män som använder sig av pornografi eller någon annan man jag inte bildat mig en personlig uppfattning om, detsamma med kvinnor. Förstår ni? Det finns ingenting ni "måste" vara eller göra för att kalla er feminister eller engagera er feministiskt. Och om du träffar en samling människor som påstår att du måste göra något särskilt för att vara en "riktig" feminist, då har du träffat helt fel grupp.

Efterord:

Det här blev väldigt långt, men jag hoppas att ni orkade läsa och ni får gärna kommentera er egen syn på saken. Keep an open mind, dock, och förklara gärna vad för bild du själv fått av feminism som avskräckt dig från något så naturligt som jämställdhet och jämlikhet. Jag hör gärna era tankar om vad som skulle få er att kalla er feminister trots allt, eller varför ni absolut inte kan det. Om ni citerar, hänvisa till korrekt källa. Och om något är otydligt i min text, fråga hellre än att dra automagiska slutsatser kring hur ni tror att jag tänker för att jag kallar mig feminist. Glöm inte att det alltid är gratis att fråga! Visa mig respekt så får ni detsamma åter.

*Min kursivering

Metrotrexaderade tankegångar

Det har ramlat in en massa, massa mejl och jag håller på som bäst att besvara dem nu, så ni som vet med er att ni mejlat mig, vänta er svar idag, för jag fann tid att besvara de långa, fina och såå omtänksamma mejl jag fått. Och Mård - dig har jag mejlat fast du inte mejlat MIG, så check the inbox som man skulle sagt i amerikat.

Igår fick jag åka in och få blod och trombocyter. Monsterpåsen (eller metrotrexat för er som är hemmastadda inom cellgifternas hemliga värld) brukar sänka mina värden riktigt ordentligt och när ens HB är nere på.. vad var det, 50? Så är man tydligen rätt sänkt (som om jag inte märkte det själv). Något som skulle ta 2 timmar tog närmare 4, men det var inte det värsta, utan det faktum att ingen kunde vara barnvakt här hemma, så jag fick ta med Alex till sjukan, varav pappa och lillasyster Johanna turades om att vara "barnvakt" (springa fram och tillbaka och jaga honom i korridorerna med andra ord). Detta var oerhört krävande för oss alla, inklusive pappa som egentligen hade jobb att göra och så vidare. Ibland så blir vår pappa väldigt irriterad över saker som man inte själv rår över. Som det faktum att sjukhuset ändrat tiderna för inläggning vid något tillfälle, eller att sjukan inte ger tillräcklig information, något som går ut mer över mig om jag ska vara ärlig - och då går den irritationen ut över en själv precis som om jag rådde för sjukhusets agerande i de här frågorna. Precis det hände igår, pappa hade skrivit upp sig på att jobba, jag försov mig tack vare mina låga värden och pappa fick åka ut och hämta mig, visst var det eget fel delvis att jag försov mig, men sen var han lite purken över det här med att det tog så lång tid på sjukan och att han hade jobb att utföra och då blev pappa väldigt stressad och irriterad.

Det här är en klassiker, för pappa har alltid, så länge jag kan minnas, prioriterat sitt jobb framför allting annat. Sedan jag var liten har han alltid ändrat eller avbokat vårt umgänge i sista minuten / alt tre timmar / tre dagar senare, och alla vi syskon har nog ett litet sting av sorg inom oss på grund av frånvarande far under uppväxten. Nu är det här ingenting jag är bitter över, eller arg på, för det känns som om pappa verkligen anstränger sig nu. Även om han blir irriterad så kommer han alltid när jag behöver honom och alex älskar verkligen sin morfar, som är i princip den enda närvarande manliga förebilden han har, och han är en bra förebild för alex också. Däremot så jobbar pappa som en gnu, han jobbar helg oftare än någon annan jag känner, och jag tror att jobbet är en viktig punkt för pappa, det är hans "grej", liksom. Även om jag nog gärna hade sett och träffat honom oftare som liten flicka så var han ändå en stark förebild för mig när han väl var där, och pappa har aldrig på något sätt begränsat alternativt gett mig mer förmåner eller kritiserat mitt uppförande alternativt mina val i livet med hänvisning till mitt kön - något jag själv tar efter som förälder.

Vad gäller pappas fostran av oss - kan det vara något som kommer av att få tre döttrar och en son? Så som jag själv uppfattat det har han aldrig tillåtit vår bror till mer buserier eller gett honom fler / färre förmåner tack vare att han har snopp och det är viktigare än man tror. Mormor och morfar har fostrat mig på samma sätt - kanske för att jag blev lite av "sonen morfar aldrig fick", om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig fått höra hemma att jag bör uppföra mig si eller så för att jag är tjej, sådant fanns inte i min sinnesvärld. Jag började inte ifrågasätta könsroller tidigt heller, av just den anledningen. Eftersom jag själv inte kände mig tyngd av dem på grund av min ovisshet. Det tog lång tid för mig innan jag såg mönster i samhället som handlade om kön, sexism, patriarkal struktur eller saker som härskartekniker - jag var ju helt opåverkad av dem! Jag hade inte fostrats till vetskapen om att vissa, rentav riktigt många - människor skulle komma att ha förväntningar på, och förutfattade meningar om mig baserat på vad jag hade mellan benen och det var ju både bra och dåligt - framför allt bra på grund av att jag slapp se fördomarna man riktade mot mig och liksom kunde växa upp i fred, och därmed slapp jag hämmas på ett sätt som verkligen varit negativt för mig. Dåligt kanske just för att jag inte såg det här tidigare, och därmed kunde jobbat mer aktivt för att hjälpa till med förändringen.

Som sagt: Många år senare skulle jag vakna upp till insikten att jag fostrats under en form av feministiska vingar, och gladde mig åt det på ett helt nytt sätt, även om pappa aldrig skulle kalla sig själv feminist eller ge sig själv en "stämpel" som han kanske skulle valt att uttrycka sig. Däremot så tar han ställning väldigt hårt mot män som utnyttjar / misshandlar / våldför sig på kvinnor, etcetera, och ifrågasätter ofta manligt flockbeteende i diskussioner. Kanske tänker han inte själv precis som jag (förtydligan: Han och jag tänker olika, vi har inte problem med att tänka själva), men jag skulle säga att pappa när en liten feminist inom sig, och det är något positivt. Han anser nog bara att det är "sunt bondförnuft" att tänka som han gör, men så är det verkligen inte, det är många som saknar bondförnuft idag. Det vet pappa om, och han gör ofta stor verbal affär av dessa människor som han ofta måste dirigera och vara så övertydlig mot som chef för att de ska utföra den enklaste order.

Kanske kan det också vara anledningen till att majoriteten svärmödrar aldrig tyckt om mig med hänvisning till min självständighet. Jag hoppas på en framtida svärmor med, om inte feministiska tankegångar, så iallafall detta "sunda bondförnuft". Allt jag vill är att vi ska kunna leva i harmoni med varandra och sluta hacka på varandra baserat på en massa fördomar.

Mer om feminism i nästa inlägg! (skrev ett tillägg i denna, men valde att ge det ett eget inlägg istället)