Känslor

Nästan andlöst sträcker jag ut handen efter cigarettpaketet. Som om jag höll andan för något, som om det krävs av mig att hålla andan innan jag ska röka, som en ceremoniell handling. Det är alldeles för tyst runtomkring mig och jag kan inte sova. Jag kan inte sova eftersom jag ligger och tänker på saker, det går runt i cirklar nästan hela tiden därinne i huvudet. Jag känner mig bara ensam. Innan mormor dog var saker mer klara, nu är tankarna grumliga; som skitigt vatten.
Jag pratar lite för mig själv och ser mig omkring; jag har städat rent överallt, jag bakade häromdagen och det står fyra påsar kanelbullar på bänken. Ingen äter dom. Det var inte riktigt meningen heller, jag bakade bara för att ha något att fördriva min tid hemma med något, jag kan inte bara sitta rakt upp och ned, det gör mig bara tokig. Jag blir ledsen på mig själv varje gång för att jag är så oduglig som bara sitter där, så jag bakar och städar för att slippa. Mig själv alltså.

Jag röker upp cigaretten och försöker slappna av, men varje muskel går emot mig.
Jag försöker fly till en människa i tanken, tänker att han åtminstone känner mig. Men det gör han kanske inte ändå. Han behandlar mig inte som om han gör det. Egentligen gör det ont att veta att han finns. Det gör ont att veta och det gör ont att det är som det är. Jag är ensam, så jag kanske bara flyr till den tanken just därför och inte för att jag egentligen vill, tänker jag. Fast så är det inte.

Känslor. De ger mig bara ont.