söndag, augusti 2

Skalbaggen och kortisonet


När kortisonet trappas ut så går humöret upp, det är dagens enkla ekvation. Kortison måste man ha i perioder och dagar när man har det som jag har det och jag avskyr det verkligen. Kortison gör att du lägger på dig kilovis med vatten. Kortison gör att du blir rund i ansiktet och vissa av oss blir speedade som bävrar. Idag slapp jag och humöret är bättre. Dessutom är jag hellre lite trött än sådär vrålspeedad. Det får vara måtta liksom.

Anyway så känner jag mig lite mer pepp idag. Gårdagen var sådär, bara sådär och inget mer. Jag tror att jag åt hela dagen. Man blir ju hungrig av kortisonskiten också, precis hela tiden, men inget smakar. Det är som att ha en hinna av mjöl framför smaklökarna, man gör värsta maten men allt smakar mjöl och det suger ju. Jag har sår lite här och där på kroppen eftersom det skavt på ett eller annat sätt både här och där och det läker inte så dunderbra. Jag är skallig och sårig och fötterna svullnar och gör ont och man får blåsor på fötterna av bomullstofflor, den ni, jag har småont här och där och benhinnesmärtor. Som att tugga på stanniol känns det, fast i benet. Det är inte så skönt. Men mitt i allting så känns det ändå okej. Alexander gör mig glad, han och jag lekte lekar igår innan vi skulle somna och läste bok och jag jagade honom i blöjorna, för att jag orkade jaga helt enkelt, och han är lite orolig sådär men han verkar må fint. Jag har alla gamla åkommor och krämpor man kan ha men jag skiter faktiskt i det. Jag står på min balkong och vet att jag har de här månaderna framför mig av smärtor och åkommor men det har slutat göra mig ledsen nu. Nu gör det mig bara förbannad. Så jag sätter på And One - Panzermensch, och bodydansar på balkongen i min nya icke-existerande frisyr och tänker elaka saker om skalbaggen. Det låter så här i mitt huvud, ungefär:

"(Panzermenschen weitergeh´n
Feiern wir die Energie
diese Kraft verschwindet nie
COMPUTER, MASCHINE, PANZERMENSCH
geh g´radeaus - geh g´radeaus
COMPUTER, MASCHINE, PANZERMENSCH
geh g´radeaus - lass es raus!)

Jävla skalbagge, dö, dö, dö, ditt jävla as
Jag ska knäcka ditt skallben, hela du ska gå i kras
vidriga äckliga skalbagge, du gör det här mot min son
du är en bluff, ett skämt, ett jävla HÅN
zeit bereit
IMMER BEREIT!"

Och jag vet att det låter lite nazityskland om mitt inre mässande, men what ever floats my boat om man nu får säga det så. Jag är regelrätt så fucking pissed off på den där skalbaggen jag har i mig för att han kommer och hotar MITT BARN på det sättet. Jag har en stark dag och just idag är jag förbannad och det hjälper mig. Det känns bra. Imorgon kanske jag är moloken och nere, men inte idag. Fast hur sjukt det än låter så finns det liksom ingenting i mig som ser en möjlighet att liksom dö av det här. Alltså, det finns inte. Det är bara inte så jag jobbar. Jag vinner, så är det. Jag är ingen panzermensch, inte egentligen, och även hur stark jag är så har jag dagar då smärtan tar mig och jag blir skiträdd och liten och bara vill krypa upp i en famn och gråta och vara rädd men på något sätt så tar jag mig alltid upp ur det där och tänker "Nej fan du djävulsbagge, dit ska du inte ha mig!" för jag ser det liksom som att fanskapet vinner då. En liten seger är också en seger, och i'm not gonna give the prick the satisfaction.

Jag tog värkar till Leather Strip när jag skulle föda barn och jag tänker ta de här smärtorna till panzermensch, för det finns ingenting så jävla fel för just mig än att lägga mig här och lyssna på Lugna jävla favoriter och oroa mig för att dö. För jag SKA inte dö. Det finns inte ens som alternativ på kartan. Alternativen jag ser är som följer:

1. Det bästa alternativet: Cellgifterna tar bättre än väntat och jag är sjuk och frisk om vartannat och helt jävla frisk om 6 månader. Då ska jag och alex köpa en chihuahua som pris för att vi är så bra. Det har vi velat ha länge. Vi sparar till det just nu.

2. Cellisarna är långsamma och det tar 6 -9 månader att bli frisk. Vi får en chihuahua ändå.

Där har ni alternativen, ladies and gentlemen. Och inte ett uns mer.
Skalbagge dö, dö, dö!

Ja just det. Jag lovade er. Så här är det. Jag utan hår, den skalliga sanningen. Jag lovade, så det är ert. Så ser jag ut, inget mer, inget mindre.

4 kommentarer:

Jonathan sa...

Vad jag än försöker skriva så känns det som plattityder. Men, jag vill ändå bara sträcka ut en hand och låta dig veta att jag tänker på dig. Och hoppas. Och imponeras. Och gläds åt din styrka.

Och förresten, vet du, du är snygg även utan hår.

Tess sa...

jag hejjar på dig! kramisar i massor!
http://smultronpastra.blogg.se

Åsa sa...

Äh, ingen fara med håret, du ser bra ut utan hår med! :)

Michael Karnerfors sa...

Mitt ibland den grå dimman av elände och alarmism som kvällstidningar och diverse intressorganisationer försöker sälja oss, och som de flesta gladeligen knarkar i sig för att det är så skönt att ha något annat att skylla på när livet suger, så står någon som tycker annorlunda. :)

Jag avundas dig inte Loo... men din "fighting spirit" lyfter humöret. Många andra människor som aldrig tidigare känt att det haft något att förlora hade förmodligen grävt ned sig i självömkan och stannat där (inte för att jag kan klanka på dem för det men...). Men du har kämpat dig till något, och nu vill du behålla det och slåss med näbb och klor för det. Det syns, och det gör mig glad... på det där stöddiga "Screw the world"-sättet som drar upp mungipan i ett illmarigt flin.