Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?