Blåfot i ilfart!

Åh vad kul det är.. (inte) att åka iväg till Astrid Lindgrens mitt i natten på grund av ett rivsår på en fot som plötsligt svullnat upp och blivit blått. Åh vad kul det är att få höra av elak fittkärring på jävla larmcentralen att man minsann ska ge barnen antibiotika efter VARJE jävla rivsår och att det skulle jag minsann ha "tänkt på" innan det blev panik och ilfart och svullnad. Åh vad kul det är att få betala 400 spänn taxi hem eftersom nattbussar och sån där lokal trafik skulle tagit oss tre timmar hem. Åh vad kul det är att komma hem och tro klockan är två men egentligen är hon tre eftersom de STÄLLT FRAM klockan en jävla timme och det har jag missat i min bubbla (jag lever utan TV). Åh vad kul det är att lägga sig tre för att gå upp igen och hämta medicin och älska alla. Not.

Men vad skönt att det "bara" var en begynnande infektion. Vad skönt att vi fick komma in snabbt, fick förstående läkare, fick penicillin och snabb behandling och fan vad skönt att jag får lägga mig. Ungefär. Nu.
Godnatt. Äntligen. (Och Alex mår bra, sover sött, kan stödja på foten och har fått alvedon och penicillin. Men han skrämde mig med en blå fot och en tröstlöshet av inte denna värld. Min lilla rackarunge!

En sak bara.
Det är när du åker i ilfart till barnsjukhuset mitt i natten och din bröstkorg snörs åt sådär hårt och du inte vet om du kan andas eller ej som du drabbas av den hemska, förbisvischande tanken "Hur skulle jag klara mig utan honom? Tänk om.." och när den känslan visar sig obefogad, igen, då älskar man att leva, och då kan lite förlorad jävla sömn kvitta. För mitt barn är friskt, förhållandevis, och kommer bli bra igen. Han har alla lemmar på plats, svullnaden kommer gå ned och han kommer inte mista en fot. Han ligger därinne i vår stora säng och snusar med Cléo som vakt vid fotändan.
Nu ska jag joina min lilla familj.
Natt.
Och tack, moder jord, alla gudar som finns, tack världen, tack änglar, för att jag fick ta hem ett barn idag som faktiskt kommer att bli frisk. Det finns föräldrar därute som inte fick åka hem, det finns föräldrar som fick chockbesked idag. Jag är inte en av dem. Vi är lyckligt lottade.