Tvätta hövvet

I "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" överraskar Magdalena Graaf mig. Faktiskt väldigt mycket. Hon överraskar därför att hon är starkt självutlämnande, reflekterande och förklarande, med ett språk som binder samman historien mycket väl. Faktum är att jag i princip sträckläst boken sedan den kom, och när jag avslutade den i morse lämnade den efter sig ett starkt välmående. Magdalena står för sin livsstil, hon är inte något skälmskt litet våp överhuvudtaget utan faktiskt - en stark personlighet med otroligt mycket självdistans. Det är en "feelgood"-bok. Som de säger, de där mediahororna.

Jag påbörjade nyligen min läsning av Carolina Gynnings Ego Girl; betvivlar så här tjugo sidor in i boken att jag kommer att vinna lika stor behållning av den som föregångaren. Redan på bokens andra blad förklarar hon att hon vill att boken skall fungera som någon slags "varning" till föräldrar med tonåringar som kommer in i modellvärlden. Hon skriver, inte särskilt varnande, om fester och knark och "egotrippade män" som hon mött, och försöker nästan efterkonstruera något slags lidande. Faktum är att jag tror inte för ett ögonblick att fröken Gynning lidit av vare sig drogerna, gratischampagnen eller de egotrippade männen. Inte för ett ögonblick. Varför inte? Been there - done that, kexet! Inte fan ångrar jag att jag festat hårt i mitt liv, även om den värsta eran är över nu. Tro mig, mina vurmer med droger och egotrippade män har varit mig ett sant nöje. Det tycker Gynning också, men det är inte PK att säga så. Det är inte PK att tycka i efterhand att "fan vad kul jag hade" - istället skall man ångra alla de där kolalinorna och alla de där knapplösa knullen och låtsas som om man inte alls njöt av kickarna det gav en. Vilket jävla trams. Om man nu led så jävla mycket som det sägs skulle man inte fortsätta göra det, så enkelt är det. Och att skylla på att "beroendet" tar tag i en är också idiotiskt. Det som i sanning är beroendeframkallande är atmosfären, kickarna, det snabba livet, kamerablixtar och skönhet och bubblande dyra saker, kroppslig njutning och dekadens. Alla vet det, och vi som upplevt det och ändå får någon slags distans till det kanske inte proklamerar skiten, men inte fan tänker jag sitta och ljuga och säga att jag inte NJÖT av den där tiden. Och det gjorde nog Gynning också.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt var jag på kalas idag igen, och så stod jag barfota i en trädgård och plockade körsbär från ett tjänstvilligt träd i solnedgången medan jag fläckade mina vita byxor med körsbärssaft. Det är också filmiskt och rätt snyggt, och jag har en påse körsbär to prove it.
Och idag stod det klart att mitt hår tagit en del stryk av blonderingar på sistone. Alltså åkte en nötbrun toning i, och när den är urtvättad följer slingor i latte på detta. Med andra ord så är jag inte så sabla platina längre, om sisådär tre minuter.
Vi får se hur länge det varar. Jag är känd för att ångra mig i tid och otid gällande håret och snabbt bleka tillbaka efter en mörktoning. Skitsamma. Nu ska jag tvätta hövvet.