Förskola

fredag, september 5

Förskola

Jag sitter och skall söka förskola för Alexander. Och nu sitter jag knivigt till. Naturligtvis måste jag gå och besöka var och en av de skolorna jag valt ut, men nu sitter jag här med världens fundering. Jag ser gärna till alternativ pedagogik och både waldorf och montessori tilltalar mig. Det negativa med Waldorf skulle i sådana fall vara "flumstämpeln", men tyngdpunkten på vegetarisk mat, och miljön barnen vistas i, är för viktig för att bortse ifrån för vår del. Och som sagt, MILJÖN.

Ta en titt på en av de skolor jag har möjlighet att söka för alexander: http://www.sabywaldorf.se
Kika på bilderna. Ser ni vilken fantastisk miljö för barnen att leka på? Ser ni, ungarna har ju för fan ett slott!
Ett annat mycket intressant ställe är montessoriförskolan kuben: http://hem.fyristorg.com/kuben/Webbplats/V%C3%A4lkommen.html - jag älskar hela idén med föräldrakooperativ och styrelseplats. Damnit! Jag måste dit och kolla på dom här ställena. Jag vill ha det bästa för alex och både waldorf och montessori tilltalar mig rent pedagogiskt.

Någon här som har erfarenhet av Waldorf / Montessori? Eller tvärtom? varför valde du en "vanlig" kommunal förskola för ditt barn? Åsikter, tack! :)

5 kommentarer:

Anonym sa...: Som fd. lärarstudent har jag läst lite om både Montessori och Waldorf, och Montessori verkar faktiskt ganska vettigt, definitivt vettigt för yngre barn i alla fall. Det är mycket "learning by doing", hellre att det tar lite längre tid för barnet att lära sig än att läraren ska mer eller mindre utföra arbetet åt eleven. Waldorfpedagogiken verkar dock väldigt underlig. Den är uppdelad i olika faser, (minns inte exakt men på ett ungefär) "Världen är skön" som är upp till sju år, då barn inte får överhuvudtaget lära sig färgen svart. Den finns inte. Allt är bara fantastiskt och underbart. Och först efter 14 års ålder kommer fasen "Världen är sann" då man berättar hur det verkligen ligger till. Nu är det ju väldigt hårdraget, men läs på ordentligt innan du skickar Alex till en Waldorfskola, jag skulle inte göra det... =) Men Montessori, jatack! Mycket utomhustid där också, förresten, oavsett väder. Det är bra.; 5 september 2008 kl. 22:56
Anonym sa...: Vilding går på en personalägd förskola som lär ut enligt Reggio Emilia
Riktigt vad det går ut på vet jag inte men det är lite som ur och skur..dom är ute mycket i naturen och har objekt om saker som finns där som maskar,fåglar
De målar mycket och får "leka" ut sina kreativa sidor och dom sopsorterar till vansinne..

Han har även gått på kommunalt "vanligt" dagis men det tyckte jag var mer "förvaring"

Montessori och Waldorf har jag ingen som helst koll på..

Tjing; 6 september 2008 kl. 11:57
Loo sa...: cian >> Jag har kikat på R&E jag också och tycker det verkar väldigt intressant-. Ännu en till listan att besöka! :); 6 september 2008 kl. 14:11
Loo sa...: s> underbart med utbildade människor som vet saker! Ungefär samma uppfattning har min bästa väninna, som är lärare, om det du just skrev. Jag börjar luta lite jag också :); 6 september 2008 kl. 14:12
Lenox sa...: Reggio Emiliafilosofin är INTE som ur och skur.

läs detta om du vill veta mer, för det är i ropet nu och det är en filosofi som handlar om förhållningssätt som jag tycker gagnar barnet i de flesta fal mer än något annat.

Lycka till!; 13 september 2008 kl. 17:32

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.