Borde, måste, ska

Ni vet, det finns mycket jag borde. Jag borde ta tag i designen av bloggen, jag borde verkligen göra en helt ny header, beskrivande och kreativ och fan hans moster, ta nya bilder, uppdatera mina texter på alla jävla bloggsajter, jag borde fixa en helt ny design med egen kod istället, jag kan ju, varför latar jag mig liksom. Jag har kunnat koda html, xml och css och hela jävla skiten sen 2001, jag fattar inte varför jag inte gör reklam för mig själv och anstränger upp bloggen till max. Men jag orkar inte. Vi får väl se om en ny header kanske dyker upp.. det närmaste året.

Jag orkar liksom inte göra reklam för mig själv längre.

Möte med ett urtidsmonster

Jag vaknar av att TheDarkHorse ringer, som vi nu för sakens skull måste korta ner till bara "D". Det har inte funnits någon viktig D i mitt liv tidigare, så det krockar inte med någonting annat. Ni känner väl till både ST, ¤, # och J men det har inte funnits någon D. Anyway, D sprudlar i telefonen och jag berättar om gårdagens actionladdade slakt i min hall. Slakt, undrar ni - vad fan sysslar hon med? Jo, det ska jag fan i det berätta, en spindel the size of fucking Colombia satt på väggen mellan badrummet och sovrummet när alex skulle borsta tänderna. Spindeln, som jag misstänker var giftig eller åtminstone jävligt farlig, hade krupit ur en banankartong och var i full färd med att bara sitta där och se farlig ut och jag vägrar - absolut vägrar - ta i en levande spindel, speciellt när den har HUGGTÄNDER, ni vet, såna där klor framtill på munnen, jag vet inte vad de kallas men jag misstänker att den använder dem för att spruta gift in i sina offer. Eller något ännu värre.

Anyway, jag ryckte undan Alex från en säker död, denna gigantiska spindel på säkert 15 cm i diameter (med ben!) rörde sig i en enorm hastighet utmed väggen, stannade för att chilla - och stannade där. Stursk och otroligt modig som jag är så beväpnade jag mig med en sopborste, en ELLE och en sprayflaska med otroligt starkt ugnsrengöringsmedel. Jag närmade mig den med vinden i håret och ett mod utan dess like (Läs: Jag tog ett babysteg i taget i hallen, tungt beväpnad som ni vet, skrikande efter mamma och andra modiga personligheter som skulle kunnat ta hand om det här åt mig). Alex tittade på mig med en osäker blick. Klarar mamma verkligen av det här? Spindelfan satt kvar. Jag försökte ta en bild på den för att bevisa dess enorma storlek men tyvärr så vågade jag inte komma nära nog av rädsla för att den jäveln skulle hoppa upp på mig och suga mitt blod eller whatever sådana monster lever av. Alex på höften, stora diskhandskar i rosa, sprayflaska och sopborste, skräckslaget ansikte, osäker röst som försöker övertyga alex om att allt är skitbra och att det är fullt normalt med spindlar av den storleken. Centimeter för centimeter närmare detta enorma monster som när som helst hade kunnat sätta tänderna (klorna?) i mig och göra processen kort med oss båda. Jag bad för mitt liv, blundade hårt och försökte övertala Gud om att jag faktiskt förtjänade att leva trots att jag nu skulle bryta mot en av hans bud och döda en levande varelse, men, som jag också sa till Gud, så var det för att skydda min avkomma och räknas inte det som typ - självförsvar eller något?

Jag började med att peta till den med sopborsten - liksom för att "kolla" läget, om jag nu skulle provocera honom så kändes det som om jag ville veta vad jag hade att göra med här. Den jäveln HOPPAR ner från väggen och tar sig i rapidfart med alla de där livsfarliga benen över golvet och MOT mig, det lilla krypet är alltså så säker på sin egen suveränitet att han UTMANAR mig, det kan bara betyda en sak; aset har gift i taggarna, jag har fått in en jävla colombiansk mördarspindel och nu är han out to get my sorry ass. Jag hoppar bakåt i en jävla permitet och tar fram sprayflaskan, börjar genast att spruta toxic jävla rengöringsmedel på fanskapet för att vinna tid och för att sega till honom lite. Krypet blir märkbart irriterad av detta och börjar "vässa" med benen (förmodligen klibbade de ihop), nu stående i attackposition mot mig med klorna, huggtänderna, whatever, riktade uppåt. Jag vill minnas att jag sett någon naturfilm om spindlar som gör på det sättet och jag försöker dra mig till minnes vad det är för spindel som gör så men det kvittar, han har utmanat mig på duell och verkar, förutom de lätt klibbande benen, totalt opåverkad av giftduschen jag just sprayat ner honom med. Det är inte lovande alls, det kan ju bara betyda att han har ännu värre grejer att komma med och han är sugen på att attackera, det kan vilken idiot som helst se. Jag har nu sopat till honom med sopborsten och sprayat ner honom med gift och aset lever fortfarande och verkar inte ens groggy! Jag börjar ångra mitt tilltag och inser nu att mina vapen är helt värdelösa i sammanhanget men gjort är gjort, jag hinner inte se över mitt vapenförråd, det är nu eller aldrig och jag sopar till honom allt vad jag orkar med borsten och slår och slår ner honom i golvet, han hinner undan, han rasslar liksom över golvet och jag attackerar igen, vilt skrikande och helt jävla livrädd för detta enorma monster, jag slår och slår och slår och när jag väl slutar, skakande i hela kroppen, har jag gjort fullständig slarvsylta av krypet. Av rädsla för att han kanske spelar död och har tänkt attackera när jag vänder ryggen till sopar jag snabbt upp honom (eller, delarna av honom) på skyffeln och spolar ner honom, fort som fan, innan han hinner hugga mig i ryggen.

Sen sitter jag där med vilt dunkande hjärta och en knäpptyst alexander i famnen, som förmodligen är lika chockad som jag över denna spindelslakt och förvånas över hur jävla rädd man faktiskt kan bli av en liten varelse som är en hundradel av min storlek men vars ben är fler än fyra. För det är helt klart benen som är mest skrämmande. Detta berättar jag för D som ringer för att prata strunt på morgonkvisten och han skrattar sig fördärvad. Han håller med om att spindlar är riktigt jävla vidriga och det är lite skönt att få höra från en karl, för jag vill verkligen inte höra saker i stil med "var inte löjlig, det är bara att lyfta upp den och släppa ut den" - jag skiter i om jag nu är ansvarig för all världens regn i flera år framåt, jag lyfter inte upp en spindel som tagit sig in i mitt bo och som fått för sig att sitta med huggtänder och chilla på min vägg. D håller med om att de bara ska slaktas och även han skiter i det fallet i ekosystemet och hela skiten, spindlar skall hålla sig i naturen och leva i harmoni med allt där - inte komma oanmälda på kvällskaffe. Vi resonerade kring detta en bra stund, D berättade om en spindel på balkongen för ett år sedan som han inte trodde kunde vara svensk because of the size of the damn thing - även den föll offer för spindelslakt och han erkände rakt av att den skrämt skiten ur honom men att även han kände sig nödgad att slakta den i självförsvar "för man vet ju aldrig vad sådana där hittar på" och det känns jävligt bra att han säger så. Det känns bra att det finns män som är rädda för spindlar och att inte ens han, trots att han är vältränad så det smäller om det och spöar skiten ur folk i princip dagligen i en Dojo med K1 och allt vad det är, känner sig trygg med en sex-eller-åttabening i huset. Inte för att jag ska få känna mig stor och stark för som ni märker så är jag inte särskilt modig gällande dessa urtidsmonster, jag är bara skräckslagen och nödgad att slakta de jävlarna för att skydda min son. Jag gillar inte att döda, jag gillar inte tanken på det alls, inte ens tvestjärtar stympar jag med gott samvete. D däremot är i det fallet något mer positivt inställd även om han inte går igång på det, jag menar, det vore ju sjukt.

Hur som helst så är det fantastiskt att höra hans röst när jag vaknar. Jag hade glömt bort hur det är att ha någon där när jag vaknar. Det var ju ett tag sen man hade det. Jag skulle kunna vänja mig vid det. Big time. Oh ja.
Återstår att se vad han tycker om saken.

Fotnot: Spindeln är inlänkad från http://barnensskattkista.files.wordpress.com/2007/02/spindel.JPG

Vad gör man när ens personliga assistent blir sjuk egentligen?
Idag är min syster förkyld så hon kan ju inte vara här då. Faktum är att hon inte får vistas inom en kilometers radie från mig när hon är sjuk, i princip alltså. Ingen får ju umgås med mig om de är sjuka. Själv sitter jag här och är barnlös, ja, visst ska det heta barnfri men jag tillhör de mödrar som inte har något emot att umgås med min avkomma typ jämt. Han blev hämtad av jourfamiljsmamman M, som är en otroligt bra kvinna, jag litar verkligen på henne. De ska på utflykt och leka med jämnåriga, handplockade för uppgiften. Som alex behöver det!

Jag känner mig som en riktigt dålig människa när vi passerar lekpark efter lekpark utomhus och alex upphetsat pekar och skriker "Där! Där! Där! Leka! LEKA! DÄÄÄR!!!" och jag måste förklara om och om igen "Mamma är sjuk, vi vet inte vad de barnen har eller inte har (i infektionsväg alltså), sorry älskling men du får inte leka med jämnåriga och plaska i plaskdammen. Nää" och han tittar, liksom besviket på mig och undrar vad han har gjort för fel, om han blir bestraffad för något, jag ser in i de där grågrönbrunmelerade djupa brunnarna och så börjar han gråta, och jag står där och känner mig som världens sämsta jävla mamma. Fy fan säger jag, det är inte roligt att neka sitt barn att få vara ett barn, det kan jag lova er. Det är inte alls roligt att se honom vänja sig vid att passera lekpark efter lekpark utan att han får leka i den, det är inte roligt att ens behöva se honom anpassa sig till det här. Han ska inte behöva anpassa sig. Han är för farao 19 månader gammal, hans liv ska vara en enda stor lek. Ändå tvingar jag honom att förstå saker han inte ska behöva förstå. Jag är bara bekymrad för att han ska tvingas växa upp för tidigt på grund av mig. Visst fan kan jag inte rå för att jag har fått cancer, den valde jag som sagt inte till partner (även om mina tidigare val av partners må antyda det) och nejvisst, jag rår inte för det här men the deal is: Det gör inte han heller!

Jag satt och läste gamla texter igår i pärmar och block och skämdes lite över min egen omognad, det är nyttigt att göra det ibland. Men så hittade jag en text som jag verkligen måste spinna vidare på. Och så har jag rensat i garderoben och dammtorkat, känner mig pysslig som fan. Nu när alex är borta hela dagen och min syster ligger hemma och är jättesjuk kan jag ju passa på att få saker gjorda. Det är himla trist och lite ensamt att inte ha syster här, jag är ju så van vid det nu. Nu måste ju hon faktiskt ha lov att vara sjuk, jag kan ju inte dra upp henne från dödsbädden och tvinga henne att diska när hon hostar och snorar liksom. Men jag får ju lov att sakna henne för det.

Nu ska jag leta outfit-grejer till syrran. Hon ska åka MondayBar och jag är med i själ och ande, genom att hjälpa till med outfit. Det är skitkul att styla och leta grejer, jag ska ner i centrum också, om jag orkar, och leta upp en grej. Jag är full av ideér idag och det här inlägget blev väldigt plain och centrerat kring vardagligheter. Men jag har ideér kring det också förstår ni, mer om det senare.

Bääh. Jag har städat halva natten och nu kan jag inte sova fast jag måste upp jättetidigt och göra alex fin för han ska minsann ut på utflykt och träffa folk. Precis just då passar min insomnia på att slå in. Och hungern, för jag har ätit precis hela dagen. Igen.

Jahopp.

Taxi gnällspik, välkommen in!

Då jag åker väldigt mycket taxi just nu så träffar jag ju en del taxichaufförer. Some good, some bad. De flesta är dock otroligt trevliga och vi babblar på om allt möjligt min lilla tjugominutersväg till KS och hem. Men igår mötte jag den mest pessimistiska, griniga jävla drulle till människa jag mött på länge och helt allvarligt, ska man verkligen behöva lyssna på sånt där skit?
Det börjar med att han talar om för mig att svenskar är robotar. Känslolösa robotar som inte bryr sig om någonting. Efter det kungjorde han att vården i sverige var skit och att i USA, där var allt minsann så mycket bättre. Jag har förvisso uppfattningen om att det är precis tvärtom, men visst. Svenskar var lata, gnälliga, trista människor och han som armenier hade levt 23 år i sverige utan att komma in i det svenska samhället. Efter några minuter började jag faktiskt förstå varför. Den här snubben sprudlade av negativ energi som han kastade runt sig och han glorifierade USA, det förlovade landet där man minsann kunde bli rik. Han åkte världens jävla omväg via Solna / Sundbyberg istället för E18 raka spåret och jag fick sitta med den här negativa armeniern i 45 minuter medan han talade illa om det svenska samhället där ingen kunde bli rik och där alla levde på knäna, i hans ögon. Vi skiter i våra gamla och låter dem ligga och dö, enligt honom låg det gamla människor och ruttnade överallt, i flera veckor har de legat där eftersom ingen bryr sig om dem. Han skulle försöka övertala sin svenska fru att följa med till staterna där han hade hela sin släkt, annars drog han på egen hand, berättade han. Han tyckte inte att hans liv var värt att spendera här, så som han såg det så kastade han bort det enda lilla liv han hade med att vara kvar i detta ruttnande samhälle där ingen fick vård och där de gamla ligger och ruttnar i eftermiddagssolen. Landet där folk bara träffar sin släkt om de firar midsommar. Landet där människorna är robotar, landet där ingen kan bli rik om inte ens pappa är VD. Jag lyssnade till hans ilska, hans frustration och vrede och vred lite på mig i baksätet.

"Men jag håller inte med dig" svarade jag. "Jag har cancer och jag får fan den bästa vård en människa kan önska. Eller, det beror kanske vad du förväntar dig, för om du väntar dig att bli buren av elefanter och handmatad är det en sak. Men helt ärligt, jag har erfarenheten här och den är allt annat än negativ. Jag är så tacksam för att jag INTE bor i staterna, för där hade jag aldrig haft råd med vård" sa jag till honom. "Jag tror att din uppfattning om det förlovade landet är lite väl smörad, för Sverige är inte så illa. Men det handlar kanske om vad man vill ha och förväntar sig också? Och framförallt, vad man är beredd att ge själv?"

Han blev ännu mer förbannad. Go figure. Åh, sverige, detta hemska land! Jag hade fel, menade han. Fel, fel, fel, för i USA kunde man bli rik och sjukförsäkringar, det är ju ingenting, och vadå klassklyftor? Det var uppenbart att våra åsikter gick isär rejält och inte skulle det bli bättre. Vi diskuterade det ekonomiska systemet en stund och han började formligen osa av negativitet, jag kunde nästan se den gröna röken komma ut ur hans näsborrar, som en grinig drake som just vaknat efter 250 års dvala i någon sjö och som liksom vaknat på helt fel sida. Det gick inte att komma överens med honom, inte alls. Och där fick jag sitta, med världens mest negativa jävla människa och få hans hemska energi på mig i 45 minuter medan jag försökte få honom att förstå, att med en sådan där jävla attityd kommer han aldrig att trivas någonstans alls.

Men strax innan jag klev av, så ställde han ändå mig en fråga, vilket var lite chockerande, för han var inte bara grinig utan även självupptagen så det förslog. Han frågade mig vad jag tyckte var viktigt med ett land och hur jag kunde trivas här. Jag plirade på honom under min artificiella lugg och gav honom ett sprudlande leende i hopp om att smitta av mig lite.
"Du vet ju redan vad jag ska svara, det mest klassiska svaret i mänsklighetens historia, men det är inte mindre sant för det"
"Vadå, vad kan vara viktigare än att ha det gott? Rikedomar, att få bli någon och lämna ett avtryck?"
Jag bara skakade på huvudet och skrattade.
"Avtryck, det tror du bara. Om du verkligen vill prestera något, så skapa något istället för att riva ner det. Och skapandets kraft kommer ur lidelsen, kärleken, kärleken och kärleken. Och det är det enda som spelar någon roll för mig. Jag kanske är döende, men jag älskar mitt barn och mina vänner och mitt hjärta är sprängfyllt med känslor, vackra jävla känslor som ingen kommer att skriva en historisk krönika om och ingen bryr sig om vilken fin människa jag är innerst inne. Men vet du vad? Det gör inget. Jag kan dö imorgon om jag vill, med en trygg vetskap om att jag har gett mitt absoluta allt när det gäller hjärtat. Rikedomarna tar jag inte med mig i graven och helt ärligt så bryr jag mig inte heller. Men kärleken, du vet, de säger att den varar för evigt. Nåja, i vissa fall.." sa jag och log mot honom. Han var tyst en stund.

"Ja, men för fan! Bryr du dig inte om att inte ha lämnat kvar nånting? Vafan, då har du ju levt.. förgäves? Fattar du inte, det är ju menlöst?"

"Jag vet inte hur du tänker riktigt men jag har inte levt förgäves. Ingenting är förgäves"

"Ja, men kolla liksom, du säger att du har cancer, jag menar, det är vad du fick för att du slet!"

"Jag hade nog fått cancer även om jag bott i USA"

Sen klev jag av. Jävla snubbe. Vad trött jag blir. Sen fick jag negativ energi på mig hela dagen efter det. Och det värsta av allt är att han kommer aldrig att fatta.
Men jag hoppas att han flyttar, för USA kan ta den där gnällspiken. Vad ska vi med folk till som tycker att vi är robotar? Liksom?

Loo Approved

Hej snyggingar, nu ska ni få en låt som bevisligen funkar på cellgifter. Loo approved, testad i labb och hela skiten. Det är kanske larvigt, men om det finns fler av er där som slåss mot något, eller om ni har en jävla skitdag, ta den här på lite volym och sen sjunger ni med utav bara helvete och fylls av KRAFTEN. Inget mesande, tryck play nu, jag lovar att du kommer att gilla det. Den här låten är lätt att gilla. För här, här spelas den på max efter senaste cellgiftsbehandlingen och jag mår faktiskt sådär idag va. Så jag behöver energi. Och det får man om man lyssnar på musik, så kom igen nu folk. Nu kör vi. PLAY. Du kan alltid testa. Men det här är en powerlåt. Och såna behövs.



Och texten, kom igen nu barn så sjunger vi tillsammans:

Ooh.. I'm not
You average type Of girl
I'm gonna show the world the strength in me
That sometimes they can't see
I'm about to switch my style
And soon things may get wild
But I will prove I can conquer anything
So from my head to toe I'm taking full control
I'll make it on my own
This time
(Better watch me shine)

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

So Get ready
Here I come
Until the job is done
No time to waste
There's nothing stopping me
Oh
But you don't hear me though
So now it's time to show
I'll prove I'm gonna be the best I can be
So from my head to toe
My mind body and soul
I'm taking full control
This time

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine

BRIDGE:
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Bet you don't think I can take it
But my mind and body are strong
Bet you don't think I can make it
It won't take long
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Now watch me shine...

CHORUS:
Better watch out
Going for the knockout
And I won't stop
Till I'm on top now
Not gonna give up
Until I get what's mine
(Until I get what's mine...)
Better check that I'm about to upset
And I'm hot now
So you better step back
I'm taking over
So watch me shine
Watch me...
Watch me shine...
Watch me

Hemma!

Ohoo, allt är tillbaka till normalt igen. Jag är hemma, ongen är hemma, förvisso sitter han och grinar i mitt knä men vi är hemma! Natten har varit.. intressant, och jag vaknade av doften av bajsig blöja. Det är som det ska vara. I guess.

Snart kommer syrran och härjar, det ska bli skönt. Back to basics.

Näst sista Cellisar

Sista dagen på KS och näst sista cellgifterna sitter jag med just nu. Sista imorgon klockan 06, sedan blir det hemgång vid lunchtid någon gång och sen får jag vila lite och sedan, sedan får jag pussa min son. Mitt barn! Min kärlek! Den enda, den största, mitt älskade barndjur. Åh som jag längtar. SOM jag längtar.

Jag håller på att bli friskare.
Min son förlorar inte sin mamma.
Inte den här gången.
Mitt hjärta är fullt av älska.
Det är allt jag tänker göra framöver.
Älska.

Goda, goda, goooda nyheter

Kära läsare, jag har goda nyheter.
Det omtalade benmärgsprovet visade positiva, ja, faktiskt extremt positiva resultat. Vid det allra första, om ni minns, det som jag fick diagnosen från, benmärgsprovet, så var jag totally infested with the shit thats called lymfom. Min benmärg var proppad med celler som förökade sig med 80 miljoner per sekund eller något i den stilen. That was bad. Det här provet visade att jag har.. så lite, så de kan knappt se det. Det finns där, men de kan inte se det. Det här betyder att min behandling funkar. Det här betyder att min kropp svarar. Det betyder att min kropp kämpar med mig! Det har slutat föröka sig!!! Och att jag nu har 3 - 5 (de säger totalt 8, så blir jag glad när de sänker till 6, säger de, och detta är tredje behandlingen) behandlingar kvar. Har jag tur, så är lymfomet borta sen. Men vi ska inte ropa hej än. Det vi ska ropa hej om, är det faktum att min kropp kämpar mot skalbaggen! Som det ser ut nu så har den inte en chans! Och återigen; lymfomet har slutat föröka sig.

Jag behandlas här, dag 2 på KS i Solna, (Hematologen, huvudentrén, om ni undrar) med cellgifter. Jag har laptopen med mig som ni kanske märker (i love WLAN!), så idag kan jag rapportera att jag fått cytostatika klockan 18:00 igår, klockan 06:00 i morse, och så blir det en här om en kvart, så jag passar på att få i mig lite mat innan cellisarna får mig att må illa igen. Jag hade en rumskamrat fram tills idag, eftermiddag, sedan skrevs hon ut som synd var så nu är jag ensam igen. Idag fick jag cytostatika (cellgifter i ett annat ord) insprutat i ryggmärgen för tredje gången, det är inte skönt men det är nödvändigt. Däremot är det mer själva bedövningen som gör ont och man uthärdar det. Eller, det finns ett bättre ord på engelska för det: "endure" - i will just have to endure it. Ibland finns det inte ett bra svenskt ord för saker, jag tror ni märkt det, att jag ofta använder engelska ord här. Det är inte för att jag är så streetcool utan för att det helt enkelt inte finns något bra svenskt alternativ.

Det här med cancern, det har varit en märklig resa för mig. Jag har varit rädd ibland, men jag har varit övertygad om att jag skulle klara det, precis hela tiden. Jag har aldrig tvivlat på att behandlingen har funkat och jag har liksom sagt till mig själv att "Jag vill se min son växa upp. Jag vill se världen och bli minst 70 innan jag åker hem till mormor" för så är det för mig, det finns inga alternativ. Jag vill älska och vårda mitt barn tills han blir vuxen, jag vill se vad det blir av honom. Jag har världens bästa motivation i det vackra, underbara barnet som jag saknar varje sekund han är ifrån mig. Varje sekund utan honom är ett hammarslag, en spik igenom hjärtat. Jag är alltid mamma i första hand, sedan är jag Loo och både som Loo och som mamma så har jag tid kvar här på jorden. Jag vill och måste publicera min första bok. Jag vill och måste få arbeta, bli något, få utveckla ett yrke. Jag vill så mycket! Jag vill göra så mycket, jag vill se världen, jag vill känna så mycket, jag vill älska, jag vill dansa, jag vill göra, känna, dofta, ta in! Sen, sen kan jag gå till andra sidan, förstår ni? Jag är inte klar. Inte på långa vägar. Jag vill känna gräset under mina fötter så många år till, vattnet omsluta min kropp och smakerna blandas i min mun. Man lär sig så mycket mer om sig själv och man lär sig värdera saker på ett annat sätt när man får ett sådant här besked, det säger alla och det stämmer.

Men det här beskedet är positivt, det är det. Vi kan hurra litegranna! Så nu gör vi det. Hurrar!
Hurra!

...och nu blir det cellgifter. Seeya!

Hösten!

Bild: Jag och min CVK (klicka för större bild), där ser ni hur den ser ut mer i detalj.

Idag fick jag träffa Liselott och hon hade med sig tårta och en alldeles för stor present. Älskade Lott! Och nu har min son fått feber och ligger och drönar tidigt. Jag ska joina honom. Livet är ganska bra idag, vi har lekt och jag har orkat. Orkat leka. Orkat pussa och jaga. Jag försöker ladda upp så mycket alex-gos jag kan, för sen blir det fyra dagar utan honom.. fyra dagars lidande. Jag får så ont av att vara utan honom! Varje kväll lider jag, längtar jag. Och att komma hem till mitt barn är alltid kärlek. Det spelar ingen roll att det är världens bästa jourfamilj. Det fattas nånting. Ändå. Och att vara ifrån sitt barn, ofrivilligt. Det är var förälders största skräck.

Jag fick en laptop av pappa och familjen i alla fall. Så nu kommer jag kunna surfa från sjukhuset. Men jag får inte igång WLANet! Helvete!

Jag har inget mer att rapportera. Hösten är på väg, den meddelade detta idag, märkte ni det? På kylan, på vindarna. Den kommer krypande. Och det är befriande. Nu kör vi, alla sommartröttmössor, vakna ur koman nu, för nu är det allvar. Nu är det höst. Och jag kan börja längta till julen. För julen, det är min grej liksom. Sommaren, det är veckans pausfågel i tre jävla månader, inget funkar, allting stannar. Det är övriga månader som funkar för mig, men hösten, det är mitt i prick. Man är snygg på hösten. Löv och hela konkarongen. Sminket sitter snyggt också. Och kläderna. Jag tänkte skriva nånting om håret också men det var ju mitt sista jävla bekymmer, för jag har ju inget. Haha.

Tack alla ni som kommenterar och hejar på mig, det värmer som fan. Jag svarar sällan men jag läser, tro mig, jag läser.
Nu ska jag bädda ner mig med en bok.

Födelsedagen i bilder

Älskar Dig finaste unge!

M gjorde först peace-tecknet på första bilden, men ångrade sig sedan bittert. Vi tog en ny, mycket mer flagrant bild, utan peace-tecken. (Hon var faktiskt glad, vi var bara trötta efter en lång dag).

ExSvärmodern, otroligt glad över att få komma på besök. Här ser ni hennes EXTRA glada leende.

Lillasyster sätter upp ballonger och gör fint inför gästerna.

Senare på kvällen fick min rosa orkidé sällskap. Av.. en rosa orkidé och en Bugs Bunny!

Ella och min son studsar i soffan. Ella visste inte om hon gillade det eller inte. Vid det laget var det för sent. Alex pysslade med bakvänd magmuskelträning, om ni undrar.

Den yngsta besökaren på kalaset var nästan född igår! Alex ses här inspekterande av herr "kanske Oliver"'s fötter. Han räknade tår. Många gånger.

Lite rosa dukning och sådär, det piffade upp.

Syster tvingades sympaticigga med mig innan gästerna kom. Hon var glad ändå.

Födelsedagsbarnet var uppklädd, i hår och allt!

På väg för att handla tårta var syrran och sonen så HÄR glada.

Mitt vackra barn, som slagit ögonvrån i en soffkant. Naaaw.

GRATTIS till mig!

GRATTIS till mig som fyller 29, sista året på "20-nånting" och nästa år blir det en 30-årsfest utan dess like. Dagen kommer firas hemma med öppet hus för de närmaste, tårta, kärlek och glatt humör. Dessutom slipper jag sjukan idag.

Idag firar jag med följande playlist på max och jävlas med grannarna:

Fluke - Blue sky
Infected Mushroom - Elation station
Darude - Rush
Amanda Seyfried (soundtrack from Mamma Mia) - Honey, honey
- II - II - Mamma Mia

Tjoho! Nu kom syster, gotta go!

Bild: Jag har skaffat en hårprotes som jag har fixat på egen hand. Det är "bara" en lugg tränsat på ett hårband och jag känner mig fin :)

Stanna!

Okej, rapport. Benmärgsprovet gick över förväntan! Grym läkare som avledde mig totalt, var snabb och effektiv och hela provet tog bara några minuter. Jag slängde mig ner på britsen och liksom "kör hårt!" och läkare påpekade att jag var "en tålig tjej, det gillar jag, jag ska göra detta så snabbt som möjligt så du slipper obehag" and man, he delivered! Nu väntar vi på provsvaren som jag inte vet när eller hur de kommer, de är lite tystlåtna om sådana saker. Ibland ringer de bara helt plötsligt, ibland ringer de inte alls och ibland får man veta saker i efterhand. Det finns inga regler. The rules are - no rules.

Jag fick även veta idag att jag ska läggas in för ny cytostatika på Måndag redan, klockan 13. Mina vita blodkroppar är alltså äntligen på väg upp igen och detta vill man fira med.. tadaaa! ÄNNU MER cellgifter! Jag ränner på sjukan varje dag den här veckan förutom torsdag då jag exklusivt bett om att få stanna hemma. Varför det då? Jo, för jag fyller faktiskt 29.. och visst, det är väl ingen big deal, jag vill bara inte fira födelsedag på sjukhuset. Jag ska ha ett mini-öppet-hus här hemma med närmaste kretsen och familj och äta tårta och prata strunt, inget värre än så. Ingen alkohol (naturligtvis, min kropp skulle säcka av en klunk), ingen fest, ingen restaurang, inget pådrag, bara jag och närmaste människorna och lite tårta. När jag nu ska hinna beställa och hämta och betala den.. och städa, och fixa, och planera.. och..

Det är så mycket man måste fixa med när man blir sjuk. Hemtjänst, färdtjänst, sjukresor fram till färdtjänst, alex jourfamilj, inskolning av honom, soc, kontakter, ekonomi, sjukskrivning, F-kassa, bostödsomplanering, nya mediciner (jag äter ungefär 12 olika varje dag), omläggning av alla sår jag får, operation av ny CVK (jag ska få en porta..cut? Portacat? portakatt? Porta..whatever! istället, den är under huden som en pacemaker istället för en sådan här extern med sladd) och man inser ju vad det där "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" betyder, för så är det. Det är fan i mig stress hela dagarna och det var precis det som min kropp sa ifrån om när lungorna började härja med mig häromdagen. Eller snarare, mina muskler kring bröstkorgen, för jag har alltså fått en stressreaktion, kroppen gillar inte mitt tempo och försöker lugna ner mig. Men hur, hur fan ska jag kunna lugna mig när mitt liv faller samman, och lägenheten och ekonomin med den, så fort jag inte roddar? Jag har blivit beviljad hemtjänst men de har inte ens hört av sig! Jag har blivit beviljad ett hemlarm men det kan inte installeras förrän jag har hemtelefon och hemtelefon kostar installationsavgift och det måste soc godkänna avgiften av eftersom jag inte själv har råd med en extra tusenlapp i utgifter och jag måste alltså GÅ till soc varje månad för att ordna med detta men det har jag inte haft tid med eftersom jag varit på sjukhuset! Ergo: stress! Jag fick sjukreseavgift här på 800 spänn som jag inte vet hur jag ska betala, plus alla inläggningar, 800 x 2, det är massor av pengar det. Jag oroar mig ständigt över hur, var och när jag ska betala mina räkningar och det är en sabla tur att jag har frikort på apoteket, bara mina neupogensprutor kostar ju nästan 5000 kronor om jag inte hade levt i ett land med den här typen av skattefinansierade system. Jag har inte ens hunnit prova ut min peruk än för jag är så stressad och hinner INGENTING! Jag kan inte slappna av för folk gör inte som de lovat och sen måste jag ändå fixa! Nytt möte, nytt allt, herregud!

Hur ska jag orka ta det lugnt 4 jävla dagar på sjukan och få mina cellisar gjorda om jag vet att allt det här hänger över mig som en klump? Så jag måste fixa det innan och allt hinns inte med och då ringer folk, metadongänget och neurologen och psykologen och den ena med den andra och kuratorn och papper och grejer och shit, shit, glömde jag fylla i det där, jag måste dit. Alla jag känner erbjuder sig att hjälpa till men det finns inget ni kan göra, för det är MIG alla vill prata med, det är jag som har koll och jag som måste visa leg, det går inte att delegera sin egen identitet. Mitt liv är om möjligt än mer ohanterligt än förut och detta beror på att jag måste hålla koll på alla som får betalt för att hålla koll på MIG, soc undantaget för de är fan de enda som gör sitt jobb här, och bra också. Ja, och hematologen förstås, hela avdelningen, både dagvård och inlägget är guld hela gänget, intet ont om dem och de har alltid ordning på det de ska ha ordning på. Men jag kan inte förvänta mig att hematologsköterskorna ska rodda med mitt liv..

Det är bara allt annat som inte riktigt funkar utan att jag måste visa mig, skriva på nånting, fylla i nånting eller påminna, ringa eller boka eller avboka och allt. Och jag vet inte hur jag ska orka det här, när jag faktiskt är sjuk. Och då har jag ändå en personlig assistent! Men HON kan inte göra såna saker åt mig eftersom det mesta måste skötas personligen. Naturligtvis gör hon allt som hon KAN göra, men idag blev hon också sjuk, så nu är jag utan PA, och vad gör man då? Det finns inget papper om det här, det finns ingen som vet något. Jag måste alltså.. eh.. ringa nån. Jag vet inte ens VEM! Nytt leg måste jag också ha, ungefär nu. Och allt, allt, är kaos. Och kroppen reagerar genom att krampa och be mig ta det lugnt. Och sen sitter jag där med allt i huvudet och liksom FAN! Och ekonomin är allvarligt talat helt körd i botten och jag skulle behöva ungefär dubbelt så mycket som jag har för att klara alla extrautgifter och jag lever ändå på absolut existensminimum. Att köpa något åt sig själv den närmaste månaden is out of the question. Redan nu är pengarna slut från förra månaden. Jag tappar kontrollen över mitt liv och min värld och alla drar i mig och sen när de gjort det har de MAGE att be mig TA DET LUGNT!

Det är för mycket just nu. Stanna världen!

"and will the world
stay standing still
at least for me..?"

(ur VNV Nation - Standing)

Lyckoamulett

(Detta inlägg är skrivet 10 augusti men hann inte publiceras)
Fy helvetes jävla skit vad dåligt jag mår idag. Jag bara sitter här och gråter till precis all jävla aggressiv musik jag har. Följande i playlist:

Prodigy - Breathe
Paradise Lost - Say just words
Leather Strip - Hate me! (funker vogt mix)
And One - Panzermensch
Das Ich - Destillat (Vnv Nation remix)
VNV Nation - Fearless
Faith No More - Midlife Crisis
Muse - Supermassive black hole
Project Pitchfork feat Steve - Timekiller (remix)
Star Tattooed feat Ava - Make me high

Klassiker, förutom den sistnämnda. Jag tog mina värkar till de här låtarna också så nog fan duger de åt att ta lungvärk, för nu var det alltså det jag vaknade upp med idag. Man vet alltså aldrig vad fan för krämpor man ska vakna upp med. I mitt fall så känns det som om lungorna ska pressas ihop till ingenting, fast jag känner mycket väl att jag får luft. Detta genererar smärta deluxe och jag ber, ber och ber att jag inte fått lunginflammation. Please, fan, inte DET också. Först får jag inflammation i bägge knäna och trotsar det, jag går och jag svär och jag går och går ändå. Ska jag bjudas på gratis lunginflammation nu också? Eller är det kroppen som säger ifrån på något sätt? Min morgonsköterska som ger mig metadonet (ja just, jag har fått byta från suboxone / subutex till metadon pga smärtlindringen och allt det där, det var det bästa jag gjort) trodde att det verkade vara muskelrelaterat. Kanske inflammation i muskler kring bröstkorgen? Jaha, men det lät ju bättre!

Lagom till min jävla 29-årsdag! Fy helvete vad less jag är just nu. För jag fyller 29 på torsdag. Jag har ingenting planerat, jag slipper sjukan i alla fall. Jag hade egentligen planerat att ha öppet hus, och bjuda på tårta, men om jag nu är lungsjuk så kommer jag fira min födelsedag.. på sjukhuset. Fast å andra sidan så kan jag sjunga. För full hals, vilket jag gör just nu till Sarah McLachlan's "Dirty little secret" så att grannarna undrar om jag ska delta i melodifestivalen. För jag sjunger en hel del när jag är ensam, jag sjunger och sjunger och sjunger tills lungorna inte orkar mer, med i allt från Pet shop boys till McLachlan, VNV och annat trams men allra mest passar McLachlan, för hon och jag har en synkad andning. Och jag sjunger, och jag gråter, och jag sjunger tills det inte finns mer kvar i mig. Och ju mer jag sjunger och gråter med i Sarah's alla genialiska texter så får jag ur mig det, det rinner ur mig som vatten. I låten "Trainwreck" håller jag med, i "Stupid" givs jag mod och i både "Push" och "Answer" kommer det ut. Balkongen på vid jävla gavel och jag sjunger med i "Stupid" tills jag tappar rösten:

"how stupid could I be a simpleton could see that you're no good for me but you're the only one I see.."

Och visst är den till någon alldeles speciell, för ni vet ju hur jag är vid det här laget, jag har mitt hjärta utkastat som en liten lasso riktad mot en speciell person och jag kan tydligen inte släppa taget om de dåliga alternativen. Även om det inte upptar mig särskilt mycket så finns det där, riktat mot TheDarkHorse. Vet ni, alla mina ex går igen i honom och allt det jag avskyr att jag dras till, det mörka i ögonen, dunklet, svärtan, det där som skvallrar om att han har sett och lidit och hört och vet, det där som skvallrar om att han skiljer sig från mängden i så många avseenden, han sticker ut, för han gick hand i hand med lidandet långt innan han kunde stava till det, precis sådana människor dras jag till och jag vet precis varför. Och så det där sårbara. Mitt i allt, en sårbar punkt, en pojkaktighet. Ni som hängt med, ni vet, att jag drogs till exakt detta i både den omtalade #, den vitt sägenomspunna och dyrt älskade ¤, och jag trodde jag fann rätt kombination i både ST och senare också H. A hade bitar av det, och S hade begynnelsen till det. Men de som verkligen haft det, på riktigt och fullt ut, det har ändå varit de två symbolerna. De tillägnades symboler istället för initialer eftersom de var så speciella. Så annorlunda. Och jag har jagat det där uttrycket, mörkret i ögonen, hos varenda man jag mött om det så varit knapplösa knull eller mer, men jag har bara verkligt funnit det, 100 procent, hos två personer, och ironiskt nog, så var det också de enda två män jag aldrig riktigt kunde få.

11 Augusti

Mina värden har stigit och idag åker jag in för benmärgsprov. HÅLL TUMMARNA FÖR ATT CELLGIFTERNA HAR TAGIT nu! Idag får vi mer info om detta. Jag ska också läggas in för mer cytostatika (cellgifter) på Fredag eller Måndag. Kom igen nu skalbaggen, dö, dö, dö! Idag mår jag bättre men idag är min syster sjuk, stackars liten. Jag behöver henne men stackaren rår ju inte för om hon blir sjuk, herregud.

Nu blir det taxi till sjukan för benmärgsprov. Börjar vänja mig nu. Håll alla tummar och lyckoamuletter ni har, i need it.

Cellgifter for Dummies

Bild: Min CVK (Central Ven Kateter)

Hej, alla barn nu blir det barnprogram!
Titta nu vad fröken Loo tar fram!
En liten påse och nu ska ni höra,
vad man med denna lilla påse kan göra!
Sätt på en ställning och koppla in i en ven,
skruva och mickla, var inte för sen!
Lägg dig att vila i två timmars lur,
så har vi skapat en cellgiftskur!

Ja, med den där lilla morbida inledningen så tänkte jag berätta för er vad en cellgiftskur är, hur det går till och hur man egentligen gör i den moderna läkarvetenskapen, för det är some avancerat shit och jag tänkte ta det så enkelt som möjligt.
Det heter att man "kurar" eller går på kur, och i mitt fall så är det alltid fyradagarskurer då jag ligger inne minst fyra dagar och får dygnetruntvård. Man börjar med att koppla in natriumklorid, näringsdropp. Fem liter vatten vill vi att kroppen skall ha fått i sig innan cellgifterna "kopplas in", därför vägs man noga när man kommer och man vägs varje morgon för att kontrollera hur mycket vätska kroppen gått ner och upp. Ditt kiss vägs också, och allt du dricker hamnar på en lista. Ja, du har gissat rätt, man kissar i en grön låda och personalen mäter din urin. Nice va? När vätskenivån är tillfredsställande så hookar man upp min CVK, det är en liten manick som jag har inopererad under höger nyckelben, till gifterna. De tar i regel två timmar på sig att gå in i kroppen. Vad man vill är att gifterna snabbt ska in, mobba cellerna utav bara helvete, och sen ut igen i rasande fart eftersom de även angriper kroppens friska celler, ergo att man tappar hår och ser för taskig ut. Din hud påverkas också, du har noll läkkött för sår och du blir lite torr och fnasig och får trist grå hudfärg. Så här håller det på i fyra dagar, var 12e timme pumpar man i mig cellgifter och är på avdelningen och pinglar runt och får mediciner i mängder och sprutor och de tar blod och piss och gud vet vad av dig varje gång för att se att du verkligen ligger där du ska, du bevakas in i minsta detalj. Efter det får du komma hem, och det är då helvetet börjar. Det är den långa, mödosamma vandringen från i princip noll vita blodkroppar upp till minst hundra.

Det ÄR en lång, mödosam vandring. Du kan inte vara i solen, för du får soleksem och måste få kortisonsalva. Du orkar vissa dagar knappt gå. Du har ingen aptit, du spyr. Du skiter. Din kropp är uppsvälld av allt kortison, du får munblåsor av all penicillin och kan inte borsta tänderna utan att gråta. Ingenting smakar något, allt smakar mjöl. Du är rund i ansiktet och har ingen hårväxt att tala om, någonstans vilket är den enda fördelen. Du är vinglig, du är trött - eller speedad på kortisonet som du får i runda hundratal eller fler, du kan inte sova för du springer och kissar hela nätterna. Du spyr varje gång du åker taxi. Din bästa vän är en spypåse, alltid i den fina Balenciagan du fått som uppmuntran. Du får inte handla eller vistas i en miljö med bakterier och virus. Får du ett sår på handen måste du äta mer antibiotika bara för att läka skiten. Du har ingen hudfärg. Du kan inte sminka dig, ha parfym, starka produkter på hyn etc etc i all evighet för då blossar du upp. Du är känslig mot allt. Du får matnojor. Matos får dig att vika dig av spykänslor. Du får anemi (blodbrist) och måste komma in och få blod i påsar, det fick jag häromdagen och jag måste tacka du anonyma O Rhesusnegativa blodgivare (jag tillhör en speciell blodgrupp O Negativ, eller, O Rh - som man också kallar den, vi kan ge till precis alla andra men bara ta emot från vår egen sort, vi är den minst evolverade blodgruppen också) som lämnade blod i en blodbuss för att själv bli yr och vilsen för det där behövde jag! Jag fick en HUDFÄRG att tala om! Tack! Tack alla blodgivare, fan vad bra ni är! För ni gav mig verkligen liv, det ska ni veta. Om du är frisk och stark och kan, ge för fan blod, jag skulle göra det utan att blinka om jag var frisk, för nu vet jag hur mycket sjukvården behöver det. Att det ska krävas att man blir sjuk för att man ska fatta sånt, men nu har jag fattat så jag sprider ordet. GE BLOD. Tro mig, jag är så tacksam mot dig, vem du än är, som gav mig den där påsen, så jag skulle PUSSA dig om jag visste vem du var. TROTS bacillrisken.

Det lustiga i allt är att det känns som ett jävla uppdrag jag utför och varje ny sån här grej får mig att bli mer och mer förbannad, jag liksom trotsar den jävla sjukdomen och ber den högaktligen fara åt helvete varenda gång jag spyr. Jag är som ett surt jävla barn som svalt en citron istället för att sätta mig ner och gnälla. Häromdagen fick jag inflammation i bägge knäna. Jag kunde knappt gå, varje steg gjorde så ont, det kändes som om benen skulle gå av. Hur jag reagerade? Jag blev förbannad! Jag GICK ändå. Jag klagade en hel del, det ska jag inte sticka under stol med, men jag blev så arg över att mina knän såg ut som fotbollar och jag inte kunde gå att jag svor och ställde mig och satte mig och promenerade runt liksom på pin kiv. Bara för att den inte skulle HA det liksom, här ska inte klubbas nånting, jag är INTE handikappare, jag är DANSARE. Mig får du FAN inte handikappad i benen hur lätt som helst och om varje steg så ska skära som knivar så får det väl GÖRA DET DÅ! Jag har fortfarande samma inställning och är helt övertygad om att jag kommer klara det. Jag fattar inte varför jag inte skulle det. Så är det bara.

Jag vet inte om jag berättat det men min syster är ju min personliga assistent. Hon är kommunanställd för att ta hand om mig dagtid och hjälpa till med allt. Hon måste bland annat ge mig sprutor varje dag, som är återhämtande för mig. Första sprutan hon skulle ge mig (i magen) höll jag fan på att skita på mig för jag är så spruträdd så det är pinsamt, jag är rent fjollig med det där och det vet jag om. Jag såg framför mig hur min stackars lillasyster tvingades spetsa mig på nålus giganticus, skrikandes "förlåt! FÖRLÅÅÅT!" och mig själv svimmande, med de sista orden "det gör inget! AJ!" eller nåt i den stilen men sen kom vi till ett antiklimax av inte denna värld när det visar sig att hon redan gett mig sprutan och jag inte känt.. ett skit.

"Uh, alltså har du verkligen gett mig den? ÄR DET KLART REDAN?!" skriker jag och hon blev asglad, hon såg ju också framför sig hur hon måste göra illa en spruträdd storasyster och så har bruden ANLAG för att ge sprutor! (Och ja, jag vet att det är absurt att jag är f.d narkoman och spruträdd, tro mig, jag vill inte ens ge mig själv, det är ett jävla helvete det där) och hela grejen blev så jävla absurd så nästa dag säger jag liksom "äh, ta den där sprutan med en gång nu för fan!" och det känns _fortfarande_ ingenting. Helt otroligt. Hon ska få ge mig alla mina sprutor i fortsättningen (och hon har skrivit om samma incident på sin blogg I Love To Hate som ni finner om ni orkar klicka där. Jag är så förbannat tacksam att min syrra orkar det här, för det ska ni veta att det är inte många som skulle palla sköta en sjuk människa som dessutom är ens syster. Jag blir så glad varje gång hon sätter nyckeln i låset och kommer in här, den här grejen har fört oss närmare varandra som systrar och människor och bara hon orkar, så orkar jag. Det känns som om det är hon och jag mot sjukdomen nu, vi slåss liksom tillsammans om man får se det så. Hon håller skölden och ett fett spjut i handen och jag en jävla yxa eller nånting och så är vi klädda som Xena - the warrior princess, fast snyggare, och slåss mot den feta skalbaggen tills den kvider av smärta och dör med ett långt skrik. Då gör vi high five och går in på en klubb och dansar skiten ur oss. I nämnda outfits. Hela natten. I evighet amen. Vilket är det första jag ska göra när jag blir friskförklarad. Jag ska dansa, dansa och dansa, hela natten lång.

Precis så ska det bli.
Amen.

Skalbaggen och kortisonet

När kortisonet trappas ut så går humöret upp, det är dagens enkla ekvation. Kortison måste man ha i perioder och dagar när man har det som jag har det och jag avskyr det verkligen. Kortison gör att du lägger på dig kilovis med vatten. Kortison gör att du blir rund i ansiktet och vissa av oss blir speedade som bävrar. Idag slapp jag och humöret är bättre. Dessutom är jag hellre lite trött än sådär vrålspeedad. Det får vara måtta liksom.

Anyway så känner jag mig lite mer pepp idag. Gårdagen var sådär, bara sådär och inget mer. Jag tror att jag åt hela dagen. Man blir ju hungrig av kortisonskiten också, precis hela tiden, men inget smakar. Det är som att ha en hinna av mjöl framför smaklökarna, man gör värsta maten men allt smakar mjöl och det suger ju. Jag har sår lite här och där på kroppen eftersom det skavt på ett eller annat sätt både här och där och det läker inte så dunderbra. Jag är skallig och sårig och fötterna svullnar och gör ont och man får blåsor på fötterna av bomullstofflor, den ni, jag har småont här och där och benhinnesmärtor. Som att tugga på stanniol känns det, fast i benet. Det är inte så skönt. Men mitt i allting så känns det ändå okej. Alexander gör mig glad, han och jag lekte lekar igår innan vi skulle somna och läste bok och jag jagade honom i blöjorna, för att jag orkade jaga helt enkelt, och han är lite orolig sådär men han verkar må fint. Jag har alla gamla åkommor och krämpor man kan ha men jag skiter faktiskt i det. Jag står på min balkong och vet att jag har de här månaderna framför mig av smärtor och åkommor men det har slutat göra mig ledsen nu. Nu gör det mig bara förbannad. Så jag sätter på And One - Panzermensch, och bodydansar på balkongen i min nya icke-existerande frisyr och tänker elaka saker om skalbaggen. Det låter så här i mitt huvud, ungefär:

"(Panzermenschen weitergeh´n
Feiern wir die Energie
diese Kraft verschwindet nie
COMPUTER, MASCHINE, PANZERMENSCH
geh g´radeaus - geh g´radeaus
COMPUTER, MASCHINE, PANZERMENSCH
geh g´radeaus - lass es raus!)

Jävla skalbagge, dö, dö, dö, ditt jävla as
Jag ska knäcka ditt skallben, hela du ska gå i kras
vidriga äckliga skalbagge, du gör det här mot min son
du är en bluff, ett skämt, ett jävla HÅN
zeit bereit
IMMER BEREIT!"

Och jag vet att det låter lite nazityskland om mitt inre mässande, men what ever floats my boat om man nu får säga det så. Jag är regelrätt så fucking pissed off på den där skalbaggen jag har i mig för att han kommer och hotar MITT BARN på det sättet. Jag har en stark dag och just idag är jag förbannad och det hjälper mig. Det känns bra. Imorgon kanske jag är moloken och nere, men inte idag. Fast hur sjukt det än låter så finns det liksom ingenting i mig som ser en möjlighet att liksom dö av det här. Alltså, det finns inte. Det är bara inte så jag jobbar. Jag vinner, så är det. Jag är ingen panzermensch, inte egentligen, och även hur stark jag är så har jag dagar då smärtan tar mig och jag blir skiträdd och liten och bara vill krypa upp i en famn och gråta och vara rädd men på något sätt så tar jag mig alltid upp ur det där och tänker "Nej fan du djävulsbagge, dit ska du inte ha mig!" för jag ser det liksom som att fanskapet vinner då. En liten seger är också en seger, och i'm not gonna give the prick the satisfaction.

Jag tog värkar till Leather Strip när jag skulle föda barn och jag tänker ta de här smärtorna till panzermensch, för det finns ingenting så jävla fel för just mig än att lägga mig här och lyssna på Lugna jävla favoriter och oroa mig för att dö. För jag SKA inte dö. Det finns inte ens som alternativ på kartan. Alternativen jag ser är som följer:

1. Det bästa alternativet: Cellgifterna tar bättre än väntat och jag är sjuk och frisk om vartannat och helt jävla frisk om 6 månader. Då ska jag och alex köpa en chihuahua som pris för att vi är så bra. Det har vi velat ha länge. Vi sparar till det just nu.

2. Cellisarna är långsamma och det tar 6 -9 månader att bli frisk. Vi får en chihuahua ändå.

Där har ni alternativen, ladies and gentlemen. Och inte ett uns mer.
Skalbagge dö, dö, dö!

Ja just det. Jag lovade er. Så här är det. Jag utan hår, den skalliga sanningen. Jag lovade, så det är ert. Så ser jag ut, inget mer, inget mindre.