Idag är jag en bitterfitta igen. Tänkte klaga av mig lite med en lista. En lista på saker man som nybliven (och förmodligen icke-nybliven) mor inte vill höra från folk. Fan vad folk ska lägga sig i hela tiden. Det är mammor, bekanta, främlingar och annat pack och allvarligt talat, inte ränner jag till er och berättar för er hur ni ska konfigurera era datorer, eller att ni inte borde installera ditt eller datt eftersom det förkortar livet på er dator. Frågar man så får man hjälp, men jag prackar inte på folk min språkfascism eller mina feministiska åsikter så följaktligen bör inte ni heller pracka på mig ert trams.
Saker jag är less på att höra, och som ni kan bespara mig:
1) "Du ska hålla honom så här eller så här för att han ska somna, det gjorde alla mina barn.."
- Hör här, dickwad. Det är mitt barn och jag har en 24-timmar-om-dygnet-relation till honom på samma sätt som du hade det till dina ungar. Han och jag somnar alldeles fine tillsammans om du bara inte kommer här och pillar och kräver och joxar. Det faktum att jag blir stressad i din närvaro och kanske smittar av mig på ungen gör inte saken bättre. Låt mig få bedöma om jag gör fel. Hittills har vi det jävligt harmoniskt tillsammans. Tills du klev in genom dörren.
2) "Ammar du? Inte? Varför det?"
- Det kanske är personligt för mig, har den tanken slagit dig? Frågar jag dig om du får orgasm med din sambo om kvällarna? VÅGA inte försöka ge mig dåligt samvete för att jag inte kan amma min unge - det finns forskning som stöder att barn blir precis lika välväxta och lyckliga på flaska som på bröst. Ingen av dina så kallade åsikter, som kring sexualitet och färgen på min barnvagn har hittills haft någon som helst verklighetsförankring. Kom tillbaka när du kan debattera på vuxennivå. Och GE FAN i att pika mig angående amningen. Seriöst. Du får en jävla snyting nästa gång du försöker guilt-trippa mig.
3) "Han ska sova på mage/sida/uppochner i en slänggunga istället, det gjorde mina barn. han mår bättre av det, lägg honom på mage, så skriker han inte.."
- Se punkt ett. Och läs på om plötslig spädbarnsdöd och hur man bäst förhindrar det. Det är information jag valt att ta till mig. Inte mitt problem om du ignorerat det, ditt moderskap - dina barn; Mitt moderskap - Mitt barn. Förstår du?
4) "Du ska inte läsa så mycket om saker och ting, det är inte bra för dig.."
- Nä, förlåt, läsa är ju fult. Jag glömde det. Du har problem med att ta till dig information från flera källor och därför ska alla andra också ge fan i det. Får jag gissa, vetenskapen är en bluff och en konspiration och egentligen härstammar vi alla från UFON? Right. Thought so. ursäkta min drypande, dryga kommentar, men allvarligt, alla de här åsikterna kommer från någon som tror att Aftonbladet är en riktig nyhetstidning. Det är inte direkt högsta möjliga instans du sitter och orerar ifrån. Vad sägs om att du läser lite MER, så vi kan ha något ordentligt att tala om? Inte? Nä, trodde inte det heller.
5) "Ja, det där låter ju lite som kolik. Vänta bara tills han får det..du kommer inte sova på ett år.."
- Men, din missunsamma jävla kärringfitta vad du ska gnälla! Här sitter en frisk moder med sitt friska barn i famnen, jag hade INTE en mardrömsförlossning, jag behöver inga värktabletter, jag är i stort sett läkt sedan det hände och jag har redan droppat 15 kilo av det jag lagt på mig sen jag blev gravid, och det sticker i ögonen på dig va? Du kan inte låta bli att predika om hur det blir när han får kolik? Alla barn får inte kolik, vad fan är ditt problem? Alla barn skriker däremot, och tro fan att han skriker så mycket negativ jävla energi som du sprutar ur dig! Kan du inte bara hålla käft och glädjas och säga 'Vad fint att ni har det bra'? Är det så jävla svårt att glädjas åt någon annan?
6) "Jaha, du har amningsproblem? Men du håller honom säkert inte på rätt sätt, du kan väl visa mig hur du gör så kan jag rätta dig.."
- Bad jag dig om hjälp? Nej. Jag sätter mig inte i gråt-och-förnedringsposition inför dig så att du kan sitta där och mysa av självgodhet, tack. Det finns sjuksköterskor och amningsmottagningar för sånt.
7) "jaha, du har gått ner si och så mycket.. jaja, men det är de sista fem kilona som är värst, de har jag fortfarande inte fått bort och jag födde mitt barn för 20 år sen.."
- MEN HERREGUD människa! Din jävla ¤%#%¤#&%¤!! Du slutar verkligen aldrig, eller hur? Du är som en neverending jävla story med negativ energi, som en fuckin' jävla vulkan är du! Ingenting kan någonsin vara helt och hållet, hundraprocentigt bra, eller hur? Det måste liksom vara en fet kärringtwist på allting, 100% av kungariket är liksom inte möjligt? Det kan aldrig slå dig att anledningen till att du fortfarande sitter på graviditetskilon, är det faktum att du verkar ha SUTTIT ner och fikat och pratat skit och helvetesgoja i 20 år för att du är så jävla missunsam! Om du ställt dig upp och minded your own business i fem minuter per dag hade du varit jävligt mycket smalare och lyckligare! (Och här vill jag förtydliga att jag inte menar att smal = lycklig, för det var inte den associationen jag var ute efter) Du kanske ska testa det?
8) "Jaha, du ska ju veta det, att hela liivet förändras ju när man får barn, nu är det minsann ansvar som gäller och nu är det slut på det roliga! (med en förnumstig min)"
- Slut på det roliga? jag beklagar att du ser på dina barn som någon form av bördor. Jag beklagar att du uppenbarligen inte fick göra ett medvetet val och att du satt sönderarbetad, sönderammad och förtvivlad i ett hörn större delen av deras uppväxt och önskade att du vore död. Det är nämligen så det låter på dig att det var. Du får det att verka som om man aldrig mer kommer att uppleva lycka eller glädje och att ansvaret är det tunga mörkrets ok att bära för alla kvinnor som valt att gå förlossningsvägen vid en eller flera tillfällen i livet. Men jag ser det inte så. Jag ser varje dag som en lycka och en möjlighet för mig och mitt barn. jag vaknar upp med den fluffigaste jävla molntuss runt mitt hjärta och tittar efter mitt barn där han ligger och snusar i sin säng och tackar varje gud jag aldrig haft, i samtliga religioner för säkerhets skull, för att han finns i mitt liv. Jag ser inte alexander som en "börda" eller ett "hinder", jag ser honom som en möjlighet. Han är mitt kött och blod och mitt ansvar att försvara och skydda, men det är ett sabla PRIVILEGIUM och inte någon jävla börda och om du tycker så om dina egna ungar kanske det är du som behöver en barnavårdsutredning och stöd i hemmet, för det låter inget vidare.
Varje dag är som att gå i skolan för oss bägge. Han utvecklas en liten bit för varje timme som går och jag får vara med och dela det, bevittna det och hjälpa honom fram. DET ÄR INGEN ÅNGEST för mig att ta hand om, och vägleda en annan varelse - och det borde det inte vara för er heller. Jag är precis lika mycket Loo, om inte mer, nu som mamma, och jag känner mig inte det minsta reducerad, inte det minsta utklassad och inte det minsta ångestladdad. Varför ska alla ha det till att det är så jävla ångest att ha barn? Ansvar ska vara förenat med stolthet, glädje och styrka - ingenting annat, och ni får mig liksom inte att må dåligt över mitt val, oavsett vad för skit ni häver ur er. Det bevisar bara hur tragisk inställning ni tycks ha till livet. det är sorgligt. Lägg ner och gläds åt att det finns en lycklig mor i er närvaro. Helvete, jag kanske till och med får fason på, och lyckas producera en lycklig, trygg människa som tror på sig själv och som kan gå ut i livet som vuxen och göra gott för andra människor? hemska tanke va?
9) (När alexander sover eller ligger nöjd i min famn / i sängen etcetera) "Jaha, men när ska JAG få hålla då? jag är faktiskt mormor/farmor/gammelfarmor/kompis/whatever/älskar barn/etc,etc/ så jag MÅSTE faktiskt få hålla för det är MIN också!"
- Oj, oj, oj.. nu hade jag velat ha en adrenalinmätare kopplad till hjärtat för om så vore så hade du sett när den sprängdes och gick i taket. En sak ska du ha jävligt klart för dig; Det här barnet är inte någons jävla egendom. Han är inte en leksak, pryl eller något jävla aktiebolag. Om han ligger här hos mig och mår bra, så ska han få göra det. Och en annan sak ska du ha klart för dig redan nu - det är MITT och Henkes barn, ingen annans. Att du är släkt, kompis, granne.. alltså, du får gärna vara Jesus for all i care, det förändrar inte faktum: Jag och henke har gjort honom tillsammans. Han är vår. Ingenting sker med mitt barn utan att han eller jag eller båda gett sin tillåtelse. Det är INTE självklart att du ska få "låna", "leka" eller göra ett jävla jack shit med honom överhuvudtaget. Om du får hålla honom en kort stund så är det ett fuckin' privilegium, inte en RÄTTIGHET! Bäst att du får in det i din skalle, för jag är inte att leka med när man väcker lodjurshonan i mig och det är bara en enda sak som gäller här och det är respekt. Kan du inte visa oss det så visar jag dig dörren. Det här handlar om moderskap och kärlek och faderskap och det är grejer som vi inte rubbar oss en milimeter kring. Vi beter oss så här för att vi är föräldrar, inte för att jävlas med dig. Om det hela är ett problem för dig kan vi bara beklaga.
10) "När han blir större och jag kan låna honom och ta med honom dit och dit och göra det och det med honom.."
- Kan vi ta det lite lugnt med planeringen kring allt du vill göra med min unge när han är "gammal nog"? Han är tre veckor gammal, just nu är 'gammal nog' ungefär 35 i min värld. Jag måste få vara mamma ifred ett tag innan vi kan prata om när du får "ha" honom. Se punkt nio.
.. och som slutparentes. Det är verkligen mer än Ok att prata om andra saker än just min unge när vi ses. Jag har inte enbart välling i hövvet, jag vill fortfarande höra det senaste skvallret, fortfarande höra om the cure's spelning, fortfarande vill jag veta hur fet Robert Smith blivit och jag är fortfarande intresserad av det senaste du snokat rätt på inom gränssnittsutveckling. Bara så du vet. Jag är mamma, men jag är fortfarande Loo, en människa. Jag är mer än jag var tidigare. Try me, du kommer inte bli besviken.
Inlägg
