Ett hafsverk av tankar

Musik: Delerium - Innocente [Mr sam's the space between us mix]
Bild: Lillebror & Jag - 19 maj @ Karlaplan

Det fortsätter i samma takt; möter man på en gammal jävel som frågar hur fan det är så står man där som en nytänd lampa och stirrar tillbaka:
"Eh..bra, typ, asså..." och så låter man som en bandspelare. På fucking repeat. Artighetsfrasernas drottning.
"jaha, men din mormor dog nyss, hur känns det? jag menar... KÄNNS det?"
"Det känns". Obekväm min, vill skruva på mig, vill inte prata om det, vill inte säga det jag tänker, för jag tänker ju egentligen;
"HUR FAN TROR DU DET KÄNNS att förlora den vackraste och mest överlägsna människan, den enda jag berättat allt för och litat på fullt ut? jag har ingen att lita på nu och det gör inte saken bättre att människorna jag älskar är opålitliga svin!"

Men jag håller käft, för vafan, det ska inte folk behöva lyssna på.Alla säger också att jag kan ringa dom när som helst och prata, att dom finns där om det skulle "vara något". Jag förstår vad dom menar men det är ju aldrig något. Alltså, det är inget för jag ger inte av mig själv på det viset. Trams.

Jag pratar med mr ellusive titt som tätt. Av någon anledning så sätter jag en trygghetsstämpel i honom och det är verkligen helt fel av mig för det finns ingenting mer osäkert än just vår relation. Som vi inte har, för vi har ju ingen jävla relation. Jag sitter i soffan och har honom på högtalartelefonen klockan halv fem en eftermiddag;

"Är allt bra mellan oss?"
"Ja, men jag var lack på dig igår och därför svarade jag inte när du ringde"
"Jag vill verkligen be om ursäkt"
"Jag förstår. Det är lugnt" - säger jag fast det fan inte är lugnt.
Jag vil skrika åt honom att vafan, jag behöver dig, jag gör verkligen det, jag känner mig så liten och maktlös och nu, allt det här med döden, det gör mig ju sjuk in i märgen, kan folk verkligen bara dö på det där sättet? Jag fick inte förbereda mig och jag har ingen att lägga huvudet i knät hos. Fatta vilket ego jag är, här går mormor och dör och jag klagar över att jag inte har någon att vara liten inför. Ingen som smeker håret åt sidan och ger mig en blick som betyder att det spelar ingen roll vad som händer för jag är här med dig, du ska inte behöva känna dig så orolig, jag fixar biffen. Jag har en sån relation med mr ellusive i tanken; i hemlighet tänker jag att jag lägger huvudet i hans knä; fuck; det är som droger; man har inte den ena så man ersätter med den andra.

Han hatar verkligen när jag skriver om honom.

Han ringer på morgonen, jag har suttit vaken med morfar hela natten, som fått kärlkramp och panik och ringt hem mig dit klockan elva. Morfar somnar slutligen efter två kärlkrampstabletter klockan fem, halvsex på morgonen. Vid nio går jag upp och smsar till mr ellusive medan jag röker in köket. Han ringer, jag beklagar mig. Han är förkyld eller nåt, och har inte mycket energi i kroppen han heller. Vi är ynkliga i varsin lur.
"Ska inte du jobba?"
"Nä" säger jag.

Hur det kom sig att han är den första jag ringer, alltid oavsett vad som hänt, som när mormor just fallit ihop i hallen och ambulanssjukvårdarna står där och försöker återuppliva henne med en jävla defibrillator som pratar svenska, då är det honom jag ringer. Jag gråter och skakar och får inte fram nånting men han fattar, han fattar direkt.Det står läkare och sjukvårdare och sköterskor och ser på mig medan jag skakar av gråt och vägrar gå ut i hallen där mormor ligger i en död hög som de försöker pumpa elektricitet in i för att få en reaktion på en mätare. Jag får ur mig att jag måste ha en cigarett. Jag röker medan han pratar i luren och lugnar mig. Det finns inga andra alternativ för mig; det är han som måste göra det. Och så är det mellan oss. Det finns en grym självklar känsla där.


Jag vill ha mormor tillbaka. Vill ha hennes varma lilla knotiga hand mot min kind; vill ha hennes svordomar och hennes små ideér. Vill ha henne vid köksbordet när jag kommer hem, vill brygga kaffe åt henne precis som förr och dricka det med henne och doppa digestivekex och billiga mariekex med henne och ha hemlisar och när mamma kommer in och frågar "vad pratar ni om?" så ska vi tystna och i kör säga "skit i det du". Precis så ska det vara i all evighet om jag får bestämma men det får jag inte och det är så HORANS jävla ORÄTTVIST. Dödsänglarna tog henne för hennes kropp hade gjort sitt och jag vet, jag är vuxen nu, hon gav mig alla verktyg att klara mig själv. Det var dags nu. Men jag kan inte i all min enfald ändå låta bli att tänka; Men jag då?
Jag rände ut en liten sväng och mötte på R i dörren. Han var som alltid; allt är som alltid. Imorgon dansmanifest på sergel och inatt är jag bara på viloläge.

Jag mötte en tjej som var ett år yngre än mig, genom min chef. Hon jobbar på hans kompanjons restaurang. Hon går på heroin. Hennes nuvarande pojkvän satte hennes första sil för ett halvår sen och gjorde henne torsk. Hon satt i mitt kök och fipplade med en tändare; vi hittade varandra direkt. Hon har egenskaper likt mina egna. Hur hon hamnade där är egentligen inte intressant.
"Hur känns det egentligen? Och varför fastnade du just på H?" undrade jag efter att vi pratat en bra stund.
"Du vet, alla känslor..som man har? Som liksom bara växer och växer och blir större och man vill bara ut ur sig själv för att man KÄNNER så mycket, för att man är så jävla mottaglig, för att folk ser i en hur lätt de kan få en...var som helst?" sa hon, kristallklart.
"Ja" sa jag i en andning.
"Jag vet exakt"
"Alla dom. Dom är...borta. Det är känslodöden. Men på ett skönt sätt. Du tar inte ens itu med skiten, du bara puttar iväg det. Poff så försvinner det bara."
"Shit" sa jag.
"Vadå?" sa hon och hällde upp mer coca-cola i glaset.
"Det låter verkligen som något jag förstår att du sysslar med. Men är det värt det?"
Hon tänkte efter en stund.
"Alltså, jag skulle aldrig sätta första silen på någon. Som min kille..jag menar, jag undrar..vafan, hur kunde han liksom? Hur kunde han sätta den där jävla silen på mig liksom? Han visste ju vilken skit han satte mig i...fan" sa hon."Det kan man fråga sig. Så du har en hatkärlek till både honom och heroinet, med andra ord?""Där sa du något helt sant..men jag älskar min kille, alltså, han är underbar. Det är vi, liksom. Trots allt. Han fullbordar saker hos mig, han...han är..."
"Jag förstår precis hur du menar" sa jag. Och jag visste det också. Jag visste. Och jag vet ju.

Hon kommer in på kontoret och sätter sig ner i en av sofforna; jag sitter och pular på en påstådd offert. Egentligen har jag pulat på den där offerten i trekvart utan att veta vad fan jag sysslar med. Det är skitsamma faktiskt. Jag väntar på att något i systemet ska paja så jag kan laga det. Databasen är nästan tom. Risken är knappast överhängande. Hon tar en cigarett med mig ute på företagets balkong och får gratis kaffe och gratis mackor från kylen; det är något jävla företag som kommer med dom i en flashig kyl fullproppad med en massa dricka och mackor och shit varje jävla dag. Det vi tar debiteras på företaget och alla får ta, men nästan ingen gör det. Pepsi Max tar slut snabbast, för det dricker jag hela tiden. Hon tar en sån och jag trugar på henne en macka som hon arbetar hårt på att få i sig.
"Du är rätt nere du med, det syns" säger hon.
"Jovars" säger jag och vet att hon inte kommer försöka utveckla det.
"Fyfan, bara att trycka ner det och andas in typ"
"Vi tar en cigg till"
Hennes kille ringer henne men hon skiter i att svara.
"Jag pallar fan inte" säger hon.
"Vi behöver en jävla semester" säger jag och skyggar för solljuset.
"Det är bara att starta motorn och åka" säger hon.
Och hon har ju helt jävla rätt. Faktiskt.


Apoptygma Berzerk - Nearer

"You are reaching your goals
But I'm still trapped inside of mine
Before the break of day
You will be gone and far away

In solitude
With no place to run or hide
I hear my own mind cry
And I fall just to see you rise
And I will go down on my knees
And pray the best that I can
I want you to be near...

And I will go down on my knees
And try to make you understand
My deepest fear
With pain in my heart
I will travel on my own
To that place inside
Where I can be alone

In solitude
With no place to run or hide
Again I hear this voice cry out
And I fall just to see you rise
And I will go down on my knees
and try to make you understand
my deepest fear.."