Hemma igen!

Ja, jag kom hem igår efter en fyradagars tokpumpning men naturligtvis pallade jag inte att skriva då eftersom man måste vara frisk för att orka rodda med sitt liv nu för tiden och jag är det motsatta. Däremot har de pumpat i mig så det räcker och blir över, de joxar och kopplar upp mig till den ena droppställningen efter den andra och jag står bara där och tar emot, eller ligger. Fast jag står mer kanske jag ska säga, jag undrar hur lessa personalen på B15 är på mig redan som jag springer runt i korridorerna och lattjar med dem. Jag klarar ju inte att bara ligga stilla! Det går ju inte! Jag kan inte bara ligga där! (Hej B15, jag vet att några av er läser, förresten! *vinkar*)

Så jag har ränt runt sjukan några varv i fyra dagar och två av mina vänner har fått barn, varav en på samma sjukhus (Grattis till både Lea och den ännu namnlösa sonen!) under helgen och jag grattar er till ett underbart liv! För övrigt så såg mina prover bra ut igen, man slutade kolla urin tidigt på mig tidigt etcetera så nu hoppas vi på mer fabulös återhämtningsförmåga, men inte FÖR fabulös, för jag skulle faktiskt vilja vara hemma lite med sonen också.. Och så hoppas vi på att prognosen blir god efter dessa sex veckor eller vad det nu blir. Jag hänger i där, som man säger på svengelska.

Idag träffade jag jourhemmet för första gången och de verkade guld faktiskt. Inskolning sker från och med måndag. Fick även höra av socialsekreteraren att man håller tummarna för mig uppe på Kvarnhuset och att folk engagerar sig och att jag rör upp känslor så jag ber att få tacka via bloggen och säga TACK! Jag tänker på er med! Oroa er inte, jag är en seg jävel! Mig ska inte lite cancer få bita på. Det har krävts en hel del för att knäcka mig och det blir inget knäckande den här gången heller. Även om man faktiskt undrar hur mycket en människa ska behöva ta, men visst, är det så vi ska ha det så är det också så jag anpassar mig.

Jag ska försöka uppdatera så mycket jag kan men just nu mår jag så jävla illa och ber att få undanbe mig datorsurr till förmån för soffan. Alex sover som omväxling så jag tänkte softa en liten stund jag med. Jag ville egentligen bara säga att jag lever och att jag fått en massa gifter och att kroppen just nu gnäller på mig genom att vara jättekänslig i hyn (aj), blossa upp (än mer aj) och jag kliar mig ständigt på det renrakade huvudet som jag INTE gillar men som jag får vänja mig vid tills peruken kommer, (den ska provas ut på tisdag) och som ni ska få se bild på sen, när JAG vant mig vid att se ut som Sinead O´Connor / Skunk Anansie (ja, ni ska få se bild på båda två förstås). Det är dessutom, helt bisarrt när folk stöter på en på internet och man ska behöva ge en reply i stil med "Sorry, kan inte öla med dig det närmaste halvåret pga kortisonsvullnad / tunga mediciner. Dessutom har jag inget hår längre så du kanske ska försöka föreställa dig mig utan först och sen återkomma, hö, hö". och sen avvakta på väldigt bekymrade svar från kompletta främlingar som undrar vad det är man går på. (Cellgifter, the shit, alla vill ju ha det!)

Men skitsamma, jag är hemma igen för minst en vecka och provtagningar och inskolning och avslappning, hur fan jag nu ska hinna det när jag ska prova peruker och åka skytteltrafik till KS liksom, jag mår bättre än förra gången och jag ska försöka slänga mig i soffan nu. Puss!

Dagens positiva!

Var och lämnade blodprover på KS och redan i taxin hem ringde de för att meddela provsvaren (vi cancerpatienter har de fördelarna, provsvar inom en timme är standard) och mina senaste prover (nu i tisdags) var usla. Mina vita blodkroppar låg inom ett knappt tiotal och jag hade inget immunförsvar att tala om. Sedan dess har jag dansat till tung, glad techno varje morgon, haft musiken pumpande hela tiden, handlat och gjort saker man egentligen inte ska göra när man har lågt immunförsvar. Det var så illa att de ville ha in mig för observation men jag mådde så oförskämt bra att jag vägrade. Nu ringde de:

Sköterskan: "Vad det än är du gör, Loo, så fortsätt med det! Vi vill gratulera dig, du har ett normalt immunförsvar igen! Dina värden har ökat till 122 respektive 92, vi är helt chockade här borta.. Du slår alla rekord, fyra dagar, Loo, herregud, vi gratulerar! Fortsätt så!"

"Vadå, har jag som en normal människas nu och för bara fyra dagar sen var jag typ inläggningsbar?"

"Så kan man säga, ja"
"Wow!"

"Ja, det är korrekt uttryckt!"

Mitt i allt helvete. Åh, Gud, låt det fortsätta så här, please. Det här betyder att jag har en enorm återhämtningsförmåga och att jag bara måste lyssna på kroppen, hålla mig aktiv som jag har gjort, lyssna på min musik och äta min frukt och grönsaker och det kroppen vill ha. Let's fight this motherfucker! Med eller utan hår! Åh jag är så glad!

Så, vad är det för mirakelmusik jag kämpar cancer mot då?
Jo, lyssna på den här jävla monsterlåten och KÄNN livskraften porla!

Milstolpe 1

Milstolpe i cancerförloppet / Cellgiftsbehandlingens eftergifter:

Idag slet jag av mig en stor tuss med hår när jag borstade det. Sedan började det bara rasa.
Jag bara tar i det och det lossnar, som när man tappar dagligt hår ni vet, men mycket mer.
Ju mer jag tar i det, ju värre blir det.
Jag bifogar en "sista" bild på hur mitt hår ser ut så här normalt, för snart finns det inte mer. Det mest nytagna jag har.

Jag vet inte om jag är chockad, jo det är jag. Klart det är väntat men nu är det...
på riktigt.
Håret rasar och det finns inget jag kan göra åt det.
Tur jag har fina sjalar hemma och jag ska ju få en peruk, så..
Jag vet inte vad jag ska tycka.
Usch.
Näe, jag slutar här så länge.

Att lämna bort sitt barn

Just nu gör jag inte så mycket mer än sitter i telefon precis hela dagarna och roddar. Jourhem till alex har jag blivit tvungen att skaffa, för de dagarna jag måste vara på sjukhus, och när jag inte mår bra, och det gör mig så ont. Att behöva lämna bort mitt eget barn, förvisso bara för korta perioder (dagar eller halvdagar) men ändå - det gör mig ont! ONT! Man tar en procentandel av mitt moderskap, den här cancern ser till att jag inte får välja när jag skall få ha mitt barn, sjukdomen kommer att klubba mig och dundra med mig och göra mig illa och alexander måste bli lidande. Han måste separeras från mig, kanske ibland upp till flera dagar i sträck, och det gör ont i mig, så ont, så ont. Jag vill ju inte ha det så men jag måste för jag vill inte att han ska se mig lida. Jag är heller inte förmögen att ha honom vissa dagar. Det här hade känts bättre om någon i familjen kunnat ta hand om honom men nu går inte det. Och det är skit.

För ni förstår, jag är en av de mödrar som anser att om man sätter barn till världen, då tar man hand om dem också. Man lämnar inte bort dem för att det blir jobbigt. You stick with it och du finner en lösning men du lämnar inte bort ditt kött och blod för ditt eget jävla egos skull oavsett hur trött du är och det får man säga vad man vill om. Man löser det med familjen, med pappan, med närstående men man skaffar fan inte jourhem för att få gå ut och festa eller vad fan det är. Det finns ett fåtal situationer som kräver den typen av stöd och det är bra att de finns men som sagt, jag tycker att folk är rätt duktiga på att lämna bort sina barn och sedan tycks de inte ha något samvete alls för det! Folk som behöver stödfamiljer till sina sex barn och sen kommer med "Ja, men vadå, jag trodde ju aldrig att det skulle bli så här jobbigt!" - REALLY? Du sätter sex eller tio barn till världen och trodde inte att du skulle behöva hjälp? Folk i alla andra länder utom sverige har hela familjen som ständigt kontaktnät för sådant, hela mormoders och farmodersklanen engagerar sig i barnens passning och alla, precis alla, deltar i att passa barnen och fostra dem kollektivt. Och sådant är jag för. Alla barn är allas barn och allt det där. Regnbågsfamiljer - ja tack! Men att av bekvämlighetsskäl lämna bort barnen till stödfamiljer för att få "gå ut och äta" (exempel: Familjen annorlunda, den där vidriga ekonomfamiljen som fick trillingar och stod där med fem barn och inte vågar låta tvååringarna äta själva hemma för det blir så "jobbigt att städa och det är en sådan ångest" - dem hatar jag. Om ni inte klarar av att det blir kladdigt och stökigt när barn växer upp så ska ni inte ha barn, era störda jävla östgötarbrats!) och ha lite "romantik" eller vad fan de får för sig. Ska man verkligen ha kommununderstödda jourhem för sånt? För att övre medelklass och undre överklassfamiljer som råkat få till trillingar ska få gå till frisören och köpa Victorias Secret-underkläder och äta i gotiska källarvalv och gå hem och råka knulla till två eller tre jävla skitungar till som kommunen måste ta hand om?

Men skitsamma, nu kom jag från topic. Jag menar inte att det är fel att ha stödfamilj till sina barn, och jag menar inte att det är fel att de finns, tvärtom. Jag tycker bara att det bör finnas goda skäl till att man lämnar bort sina barn till någon annan än familjemedlemmar. Jag förstår inte mammor som har sina barn i fosterhem för att de inte "orkar med dem". Jag har också hört om ett flertal fall av personer i min närhet där kvinnan som haft barn från en tidigare relation fosterhemsplacerar ett av tre eller fyra barn på grund av "gräl med den nya killen". I en av familjerna var det absolut sjukast, jag vet inte vad det är för fel på den där så kallade modern men av det jag hört så ger jag henne ingen medkänsla what so ever och det står jag för.
Motiveringen till att fosterhemsplacera ett av flera barn och separera syskonen var alltså att "sonen inte orkade lyssna på bråken mellan mamman och hennes nya kille" (men de andra barnen tyckte tydligen inte att det var lika jobbigt?) så sonen (som då börjat utåtagera på grund av denna osunda, bråkiga hem-miljö, go figure) fosterhemsplacerades för att "skonas" från bråk! Och jag har hört om ett FLERTAL sådana här fall, då en mor väljer BORT ett eller SAMTLIGA av sina egna BARN, sitt eget KÖTT OCH BLOD lämnar hon BORT, för en KARLS SKULL, för att HAN inte gillar barnen eller tvärtom eller för att morsan i hemmet varit så förbannat upptagen med att gräla med sin nya snubbe att barnen blivit lidande, och när de då visar hur dåligt de mår - då belönar hon dem med att separera dem från den enda trygghet de känner till; sin egen mor!

(!!!!!)
(Paus för att andas på grund av major adrenalinrush till hjärnan som signalerar till strid bara jag tänker på det)

Om du är en av de här kvinnorna som gjort den här typen av val i livet med liknande grunder som ovan (obs! Om du hade andra grunder för fosterhemsplacering än för att du velat gräla i lugn och ro med en jävla snubbe, bli inte arg, det är alltså det jag talar om här och ingenting annat. Jag är specifik nu, för många av er kvinnor som brukar reta upp er på mig har svårt att läsa innantill vad jag skriver, så jag gör det extra tydligt; det är just dessa specifika fall då kvinnan valt bort barnen för en mans skull som jag är arg; övriga fall är jag inte insatt i och kan således inte kommentera. Om du ändå väljer att försvara dig själv här nere i kommentarsfältet kan man ju fråga sig varför du känner dig så anklagad då jag inte ens gått in på personliga saker utan statuerar bara vad jag känner. Ett behov att försvara sig grundar sig ofta i ett dåligt samvete och en medvetenhet om att man har gjort fel, bara så du vet) så har jag bara en sak att säga dig; Det finns INGENTING du kan säga, inga ursäkter du kan komma med, för att jag ska acceptera dig som en fullvärdig mor. I mina ögon är du inte ens värd att kallas för mor. För det här ska du fan veta: Man väljer inte bort sina barn för en mans skull. Man väljer inte bort sina barn för att få den höga förmånen att bråka med honom, och om du är så jävla dum så att du tror att du kommer att bli lycklig genom att förvisa dina barn för en mans skull så ser jag fram emot insikts-rekylen som kommer den där dagen du sitter ensam på ett vårdhem och inser att ingen, absolut ingen, kommer för att besöka dig. Du stöter bort det enda som betyder något, individer du har fött, för en värdelös mans skull. En snubbe som ens accepterar att du ska placera bort dina barn för att ni ska lösa några problem som inte kan lösas MED barnen närvarande är en jävla idiot som bara agerar utifrån sina egoistiska syften. Du kommer aldrig att bli lycklig med honom och har han inte redan dragit så kommer han att göra det när han ser ett bättre alternativ segla förbi i ögonvrån. Du väljer bort individer ur ditt liv som älskat dig lika förbehållslöst som du älskat dem, som du matat med din egen kropp, och det finns det inga ursäkter för. Och det kommer inte att ändras oavsett hur mycket man debatterar med mig och nej, det finns inga undantag.

Om man sen behövt fosterhemsplacera av mer djuplodande och komplicerade anledningar - pja, jag väljer att inte lägga mig i, för det är inte min sak och det är ingenting jag kan döma eller ska döma. Det finns säkerligen massor av fall där barnen får det bättre i ett fosterhem och ibland tas ju barnen ifrån föräldrarna eftersom de inte är lämpliga heller och det är ju förstås inte alltid så frivilligt. Jag har följt och läst ett otal bloggar och kvinnor på nätet som driver världens bloggkrig och "tyck synd om mig! Soc bara TOG mina BARN, helt UTAN ANLEDNING! Och jag vet inte ens vaaarföör! Jag som är så snäll! Soc har gjort fel! Jag har aldrig gjort nåt! Och om de säger att jag gjort nåt så LJUGER DE!".

People; Var inte så dumma och gå på alla de här bloggarna. Jag har själv läst polisrapporter och till och med hittat domstolsutslag och fulla protokoll från förhör och hela skiten där anledningarna till fosterhemsplaceringerna funnits svart på vitt och om det nu skulle finnas en liten chans att socialtjänsten hittat på precis allt det där, mutat familjemedlemmar och övriga vittnen att vittna mot en kvinna och hennes barn och måla ut henne så illa, så många människor som blir inblandade under sådana omständigheter, så vore det de största rättsövergreppen och de värsta konspirationerna jag hört talas om under mänsklighetens historia, klående nazismen med hästlängder. Det är inte logiskt. För vad? För att placera ett barn i ett tryggt fosterhem? Tror ni det? Tror ni det finns resurser i samhället för sådant? Nej, och inget motiv heller. Tänk efter före ni tar parti. De här kvinnorna har ofta begått riktigt riktigt vidriga saker mot sina barn. En av de här kvinnorna har gett sin halvårsgamla son lavemang varje dag så att han sket ner sig och hade konstanta magsmärtor varje dag. Det erkände hon till och med. Hon såg inget fel i det. Hon såg bara inte själv hur fel det var och därför flaggades hon som olämplig. Det var inte det enda hon gjorde men alla fel hon begått erkände hon så småningom, dock utan ånger eller förstånd kring varför hon gjort det. Jag har läst många ruggiga fall av vanvård av barn, hemska rättsförhör och observationer som fått mig att gråta. Sedan har jag läst samma mammors bloggar på nätet där de driver någon slags helgonförklarande svammel om sig själva, ljuger ihop historier om att soc tagit barnen för att de fått "förlossningsdepression" och liknande. Allt är bara lögn.

Det är oerhört svårt att ta ett barn ifrån sin vårdnadshavare i Sverige idag. Det är den absolut sista utvägen och lagarna statuerar att man alltid skall försöka lösa problemen i hemmet i första hand och försöka stötta vårdnadshavaren att själv ta hand om barnet / barnen. Det är lätt att gå på en snyfthistoria på nätet från en trovärdig, gråtande mor som gör söta youtube-videos med bilder på sina barn och man tänker som så att "Men gud, en sån här kvinna kan ju inte vara förmögen att göra något illa mot sina barn". Vad man inte tänker på är de fel de kanske begått utan att ens veta om eller förstå att det är fel. De handlar bara utifrån det de vet och har lärt sig själva och vill inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Det är lätt att tycka synd om dem och dras med av ord som "myndighetsmissbruk" och det är lätt att bli förbannad på den dumma, dumma socialtjänsten men helt ärligt, jag har haft socialtjänsten tätt inpå mig i flera år nu och jag har inte blivit annat än hjälpt och stöttad. Fast det är klart, det kanske beror på att jag tar emot hjälpen, har ett öppet sinne och inte slår ifrån mig så fort de försöker samtala. Jag tror att det handlar om hur man själv agerar och hur man tar emot det som erbjuds. Beter man sig som ett grinigt barn, helt ovillig till förändring och med en attityd som bara signalerar att man vet bäst och att man omöjligt kan lära sig något mer eller komma längre därifrån man är, ja, då kanske man inte gör så jävla bra intryck och soc kommer ha svårt att samarbeta med en person som tror att den vet allt.. för de personerna brukar som bekant veta minst av alla.

Men det är bara min syn på saken.

Anyway, nu måste jag alltså lämna bort alex vid få tillfällen, kanske ibland i några dagar. Mot min vilja. Och det suger. Det gör verkligen det.
Jävla cancer. Du försöker ta mitt barn, men det får du inte. Du försöker ta min sons mamma ifrån honom, men det ska du fan inte få. Jävla cancer, jag avskyr dig och jag har förklarat krig mot dig. Jag kommer aldrig att slåss så hårt i hela mitt liv som mot dig, och jag ska vinna. Jag har ALLT att vinna. För min son behöver mig. Och vi behöver inte dig. Kärleken är starkare än allt.
Kärleken ska segra.
Så cancern, förbered dig på att få slåss tills sista droppen, för jag ställer upp mina trupper för drabbning och det finns bara en vinnare.
I win -
You lose
- This game.

"We can't stop here! We´re in Bat Country!"*

Usch.
Ibland, ni vet, så är allt nästan som vanligt. Man går ju inte omkring med orden "jag har cancer!" i skallen hela tiden. Ibland glömmer man. Man pratar, skrattar, håller om sitt barn, man leker. Man glömmer bort att man är trött en stund. Man sitter i konstanta möten som gäller sjukdomen och hur jag ska få all hjälp mot infektionsrisker och stödfamiljer och gud vet allt, men man glömmer att det man sitter och pratar om, det händer i ens egna kropp och man kan egentligen bara hoppas. Försöka låtsas som att man vet att man överlever det bara för att viljan är inställd på det. Men så slår det en: Jag vet inte om jag lever eller dör. Och det är en förbannat jävla skrämmande tanke. För man vet inte. Ingen vet. Det finns ingenting att gå efter. Ingenting. Prognoserna är så ungefärliga (mao, inte alls) att till och med SMHI är mer pålitliga. Ibland slår det mig alltså och då blir jag skiträdd. Jag blir gråtfärdig och kastar mig och kramar alex direkt om han finns nära. Jag känner hur vetskapen blir för tung att bära, för mycket smärta tränger upp. Jag är inte redo för smärtan än. Just nu hanterar jag den med vetenskap. Information. Lära sig. Know my fucking enemy. Innerst inne är man inte lika stursk. Jag erkänner för alla att jag inte är lika stark som jag ser ut, att jag inte är en stålkvinna. Jag erkänner för dem att jag gråter när de inte ser på.

För det gör jag. Jag gråter. När alex somnat och jag stängt dörren. När ingen är här. Då tänder jag en cigarett som jag vet att jag borde sluta med, men snälla, ge mig lite tid att smälta det här så ska jag fimpa, jag lovar, och jag står där och tårarna får falla. Fritt. Och det gör de. De faller. De bonar mitt golv. Jag gnider in det med en toffla och tänker "Jag bonar mitt golv med tårar om natten, och tapetserar väggarna med osäkra skratt om dagen" och låter det bara falla, utan reflexion, för det finns ingenting att reflektera över. Ingenting. Det finns inget att fundera djupare på, för det finns inga svar. Jag har cancer, kommer det då. Cancer, för fan. Vad ska jag göra? Du kan ingenting göra. Hur kan jag vara så maktlös? Det finns inga svar. Varför måste jag drabbas? Det finns inget sådant svar. Kommer jag klara mig? Kanske. Tänk om alex blir ensam? Jag låter det aldrig hända. Tänk om någon annan måste ta min mammaroll? Det får inte ske. Jag är rädd, vem blir min tröst? Det finns ingen som kan trösta mig, det enda jag kan göra är att bearbeta, bearbeta, bearbeta och hoppas. Hoppas. Varför i hela helvete måste andras jävla liv vara fucking orättvisa räksmörgåsar i 99 år medan mitt är något oändligt jävla lidande precis hela jävla tiden? VARFÖR DET? Det finns ingenting att säga. Some live, some die. Måste jag skaffa mig en religion nu? Vad ska det tjäna till att andra människor monopoliserar sin uppfattning av Gud och ger dig ett färdigsytt paket att tro på som du ändå kommer ifrågasätta, Loo?

Och så hela tiden, fast inga svar finns. Varför? Varför? Varför JAG? Det är naturligt, säger de. Att känna så här. Tiden efter beskedet är indelat i fyra stadier, allt finns på papper. Psykologiserat, färdigt. Paketerat i en jävla folder. "Efter cancerbeskedet". Där får man lära sig att allt man känner är normalt och att det kommer att gå över och att stadierna är olika. Där står allt, för det här har folk upplevt, pratat om, vänt ut och in på. Jag känner ingenting unikt och många före och efter mig har känt och kommer att känna så här. Det finns ingenting unikt med det här alls, jag är bara en av många, många, många som drabbas varje år av kräftan och forskarna jobbar och det finns bot. Frågan är bara; är jag en av dem som kommer att botas? Och allt jag kan göra, är att tro. Tro och hoppas och ge mig fan på att inte dö av det här, för jag har fan i mig gått igenom en jävla eld till liv. Och just som jag fick lugn och ro.. just som jag trodde att nu, nu kommer strukturen, drogfriheten, vardagen, livet, ett riktigt jobb.. nu kommer allt det jag alltid velat ha för nu har jag ordnat upp allt, tagit hjälp, accepterat, mognat, gått vidare, förstått och lärt min läxa. Då kommer det här. Som om jag aldrig ska tillåtas ett liv utan kaos. Och vet ni hur det känns? Det känns förbannat jävla orättvist. Oavsett det faktum att rättvisa är slumpmässig i sådana här fall och inget hade kunnat göras, jag var dömd på förhand, oavsett, det spelar ingen roll, det är ORÄTTVIST. Det är fan inte FAIR! Det ÄR inte det!

Jag föddes in i den här sjukdomen och levde med den tätt inpå mig i över 20 års tid. Jag bar mormor i mina armar när hon gick till andra sidan då kräftan tog henne. Jag har burit mamma på mina axlar i hela mitt liv. Jag har burit min egen smärta, mitt eget utanförskap, min egen ovilja och min alienation som en ryggsäck sedan jag först pushades in i samhället. Jag har fått slåss för precis varenda liten jävla grej jag äger. Jag har aldrig fått ett jävla skit gratis. Jag äger ingenting dyrt eller fint men det lilla jag äger är jag stolt över för det har JAG ordnat, det har JAG släpat hem, kommunalt eftersom bil är en lyx jag inte har råd med eller kan köra på grund av sjukdom, från någon rea eller en loppis till en tiondel av priset. Jag har inte ens min egen lägenhet till 100% än eftersom jag måste uppfylla en massa krav för att få bo i den. Varje dag. Jag lämnar drogtester för att bevisa att jag är en fungerande människa och det gör jag än. Jag har tagit droger i mitt liv och levt som en jävla nattmal men det har aldrig varit frivilligt. Jag har bara inte haft några andra alternativ utifrån mina förutsättningar. Jag har inte förstått och jag har aldrig blivit förklarad för hur man gör på annat sätt. Allt det här har jag gjort, klarat mig igenom, svalt och tagit och accepterat och anpassat mig efter och när samhället började styra mina minsta steg så TOG jag det som en stor flicka och GNÄLLDE inte. Och min jävla belöning, är att få en cancerform som spridit sig till mitt allra innersta skelett och som kunnat döda mig inom loppet av några månader om jag gått obehandlad.

Och för första gången i mitt liv så ska jag TAMEJFAN I HELVETE be att få protestera och säga att nej FAN, det är INTE RÄTTVIST! Varför, varför kunde inte cancern drabba någon som behandlat andra människor illa hela sitt liv med flit? Kunde den inte drabba någon sjuk jävla diktator eller en jävla pedofil eller någon som förstört andra människors liv så att den personen fick lite perspektiv på saker och ting? Vad är meningen med att ge en person som levt för andra människor och bara hjälpt andra hela sitt liv, en sjukdom där hon är hjälplös? Så jävla kul är det inte att ha folk som städar åt en! Jag vill städa min egen jävla toalett! Jag vill diska min egen jävla disk! Jag KRÄVER ju inte ens nånting i livet förutom tak över huvudet och att få vara mamma och det är det här jag får? Någon slags jävla påminnelse om hur jävla ömtåliga vi är och hur tacksam jag ska vara för att jag lever? Tack, jag VET! Om det sitter någon uppe på livsironiavdelningen som har ett horn i sidan åt mig kan han väl sätta upp en post-it på kylen med superlim eller nåt annat irriterande istället för att ge mig den värsta sjukdomen som finns förutom HIV! JAG blir LACK! Och ledsen! Och vad FAN! Och INGENTING kan jag, du, mina anhöriga, min far, mina syskon eller NÅN göra ett SKIT åt, med, för att lindra eller NÅGONTING för att påverka för de enda som kan göra mirakel är läkarna och i deras händer får jag precis lika bra vård som alla andra och det är det enda vi kan vara säkra på.

Men vi kan inte utgå ifrån att jag kommer att överleva det här, så jag måste "vidta åtgärder" som det heter. När chocken har lagt sig. Då måste jag ta tag i det. Det där jobbiga. Att ordna för en eventuell framtid för ett barn jag satt till världen fastän allting i mig skriker NEJ NEJ NEJ det får inte ske det får inte HÄNDA vad sysslar du med du ska ju leva fattar du inte det? Men jag vet inte det. Och det vet ingen just nu.

Just nu befinner vi oss in Bat Country. Här kan vi inte stanna, det visste Hunter* och det vet vi. Det här är Nevadaöknen, många miles kvar till bebyggelse. Det här är gasen i botten på vår skinande amerikanare som när som helst kan packa ihop av värmen och trycket, det vet vi inte, och åka så fort vi kan mot ett mål vi aldrig tidigare besökt. Och om och när vi väl kommer fram, så vet vi, att ingenting kommer att vara detsamma som resan dit. Och ingenting kommer aldrig någonsin att påminna om resan dit eller vara som när vi slutligen anlände, för nya lagar gäller här, och ingen kan rädda oss, förutom vi själva, från oss själva, och det är det som är twisten med den här resan. Vi har inget val. Vi kan inte välja. Vi kan bara se till att resan fortskrider genom att pressa gasen i botten. Precis allting annat - är Fear and Loathing. Var eller när, har ingen betydelse. Rädsla och avsky är tidlöst. Det är smärta också.




*Hunter S. Thompson, författare till bland annat "Fear and Loathing in Las vegas", författare och journalist, mannen som denna blogg är inspirerad av, eller främst hans verk. Titeln på det här blogginlägget syftar till en replik ur filmen "Fear and loathing..." som bygger på boken jag tidigare nämnde. "MrsGonzo" är en ordlek som handlar om mitt synsätt, att vara gift med en Gonzoistisk livsstil och att "Live it and write it" som Hunter myntade som en form av journalism på 1970-talet. Han har många efterföljare. Hans tankesätt inspirerar mig och har alltid drivit mig framåt.

Och nu vet vi...

Ni har kanske undrat. Sedan sist. Så jag tänkte ta det här så enkelt som möjligt.
Jag kom inte undan den här gången heller. På Torsdagen förra veckan kom samtalet som inte skulle komma. Det där samtalet jag inte ville ha. Och samtalet lydde "Du ska läggas in omedelbart, du får all information av läkarna när du kommer". Okej, fine, tänkte jag. De skulle ta mer prover, sa de bara. Jag visste. Jag ringde Maria som fick ta alex, pappa hämtade mig till sjukhuset och sedan bar det av. Väl framme fick jag sjukhusband direkt och jag satt där, som i väntan på min undergång. Det var en vecka sedan. Idag är jag hemma, men det är inte för att jag är frisk, jag är alltså bara hemma på permission.

Jag har cancer, berättade min läkare. Jag har en ovanlig form av lymfom, en aggressiv form. Det innebär att man satte in cellgifter med en gång, det var bara inskrivning, hopp, hopp, cellgifter, hopp, prover, en massa ny information att ta till sig, en miljard mediciner att ställa in sig på, byte av beroendemedicin (jag går nu på metadon istället) - kort sagt, allt har förändrats. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Igen.
Här är min fullständiga diagnos, för er som vill veta mer: Anaplastiskt, storcelligt B-Cells Lymfom i Benmärgen. Där har ni det. Svart på vitt. Skalbaggen som ätit på mig och som orsakade de där sabla smärtorna. Jag har en fördel, för jag kom in i tid, men den är lite mer aggressiv än vad vi väntade oss också. Den har INTE angripit några inre organ och ej heller ryggmärgen eller hjärnan, vilket är bra. Jag har inga metastaser eller så som måste strålas ner, utan det här handlar om mina vita blodkroppar som i princip huggit mig i ryggen och börjat att dela sig med en rasande fart istället för att förnya sig. Det är så mycket jag säkert fått fel här och det är så mycket att ta in, så jag ber om ursäkt för eventuella medicinska fel i min lilla förenkling men det är så det är nu. Jag har cancer. Fucking CANCER.

Och det fanns ingenting jag hade kunnat göra eller inte göra för att förhindra det, tekniskt sett. Man har sett ett samband med ärftlighet och det är alltså någon av mina föräldrar som är bärare av genen. Men om ni tror att jag tänker lägga mig ner här och dö bara för det, så har ni fel, jävligt fel. Jag har fightat mig igenom det här livet sedan jag kom ut ur mammas mage och jag tänker INTE ställa in mig på att dö av det här och jag tänker INTE ställa in mig på att dö överhuvudtaget. Jag är tamejfan det starkaste jag vet på två ben och det ska vara fan i det om jag ska låta en liten skalbagge ta kål på mig. För det är så jag ser det, förstår ni. Det jag har, det är en liten jävla skalbagge, som äter på min benmärg, den äter av min livskraft och den jäveln ska DÖ. Det finns inga andra alternativ, det är inte ens han eller jag, det är HAN. Och jag vet att jag kommer att klara det här. Jag kommer att rapportera från sjukhuset, jag ska skaffa mig en dator där som jag kan ha med mig, jag ska berätta allt om cellgifter och fan hans moster för er och jag lovar, jag ska KLARA DET HÄR.

Nu kommer jag att komma in varje vecka för cellgifter i ungefär 6 veckor, sedan följer utvärdering på det, då vet vi om gifterna tar. Vad jag förstått på min läkare så har jag ungefär 80 - 85 % chans att cellgifterna tar död på de jävlarna, och då menas förstås inte alla, utan att de TAR överhuvudtaget. Så, ni som vill, håll alla tummar ni kan, och ni som inte vill, typ Mr.C och andra som underhåller sig med att vara någon slags hämndapor från mitt förflutna, kan ni och era hejdukar ta och chilla lite med ert trams, för jag har inte tid, råd eller ork för att engagera mig i er just nu. Jag har fucking cancer, så om inte det får er att back off så vet fan inte jag. Du kan också bespara mig dina kommentarer om karma, eller hur mycket du njuter av att jag är i det läget jag är, kort sagt så har vi alla våra ok att bära och jag tror inte skadeglädje gör så mycket positivt för ens eget karmakonto heller, kanske jag ska påpeka.

Jag håller på att samordna stödinsatser nu med hjälp av kommunen och ska bland annat få en personlig assistent. Vi får se hur detta utvecklar sig. Det är så himla mycket just nu, jag kom precis hem, det är räkningar och vänner och fixande och dessutom kan jag knappt sitta upp eftersom jag fått cellgifter i fyra dagar. Jag har gått ner en del i vikt redan, men pendlar hela tiden med vätska upp och ner, och jag är olidligt trött, trött, trött, det är en evig pendel.
Jag orkar inte så mycket mer just nu men jag vill ändå uppdatera er på det här jävla chockbeskedet och ändå säga som så att..
Jag ska klara det här, för vem annars?

Benmärgsprov - Check!

Okej, så ni ska få en update. Jag har gjort det förbaskade benmärgsprovet. Jag tänkte först komma med en kommentar angående smärtan som många påstår skall vara så olidlig. Så ont gör det faktiskt inte. De går in först, tämligen långsamt först, för att "penetrera huden" som de så vackert uttryckte det, och sedan tar de milimeter för milimeter för att röna ut att lokalbedövningen verkligen har "tagit" ordentligt. Man blir tillsagd att säga till om det gör minsta lilla ont i detta initiala skede, säger man till stannar de omedelbart och bedövar mer. Det sticker och "knackar" lite och det "drar" liksom inifrån lite när de suger ut skiten, men det är verkligen inte ett ingrepp som man egentligen behöver vara rädd för, det vet jag nu. Inte om man gjort det en gång. Men visst är det obehagligt. Men det är inte en smärta av döden, det är det inte. Och jag vill också passa på att ge ett tips till alla er därute som kanske googlat på benmärgsprov eller som kanske ska göra ett i framtiden; Om ni försöker att slappna av (jag vet att det är svårt, men försök) då går det mycket lättare och det gör faktiskt mer ont om man spänner sig. Det är exakt samma sak när man föder barn. Om du bara släpper taget lite och tänker att "jaja, shit happens, dör jag så dör jag", även hur corny det låter så hjälper det. Its all in your head. Men nu tänkte jag berätta själva måndagen för er.

Så, pappa kom och hämtade mig vid nio och jag satt och lyssnade på rockklassiker i bilen på vägen in. Pappa var munter och försökte prata bort mig lite och jag var skakis. Vi anlände i tid och jag började att skaka bara jag klev ur bilen. Pappa intalade mig att det här kommer att gå bra, snart är det gjort, de kommer inte att hitta något som har med L-ordet att göra, detta är en ren rutinundersökning och det kommer gå så bra, oroa dig nu inte. Det är klart på ett kick och du hinner inte ens reagera. Vi klev in i väntrummet och det kändes som om alla där stirrade på mig. Jag satt och andades som en blåsbälg på profylaxkurs och gjorde någon slags avslappningsövningar som mest gick ut på att jag ville vända ut och in på mig själv och försvinna i tomma intet. Dessa avslappningsövningar fungerade inte tillfredsställande och jag försvann inte, jag blev inte ens suddig i kanterna. Sköterskan såg mig med en gång då hon ropade upp mitt namn. Alex och pappa fick inte följa med in, så en hastig blick på min son och ett löfte till mig själv om att vara stark, and off we go. Vägen till undersökningsrummet kändes som den sista måltiden eller nånting, jag såg bara den sterila sjukhusmiljön och tänkte alla möjliga ologiska tankar i stil med "Varför inreder de alltid så deprimerande på sjukhus, varför kommer de bara inte med en fet rosa färgburk och häller ut skiten åtminstone i taket eller nåt, så att man har nåt att se upp till medan de sticker och vrider och klämmer på en?" och jag drog förvirrande paralleller till Michelangelos jävla takmålning i sixtinska kapellet och funderade på hur han hade det däruppe, han låg ju verkligen på rygg i fyra år (med pauser, får man ju hoppas) och målade den där skapelsen, Genesis tror jag den kallas, och jag försökte se det framför mig, hur han låg där dag efter dag i fyra år och jag undrade om han behövde sjukvård efter det. Hur märkligt det än låter så var det just det jag tänkte på när jag gick in där.

Så, de underbara sköterskorna (återigen har jag blivit otroligt positivt och väl bemött av sjukvården i Sverige och återigen bugar jag för de män och kvinnor som uträttar detta viktiga arbete, dag efter dag. Jag bugar för er, för ni är värda det - och mer) lade mig ned på britsen med en kudde under huvud och rumpa, förklarade att de skulle guida mig igenom ingreppet, jag förklarade att jag var så rädd att jag inte visste om jag skulle tappa förnuftet eller pissa ner mig, och de lovade att det inte skulle bli så obehagligt och att jag skulle säga till om det gjorde minsta ont och den ena sköterskan erbjöd sig att hålla mig i handen medan de gjorde "de värsta bitarna", ett erbjudande jag för omväxlings skull tackade ja till. Sköterska ett berättade "Du är här för att man har hittat en avvikelse i blodet i någon form och nu skall vi utreda.. blabla vita blodkroppar.. förnyelse.. blabla.." och resten av informationen tappade jag eftersom jag koncentrerade mig på att INTE titta på instrumenten vid min sida. De hade täckt nålen de skulle köra in. Det var förnuftigt gjort. Hade jag sett den på förhand hade jag dragit som en avlöning. Hade jag sett den efteråt hade jag förmodligen svimmat. Jag vet följaktligen inte vad som verkligen gick in i mitt skelett i måndags och lika jävla bra är det vill jag säga.

Anyway, de lokalbedövade, "penetrerade" därefter huden och sedan satte festen igång. De började att borra sig in, handgripligen borra sig in i mitt.. umm.. höftben? (De tog alltså provet från höften, men alltså via ryggen, på något sätt). Som sagt, de var inte ute efter min ryggmärg eller rygg utan min benmärg. Borrandet kändes helt bisarrt. Det knackade och drog och ilade och var rent utsagt märkligt och en väldig lättnad kom över mig ett tag då det inte alls var en ren plåga och det kändes inte alls som om jag skulle dö. Det var bara jävligt obehagligt, men man dör liksom inte. De pressar ner en något enormt hårt och det är inte konstigt, de borrar sig ju med en nål in i benet på en liksom, skelettet that is, och det är ju klart att det är ju inte en känsla man är van vid.

De höll på sådär och skruvade och drog och tog en biopsi emellan, oklart vad det innebar och vad de tog just då, men det sa de att de gjorde i alla fall, och ärligt talat så är man inte så jävla kaxig och ifrågasätter varenda jävla steg de tar när de håller på och man ligger där helt utlämnad, man säger bara "Okej, bra, gör det ni" och försöker bita ihop och det hela tog ungefär en kvart, tjugo minuter. Precis när de drar ut, så att säga suger ut benmärgen, så gjorde det lite ont men på en smärtskala från 1 - 10 så rankar jag inte den smärtan mer än max en femma, och den var mycket hastig. Det är som sagt inte smärtan som skrämmer, utan obehaget och känslan av att man ska göra något nytt och man vet inte vad som händer härnäst och hur det kommer att kännas. De hade radio på, tack och lov, och de frågade mig hur jag mådde och om de kunde ta lite till och trycka lite mer och jag mumlade något om "gör vad fan ni vill, jag fokuserar på musiken". Musiken är alltid min räddning men det var något otippat att jag skulle bli räddad av just Elton John, som sjöng melodramatiskt i bakgrunden medan de sög ut benmärg:
"And there's no sacrifiiiiice
no sacrifiiiiiiiice
no sacrifiiiiiiiiiiiiiiiiiiice
aaaaaaaaaaaaaaat aaaaaallll"
Det var ren ödets ironi att den låten råkade spelas på Lugna favoriter just då, det är jag övertygad om.

När de plåstrat om mig och gett mig råd om skötsel av bandaget jag fick (enormt bandage, helt sjukt) så brast det bara för mig. Jag hade jobbat upp en sådan spänning och nervositet angående det här och jag kände att nu är det bara att vänta men nu är det över, jag kan slappna av nu, inget mer ska göras. Jag började storgråta och sköterskorna berättade för mig hur duktig jag var och hur bra allt gick och det här kommer bli så bra och nejdå, det ser ju fint ut redan nu, prima benmärg har vi här, ingen fara lilla gumman och jag tackade artigt för mig (tack för att ni borrade hål i mig och stal benmärg, tack tack!) för sådan är jag, och gled (nåja) ut i korridoren till en väntande pappa och son som lekt med brandbilar och vält omkull hela väntrummet under tiden (alex, dvs. Pappa hade städat) och jag pussade min son och kramade min far och sa nu sticker vi härifrån. And that's that. Nu har jag återbesök på kirurgen, avd 63, Danderyd den 22:a juli och vi får hoppas, verkligen hoppas, att de inte ringer innan dess och bokar en tidigare tid. Och sen får vi hoppas att de har bra besked att komma med nu. Så, väntetiden startar här. Varje dag utan ett telefonsamtal från sjukhuset är en seger.

Jag är inte lika rädd, men konfunderad. Jag känner ju att något är fel i kroppen. Idag fick jag ledsmärtor igen och haltade igenom centrum. Bara sådär, så jävla skumt. Jag har haft otroligt ont i både höftpartiet, själva borrhålet och i lymfarna (tror jag, jag har i alla fall haft ont under armarna vilket var nytt) och ätit voltaren och försökt att aktivera alex så mycket som möjligt. Imorgon är det nytt läkarbesök, samma sak på torsdag, två olika läkare, två olika sjukhus men dessa besök berör annat än just det här. Återbesöket och domedagen är som sagt 22 Juli. Jag går runt och ser upp i skyn och önskar lite själviskt att jag gärna haft någon att dela den här smärtan med just nu, men det finns väl en mening i att gå igenom saker mer eller mindre själv också. Man kan inte bara förlita sig till andra genom livet heller. Nu har jag förvisso aldrig kunnat lita på en enda levande varelse fullt ut, men det spelar ingen roll. Visst är det ensamt i själen, och visst är jag orolig.

Jag önskar er allt gott och att ni slipper gå igenom det här, ni också. Nu gör jag det åt er, kanske man kan säga. Det är kanske inte rättvist, men vad är rättvist egentligen? Absolut ingenting. Så det spelar ingen roll. I will be here. Jag ska försöka hantera det här och efteråt kommer vi kanske kunna skratta åt hur rädd jag var nu. Kanske.
Jag hör av mig snart igen,
kudos.

Alldeles förklarligt, katastrofalt livrädd

Hej alla. Det har varit ett långt uppehåll. Jag har saknat er.
Jag är här. Barely.
Jag måste uppdatera, för det har hänt så mycket. Vi har haft dop, det kommer senare. Jag har fått sommar här, den passerar nästan obemärkt. Jag tar mina små rundor till Coop och plaskis, i någon slags ensamhetsvaakuum. Varje dag är likadan. Hjärtat brister snart, jag vet inte var jag ska ta vägen, så jag måste skriva av mig nu. Berätta vad som är på gång. Det här är viktigt. Jag klarar faktiskt inte det här utan att få skriva om det. Jag måste få skriva av mig.

För några veckor sedan hände det som egentligen inte får hända. Jag blev sjuk. Allvarligt sjuk. Fredagen den 19 Juni, två dagar innan dopet för min son, fick jag en kraftig smärta i höger sida som bara tilltog under helgen. Smärtan var lokaliserad till höftbenet och lite inåt mot magen, men ändå inte magen. På dopdagen, söndagen den 21 / 6, gick jag på ren jävla vilja. Jag hade så ont och knarkade ipren hela dagen. Ingenting hjälpte. När vi kom hem på kvällen bröt helvetet löst. Turligen var min syster och min vän CH här, annars hade jag aldrig fixat det. Jag skulle lägga alexander och skulle resa mig. Det gick inte. Smärtan var olidlig, det kändes som om någon tog en fet jävla ..bågfil, och liksom karvade ut höft-"kött" ur mig, ögonen tårades och jag ville bara skrika. Då säger min lillasyster att nej nu jävlar nu ringer vi ambulansen, det här går inte.

Ambulansen kom, jag fick slänga upp mig på en bår, systern tog hand om alex och jag in på akuten. Väl där undersökte de mig tills jag bara flög i taket. Jag pratade osammanhängande och försökte förklara min medicinska historia och allt det viktiga de behöver veta för att kunna medicinera och så vidare. Den första bedömningen man gör där är inte helt ologiskt att det är blindtarmen som håller på att brista. "Du ska få dropp och in på kirurgen över natten så att vi kan göra ett ultraljud på dig imorgon och bestämma närmare, men min spontana gissning är ändå blindtarmen" säger läkaren. Normalt sett får man ju morfin för den typen av smärtor men se, det går inte med mig. Kombinationen morfin och suboxone kan leda till att jag får en typ av abstinens istället för att lindra smärtan och man vill ju inte gärna ge morfin till en f.d opiatmissbrukare. Problemet är bara att den moderna sjukvården tydligen inte kommit på något mellanting mellan alvedon och morfin, så jag får en typ av alvedon i dropp och jag skriker av smärta hela följande natt. Sköterskorna tyckte så synd om mig och tyckte att det var för jävligt att jag inte kunde få morfin. Jag bara svettades och svettades fast jag hade 35,9 i temp och folk började inse att det är något som inte stod rätt till med mig.

Jag vaknar i en slags dvala dag 2. Klarar inte av att gå till toaletten utan hjälp av tre sköterskor. Skriker bara man rör vid mig. De pumpar i mig dropp och jag får inte äta. De sticker mig i olika kärl i armen och man finner ut att sänkan, som legat på över 100 när jag kommit in (infektionsvärdet, detta skall ligga under 10 för en frisk människa) nu stigit till 140. Rafflande för alla utom för mig. Åker in på min första undersökning, den första av många, många, men det vet inte jag just då..
Mitt ultraljud där man undersöker min blindtarm visar ett intressant resultat: Min blindtarm är intakt! Vi är tillbaka på ruta ett. Jag skickas upp igen och vidare till röntgen av mina inre organ. Jag får mer dropp, måste rodda med alex, försöka hitta en pålitlig person som kan ta hand om honom. Liselott rycker in. Jag börjar bli rädd. Mina plåtar kommer tillbaka och visar enastående friska inre organ. Ingen fattar vad som är felet men sänkan bara stiger och jag får bara mer och mer ont. Dag 3 genomgår jag en fullständig akutgynyndersökning, tidigare har jag också fått en mycket grundlig ändtarmsundersökning (tack staten!) eftersom man nu misstänker cystor i äggstockarna. Även dessa prover kommer tillbaka negativa. På dagen ligger jag i sådana smärtor att jag inte kan gå eller röra mig från ena sidan till den andra. Man ger voltaren och en typ av smärtstillande dropp. Jag fblir i alla fall trött av skiten och slumrar in. Nu misstänker man istället lunginflammation (!) Med motiveringen "det skulle kunna förklara en hel del" (läkare nummer sex citat). Jag åker in på lungröntgen. Röntgensvaren är negativa. jag börjar få stickningar i bröstkorgen och armarna domnar av ständigt. Smärtorna är helt sjuka, jag kände just då att jag hellre föder 18 barn än har det så här.

Jag låg inne från söndag natt den 21 / 6 till fredag, nästan sex dagar, och under denna tid hann jag genomgå allt vad undersökningar hette. Magnetkamera, röntgens av alla de slag, träffat reumatolog, gyn, smärtläkare, jag kan inte ens räkna upp alla, och precis varje ny läkare fick jag berätta hela historien om och om igen för medan de klämde på mig tills jag gick i taket och de inte kunde förklara något. Som mest steg min sänka till 210 och det är alltså inte normalt. Jag hade behövt en riktig jävla Dr House där, men det finns tydligen ingen sådan i sverige. På onsdagen vände det, oförklarligt. Sänkan började sjunka och jag fick mindre smärtor. Torsdagen kändes avsevärt bättre och på fredagen skrevs jag ut. Då hade man ännu ingen fullständig diagnos. Det enda man vet och visste är att jag har en riktigt aggressiv infektion i kroppen. Man vet inte vad som orsakar den och man kan bara köra uteslutningsmetoden. Smärtorna är borta men jag har ledsmärtor och haltar emellanåt eftersom det nu känns som om höger höft skall gå ur led. Missförstå mig rätt; Jag är så inåt helvetes jävla tacksam för den vård vi har i sverige. Jag låg i sex jävla dagar på avdelning 63 på Danderyds Sjukhus och jag fick tamejfan den bästa vård någon kunde få. GRATIS! Totalt träffade jag 12 läkare under dessa sex dagar och alla gav sig fan på att försöka bota mig. Jag blev så grundligt hälsoundersökt i alla vrår och kanter och jag såg ut som en heronist som varit på ett riktigt fett jävla kanylparty när jag kom ut men man vet alltså fortfarande inte vad felet är. Så ni som klagar så förbannat mycket på systemet och den höga skattesatsen, ni ska fan i mig hålla tyst, för i staterna (USA) hade jag aldrig ens fått komma in på undersökning med min ekonomi. Varenda prov hade kostat pengar. Tack Gode någon för frikort. Tack för det underbara sjukvårdssystemet, jag ska aldrig glömma hur lyckligt lottad jag är som bor här och har det. Tack!

Nu kommer vi till twisten i alltsammans. Man lyckades alltså genom uteslutningsmetoden finna ut att den enda som nu kan lösa gåtan är en hematolog. Som jag hade fått komma till direkt om det bara inte vore för den lilla detaljen att de gick på semester samma dag jag skulle skrivas ut. Remissen gick följaktligen till KS med en akutstämpel på (jag ber härmed om ursäkt till de som jag gick före i kön, det var inte meningen). Jag har nu, sedan jag kom hem i princip, väntat på att få göra ett så kallat benmärgsprov för att räkna blodkroppar och shit som jag inte har en aning om. En hematolog är en BLODläkare. Om jag säger så här nu att jag är testad negativ för HIV, Hepatit och alla de där "vanliga" grejerna. Nu ska de leta efter the Big Ones. De där man inte vill nämna vid namn. Vi snackar Leukemi här. Och så massor av andra också förstås, som inte vare sig låter eller är fullt så läbbiga. Imorgon, Måndag 6 Juli, samma dag ni antagligen läser detta, så kommer jag att ligga på KS Hematolog klockan 9:45 och ta ett benmärgsprov. I mitt fall så ska det tas från höften och det är alltså en nål the size of fucking triumfbågen som ska in i min höft, och de ska suga ut benmärg. Inte att förväxla med ett ryggmärgsprov, då ryggmärgsvätska är något helt annat. Fy fan, jag kommer inte klara av det där provet. Jag googlade skiten och fick se en film på uppsala universitets hemsida där man kunde se ingreppet göras. De trycker in en nål som för mig ser ENORM ut och vrider till och suger ut och folk säger att det gör skitont. Jag klarar inte av nålar, jag klarar knappt att ta ett blodprov för fan! Jag kommer få panik, jag.. jag vet inte vad jag gör. Jag måste ju göra det, det är för min egen skull men herregud,vad rädd jag är.

Jag är så jävla rädd så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag har varit i uppror hela dagen, jag har vankat här, av och an, med alex i släptåg, inte ens en glad mamma har han fått ha idag och jag känner mig så förbannat usel. Jag är livrädd. Jag är livrädd för nålen och jag är livrädd för vad de kan hitta och jag är livrädd för att de inte ska hitta något. Jag har panik inför det här ingreppet. Jag fattar inte varför det här måste hända mig. Jag fattar inte vad fan jag har gjort. Det känns som ett jävla straff. Det känns som om jag måste lägga hela världen på mina axlar och det känns som om jag inte klarar fler dåliga nyheter i mitt liv nu. Ni kallar mig stark men det finns bara så mycket jag klarar av. Det finns en gräns och den går alldeles tydligt här. Jag skakar redan i hela kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag ber till precis alla gudar som finns idag. (och bara det känns som ett svek, så jävla typiskt människorna att bara se till gudarna så fort de är i trångmål). Jag ber verkligen om att få slippa se en läkare i vit rock komma ut och ta mig i "enrum". Jag ber verkligen på mina bara jävla knän om att inte behöva vara sjuk, riktigt dödligt sjuk och jag tror aldrig att jag har varit så ensam och så rädd i hela mitt liv. Det känns som om jag sitter här och bara våndas och bara pinas inför någon jävla domedag och det känns som om hela min själ ska ätas upp av oro inför allt som kanske kan ske. Vad händer om jag ÄR sjuk? Vad händer om jag INTE är sjuk? Vad fan ska jag göra? Vad fan ska jag ta mig till? Vad fan gör jag om de kommer ut med bistra miner och inleder meningen med "Jag beklagar, men.."? VAD FAN GÖR JAG? Ska jag behöva identifiera mig med ännu en sjukdom? Ska jag ta människor till mig eller isolera mig? Vem ska jag sträcka ut handen till? Och vad kan någon förändra OM det är något som inte stämmer med mig?

En sköterska sa något som jag hört förr, men som jag direkt bara tog till mig, som direkt bara fann sig in i hjärtat, som en målsökande missil. Hon sa "En frisk människa har miljoner önskningar. En sjuk människa - har bara en". Jag kände hur hjärtat snördes samman, alla de där ovissa dagarna på sjukhuset, alla de här dagarna, i väntan, ensam, i den här jävla lägenheten, jag orkar snart inte hålla mig själv uppe. Jag är inte alls en kul mamma just nu. Jag är varm och kall om vartannat. Jag är livrädd, in the deepest sense of the word. Jag vill inte behöva vara den som läkarna lottar om att behöva ge beskedet. Jag vill vara frisk. Gud, låt mig få vara frisk.

Jag kommer inte att sova inatt.
Önska mig lycka till.