tisdag, juli 8

Småbarnsföräldrar VS frågelåda: Droger

Jävlar, vad folk blir upprörda på skribenten till Den Här artikeln, med anledning av följande rad:

"För egen del bekräftas jag i mina livsval och tackar min lyckliga stjärna att jag förblivit barnlös. Barnfamiljen verkar vara direkt farlig för den intellektuella utvecklingen, förståndet och sömnen."
Ojojoj, småbarnsföräldrar och surgummor och surkukar över hela landet rasar, för huuur kan han skriva sådär? Fan, det bästa sättet att sätta igång ett ramaskri these days är verkligen att kritisera småbarnsfamiljerna. Snacka skit om vem du vill men småbarnsfamiljer är fredad zon, passa dig noga för att kritisera dem, de kan inte göra något fel, de är ju så tappra med sin kletiga barnmat och sina jävla lull-ord och sitt nojsande med bekväma overaller och medhavd matsäck.

Men fan, Stefan Ingvarsson, jag håller med dig! Jag har själv småbarn så jag kommer de där småbarnsföräldrarna inpå knuten mest hela tiden och det är så spot on det du skriver, särskilt det du skrev om den intellektuella utvecklingen. Den tycks ha stannat av.
För medsystrar som tidigare varit politiskt eller socialt aktiva, och bröder som tidigare skrivit de mest rafflande reportage och som varit så engagerade, så jävla brilliant, som brytt sig om grejer och som verkligen gjort en skillnad, går ner i varv och slutar plötsligt med allt de tidigare sysslat med. De släpper allt och förvandlas, helt och hållet, till Föräldrar. Och då jag är en själv så måste jag påpeka att förälder, det är jag alltid hundra procent och först av allt i världen kommer mitt barn - som sig bör, men att sedan fortsätta med att "Ja, först av allt kommer barnen och sen kommer det inget mer..längre" är bara.. ja, vad ska jag säga? Patetiskt? Tamt? Lamt?

Jag var själv orolig för att jag skulle förvandlas till en MAMMA när jag fött Alex. Jag var orolig för att jag inte skulle ha intresse för samhällsutvecklingen längre. Så blev det inte. Jag är precis lika förbannad som förr, men med vidgade spröt. Och med extra fyllning.

Frågelåda: Droger
Jag har fått frågan om varför jag vill gå subutexprogrammet. Jag kan förklara litegrann kring mitt beroende och hur det fungerat, utan mediciner;
Jag har alltid haft en märklig känsla i kroppen. Det känns som att jag hela tiden måste "mata" kroppen med något, som att den har ett behov som aldrig uppfylls. Oavsett hur mycket jag ger den, vill den alltid ha mer. Det är ett sug som går från munnen och in mot maggropen, som strilar ut i fingrarna och vibrerar i mitt mellangärde. Jag har missbrukat allt som går att missbruka under min livstid om det så varit mat, sex, droger, kärlek, andra människor, allt, allt, allt. Och oavsett hur jag matat och matat kroppen så har den alltid haft det där suget, som måste tillfredsställas till varje pris. Och till slut blir suget så jävla överdådigt och gigantiskt att jag matat det, oavsett om det krävts en olaglig handling, för det är så desperat man blir. Det är så det känns. Den konstanta stressen, den konstanta rädslan för att det man gör ska upptäckas eller fördömas och framför allt, vetskapen om att det man gör bara drar ner psyket än mer i skiten och att man liksom bara skjuter problemen framför sig bara växer och till slut sitter man där, nerrvvrak, med abs i hela kroppen och skakar och röker cigaretter och anklagar sig själv.

Jag har alltid varit den där festtjejen som festat för att det varit det enda vettiga jag tyckte mig vilja ta mig för som gav mig något. Att träffa människor, prata, dansa, uppleva saker och utforska sig själv. För man ska inte glömma att knarkande har flera dimensioner. Det handlar inte om att sitta och "köra ner sig" och "komma bort från verkligheten". Alla som säger att knarkande handlar om det har inte knarkat. För att ta droger handlar i allra högsta grad om verkligheten. Utan droger lever jag i ett mellanläge, ett distance land där ingenting är nåbart, allting känns så långt borta. Men med droger i kroppen är sinnena skärpta, de är som satellitspröt som bara tar in allting och matar in information i ultrahög hastighet. Multitasking och multicomputing och full fart, så funkar det. Äntligen ÄR man i den där verkligheten som alla talar om! Äntligen analyserar man, man känner viljan och man förstår så oändligt mycket, hur saker hänger ihop. Samtidigt som man är så kär i det som drogen ger en, nämligen styrkan att klara av allt omkring en, så bryter drogen ner ens psyke inifrån, som en liten skalbagge som sitter och äter och äter samtidigt som man är upptagen med annat.

Och just som du trodde att du var on top of the world, en odödlig som kör i 220 måndag till söndag och som aldrig stannar för att reflektera för det behövs inte, så hugger drogen dig i ryggen genom att bryta ner din kropp. Ditt psyke blir som en öken utan drogen, för psyket vet inte annat än att hantera saker MED drogen i sig. Du ligger där och sönderfaller i ditt eget personliga mikrokosmos och blir mer och mer världsfrånvänd, inåtvänd, ditt humör går i bergochdalbana, du skriker inuti men ingen hör. Och det värsta är att du inte ens ser det hända, för drogen har gett dig skygglappar och nojor, så det är alla andras fel, men inte ditt. Det är allt annat utom drogen det är fel på. Så är det ju. När folk försöker hjälpa dig att sluta så ser du inte, du hör inte, för det var ju drogen som räddade dig ur dig själv, det är ju tack vare drogen du fått alla vänner, fått den här nya synen på livet, fått den där orken, vafan, kom inte och försök ta det enda jag någonsin behövt, ifrån mig nu när jag äntligen känner mig som en dräglig människa. Så är det. Det är därför man brukar säga att man kan inte hjälpa en missbrukare sluta knarka förrän hon vill det själv. För man måste ha kommit till en viss platå, man måste ha brakat samman och insett vad det är som hänt. För är man kvar i skygglappsfasen och skyddsfasen, där man försvarar sin drog med näbbar och klor, så är man inte redo att börja sluta. Det är precis som att försöka övertala någon att sluta umgås med sin bästa vän. Vafan, min bästis ljuger inte för mig, men DU där! Du ser misstänkt ut, ska du komma och tjafsa? Och så tar man upp fighten.

Men tyvärr, precis som att drogen var din nya bästis så är den också din nya, och väldigt starka, fiende. För det börjar långsamt gå upp för dig hur livet är utan drogen. Och det är ungefär då du börjar inse att du kanske inte vill dansa tango med drogen längre, eftersom den är en backstabber. Men då är det för sent. För du är - en Beroende.

Och tack vare detta, så har jag suget. Jag har en kropp som vill bli MATAD med allt möjligt och det tar aldrig riktigt slut. Jag måste få bort suget, annars löper jag återfallsrisk efter risk, så länge jag har något annat att fokusera på så går det, men det är så inåt helvete svårt. Och jag behöver hjälp för att bryta en vana som jag har odlat i nästan nio år. Jag är väldigt långt på väg, men jag har så mycket kvar. Självklart ska jag klara det. Det sista jag vill ha, är ett nytt jävla abuse-förhållande med Drogen igen. Jag vill bara ha det lugnt och fint med min son och mitt liv så att det kan börja, så att jag kan börja jobba mot mina mål, för jag har väldigt, hög ambition. Det har jag aldrig saknat. Jag har bara saknat kapacitet att förverkliga den.

I'm getting there.

2 kommentarer:

Zaphod sa...

Bra skrivet som FAN!

Skönt att höra du får stöd såväl som i ADHD-diagnosen som subutexbehandlingen, det borde fan vara en mänsklig rättighet att få metadon eller subutex om man är heroinberoende.

Nåväl schysst som fan att du fått det och hoppas suget nu lägger sig så du slipper "matjakten"

Urban Cat sa...

Klockrent inlägg "frågelåda droger"!
Känner igen mej i varje ord du skriver, Tack för det!
Jag har alltid tänkt på mitt knarkande som en verklighetsflykt, du vänder lixom på det å får mej in på nya tankar! Det är MIN EGEN VERKLIGHET jag aldrig pallat med, i många år fungerade drogerna å då kunde jag äntligen känna mej som en del av mänskligheten, jag fungerade, klarade av att ta mej till jobbet, jag kände mej som jag var normal! Kanske är det så verkligheten ska vara... Jag vill tillbaka dit & hoppas verkligen att jag kan lära mej att förstå mej själv, så som du har gjort, för att veta vilken medicin/ behandling som passar just mej. Jag är under utredning & att läsa din blogg ger mej hopp!
Tack, yack, tack!