Sjukhusvistelse

Natten till Söndag började Alexander att hosta något fruktansvärt. Han hostade och hostade tills han kräktes. Han spydde ner hela sängen och hans luftrör började pipa konstigt. Det blev bara värre och värre. På Söndag morgon beger jag mig först till S:t Görans drogakut för att hämta min medicin. Jag hade med mig Alex och en av sköterskorna lyssnade på honom. "Åk in NU" var hennes uppmaning. Vi drog i ilfart med pappa till KS Närakut för barn. Väl inne ställde jag mig, tog en nummerlapp. Alex sov i vagnen eftersom han inte sovit på hela natten och knappt jag heller, men han var vid det här laget likblek och andades med en enorm hastighet. Vi fick komma in direkt, andningsbesvär prioriteras tack och lov. De gav honom adrenalin att andas in och situationen förvärrades dramatiskt. Vi förflyttades till huvuddelen av akuten där Alex fick akutvärd i form av inhalationer, mediciner, oändligt antal prover och läkare. Mitt huvud snurrade av alla diagnoser och mediciner. Jag satt i ett rum med honom och han pep och tjöt i luftrören och han hade så fruktansvärt ont och jag kände mig så utlämnad. Efter åtta timmars behandling förflyttades vi till eget rum. Vi var officiellt inlagda.

Under hela natten bevakades Alex på infektionsavdelningen (avd Q80, rum 01) på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han fick koksaltlösning, adrenalin och syrgas titt som tätt och jag satt med hjärtat i halsen. Under natten blev han bättre men inte fick vi mer sömn för det - adrenalin gör ett barn piggt. Vi somnade 04:30 bara för att vakna två timmar senare. Under dagen kom det flera specialistläkare som kunde sammanfatta det som skett: Alex hade fått en astma-attack. Det är för tidigt för att man skall kunna ställa diagnos, man brukar säga att det krävs tre sådana här tillfällen för att kunna ställa diagnosen förkylningsastma. Det finns astma och bronkit i släkten så chansen att han har det är stor men man ska inte ropa hej än. Då han syresattes och fick hjälp i tid så hann han aldrig få syrebrist eller så vilket innebär att han inte kommer att få några bestående men av detta. Men jag var livrädd.

Anfallet orsakades av en riktigt nasty infektion, ett virus som infekterat Alex, man vet inte riktigt vilket. Det här händer ungefärt 20% av alla barn någon gång under deras första år. Man var förvånad över att det inte hänt tidigare eller förr. Vi kom hem helt förstörda igår och sjönk in i en djup sömn. Jag drog på mig en infektion samtidigt så nu är också JAG sjuk. Men det är ingen fara med mig.
Alex kräks fortfarande, förmodligen en svit av medicineringen han fått under dygnet som gått. Jag hoppas han får behålla mat snart för det här är påfrestande för oss båda. Vi mår efter omständigheterna mycket bättre men alex behöver just nu 100 procentig tillsyn och jag kan därför inte närvara vid datorn så mycket. Han har spytt ned hela sängen 3 gånger nu och tvättmaskinen går på högvarv.

Faran är alltså över, men nu fick jag känna på hur det känns när ens barn är i fara. Det är en fullständigt hjärteslitande upplevelse att se läkarna ta prov efter prov, att man måste hålla fast ett barn som knappt kan andas medan de stoppar slangar ned i halsen och näsan på honom. Det är förvirrande och det krävs nerver av stål för att klara av att se de oroliga sköterskorna och läkarna titta på varandra medan de begrundar hans syresättning. Det gör ont i hela kroppen när jag inte vet HUR jag skall kunna hjälpa mitt lilla barn, när jag står maktlös för en kraft så enorm att den tvingar all livskraft ur min älskade son. Det var ingen fara. Det var "bara" ett astma-anfall. Och han är ett barn, och barn återhämtar sig fort och glömmer. Men JAG har inte återhämtat mig än. JAG är fortfarande lyhörd för minsta pip. Händer det igen är det 112 och ambulans som gäller. Jag höll ihop och gjorde det jag skulle göra, jag var stark och ensam tog jag hand om situationen. Därinne på barnsjukhuset kändes det ensamt att tackla allt som ensam förälder. Men, upplevelsen stärker mig.

Jag ville ni skulle veta det. Jag har varit uppe och torkat spyor halva natten. Jag ska försöka få lite sömn nu. Tack till min familj, som fanns där i telefonen när jag behövde det. Och till faster C. (också familj, förstås)