måndag, november 16

Lunginflammation IGEN, och ännu en felbehandling från KS

Skrivet för över en vecka sen:

Jag vaknade på Måndagen den 2 november av att jag kände mig snurrig. Jag tog tempen, och det visade sig att jag hade 40,1 graders feber. Jag ringde genast till jourhemsmamman och bestämde att alex skulle hämtas omedelbart då feber är en av de farligaste sakerna man kan ha, och man måste ringa sjukan direkt när man har det. Min feber steg under en timme till 41,0 grader, vilket jag hade när jag anlände till sjukhuset. Genast konstaterade man misstänkt lunginflammation. Igen. Jag lades in omedelbart på obestämd tid.

Just när jag inte trodde att det kunde bli värre, så blev det just så. Jag vaknade Tisdag morgon (den 3e) med andningssvårigheter, och hög feber. Sköterskor satte på mig syrgasmask och rullade iväg mig. Innan det hade jag ett gräl med en av mina väldigt snorkiga sköterskor, som ville tvinga mig kissa i ett bäcken - framför alla, och i en krumbukt ställning; nej tack. Hon säger "men försöök då, försöök" precis som om jag är en dement jävla kärring som ska tvingas gå på en potta i sängen eftersom jag kan med mitt urin förgifta / fräta sönder något / fyll i egen fiffig förklaring här. Jag var i det tillståndet fullt kapabel att gå, jag svajade inte till och det var uppenbart att "andningsanfallet" hade gått över. Till slut, efter att jag redan upprepat "jag SKA gå på toaletten! HÖR NI?!" så ställer jag till det för henne totalt genom att inte vara invalidiserad. Efter att jag fått kissa, grabbar jag det enda kommunikationsmedel jag kan gömma, (min telefon)och de rullar iväg mig genom korridorer och hit och dit. Vi kommer till INTENSIVvårdsavdelningen. Det var nytt för mig.

Väl därinne skrämmer en läkare upp mig det första han gör, det kalla aset -vad är det med KS Narkosläkare? Dryga, arroganta och de vet ingenting om människor, det är ju en sak som är säker, det är narkosläkare nummer 2 som beter sig sådär (Ni minns väl skräckhistorien om CVKn och när man satte in den? Ja hur som helst, det var en sabla narkosläkare den gången också, som bland annat inte bedövade ordentligt, som gick och tog privata samtal medan jag grät och skrek att han inte bedövat ordentligt och som efter en timmes försök att pressa in en jävla slang i en alldeles för trång ven, bara försvann med orden "jag har ett akutfall så du blir hjälpt av en annan läkare!" En annan läkare dök upp, såg mitt hysteriskt gråtande tillstånd och vände sig till sköterskan; "Ge henne stesolid. Nej, korrigera det där. MYCKET stesolid!" - han tog 5 minuter på sig och satte den dessutom lägre ned. Om det gjorde ont, det minns jag inte, för se, här drogar de tydligen ner en (för att man ska göra som de vill? Oklart) så fort man blir lite "omedgörlig" för jag var i uppror kan jag säga! Fullständigt uppror! Anyway, jag rullas efter mycket om och men in på eget, isolerat rum (varför säger de inte) med två sköterskor som skulle "vakta" mig i några dygn. De satte mig fast vid diverse apparater och där låg jag i ett dygn medan de gjorde förnedrande prover på mig och klädde av mig halvnaken inför en massa läkare och sköterskor som kom in. När jag väl slapp ut därifrån kände jag mig så förnedrad. Men det slutade inte där.

För några dagar efter detta blir jag anklagad av en sköterska att jag tagit droger. För det första så är inte drogerna KS bord, jag lämnar regelbundna drogtester för att kolla detta och det har jag metadonkliniken att fixa. De påstår att jag under den gångna kvällen innan, då jag fått besök, "förvandlats till en helt annan människa" (jag blev glad efter att ha legat halvdöd och ensam i många dagar på sjukan) och jag får först förklara mig för en sköterska som säger "men Loo, det måste du ju faktiskt förstå, att om du blir så förändrad (jag blev GLAD, tror ni att de hade gjort samma sak mot NÅGON ANNAN som låg inne där? nej) så måste vi ju misstänka droger!" - bara så att ni vet; Blir ni glada över besök på sjukan så har ni alltså tagit droger. Senare kommer det ett läkarlag in som ställer så mycket förnedrande frågor om mitt privatliv till mig att jag bara kokar inombords. Läkaren, som inte ens har koll, talar först om för mig att han inte "litar på missbrukare" men menar senare, då jag ifrågasatt deras metoder, att jag "verkar trovärdig".

Fattar ni? Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv. Jag brukade tycka om avdelning B15 på KS, men det gör jag inte längre. Jag bävar för att läggas in igen på onsdag eftersom jag känner mig kränkt, misstänkliggjord, att de dessutom gick till min PAPPA innan de gick till MIG och frågade om jag tagit återfall eller inte - fattar ni? de gick till min PAPPA! Jag är nästan 30 år, och två dagar efter att jag vårdats på intensiven för svår lunginflammation blir jag påhoppad av ett läkarlag som ifrågasätter varför jag blev GLAD när jag fick besök, och det här tycker KS att jag ska behöva ta? Hur lång tid ska jag behöva dömas ut som missbrukare egentligen? Och hur länge ska läkare ta ansvar i sina egna händer som de inte har vare sig rätt eller kompetens till att få göra? Jag har ett beroendeteam som kollar mina drogtester regelbundet! Det här är ett case av fucking felbehandling, och vet ni vad? Jag är sugen på att anmäla. För så här ska jag fan inte behöva bli behandlad.

Jag är fortfarande ledsen, jag vägrar nästan gå tillbaka till sjukan. Hur mycket mer ska jag behöva ta, under en cancerbehandling? För mitt förflutna? Hur länge till ska jag behöva betala för vad jag gjort för flera år sen?
Jag vill inte dit, och nu KS, nu har ni förstört precis allting. Tack. Tack som fan. Inte nog med att de vägrar berätta för mig hur min behandling går, utan nu vill de ha ett stormöte, berättar de för mig, med ALLA mina kontakter, och jag, där de ska diskutera hur min behandling går! Jaha, ni vill berätta för alla mina kontakter men inte för mig, is that it? Vet ni vad jag tror, jag tror att de vill sitta där och fråga ut mig om mitt förflutna, mina relationer etcetera, precis som de gjorde när läkarlaget kom in och frågade ut mig. Och jag har fan i mig ingen skyldighet att berätta ett skit för er. Jag ger er min jävla blogg, mitt jävla liv på ett papper, jag ger er hela mig själv, jag har varit ärlig sen dag ett, och vad fan gör ni? Ni överförmyndar mig som en jävla tolvåring! JAG TÄNKER INTE BERÄTTA ETT SKIT FÖR ER! Nu är det ER tur att berätta för MIG!

Jag tänker inte ta det här. Jag har förstås redan kontaktat min socialsekreterare och hon har i sin tur redan pratat med metadonteamet. Ni på B15 ska få ert möte. Med besked. Men jag tänker inte vara med, jag skickar min representant istället. Vad hon heter kan jag av sekretesskäl inte ta upp i bloggen, men jag kan ju säga som så att hon är tamejfan den bästa bad ass socialsekreteraren jag någonsin träffat. Och hon vet vad sekretess innebär, bara så ni vet det. Hon kanske kan förklara för er vad det betyder, för ni har uppenbarligen ingen koll!

Anledningen till att det tog sådan tid att skriva det här är för att jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva det här eller inte. Eftersom jag fortfarande, efter 2 veckor, är arg och ledsen för det som hänt bestämde jag mig för att publicera. Innan dess försökte jag faktiskt att skita i det, låta det gå vidare. Vara den bättre människan och allt det där. Men jag blir så jävla trött på att bli behandlad som en missbrukare på de instanser i samhället som ska skydda mig! Det vill säga - vården! BVC, KS, listan kan göras lång på ställen jag ständigt måste bevisa min oskuld på fast jag redan går på drogtester och testar negativt sen ett braaaa tag tillbaka. Jag talar inte som en plattanpundare, jag agerar inte som en, jag drar inga drogskämt, jag klär mig propert och helt och absolut ingenting i mitt utseende skriker "hej jag är påtänd!" - ändå ska jag behöva sitta och försvara det faktum att alex sover med sin mamma, jag ska behöva försvara mina relationer (i det här fallet min relation till alexanders pappa, som var och hälsade på mig. Honom känner de inte, men han är ju tatuerad, så de utgår automagiskt från att han knarkar, och langar. Bra sjuksköterskor va?) och jag ska behöva försvara mig själv - fast jag ingenting mer gjort än att jag var GLAD för ett besök! Jag hade för fan legat där som ett vrak med lunginflammation, jag hade knappt kunnat röra mig, jag gick redan på höga doser etylmorfin som sjukhuset gav mig eftersom jag hostade så - och de tror att jag har tid att KNARKA? Med lunginflammation? När jag precis kommit ut från intensiven? Hur normalt är det? Fattar ni hur förnedrad jag kände mig? Och att jag dessutom lämnar minst ett drogtest i veckan som mitt METADONTEAM tar hand om, och att de skulle slå larm sekunden de hittade något i mig som inte skulle vara där, och att läkarna på B15 inte har ett skit med min drogbehandling att göra - det hade inte med saken att göra! Och vet ni vad som är ännu mer sjukt? När min metadonsköterska ringde avdelningen på fredagen för den vanliga kollen nämnde B15 inte ett skit om det här. Inte ett dugg om deras "drogmisstankar". Det var som om det aldrig hade hänt! Och det är den sköterskan de SKA ringa - direkt - om de nu misstänker något! Sjukhuset bestämde alltså för att ta tag i det här på egen hand trots att de inte har kompetens, trots att de inte vet ett skit om drogbehandling och trots att den inkompetenta läkaren inte ens visste om, att det inte är B15's roll att ta hand om mina drogtester, och sen efter den förnedrande "utfrågningen" om mitt privatliv bestämde de sig för att "tro" mig, trots att läkaren sa "jag litar inte på missbrukare" till mig sekunden innan han startade utfrågningen inför sex främmande läkare. Om man har hand om drogbehandling så vet man att man inte ställer en massa frågor och att det inte handlar om att vara "trovärdig". Man gör ett drogtest, punkt slut. B15 såg inte till att detta hände - överhuvudtaget.

Hade någon annan inlagd på avdelningen "blivit som en helt annan människa" när hon / han fått besök, hade sköterskorna, som min socialsekreterare påpekade, tänkt "men gud vad bra att hon blir så glad när hon får besök. Lite positiv energi är precis vad hon behöver nu!". INGEN ANNAN inlagd på avdelningen behöver utstå en skamlös och förnedrande utfrågning av ett LÄKARLAG som inte ens har det som jobb att hålla koll på sånt - efter att ha blivit glad över ett besök. Det LOVAR jag er. Men jag ska "faktiskt förstå / acceptera den misstanken med tanke på din bakgrund" (sköterskan citat). Jag ska behöva utstå förnedring, men alla andra får glada miner.

Nej, fy fan B15, ni kan dra åt helvete just nu as far as im concerned. Jag ska läggas in på Onsdag och sen ska jag ut på lördag, jag kommer fan inte säga ett ord till någon av er. Varför det? Ni vet uppenbarligen inte hur man hanterar människor. Den tid i mitt liv som ni har som uppgift att göra så dräglig som möjligt med tanke på att jag har CANCER - den har ni sabbat. Ni kanske kan tänka på att ta hand om min cancer i första hand, så vi har ett missbruk att tala om överhuvudtaget, för om ni inte vårdar min cancer så dör jag. Detta vet jag. Och ändå. ÄNDÅ gör ni så här.

Jag vill veta vem man anmäler sånt här till. Patientnämnden? Finns det sånt? Tips emottages tacksamt.

5 kommentarer:

lillan sa...

stå på dig mot idioterna, måste säga att du är en otroligt stark kvinna. imponerande att du orkar med allt skit som kommer din väg..

Åsa sa...

Hej!
Jag kan säga att jag också blir misstänkliggjord på grund av det förflutna. Ja, du minns ju kanske var vi sågs när vi var gravida om jag säger så.. Och det är inte så lätt att skaka av sig detta förflutna trots att man sköter sig. Dock har du det MYCKET värre än jag någonsin haft, med läkare som dessa etc, etc. Ville mest säga att jag till viss del kan dela känslan av att många verkar tro att man alltid kommer vara samma person som man var när det var som allra sämst.

Lollo sa...

Hej vännen,

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, http://www.hsan.se/

Ladda ner anmälningsblanketten här: http://www.hsan.se/test/blanketter/HSAN-anmalningsblankett.pdf

Skriv och skicka i väg till HSAN

1. Skriv vilken undersökning, vård eller behandling som anmälan handlar om. Anmälan måste vara skriftlig. 

2. Glöm inte när och var den ägde rum.

3. Skriv vem som har begått fel.

4. Glöm inte vad du anser har varit fel.

5. Vänta inte - Personen som har anmälts måste få reda på anmälan inom två år från att felet begicks.

6. Skriv under med din namnteckning! 

7. Skicka anmälan till: 
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) 
Box 3539 103 69 Stockholm 
Besöksadress: Teknologgatan 8 C, Stockholm

Vad händer sedan?

1. HSAN skickar anmälan till personen som blivit anmäld. Den anmälde får ge sin syn på saken. 

2. Du får bemöta vad den personen sagt. 

3. Medicinska experter granskar ärendet. 

4. Därefter prövar HSAN ärendet och fattar ett beslut.

5. Beslutet skickas till både anmälaren och den som anmälts.

6. Beslutet kan överklagas. Kommer överklagandet in för sent prövas det inte.


Lycka till och låt inte dessa tragiska människor knäcka dig, du (och VI!)vet att du är en fantastisk, stark och ärlig människa så vad dom klåparna anser om "pundare och annat patrask" är helt ovidkommande.

Kram och lycka till

Mård sa...

Vänd dig till patientombudsmannen/
patientvägledaren (http://www.karolinska.se/sv/s/Patientbesokare/Synpunkter-pa-varden/) för att få hjälp, det är en person som bara arbetar med att hjälpa patienter att driva liknande ärenden. Tyvärr ger det dig inget att anmäla till HSAN då HSAN inte ens behandlar ärenden som gäller bemötandefrågor - endast medicinsk felbehandling. Lycka till och maila om du tror att jag kan hjälpa.

Anonym sa...

Tack for intiresny Blog