Update

Åtalet lades ner i torsdags. Jag är fri. (resten av denna blogg deletad i efterhand på grund av dess känsliga natur)

Protection

¤
Du berör Mig.

(editerad 19 / 4)

Learning to fly

To the left: Jag och stella kontemplerar östermalms balkongliv. Dessutom i kulturell uniform.
Tom petty & The heartbreakers och "Learning to fly" och ni ser ju själva, det är lika bra vi skapar en egen elitlista med en jävla gång.
Santana - smooth och HUR många gånger ska jag behöva tjata? Massive attack är underbara, som alltid. Into the great wide open;

"eddie waited til he finished high school..."

Splitting night atoms

Drog
Jag vill vara din drog
jag vill vara den enda som gör dig hög
jag vill leva med det otämjbara
jag vill eka i ditt huvud om natten
när jag inte ligger och gör en grop vid din sida

jag vill få dig att se
och vilja känna på saker
du aldrig sett förr
jag vill vara en drog dig trogen
bara i ditt blod ska jag flyta

Jag vill ha ditt beroende
jag vill pulveriseras framför dina ögon
jag vill att du ser mig för vad jag är
jag vill att du känner min smak i din mun
när du smakar på annat

Jag vill njutas av dig
som den drog jag faktiskt är
jag vill att du ska låta känslan av mig
bli viktigast av allt
jag vill vara din drog
men ingenting kan vara längre bort.

Massive attack - Live with me
Zero 7 - Destiny

När natten går in i morgon
..då är jag framför en skärm, i mörker
vilset letar jag efter någon slags bekräftelse i orden och musiken.
Jag vet inte vad jag letar efter. Egentligen.
Någon sa (det var han) : "Vad gör du på nätterna egentligen?"
och svaret borde ha varit "Funderar över dig", men det hade också bara delvis varit lögn, för jag försöker också väldigt ihärdigt undvika att fundera över just det.
Det är jäkligt energikrävande att försöka låta bli att fundera, ska ni veta.
Jag satt faktiskt och tänkte igenom mina arbetsplaner. Det tog cirka tio minuter. Jag strukturerade arbetstiderna i min kalender och gjorde viktiga noteringar. De ser mer eller mindre ut som arbetsnoteringar brukar;
"Fredag
Sektion E
Incheck 06:15
Svart byxa / tröja
Utcheck viktigt , ca 19:00
kurs"

Sen var det inte mycket med det.
Jag och Stella satt och tramsade en stund. Vi rökte på balkongen. Hon sa
"Jag tror jag måste lösa ett korsord"
"Ja jävlar" sa jag.
"Du ska väl skriva det där brevet loo? Va?"
"Mmm" sa jag och rökte på slumpen.
"Dags att ta tag i saker på allvar" sa Stella.
"Korsord" sa jag, men det dränktes i mitt mummel.
Jag och Stella gick in igen, hon började lösa korsord.
Jag tankade hem massive attack för att hon ska få höra hur bra den är.
Jag blev plötsligt tom och tung av det.
Jag börjar se märkliga scenarion framför mig.
Men jag skrev det jävla brevet, fan vad långt det blev.
Jag skickade det också. Kan ni tänka er -
hur många brev jag skrivit som jag aldrig skickat.
Jag läste igenom det och tryckte på "send"
"Gick det bra?" sa stella.
"Jag tror det" sa jag och ångrade mig. Jag fick nästan allting sagt.
fast jag kommer aldrig att få precis allting sagt till den människan. .
Mormor sa häromdagen:
"Du kommer aldrig, och jag menar aldrig, att riktigt komma ur det. Och inte han heller"
"Fan" tänkte jag.
Mormor har alltid rätt. Hon är ju trots allt mer eller mindre synsk.
Sedan tänkte jag på kläder en stund. Bejakade tanken att eventuellt lägga mig men la ner det.
Det blev ännu en blogg till allas förtret.
Stella ropar
"Jag är så trött på det här!"
Hon menar korsordet.
Hon är trött på det men kommer inte ur det.
Det påminner mig om något.

Add (N) to (X) - Take me to your leader
Elegant Machinery - Watching you (revival av en gammal bortglömd, underbar låt)
Silke Bischoff - Hold me


Just det, inser jag. När jag lyssnar på elegant machinery. Jag har suttit många nätter till den låten.
Stella säger "Jag åt två skivor rostbiff! USCH!"
"Jag har inte ätit dom än. Jag ska äta!"
"Ser det här fräscht ut? Fy fan vad äckligt det är."
Hon säger senare att rostbiff inte riktigt faller henne i smaken.
Jag måste verkligen sluta lyssna på elegant machinery, citera stella och tänka på tramsiga saker mitt i natten.

Not till själv och andra

För gamla tiders skull och för nya. Green Velvet vet vad han snackar om:
http://users.skynet.be/triplebee/lyrics/lyrics/shit.html
För er som vill tanka: Green Velvet - Answering machine (i don't need this shit)

Läser gamla dagböcker. Den här är från Måndag den 20 Januari 2003 klockan 16:00


det är en osund och besatt form av fixering och inget förhållande. Vi är uppe hela nätterna och dyrkar varandra, som fladdermöss. Jag ska aldrig mer ha förhållanden. bara osunda besattheter."

Jag vet inte om det bara är jag..men..upprepar sig inte historien lite väl..detaljrikt? Är det inte just det där de säger, och sen...?
Idioti.
Bild: Från Liljeholmen - 2002 -

Could it be magic?

19:04
Nu ska ni hålla i er; Spy Bar ikväll och;

Karmosinet är på Betty Ford!

Social Tillbakablick:
Det ni ser här till höger är 2002-versionen av Loo. I Karmosinet. Ni ser förvisso inte det, men det är röd sammet och jag röker inne, vilket innebär att vi är i ett rätt spexigt läge. Oh the glory, för fan! Karmosinet, det omtalade, som är nästan lika rött fortfarande, där jag är nu och där jag var då...fast på olika ställen. Till vänster är 2002-versionen av jag, innan jag blev platina. Dekadensen var, naturligtvis, på topp och jag sitter vid det här tillfället vid liselotts dator och är tänd på mitt ex som jag inte hunnit bli tillsammans med än.

Stella! SLUTA ÄT MACKOR!

Sunday walk

Åker in till stan och promenerar och tittar efter kläder. Inte för att jag har råd med några; det är bara kul att titta. Har hittat skepparjacka, sneakers, en grym ring, en klänning och ett linne. Allt jag behöver nu är bara en karl som matchar, vad kostar en sån? haha.

Träffade ¤ i typ en kvart, han var skäggig och lycklig. Vi går sida vid sida genom stan och tittar på saker och han går tätt intill mig; jag är glad och skrattar; han berättar. Bara det ger mig energi.Därefter går jag från Hötorget till Karlaplan och hälsar på stellah, vi har en Big Brother-pakt; ikväll är det BB Live! det är det enda vi har att snacka skit om nu för tiden.

Jag grälade med narkotikaroteln om det här med Redline-påsar. De kallar det redline, jag kallar det ziploc. För det heter faktiskt så. Sedan skulle de ha en utförlig förklaring kring hur jag VET hur det heter så och vad jag "fått det ifrån", så jag får förklara att som tekniker så kommer det ganska många kretsar och sladdar i dessa påsar och man behöver faktiskt inte känna till namnet på somliga saker enbart för att man är knarkare. "Jag föddes med begåvningen att själv förskansa mig information och jag är inte helt jävla väck i huvudet så jag gör det också" sa jag. Fan, de ska ha info om hur man lyckats VETA att så kallade "redline"-påsar finns. Jag är MÄNNISKA och TÄNKER SJÄLV, era jävla as!

Jag mår bättre och är hemma hos stella och myser. Har nu en temporär telefon med ett temporärt nummer, somliga av er har fått det.

I veckan kopplar jag in min egna dator i mitt föräldrahem så då blir det ös.
Och tack för alla fina kommentarer och kramar, det gör verkligen jättemycket.
Love,
Er Loo.
Bild: Jag och K, min bästa gay froghag. Innan vi blev destroyed by the truth. Tack för ditt stöd, Mr Pulse. Och mina kära TBC-members som skriver så fina saker; Ni är guld värda.

Lite dåliga nyheter.

Idag hade jag ett tretimmarsförhör med narkotikaroteln, jag fick abvryta för att dricka vatten och gråta men jag vet faktiskt ingenting och är inte inblandad som alla vet så det är fortfarande samma svar, trots gråt och tandagnisslan.

efter det pratade jag med ¤ i telefon som skulle lösa sina inre demoner med att boxas. Vi har bestämt oss för att "skratta åt alltihopa" fast jag vet inte riktigt om jag skrattar så mycket åt att jag går i bitar bara av att se honom.

sen fick jag reda på att min mor förskingrat 1,1 miljon kronor av morfars pengar på två år, vilket vi nu fått bekräftat från yttre nejader. Mamma låtsas som ingenting och har gjort det till en konstart att stjäla cigg av mig.

Mormors kommentar: "kan du tänka dig, och så ser hon fortfarande så jävlig ut. hon hade ju kunnat lägga en femhundring på tandvård"

Jag kommer förmodligen bli åtalad för grovt narkotikabrott som det ser ut nu. pappa fick just reda på det.
hans kommentar: "vill du komma över på kaffe?"

jag fick jobbet på eventista.fem dagar efter att jag kom ut gick jag på anställningsintervju ändå och skaffade mig ett jobb på eventista, så jag är typ kommunikationstekniker på "inspiration sthlm"-dagarna 5-8 april på norra latin.
det är bra.

Jag är död inombords och får utslag om jag dricker alkohol eftersom tegretol (epilepsitabletterna) gör att man ser ut som att man är ett uppsvullet mongo, så mitt i alltihopa kan jag inte ens gå ut och supa ner mig som normala människor eftersom tabletterna är viktiga att jag håller. så jag är alltså en formellt kriminell nykterist som börjar se ut som en semla av all tröstätning, som inte kan hälsa på mina vänner eftersom jag också har span och bevakning dygnet runt, med en förskingrarfamilj, en hysterisk advokat..och..ja just det, mannen jag älskar vill vara min vän framöver.

Och jag överdriver inte ens.
Jag vill verkligen inte leva så här.
Den som bestämde att mitt liv skulle vara ett dåligt avsnitt av "Days of our lives" borde få ett ordentligt kok stryk.

Allt jag någonsin ville ha var en mjuk soffa, en själsfrände vid min sida, ett arbete jag trivdes med och var bra på, och en trygghet att slappna av i.
Men jag fick alltså det här; och jag har kanske tre personer kvar att prata med i min tillvaro. Resten vet jag inte vad jag ska säga till, eller så sitter jag och tittar och väntar på nästa bakslag.
Jag vill ha en kram.
Nu ska jag och stella äta polarkaka.
Love you all, men jag mår inte bra. Inte alls. Jag är trasig, ledsen och trött och det känns som om hela mitt liv, hur litet det än var, rasat inför mina ögon och så står det ett jävla troll eller nåt och glor och pekar och säger "varsågod! plocka upp det då! seså! INGEN KOMMER GÖRA DET ÅT DIG".

Ingen.

Serenity speaks

Underbar dag på balkongen med Serenity ljudande ur högtalarna. Jag lagar min espresso och röker en cigarett och försöker få så mycket sol jag kan. Sitter och pratar med en bekant som försöker förklara för mig vad en dejt är för något. Jag tycker dejting verkar vidrigt. Jag vägrar tramsa med såna saker. Jag vägrar ha med det där att göra alls. J åker runt stan och handlar mat (!) åt alla han känner. Jag åker också runt stan lite idag. Två jobbintervjuer nästa vecka, eventista var skitintresserade. Jag har fan inte tappat vare sig stinget eller energin. Ser fram emot att få loss lite bra saker nu.

Och jag läser mina bloggar och allt är sant.

"You can touch
you can play
if you say
i'm always yours"

Haha! Samtal med stella:
"Allvarligt sofia. Jag måste sluta med det här jävla ätandet"
"Loo, vi är beroendemänniskor. Jag blir beroende av allting. Mat, människor..you name it!"
"Jag måste alltså skaffa mig någon som är attached to my fucking hip eller så förvandlas jag till en jävla semla"
"Vi måste göra något åt det här"
"Frågan är vad"
"Jag vet inte heller. Dricker jag en droppe till så dör jag"
"Jag orkar inte längre, ska vi inte få ha nåt kul alls längre?"
"Tydligen inte. Det här är straffet"
"Så fan heller. Jag kommer över. Vi kan dricka kaffe och jag har epilepsitabletter"
"Oh happy day!"

over and out.

Drömblogg

Memories of green;

Sommaren 2003. Hettan stiger upp till tredje våningen och jag fläker ut mig på balkongen. Huden accepterar alla strålar, öppen, het, jag har rosa, fluffiga saker på benen och vit tenniskjol. Hettan stiger innanför den och linnet sitter inte tajt längre. Ur högtalarna från karmosinets röda stiger musiken vi spelade om och om igen; Om dagarna - A flock of seagulls med one hit wondern "I ran", den där felnerladdningen vi aldrig förstod oss på som jag inte minns namnet på men jag minns att en kvinna stönade värre än min polynesiska knullgranne. Om nätterna kom Air med sin svalka och gav oss "All i need" men det var inte allt jag behövde. Han kom in i mitt liv och i mig, han lyfte min tenniskjol och jag väckte något i honom som med alla av hans kaliber. Jag satt med benen högt upplyfta på balkongen och längtade efter att något skulle hända. Benen tog emot solens strålar och jag slöt ögonen och andades ut ännu ett rökmoln. Det lekte med solljuset och jag drog fingrarna genom mitt blonda hår och stellah kom ut, vacker som alltid med en drink i handen som inte var en drink, bjöd mig med en visp och vi skålade. För karmosinet. För ungdomen, för dekadensen. Vi var odödliga, uppkäftiga, blonda, smala och jävligt triggade. Senare den sommaren kastar vi ut en säng mitt i natten. Den slår nästan emot sopcontainern när den träffar mark. Det flimrade för mina ögon och jag låg på den snuskigt röda soffan och lät tromberna komma och gå, J och S tvingade i mig en omöjligt svårtuggad föda och jag skrek att jag ville leva, att jag ville dö, att jag ville bli mer än så här. Buskul i flanellen nere på 7-eleven och min kjol som alltid åkte upp. "Skyl dig!" skrek stella. Det gjorde jag inte, hade inte förstånd.

(don't think about
all those things you fear
just be glad to be here)

Och vi var förälskade, unga, deffade, vackra. Vi var fullkomligt befriade från samvete och vuxenvärld. Vi var Östermalms finest. Jag var min egen hjältinna, även när jag ränner runt nere på Fältöversten och försöker få liv i en astmaspray. Jag kommer svettig ut från ett danspass som vi aldrig oficiellt klev av, nere i slussens katakomber och jag har vitt linne med luva och den tajtaste kjolen och de fetaste skorna och benfoffar från helvetet och då står han där. Han står och väntar på mig och demonen glimmar till. Jag ska ha dig tänker jag. Jag får alltid som jag vill. Han ler och vi går alla, det lyckliga och unga och fria sällskapet, mot fördärvelse och kritstrecksrandiga noter. Jag har aldrig förr varit så högt upp.

Isn't she lovely och jag har våld i blicken, jag har triggats av helvetets alla fallna änglar men jag dansar ut det. Vänner strömmar till och Nationen, Imperiet och fan vad de alla hette, blir faktum. Vi är oövervinnerliga, den konstanta eliten. Ingenting är för litet för att analyseras sönder och ingen klubb slipper undan med att böna och be innan vi besöker den..eller så är allt bara en dröm. men när jag står och riktar näven mot rädslan så känns det bra, det känns riktigt jävla bra.


Sommaren 2004 och vi åker runt i en svart Volvo, jag och the man. Jag tror att jag är världens enklaste och lyckligaste kvinna. Jag får igång mopeden långt in i dalaskogarna och jag avskyr att vara där men jag är där för hans skull. Jag är där för jag vill bevisa någonting. Jag är där men jag är alldeles för självständig. Det har jag alltid fått höra. Det knyter sig i magen. Jag grälar med hans far på fyllan och jag gömmer mig i en husvagn och gråter. Hela världen ställer sig emot mig och jag längtar efter en frihet som aldrig kan kombineras med det där kärlekshelvetet. Jag förbannar mitt eget egensinne och försöker bota såren som gått upp med att se på honom. Han är vacker där han står och pumpar upp vatten ur brunnen med bar, perfekt överkropp. han är ett jävla katalogfoto. Solen glimmar på några svettdroppar och hans blå ögon glittrar ikapp med vattnet han bär i den rustika stålhinken. Han gör den där gesten som han alltid gör som säger mig saker som jag då vet inte sägs någon annan och jag blir trygg. För en sekund, sedan blixtrar medvetenheten plötsligt förbi.
"Jag kommer att förlora det här..det handlar om tid" men så kommer han mot mig och hjärtat lugnar sig, han är ju fysiskt perfekt, varje kvadratcentimeter av hans etthundraåttiosex spänns och vibrerar. Vi talar med varandra, men vi har slutat försöka nå samma punkt, för vi vet bägge två att vi aldrig kommer vilja till just samma punkt. Vi nöjer oss, jag med hans perfektion och detta glitter, han med nöjet i att aldrig riktigt kunna tämja mig.

November 2004 och jag ligger och skakar på ett vitt kakelgolv och tänker att det ska vara fan i det, vad är det för fel på mig som vet, och så vet jag och så börjar jag att ge bort inre detaljer trots att jag vet att det är på förhand kört? jag längtar efter tiden som gått och jag återupptar mina vanor. Enda vägen ut är hundra varv runt. Alltid. När jag väl kliver av karusellen har det gått nästan nio månader. Nio månader som jag knappt minns. Jag ser på bilder och minns ögonblicken som bilderna tagits men det är också allt. Jag minns sekunder och fragment av kemiska reaktioner, hud mot min, äckel och förakt. Jag minns ett känslokallt hjärta som slutat banka, det vibrerar bara litegrann. Jag ser bilder i huvudet, det är alltid bilderna. Jag skriker till inuti var gång en bild tränger upp ur det där svarta hålet. Ibland rycker jag eller gör ofrivilliga rörelser. Jag tror sällan mina egna bilder men alla är sanna.

Mars 2006 och jag vet med mig att jag hittat så rätt och så fel. I huvudet spelas melodier som jag får höra i verkligheten långt senare. Jag känner i varje ådra hur rätt jag är, jag är det på spåren. Jag spärras in mellan undermåligt utformade väggar där klottret utkonkurrerar det nikotingula. Jag kräks efter varje måltid för att behålla en viss kontroll och avslutar med knäckebröd och tänker att flicka lilla, du är ett jävla pucko emellanåt. Flicka lilla du litar på människor som gör dig illa men det är du inte ensam om. Du har inte sprängt någon imaginär mållinje. Älskar du så älskar du och lever du så lever du, hundra jävla procent, hundra jävla dramatiska varv runt eller mer, om du bara...fick. My sweet prince och fragmenten igen, att de aldrig lägger av men där är han. En hand sluts runt din i en taxi på väg mot evigheten och de orange ljusen och musiken du ger honom i en ipodplugg. Du sneglar på den här varelsen som lyckats överlista dig tusen gånger om och det är kanske också det som gör dig så fascinerad. Han lyckades med något som ingen annan; han kan det här och han kan det så bra att han till och med lyckats vända ditt förnuft. Bara en sådan sak. Hans profil mot ett skitigt taxifönster, endast halva ansiktet är upplyst och du ser något i det ögonblicket som skulle få de flesta att rygga men du, du din sjuka lilla slyna, du går igång på det. Du ditt sjuka lilla malplacerade barn, du faller handlöst för det där psykotiska lilla draget för du har det. Som herr # en gång berättade;
"Du, du har ett stort mörker inom dig
jag ser det
- för jag har det"

"Me and my valuable friend
can fix all the pain away

My sweet prince
you are
the one"

Och det är klart att han ljuger men du skiter i vad han säger med orden, det är inte de jävla orden du velat åt. När du är i hans fält saknar du behoven att fälla ditt medvetande med allt det där du dövade dig med, även när katalogkillen regerade riket. Du jämför inte men du känner skillnaden. Det finns ett beroende högre än det där.

Så du ser upp och ut
och det är en alien bland varelser som storögt kippar
efter andan
och ingen känner dig men du har lärt känna
den bit av dig som de skapat
i rädsla
och nu fanns det en detalj kvar att ändra
för att ditt rike skall bli komplett, äntligen
kanske aldrig
kanske är dessa texter, detta sabla
utlevande
det enda du kommer att ha att berätta vidare
men ingenting är mer värdefullt
än att åtminstone få ångra
det man gjorde
och inte det
man aldrig vågade göra.

Godnatt så länge,
och dröm om det ni längtar efter
som allra mest.