lördag, maj 17

Skolårens vidriga små illbattingar


Det är en grej jag har gått och funderat en del på i några dagar, som liksom stör mig. Det har alltid stört mig och det kommer inte att ändras heller, vad det verkar.

Så här är det; Jag har aldrig varit förtjust i barn. Förutom min egen så har jag ärligt talat alltid haft svårt för andra människors barn och det handlar inte om det faktum att de är just barn, utan det beteende som många av dem uppvisat, och som tycks vara norm. Och det är där skon klämmer. Jag har dock mött på några undantag, men de är riktigt få. Då mitt umgänge inte direkt kryllat av barnfamiljer så har jag heller inte sådär enormt många barn att referera till. Däremot har jag en stor mängd kids från skolan och min uppväxt som exempel.
När jag själv var ett barn längtade jag bara efter att få bli vuxen så jag kunde tas på allvar. Och för att jag skulle slippa de andra barnen, som jag aldrig kände en tillhörighet till. Jag kände mig som en alien som liten, som att jag inte riktigt hörde till. Vi tänkte och agerade helt olika. Så kände jag.

Eftersom jag var en outsider som liten så fick jag ju inte vara med de andra barnen och leka. Jag var inte så intresserad av det heller, men lärarna kunde aldrig låta mig vara. Jag bar freestyle och hörlurar på mig konstant sedan första klass och allt jag ville göra på rasterna som sjuåring var att lyssna på mina egenmixade TRACKS-kassetter och läsa en bok i lugn och ro under vindskyddet. Men lärarna slet av mig hörlurarna och tvingade bort mig dit där barnen hoppade kråka, och sa "Loo vill vara med och leka! Får Loo vara med?" och jag såg barnens lidande blickar. De sa motvilligt "ja" men egentligen var de lika intresserade av att ha mig med som att kyssa en pestsmittad. Jag var så arg på lärarna för att de inte lämnade mig ifred. Fattade de inte att det bara blev värre av att försöka "få med" mig på det sättet? Jag var motoriskt sen och väldigt klumpig, så jag var livrädd på gymnastiken. Jag var livrädd för bollar, och det utnyttjade de andra barnen genom att jaga mig med bollar som de tävlade om att pricka mitt huvud med, och sedan skrattade de högt och gjorde löje av mig. Jag fick panik när vi kom till stå på led och hoppa bock-momentet de tvingade oss till och började gråta, för jag visste att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle komma upp på den där bocken och än mindre skutta över den. Jag visste att oavsett hur mycket jag tog sats mot det där åbäket så skulle jag springa rakt in i den och det var ingen som försökte hjälpa mig eller förstå att alla barn kanske inte KAN hoppa över bockar på en och en halv meter och därför ge barnen valmöjligheter att röra på sig utifrån deras egna förutsättningar.

Jag vet inte hur det är nu för tiden, men som barn upplevde jag inte att skolan överhuvudtaget ansträngde sig för att se Individen i mig, allt handlade om vad vi barn som kollektiv kunde prestera, den homogena grupp vi alla placerades i, där man fick valmöjligheter och arbetsuppgifter utifrån ens ålder, sporadiskt också efter prestation, och då med märklig fokus på just gymnastiken. Det kändes som om hela det sociala livet med klasskamraterna hängde på hur man presterade på de där förbaskade gympatimmarna. Och eftersom jag inte presterade alls och sedermera gjorde allt, precis allt, för att slippa gå på gympan, så avspeglades det också därefter i det sociala "liv" jag hade med klasskamraterna.

Utfrysningen, mobbningen och löjeväckandet av mig pågick i nio år. Det spelade ingen roll att jag bytte skola och fick en helt ny klass i sjuan. Det var som om de kunde lukta sig till ett mobbningsoffer. Det började redan första veckan. Jag hade en kompis i klassen som alltid stöttade mig och fanns där för mig - vessla. Tack vare att även hon var en outsider bildade hon och jag ett oslagbart team som höll fortet gentemot de värsta gliringarna. Men det var tungt att varje dag behöva utstå viskandet, gliringarna, hånet och förnedringen. De roliga "lekarna" med mig på gymnastiktimmen fortsatte. Till sist slutade jag gå på gympan. Det var de populära baskettjejerna, de hånande coola killarna. Det var de som höll tyst. Bara höll tyst. Och jag är fortfarande bekant med flera av de som "bara" höll tyst idag. Det var ett gäng tjejer som jag inte var så jättenära vän med, som inte vare sig var populära eller nördiga. De tycktes komma bra överens med alla. De sa inte ett skit när hela aulan startade upplopp mot mig och jagade mig i trappbänkarna. De sa inte ett skit när man slog krokben för mig så att jag ramlade ner för trapporna vid B-ingången. Efter skoltid umgicks vi och hade trevligt, men i skolan höll de sig vänligt distanserade till mig. Som om jag var pestsmittad. "Ingen får se att vi är bra vän med henne. Då kanske vi också får skit."

Jag tycker fortfarande att de var fega uslingar som inte sa någonting. Det var sånt snack om solidaritet och vänskap och hej-punkare-vänstermänniskor-kumbaya för fan, fred på jorden och rädda försöksdjuren! Men civilkurage för sina så kallade "vänner" saknade de helt innanför sina palestinasjalar och grönfärgade hår. Jag är inte bitter över det som hänt längre, eftersom jag gjorde vad vilken sane människa som helst skulle gjort, och skaffade mig en vänkrets helt utanför skolan. Den vänkretsen växte och växte, och några år senare hade jag lagt helvetet bakom mig och blivit en centrumfigur i min egen bekantskapskrets. Jag fick aldrig det där dåliga självförtroendet som stannade kvar resten av mitt liv som hos många andra som blivit mobbade. Av den enkla anledningen att jag inte lät mig tryckas ner. Jag såg ner på de som behandlade mig illa, och tänkte i mitt stilla sinne att de ändå får vad de förtjänar så småningom. För, det var ju inte de vassaste knivarna i lådan som slog krokben för mig. Det var kaxiga, uppnosiga grupptrycksungar med rätt trist vardag. Den sortens grabbar som knappt kunde stava sitt eget jävla namn på ett papper och den sortens brudar som senare skulle komma att gå samhäll eller frisörlinjen enbart för att deras lilla posse också skulle gå där. Tjejer som inte hade en egen åsikt om någonting. Tjejer som förmodligen mådde lika dåligt som jag, men de tvingades glida runt med sina lågskurna jeans och sitt långa hår som alltid doftade schampo och vara sexobjekt för OBS-killarna hela dagarna utan att någonsin kunna komma ur den rollen, i motsats till mig som gled omkring i nån goth/ravestil utan att veta var jag tillhörde, med alla taggarna utåt och med en attityd som bad alla att fara dit pepparn växte.

Min närvaro var verkligen inte bra. Jag attenderade EN gympalektion sista året. När de hotade mig med att jag skulle få gå om hela nionde klass (trots mina i övrigt briljanta betyg, med femmor och fyror om vartannat) om jag inte fick fullständiga betyg hotade jag dem med anmälan. Jag sa rakt upp och ner, att "Ni får ordna något separat åt mig så att jag kan få mina jävla betyg, bara jag slipper de andra eleverna. Ni i skolledningen har stillatigande stått och tittat på medan jag blivit mobbad och hånad, i nästan tre jävla år i den här skolan, och det är fan i mig straffbart. Jag ska ha mina jävla betyg. Det är ni som inte gör ett skit medan jag blir spottad på, hånad och slagen. Det är ni som vänder bort huvudet. Ni vet, hela lärarkåren vet, hur jag blir behandlad."

De ordnade det hela jävligt snabbt. På gympatimmarna fick jag istället gå runt Lötsjön, en liten insjö nedanför skolan i Sundbyberg. Ingen kontrollerade så att jag gick. Jag satte mig och tittade på ankorna och rökte i en halvtimme. Sen gick jag tillbaka och anmälde mig. Jag fick en etta. Men jag fick mitt jävla betyg. Man försökte aldrig göra någonting åt mobbningen mot mig. Jag härdade ut. Och på avslutningsdagen i nian grät jag av lycka för att jag äntligen slapp gå med de där människorna. Visst, vi sökte ju alla till samma gymnasium i samma byggnad som vi redan gick i. Men folk skulle spridas ut. Och på gymnasiet var det annorlunda.

Mina skolår är aldrig någonting jag pratar om, eller som jag skrivit om tidigare. Dels på grund av att jag vägrar vara ett offer som sitter och ältar hur lite kompisar jag hade i skolan och hur hemska alla var mot mig - yada-yada. Det är ingen som orkar lyssna på sånt. Sedan är jag en överlevare som ser mina erfarenheter som något jag alltid kommer att bära med mig som en påminnelse om hur det är att vara ensam och utstött och inte ha någon säkerhet någonstans. Det är den kärnan i mig som driver mig framåt, att försöka tala för de som är svagare än mig. Och det är det som driver mig att tala för mig själv fastän alla, alltid tyckt att mina åsikter är så obekväma, som en irriterande kvissla på röven. Det är liksom inte riktigt OK att leva som jag har gjort. Det är inte OK att tycka som jag gör i alla lägen och det är inte OK att säga ifrån och motbevisa en fördom.
Därför gör jag det.

Om vi återkommer till det här med barnen; Barn är i de allra flesta fall knepiga varelser. De är speglingar av sina föräldrar och föräldrarna i sig är liksom väldigt ofta blinda för hur deras barn är och vad de gör. För, jag har alltid sett de flesta barn jag mött som gamar. De går runt med en enda huvudsyssla, och det är att manipulera sin omgivning till att tillgodose deras behov. Ett barn jag känner är i en fas just nu som går ut på att vara en regelrätt brat. Hon är otrevlig, dryg, lyssnar inte på vad man säger, vägrar äta något som inte innehåller 2 kilo socker, hon pockar på uppmärksamhet precis hela tiden, hon måste liksom bli underhållen och lekt med oavbrutet, det finns liksom inget stopp. Det kan inte gå en enda minut utan att man ska sätta på en film, ge henne någonting, ge henne mat eller muta henne med något för att hon ska hålla sig lugn. Hela hennes liv kretsar kring TV och mat och man riktigt ser i hennes ögon när hon är på det där "titta vad söt jag gör mig nu så att alla ska smälta och ge mig det jag vill ha"-humöret. Hon är nio år, och det gör mig så jäkla frustrerad när hon låtsas som om hon inte hör när man ber henne plocka bort en tallrik efter sig (för hon vet att hennes mamma lessnar på att tjata och gör det åt henne till slut) just som hon tittar på ett TV-program. Hade det varit min unge som ignorerade mig medvetet, för att se på TV och i syfte att manipulera mig så att han skulle slippa göra det själv skulle jag stänga av TV-fanskapet och öppna till diskussion om hur man behandlar varandra när man är en familj. Ett barn ska visst få utrymme att bli en person, ett barn är värd all uppmuntran i världen, ett barn kan aldrig älskas För Mycket och ett barn förtjänar väldigt mycket utrymme, men när barnets liv går ut på att skaffa sig saker, manipulera och enbart tillgodose sina egna behov utan att det finns ett motkrav på respekt och förståelse för andras, då är det fan illa. Vill man ha ett barn som växer upp till en individ som enbart går på autopiloten JAG, JAG, JAG! Hela tiden? Var går gränsen mellan ett barn med ett bra självförtroende, och ett barn med en livslång, ständigt accellererande egotripp?

Även yngre barn visar det här beteendet och det är den där "bortskämdheten" som spökar. Även jag har svårt att se var gränsen går, men det är sådant jag funderar mycket över i nuläget, när Alex är såpass liten att han ännu inte går att "fostra" på det sättet. Just nu handlar ju allt om utveckling på basnivå - även om han lär sig allt han kan från mig, och det måste jag ständigt komma ihåg. Barn gör som du gör, inte som du säger och allt det där. Jag förstår att man till slut ger ungen den där godisen som den slänger sig ner på golvet och skriker efter när man står i matbutiken, för man har haft en lång dag och man vill bara ha lugn och ro och man vet, man vet att man får det sekunden som ungen får sin vilja igenom. Samtidigt är det sista man ska göra, att ge ungen den där godisen, för man tummar på regler och principer som är viktiga för barnet. Man glömmer av att gränser inte enbart är till för att bestraffa, utan fyller livsviktiga behov som Marslow redovisat om och om igen i sin kända trappa.

Dealen är, att jag säkerligen är hårdare på vissa plan än många av mina jämnåriga när det gäller föräldraskap. Jag tycker att hyfs, vett och etikett är fruktansvärt viktigt och jag vet av erfarenhet att man har det väldigt mycket lättare i livet om man går igenom det med vissa baskunskaper och ett visst uppförande inbankat i ryggmärgen. Mina morföräldrar var extremt noga med vissa saker, samtidigt som de också skämde bort mig emellanåt - men aldrig utan krav på motprestation. Jag fick lära mig att jag var älskad oavsett vad jag gjorde, men jag belönades enbart för konstruktivt beteende. Jag fick lära mig att det var något positivt att finnas där för andra och att respektera andras behov. Jag fick lära mig att det inte hjälper att tjata, gnälla och släpa benen efter mig för att få som jag ville, men om jag istället hjälpte till, gav av mina positiva sidor och såg andra omkring mig, så kom saker till mig. Jag hade säkerligen mina olater, alla barn har sina faser och jag var ingen ängel även om jag var väldigt lugn och lillgammal som barn, och vissa saker måste man bara gå igenom - men min poäng är, att jag blev inte heller någon otacksam, stöddig jävla skitunge som bara förväntar mig att få allt serverat på silverfat och det är mycket tack vare min fostran jag är så stark som jag är.

Men många barn, både idag såväl som förr, är verkligen små monster som föräldrarna mer eller mindre tappat kontrollen över. Ungarna låter sitt dåliga humör gå ut över sina föräldrar i några minuter och till slut ger de efter och ger dem de mutor de kräver så att ungarna håller tyst i fem minuter och låter föräldrarna göra vad det nu är de måste ha lugn och ro till. Och jag tycker inte att det är OK. Jag får skräcken när jag tänker på att leva med ett sådant barn. Jag vill inte att mitt barn ska bli en manipulativ liten djävul och det innebär inte att jag kommer att ge mitt barn en auktoritär fostran, för det tror jag inte ett dugg på. Det innebär inte heller att jag kommer att sätta upp en massa extra förbud och ringa in honom i ett hörn och det innebär inte någon form av curling. Min metod, den enda "plan" jag har, är att kommunicera. Jag skall verkligen försöka med alla medel jag kan, att alltid hålla en levande dialog med Alexander. Jag vet inte om det kommer att fungera, men jag tänker försöka. Och jag kommer att sätta en hel del gränser, precis som de flesta föräldrar. Och det är absolut inte så att jag tror mig vara en perfekt mamma. Det existerar ingenting som heter så. Jag kommer göra fel oftare än jag byter underkläder eftersom jag utvecklas samtidigt som min son. Men en sak är jävligt säker; Jag kommer sikta på att fostra en MedMänniska. Inte någon lismande, inställsam liten brat.

Amen to that.

Bild: Psychometry @ casa de Loo

4 kommentarer:

Kristina af Knusselbo sa...

Gud så bra skrivet om barnuppfostran! Kunde inte hålla med mer än vad jag gör. :)

Fanny sa...

Håller med dig fullständigt. Du är så jäkla klok, kvinna!

.:Bergtora:. sa...

Jag har en vaninna har som berattade for mig att nar hon var pa wallmart med sin femariga dotter da [ nu ar hon nastan 8 ar] sa la sig dottern pa golvet och stompade och skrek o grat for att hon ej fick nagot som hon ville. Min vaninna la sig bredvid henne och gjorde precis som dottern och det skamde orona ur dottern. Hon har inte gjort sa igen. Vet ej om jag skulle ha mage o gora sa, men modigt tyckte jag da alla glor pa en inne i wallmart! Haha. :P Kram fran Minna :)

Jaz sa...

Jag minns när jag var liten så fick jag och min bror vänta utanför affären om vi sa "jag vill ha" mer än en gång. Det sitter kvar, så jag ber aldrig om nåt när vi är och handlar om hon inte frågat mig om det är nåt jag vill ha.