Drömblogg

Memories of green;

Sommaren 2003. Hettan stiger upp till tredje våningen och jag fläker ut mig på balkongen. Huden accepterar alla strålar, öppen, het, jag har rosa, fluffiga saker på benen och vit tenniskjol. Hettan stiger innanför den och linnet sitter inte tajt längre. Ur högtalarna från karmosinets röda stiger musiken vi spelade om och om igen; Om dagarna - A flock of seagulls med one hit wondern "I ran", den där felnerladdningen vi aldrig förstod oss på som jag inte minns namnet på men jag minns att en kvinna stönade värre än min polynesiska knullgranne. Om nätterna kom Air med sin svalka och gav oss "All i need" men det var inte allt jag behövde. Han kom in i mitt liv och i mig, han lyfte min tenniskjol och jag väckte något i honom som med alla av hans kaliber. Jag satt med benen högt upplyfta på balkongen och längtade efter att något skulle hända. Benen tog emot solens strålar och jag slöt ögonen och andades ut ännu ett rökmoln. Det lekte med solljuset och jag drog fingrarna genom mitt blonda hår och stellah kom ut, vacker som alltid med en drink i handen som inte var en drink, bjöd mig med en visp och vi skålade. För karmosinet. För ungdomen, för dekadensen. Vi var odödliga, uppkäftiga, blonda, smala och jävligt triggade. Senare den sommaren kastar vi ut en säng mitt i natten. Den slår nästan emot sopcontainern när den träffar mark. Det flimrade för mina ögon och jag låg på den snuskigt röda soffan och lät tromberna komma och gå, J och S tvingade i mig en omöjligt svårtuggad föda och jag skrek att jag ville leva, att jag ville dö, att jag ville bli mer än så här. Buskul i flanellen nere på 7-eleven och min kjol som alltid åkte upp. "Skyl dig!" skrek stella. Det gjorde jag inte, hade inte förstånd.

(don't think about
all those things you fear
just be glad to be here)

Och vi var förälskade, unga, deffade, vackra. Vi var fullkomligt befriade från samvete och vuxenvärld. Vi var Östermalms finest. Jag var min egen hjältinna, även när jag ränner runt nere på Fältöversten och försöker få liv i en astmaspray. Jag kommer svettig ut från ett danspass som vi aldrig oficiellt klev av, nere i slussens katakomber och jag har vitt linne med luva och den tajtaste kjolen och de fetaste skorna och benfoffar från helvetet och då står han där. Han står och väntar på mig och demonen glimmar till. Jag ska ha dig tänker jag. Jag får alltid som jag vill. Han ler och vi går alla, det lyckliga och unga och fria sällskapet, mot fördärvelse och kritstrecksrandiga noter. Jag har aldrig förr varit så högt upp.

Isn't she lovely och jag har våld i blicken, jag har triggats av helvetets alla fallna änglar men jag dansar ut det. Vänner strömmar till och Nationen, Imperiet och fan vad de alla hette, blir faktum. Vi är oövervinnerliga, den konstanta eliten. Ingenting är för litet för att analyseras sönder och ingen klubb slipper undan med att böna och be innan vi besöker den..eller så är allt bara en dröm. men när jag står och riktar näven mot rädslan så känns det bra, det känns riktigt jävla bra.


Sommaren 2004 och vi åker runt i en svart Volvo, jag och the man. Jag tror att jag är världens enklaste och lyckligaste kvinna. Jag får igång mopeden långt in i dalaskogarna och jag avskyr att vara där men jag är där för hans skull. Jag är där för jag vill bevisa någonting. Jag är där men jag är alldeles för självständig. Det har jag alltid fått höra. Det knyter sig i magen. Jag grälar med hans far på fyllan och jag gömmer mig i en husvagn och gråter. Hela världen ställer sig emot mig och jag längtar efter en frihet som aldrig kan kombineras med det där kärlekshelvetet. Jag förbannar mitt eget egensinne och försöker bota såren som gått upp med att se på honom. Han är vacker där han står och pumpar upp vatten ur brunnen med bar, perfekt överkropp. han är ett jävla katalogfoto. Solen glimmar på några svettdroppar och hans blå ögon glittrar ikapp med vattnet han bär i den rustika stålhinken. Han gör den där gesten som han alltid gör som säger mig saker som jag då vet inte sägs någon annan och jag blir trygg. För en sekund, sedan blixtrar medvetenheten plötsligt förbi.
"Jag kommer att förlora det här..det handlar om tid" men så kommer han mot mig och hjärtat lugnar sig, han är ju fysiskt perfekt, varje kvadratcentimeter av hans etthundraåttiosex spänns och vibrerar. Vi talar med varandra, men vi har slutat försöka nå samma punkt, för vi vet bägge två att vi aldrig kommer vilja till just samma punkt. Vi nöjer oss, jag med hans perfektion och detta glitter, han med nöjet i att aldrig riktigt kunna tämja mig.

November 2004 och jag ligger och skakar på ett vitt kakelgolv och tänker att det ska vara fan i det, vad är det för fel på mig som vet, och så vet jag och så börjar jag att ge bort inre detaljer trots att jag vet att det är på förhand kört? jag längtar efter tiden som gått och jag återupptar mina vanor. Enda vägen ut är hundra varv runt. Alltid. När jag väl kliver av karusellen har det gått nästan nio månader. Nio månader som jag knappt minns. Jag ser på bilder och minns ögonblicken som bilderna tagits men det är också allt. Jag minns sekunder och fragment av kemiska reaktioner, hud mot min, äckel och förakt. Jag minns ett känslokallt hjärta som slutat banka, det vibrerar bara litegrann. Jag ser bilder i huvudet, det är alltid bilderna. Jag skriker till inuti var gång en bild tränger upp ur det där svarta hålet. Ibland rycker jag eller gör ofrivilliga rörelser. Jag tror sällan mina egna bilder men alla är sanna.

Mars 2006 och jag vet med mig att jag hittat så rätt och så fel. I huvudet spelas melodier som jag får höra i verkligheten långt senare. Jag känner i varje ådra hur rätt jag är, jag är det på spåren. Jag spärras in mellan undermåligt utformade väggar där klottret utkonkurrerar det nikotingula. Jag kräks efter varje måltid för att behålla en viss kontroll och avslutar med knäckebröd och tänker att flicka lilla, du är ett jävla pucko emellanåt. Flicka lilla du litar på människor som gör dig illa men det är du inte ensam om. Du har inte sprängt någon imaginär mållinje. Älskar du så älskar du och lever du så lever du, hundra jävla procent, hundra jävla dramatiska varv runt eller mer, om du bara...fick. My sweet prince och fragmenten igen, att de aldrig lägger av men där är han. En hand sluts runt din i en taxi på väg mot evigheten och de orange ljusen och musiken du ger honom i en ipodplugg. Du sneglar på den här varelsen som lyckats överlista dig tusen gånger om och det är kanske också det som gör dig så fascinerad. Han lyckades med något som ingen annan; han kan det här och han kan det så bra att han till och med lyckats vända ditt förnuft. Bara en sådan sak. Hans profil mot ett skitigt taxifönster, endast halva ansiktet är upplyst och du ser något i det ögonblicket som skulle få de flesta att rygga men du, du din sjuka lilla slyna, du går igång på det. Du ditt sjuka lilla malplacerade barn, du faller handlöst för det där psykotiska lilla draget för du har det. Som herr # en gång berättade;
"Du, du har ett stort mörker inom dig
jag ser det
- för jag har det"

"Me and my valuable friend
can fix all the pain away

My sweet prince
you are
the one"

Och det är klart att han ljuger men du skiter i vad han säger med orden, det är inte de jävla orden du velat åt. När du är i hans fält saknar du behoven att fälla ditt medvetande med allt det där du dövade dig med, även när katalogkillen regerade riket. Du jämför inte men du känner skillnaden. Det finns ett beroende högre än det där.

Så du ser upp och ut
och det är en alien bland varelser som storögt kippar
efter andan
och ingen känner dig men du har lärt känna
den bit av dig som de skapat
i rädsla
och nu fanns det en detalj kvar att ändra
för att ditt rike skall bli komplett, äntligen
kanske aldrig
kanske är dessa texter, detta sabla
utlevande
det enda du kommer att ha att berätta vidare
men ingenting är mer värdefullt
än att åtminstone få ångra
det man gjorde
och inte det
man aldrig vågade göra.

Godnatt så länge,
och dröm om det ni längtar efter
som allra mest.