torsdag, november 26

De Bortoli, sjukhus och lite till.

Idag var min socialsekreterare, min handikappsekreterare och alexanders socialsekreterare här och uppdaterade senaste fronterna. Ni kanske undrar varför vi överhuvudtaget har dem? Jo, ni förstår, handikappsekreteraren har jag eftersom jag har ADHD, socialsekreterare ett och två har vi för att jag inte klarar mig utan dem. Förtydligande: Samhället gillar att gå hårt åt sådana som jag, dessa underbara kvinnor är mitt stöd, min hjälp och min assistans när all else fails. Som nu, nu behöver sjukhuset ha sig en liten svada för dåligt uppförande och då är det satan i mig bra att ha de här tre kvinnorna bakom sig. Alexanders socialsekreterare sköter ju också hans jourhemsplacering, som han befinner sig i när jag får cellgifter eller ligger inne på sjukan av andra skäl. Hon representerar honom, helt enkelt, och ser till att han får det bästa, och att jag får det stöd och den hjälp jag kan tänkas behöva. Nu behöver ju inte jag något särskilt mycket mer än jourfamiljsplaceringen när jag är på sjukhuset, men snart kommer jag kanske inte ens behöva det då min allra sista cellgiftsbehandling går av stapeln i början på December. Det har varit en lång, mödosam väg hit. Läkarna på B15 har inte gjort ett smack för att underlätta eller informera mig, eftersom jag ju är GAMMAL KNARKARE. Oavsett hur vältalig och strukturerad jag är går det inte att komma ifrån den förbannade stämpeln, som jag själv valt att vara öppen med för att underlätta min behandling, men resultatet har varit det motsatta. Jag vet inte ett smack om min behandling. Jag vet inte ens resultatet på senaste jävla röntgen. Varför ska de berätta det för mig, det är ju bara min kropp, kan man ju tycka.

Vi pratade mycket om just det idag, jag och min trio med starka kvinnor som för många andra kanske är ett hinder, men för mig är de enbart till hjälp. Eftersom de står på min sida i det hela och ingenting annat.
Alldeles nyligen var det varmt ute och jag fick ett cancerbesked. Har jag tur nu så slipper jag mer behandling. Jag vet inte hur det ser ut, och det är tamejfan dags för läkarna att ta bladet från munnen och berätta nu. Jag vet inte vad jag ska vänta mig eller vad jag kan hoppas på, så jag är öppen för precis vad som helst. Om nu inte sjukhuset tycker att de vill misstänka mig för knarkande igen utan att ge mig en chans att få pissa negativt, det vill säga, som jag redan gör varje vecka. Jo, när cancerläkare ska ta tag i "beroendeproblematik" och skapa problem ur luften, då blir saker förvirrade. Som det är nu verkar de ha glömt bort att jag har cancer och att det är deras förbannade jobb att göra mig frisk från det. Men det är ingen fara. Jag kan vänta. Jag kanske ska tillägga att jag inte ens tänker på droger. Det finns inte ens i min sinnesvärld. Det enda jag bryr mig om, är att bli frisk från cancern och ta hand om min son. Resten är jag färdig med, för läänge sen. Men det är klart, varför inte misstänkliggöra folk i onödan, just for kicks? Jag menar, om man inte har något annat för sig på jobbet...

Jag gjorde en grym pastasallad till mig och alexander idag, och kan ni tänka er, jag har druckit ett helt glas vin. Efter allt jävla helvete jag får gå igenom dag efter dag så tycker inte jag att jag vid 29 år gammal ska behöva ha ett försvar för att jag dricker ett glas vin en torsdagkväll. Det var ett gott glas vin, jag smuttar fortfarande. De Bortoli, fantastiskt mjukt rödvin. Det var TheDarkHorse som lärde mig dricka det. Vi delar bägge en passion för gott rödvin han och jag.

Någon frågade mig hur mitt kärleksliv ser ut. Jag kan tala om att det ser inte ut alls. Jag vill vara helt klar med min cancer innan jag ens funderar på att gå in i en relation med någon. Jag vill liksom kunna gå in i det 100%. Nya relationer skapar man inte när man är mitt i en sjukdom, vare sig vänskapsrelationer eller andra, så är det bara. Det skulle vara så satans egocentriskt av mig att vilja in i en relation när mitt liv ser ut så här.

Dessutom. Jag är skallig, för fan! Jag känner mig inte attraktiv någonstans. Det är omöjligt för mig att känna mig attraktiv när jag ser ut så här.
Den som lever får se var mitt liv tar vägen efter detta.

2 kommentarer:

Fade. sa...

Och jag väntar ivrigt på dagen då du friskförklaras. :)

Du vet vem (M) sa...

Men under detta fick du ändå en ny vänskap! :)