Metrotrexaderade tankegångar

Det har ramlat in en massa, massa mejl och jag håller på som bäst att besvara dem nu, så ni som vet med er att ni mejlat mig, vänta er svar idag, för jag fann tid att besvara de långa, fina och såå omtänksamma mejl jag fått. Och Mård - dig har jag mejlat fast du inte mejlat MIG, så check the inbox som man skulle sagt i amerikat.

Igår fick jag åka in och få blod och trombocyter. Monsterpåsen (eller metrotrexat för er som är hemmastadda inom cellgifternas hemliga värld) brukar sänka mina värden riktigt ordentligt och när ens HB är nere på.. vad var det, 50? Så är man tydligen rätt sänkt (som om jag inte märkte det själv). Något som skulle ta 2 timmar tog närmare 4, men det var inte det värsta, utan det faktum att ingen kunde vara barnvakt här hemma, så jag fick ta med Alex till sjukan, varav pappa och lillasyster Johanna turades om att vara "barnvakt" (springa fram och tillbaka och jaga honom i korridorerna med andra ord). Detta var oerhört krävande för oss alla, inklusive pappa som egentligen hade jobb att göra och så vidare. Ibland så blir vår pappa väldigt irriterad över saker som man inte själv rår över. Som det faktum att sjukhuset ändrat tiderna för inläggning vid något tillfälle, eller att sjukan inte ger tillräcklig information, något som går ut mer över mig om jag ska vara ärlig - och då går den irritationen ut över en själv precis som om jag rådde för sjukhusets agerande i de här frågorna. Precis det hände igår, pappa hade skrivit upp sig på att jobba, jag försov mig tack vare mina låga värden och pappa fick åka ut och hämta mig, visst var det eget fel delvis att jag försov mig, men sen var han lite purken över det här med att det tog så lång tid på sjukan och att han hade jobb att utföra och då blev pappa väldigt stressad och irriterad.

Det här är en klassiker, för pappa har alltid, så länge jag kan minnas, prioriterat sitt jobb framför allting annat. Sedan jag var liten har han alltid ändrat eller avbokat vårt umgänge i sista minuten / alt tre timmar / tre dagar senare, och alla vi syskon har nog ett litet sting av sorg inom oss på grund av frånvarande far under uppväxten. Nu är det här ingenting jag är bitter över, eller arg på, för det känns som om pappa verkligen anstränger sig nu. Även om han blir irriterad så kommer han alltid när jag behöver honom och alex älskar verkligen sin morfar, som är i princip den enda närvarande manliga förebilden han har, och han är en bra förebild för alex också. Däremot så jobbar pappa som en gnu, han jobbar helg oftare än någon annan jag känner, och jag tror att jobbet är en viktig punkt för pappa, det är hans "grej", liksom. Även om jag nog gärna hade sett och träffat honom oftare som liten flicka så var han ändå en stark förebild för mig när han väl var där, och pappa har aldrig på något sätt begränsat alternativt gett mig mer förmåner eller kritiserat mitt uppförande alternativt mina val i livet med hänvisning till mitt kön - något jag själv tar efter som förälder.

Vad gäller pappas fostran av oss - kan det vara något som kommer av att få tre döttrar och en son? Så som jag själv uppfattat det har han aldrig tillåtit vår bror till mer buserier eller gett honom fler / färre förmåner tack vare att han har snopp och det är viktigare än man tror. Mormor och morfar har fostrat mig på samma sätt - kanske för att jag blev lite av "sonen morfar aldrig fick", om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig fått höra hemma att jag bör uppföra mig si eller så för att jag är tjej, sådant fanns inte i min sinnesvärld. Jag började inte ifrågasätta könsroller tidigt heller, av just den anledningen. Eftersom jag själv inte kände mig tyngd av dem på grund av min ovisshet. Det tog lång tid för mig innan jag såg mönster i samhället som handlade om kön, sexism, patriarkal struktur eller saker som härskartekniker - jag var ju helt opåverkad av dem! Jag hade inte fostrats till vetskapen om att vissa, rentav riktigt många - människor skulle komma att ha förväntningar på, och förutfattade meningar om mig baserat på vad jag hade mellan benen och det var ju både bra och dåligt - framför allt bra på grund av att jag slapp se fördomarna man riktade mot mig och liksom kunde växa upp i fred, och därmed slapp jag hämmas på ett sätt som verkligen varit negativt för mig. Dåligt kanske just för att jag inte såg det här tidigare, och därmed kunde jobbat mer aktivt för att hjälpa till med förändringen.

Som sagt: Många år senare skulle jag vakna upp till insikten att jag fostrats under en form av feministiska vingar, och gladde mig åt det på ett helt nytt sätt, även om pappa aldrig skulle kalla sig själv feminist eller ge sig själv en "stämpel" som han kanske skulle valt att uttrycka sig. Däremot så tar han ställning väldigt hårt mot män som utnyttjar / misshandlar / våldför sig på kvinnor, etcetera, och ifrågasätter ofta manligt flockbeteende i diskussioner. Kanske tänker han inte själv precis som jag (förtydligan: Han och jag tänker olika, vi har inte problem med att tänka själva), men jag skulle säga att pappa när en liten feminist inom sig, och det är något positivt. Han anser nog bara att det är "sunt bondförnuft" att tänka som han gör, men så är det verkligen inte, det är många som saknar bondförnuft idag. Det vet pappa om, och han gör ofta stor verbal affär av dessa människor som han ofta måste dirigera och vara så övertydlig mot som chef för att de ska utföra den enklaste order.

Kanske kan det också vara anledningen till att majoriteten svärmödrar aldrig tyckt om mig med hänvisning till min självständighet. Jag hoppas på en framtida svärmor med, om inte feministiska tankegångar, så iallafall detta "sunda bondförnuft". Allt jag vill är att vi ska kunna leva i harmoni med varandra och sluta hacka på varandra baserat på en massa fördomar.

Mer om feminism i nästa inlägg! (skrev ett tillägg i denna, men valde att ge det ett eget inlägg istället)