Uäää!

Och så skulle jag vilja kärringgnälla lite i vanlig ordning.
I mitt centrum här i Jakobsberg så kryllar det av små bås, på mötesplatserna och vid utgångarna. Och där står de. Försäljarna.
Och det är alltså diverse bolag som vill sälja sina jävla tjänster till mig genom att uppmuntra sina säljare till att hoppa på mig med frågor som "Ursäkta, vad använder du för telefonabbonnemang?" och "Stanna ett tag! Vill du ha råd med allt du drömt om? Vi här på GE Money bank.."
Vilka jävla idioter! För det första har jag nästan alltid hörlurar på mig. För det andra går jag med barnvagn. Och jag säger alltid "Nej tack" innan de hinner säga något. Men de fortsätter! Och följer efter! Och kör med idiotiska lines som "men om du väljer vårt erbjudande får du mer pengar över till knodden!" och andra bakhållsliknande argument. Jävla puckon! Om jag stressar ifrån er i 180 redan innan ni hunnit få syn på mig, borde inte det säga er någonting? Att jag inte har RÅD med något jävla lån med 21,87% effektiv ränta! Att jag inte VILL bli pådyvlad något, jag vill inte sälja min själ till ComHem, Tele2, GE MB eller vad ni nu representerar! Försvinn och sluta JAGA efter mig som några jävla vildingar!

Hörnini, när ni utbildar era säljare. Lär dom nånting om kroppsspråk. Tillexempel vore det läge att backa när kvinnor med barnvagnar gör 360-svängar och SPRINGER ifrån er och går omvägar för att slippa möta på er.

För övrigt så har alex en tandexplosion i munnen. Tre tänder håller nu på att komma ut samtidigt. Och detta leder till feber och enorm smärta när han ska ta flaskan. Jag tycker så enormt synd om honom. Kort efter att dagens vlog spelades in så borrade han in huvudet i min kofta och började jämra sig. "Mama, mama, mama, maammmmaaaa uäää!" som att det lilla livet försökte förklara för mig hur ont han hade. Jag har vaggat, jag har sjungit, jag har vyssjat och klappat och baddat den lilla pannan, jag har burit, jag har kramat och pussat bort tandtrollen och jag har masserat tandköttet med nappen. Ingenting har hjälpt. Slutligen, precis innan alvedon-akuten (ella) anlände till min dörr somnade han i min famn med nappen hängande i mungipan, helt utmattad. Lille vän, vad barn blir ynkliga när de blir sjuka. Och med all rätt, stackars älskade knyte.
Men nu sover min lilla bubbe.

Och en annan sak; häromdagen så skojfajtades ST med mig och slog mig med kuddar där vi satt alla tre i hans säng. Alex skrek genast till och tryckte sig mot mig med båda händerna och protesterade vilt. Som för att säga "Inte min mamma! Låt bli det där! Gör henne inte illa!". Jag fick ändra röstläge radikalt och försöka förklara för alex att mamma och st bara busade och att det inte var något farligt, men sen var han lite långsint på ST och ville inte riktigt leka med honom på en gång. Min lilla riddare, försvarar mamma minsann.

Det är märkligt hur radikalt ens liv kan förändras. För två år sen var jag någon helt annanstans. Idag har jag en Alex, en underbar solstråle som leker flirtleken med folk på tunnelbanor och som försvarar mig, och som somnar med nappen i mungipan efter en lång stunds feberyra. Vilken grej.
Har jag nämnt hur tacksam jag är för det?