How to save a life

Fuck.
Jag hamnar bara i en massa jävla missförstånd hela jävla tiden. Det är vidrigt att separera. Hela processen äter en inifrån. Jag vill bara skrika och sparka ner någonting omkring mig. Jag har en konstant hook på det där fantastiska albumet med The Fray - How to save a life . Ni kan ju tänka er själva när den elektroniska hooken övergår i mästerlig gitarr/pianomelankoli. Men crescendot i "Little house" ger mig rysningar och titellåten får mig att gå, gå, gå flera kilometer med barnvagnen. Arga ben pressar sina muskler och argt huvud rensas. Det är som ett system inuti. Bearbeta - känna stinget - pressa undan. Bearbeta - känna smärtan - pressa undan. Så en paus för lite coldplay meets nickleback-inspirerad melankoli. Och så ringer jag H:

"Vill du ses idag?"
"Inte idag, Loo. Inte idag."

Lägger på luren och tittar ut från balkongen. Håglös, vill ingenstans. Har inte ens duschat idag och jag vet inte om jag orkar. Alex sover sött middag. Vi bråkade häromdagen igen, jag blev så jävla ledsen, jag kände mig så jävla bortvald - det är det man känner när man separerar. Hela jävla tiden. Man känner sig bortvald och inte längre förvald. Mitt i allt med Alex och hans framsteg. Som jag upplever själv. Det är jag som sitter på golvet med honom och leker. Det är jag som badar honom, som tröstar när han vaknat ensam och gråter. Det är jag som ser att han fäster blicken och griper efter föremål bättre och bättre. Min unge.
Ibland kommer H över och ibland går vi ner i centrum som en familj. Han tar upp Alex och bär honom och lägger armen om mig och just då, just då, here comes the fuckin' Kodak Moment! För just där är vi en familj. Ta en bild, passa på. Just då känns det nästan tryggt för några sekunder. Just då känns det som om livet är på väg framåt. Sen säger han det "Inbilla dig ingenting, Loo. Det skulle aldrig gå". Jag har inte sagt någonting men jag önskar att han inte körde ner i halsen på mig att jag är den övergivna och lämnade och bortvalda i det här sammanhanget, jag önskar att han bara kunde hålla käften om hans presumtiva ragg och jag önskar att det vore lika jobbigt för HONOM att separera som det är för mig, för då skulle jag inte vara konstant skräckslagen att han skulle dyka upp med nån liten 19-årig fitta från internet och säga "Hej, det här är min nya tjej".

Och som jag satt på sängen och skrek och grät igår. Jag bankade livet ur kuddarna och betedde mig som om hjärtat slets ur kroppen på mig och i guess att det var det som hände också. Jag fick bara ett utbrott. Jag ville bara göra någonting åt allt. Det sitter inte på rätt plats här hemma. Jag är ju för i helvete inte ens hemma.
Bara när jag gläntar på dörren till sovrummet och går fram till spjälsängen där min son vilar, med avslappnat ansikte och fladdrande ögonlock.

Och det kunde varit
det kunde blivit
det kunde ha hänt
Men allt jag har kvar
är en bitter eftersmak
och en dörr på glänt
som aldrig kommer stängas
som aldrig kommer läka igen
det är som om vi gick
längre och längre bort
vände oss om ibland och vinkade igen
för att verkligen
långsamt
säga hejdå
till varann.