Klubbrapport från Debaser Medis

Såhär såg det ut igår, innan jag och Vessla (till vänster i bild) begav oss till Debaser Medis. Normalt skulle jag aldrig sätta min fot på Debaser, men just medisversionen erbjuder elektroniskt utbud och det var första gången jag var där sedan Guidelines (klubb, 2004) körde på Mondo, som det hette förr i tiden. Guidelines var en fantastisk jävla klubb, jag fattar inte att de la ner den. Bästa housen i stan i grymma lokaler. Nu såg gamla Mondo så mycket mindre ut. Märkligt hur man minns saker större än vad de är. Efter att jag och vesslan apat oss i cam, snackat om gamla tider (vi räknade oss fram till att vi firar sextonårsjubileum i år, fan vad tiden går..) och efter att hon övertalat sig själv till att hon nog skulle hänga på till stan ändå kom vi iväg något senare än planerat, men dock iväg. Väl framme mötte vi upp Lottlott med sin man och tillhörande göteborgare ur kultureliten och noterade att medelåldern på klubbgästerna låg något yngre än vårt sällskap. Vakten frågade först hur många vi var i sällskapet, vi var sju i kön. Därefter hummade han tankfullt och betraktade oss.
"Hur gamla är ni?"
Spridda skurar av siffror kom på klingande göteborgska och dundrande stockholmska.
"Okej, hur gammal är den yngsta i sällskapet?" därefter tystnad. Jag klev fram en aning.
"Jag fyller 29 i Augusti"
Resten av sällskapet tittade på mig.
"Japp, hon är yngst!"
"Herregud" sa vakten och visade förbi oss. Inte ett ord om leg, naturligtvis.

Väl inne bemöttes jag av en ombyggd bar sedan sist, där man spelade någon form av 80-90-tals One hit Wonders. Sanne Salomonsen's "Dine Oyne" (fast med danskt O) är ju alltid trevlig men kanske inte den klubbhit man väntat sig. På stora golvet, däremot, sysslade de två residerande jocksen med någon form av hackigt, ojämnt, svårdefinierat form av DJ:ande. Jag kunde inte sätta fingret på det med en gång. Inledningsvis möttes vi av DeepHouse och istället för att övergå med jämn bas in i nästa låt scratchade residenten ned ungefär mitt i låtarna och skapade ett hastigt break mellan dem istället för att taktmixa. Antagligen ville han markera bytet av ny låt och visste inte hur man skulle använda crossfade och pitch, vad vet jag. Musiken var verkligen slätstruken och han tillät inte tempot att stiga nämnvärt. Men det är ju lite så på den här typen av ställen, som nischar sig som elektronisk men ändå inte vill dra för mycket technofolk, eftersom det är förknippat med droger och de orkar inte ha krogkommisionen i varje hörn. Det är så jävla synd att renodlad elektronisk musik ska ha så dåligt rykte och vara så relaterat med drogvärlden, trots att det är allmänt känt att droger finns i alla musikkulturer, och på alla klubbar.

Besvikelsen på musiken uppvägdes dock av mitt underbara sällskap. Shots och drinkar liksom appeared i min hand rent magiskt och jag kände mig skitsnygg, salongsberusad och danssugen. Utvalda praliner ur sällskapets fyllediskussioner lyder som följande: Det kulturella kapitalet versus uppfostran av barn och viktigheten i att föra vidare till nästa generation, Generation Y (Liselott presenterade mig som upphovsmakare till detta och därefter blev jag ju tvungen att, något generad, förklara mig). BVC (vi var två i sällskapet med barn, till min nya bekantas stora glädje), jakten på en feministisk, dansant extrapappa till Alex (och partner till mig) och dess framgångar vs ickeframgångar, Hur viktigt det är att äta frukt (jag drack strawberry daquiris) och så det alltid lika populära ämnet "idioter på dansgolvet". Jag lyckades även förskansa mig en dinner-invite på Söndag, man tackar!

Någon timme innan stängning hade jag och Lott skakat loss on the dancefloor med jämna mellanrum och vi fann oss plötsligt i en Snyggt remixad Daft Punk - Technologic. Jag fick ett lyckorus och gled in i en robotinspirerad dans, som naturligtvis vann publik. Unga människor på normisklubbar är inte så vana vid att man tar lite utrymme på dansgolvet och det brukar ju inte vara så mycket folk som verkligen dansar (oftast är det ett vajande från sida till sida liksom, varvat med hopp) på såna här ställen, så det är klart. Folk tittar ju. Mitt i allt dyker en lång, svartklädd kille upp och börjar battla med mig och följa mina rörelser vilket var skitkul, i love it när människor leker på det sättet. Det stod ett gäng unga grabbar och filmade oss med en digicam bakom, gud vet var den där videon hamnar. Anyway, så den här killen kan ju sina moves och flirtar rätt grovt med mig medan vi battlar och jag har typ the time of my life. Plötsligt dyker en fransman upp (hans vän hade tidigare presenterat honom som spanjor och jag hade svarat "Hóla! cómo está?" och han hade då svarat "Uuh.. Wrong language!", jag begriper mig inte på fransoser. Inte deras vänner heller) och stannar mig, som om han också ville dansa, men han står bara blick stilla framför mig och stirrar, varpå han säger "Uuh.. YOU ARE SWEATY!" (No shit, sherlock?) Och jag svarar "Yeah, umm.. I am dancing, it's hot in here, of course i am sweaty, what's your point?" han nickar bara och ler och försöker ta mina händer men jag har just uppfattat hans kommentar som en förolämpning (återigen, jag begriper mig inte på snorkiga fransmän*. Försökte han ragga eller vara otrevlig? Ingen aning.) så jag lessnar och vänder mig efter min robot-battlare, som står precis bredvid. Med sin.. flickvän.

Man tycker ju att folk kan ha lite mer hyfs, battla är en sak, men att flirta på det sättet som han gjorde med en annan tjej framför sin flickvän är verkligen inte hallonsaft. Mig spelar det ingen roll, förutom för hennes skull för jag menar, vad tyckte hon om mig, hon tyckte ju säkert att jag var värsta dryga bimbon som försökte lägga an på hennes karl genom att stajla. Jag flirtar gärna lite utan att det ska behöva vara något mer med det, däremot är det sällan jag gör det. Och speciellt inte på dansgolvet eftersom musiken jag dansar till inte riktigt är "ååh jag ska stå här och skaka rumpan som en strippa och sexa mig så alla killar blir kåta"-musik, vilket är en av anledningarna till att jag gillar elektroniska klubbar eftersom man i regel slipper brudar som står och smeker sig själva på brösten och snubbar som tafsar en på röven så fort man vajar lite till musiken. Klart det finns sånt folk med, men det gäller mest de yngre klubbarna typ Toxic och allt vad de heter där lammköttet hänger.

Fortsättningsvis så dansar jag och Liselott till kvart i tre och går därmed förlorade om det ökända kvart i tre-ragget, men jag var mer intresserad av cigaretter och falafel än att släta över någon svettig tjugotvååring så jag tyckte det kvittade. Vårt tappra sällskap hade övergett oss en efter en. Tack och lov slapp jag nattbussa och åka packad ensam runt halva stan då jag fick en mycket bekväm sängplats i Liselotts och Rävens gästrum på Söder. Vi slängde i oss lite mat och begrundade kvällen, därefter skickade jag fylle-sms till TheDarkHorse och that's the end of it. Förutom att Liselotts man går i sömnen och plötsligt stod i min dörröppning och mumlade "vad är det som låter?". Han vaknade till mitt i, jag fattade direkt att han gick i sömnen så jag sa inget, varpå han sömndrucket återgick till sin fru. Haha, stackars räven, vad chockad han måste blivit.

Vaknade av att liselott lockade med kaffe och TV, och sen visade hon mig några ryggövningar för att lindra mina ryggsmärtor jag har på morgnarna. Det är sjukt vad ont jag har, i ungefär en timme efter att jag vaknat. SMS från Faster C deklarerade att Alex mådde bra och att det hade varit full rulle och jag brast nästan itu av längtan. Hem och handla mat, och tajmade in så vi anlände samtidigt och där var han, the love of my life, i bilbarnstolen.

och det var alltså min kväll, natt och dag och nu är klockan halv sex och jag är dödstrött. Ignorerar för närvarande min enorma disk ute i köket och tvätten som ska tvättas, etcetera i all evighet. Jag är en bra hemmafru. När jag KÄNNER för det. Och då jag är min egen dräng kan jag välja mina arbetstider själv. Och idag är jag inte schemalagd.


*= Nu menade inte jag att ALLA fransmän / Fransoser är snorkiga, utan "snorkiga fransmän" specifikt.

Radiosvennar , Barnlös och Nattens drottning

Oh My God, jag är barnledig. Eller barnlös, beroende på hur man väljer att se det. När den första chocken lagt sig över det faktum att A åkt iväg i Faster C's bil och inte blir återsedd förrän imorgon eftermiddag gjorde jag vad varje anarkist-influerad (nåja) snart trettioårig singelmamma skulle ha gjort. Jag slängde i en hårblekning och tappade upp ett glas vin. Skål Loo, skål för fan och välkommen. Jag firar min nya lägenhet, jag firar kanske också livet. Skitsamma. Jag har en trevlig mousserande rosé på kylning och en treliters vit, lättdrucken rieslingsmörja som redan börjat ta effekt under det lilakletiga bimborufset. Naturligtvis åker musiken på, på den högsta volym jag kan tillåta baslådan. Dels för att varje seriös förfest kräva sina Housebeats på en volym som maxar blodet, dels för att mina grannar intill, som är av den där "trevliga" förortssorten, de där som tilltalar mig "Ey Svennehora, sänk volymen vafan, kaxar du eller?" ska må så dåligt som möjligt bara går. Jag ska flytta härifrån, skriker man från balkongen intill att jag är en äcklig svennehora och att man ska komma och knulla min mamma (vad nu det ska vara bra för om man är förbannad på MIG, jag har fan aldrig fattat det där. "Din mamma!" Ja, min mamma! Vad är det med henne? Värst vad fixerad du är, var det inte mig du var lack på?) så får man sin dos karma tillbaka. Levererad i en fet houselåt. Varsågooood!

Det går just nu en förbaskat äcklig trend, apropå det. Jag skulle nu vilja vara lite vinrusigt elitistisk och göra ett statement. Så här är det: Jag älskar musik. Jag har älskat musik, främst elektronisk musik, sedan jag låg i vaggan och jag lärde mig också dansa innan jag kunde gå. Jag är dessutom förbaskat kunnig i musik. Jag har ett brett backkatalogregister i min skalle och det kretsar kring allt från tidig 80-talsmusik (säg en låt från 80-talet och jag ska ge dig artisten. och albumet den släpptes på eller om det var en one-hit wonder, årtalet den släpptes och med vilka andra den artisten jobbat, för att ta ett exempel) till synth, EBM, gammal goth, House, Techno, trance, electro, ambient och så naturligtvis eurotechno. Och ja, vi som KAN vår musik och engagerar oss i nya tolvsläpp, vi tycker att vi är lite finare och vi tycker att vi kan ta oss rätten att gå på en renodlad houseklubb eftersom vi har en kärlek, en passion och en kunskap om det, och man får tycka att det är drygt men det är nog en av mina dryga sidor. Naturligtvis säger jag det aldrig högt, förutom till Liselott, men det är för att hon är exakt likadan.

Och det går ju en trend i house just nu. Alla snackar om house, och går på klubbar de aldrig skulle gått på för fem år sen. Och då dyker det upp en jävla massa radiosvennar* på de här klubbarna, de står först och super sig aspackade i baren (eftersom de här jävla flåbusarna är av den uppfattningen att det bara är fattiga människor som inte står i baren och super ner sig innan de dansar) och sen glider de ut på dansgolvet, i grupp med sitt lilla svennegäng, och vad gör de? DE ÅTERSKAPAR DEN ÄCKLIGA MELLANSTADIEFÖRETEELSEN - RINGEN! Ni vet, ett gäng står i en ring och dansar och man turas om att "hoppa in" i ringen och göra några moves som alla skrattar åt. Och jag KRÄKS på sånt. För det lyser osäkerhet om det här beteendet. Grabbarna går runt som katter kring het gröt och letar efter en brud att stöta på på dansgolvet (svennesnubbar står på avstånd och stirrar, män / pojkar av annat etniskt ursprung är oftast djärvare och kommer direkt fram och tar en i baken istället. Bättre så, för då kan de ta sin smäll så de flyger över dansgolvet direkt istället.

Och jag vet, ni hatar mig nu. Men jag retar mig. På communities på nätet sitter de här blåsta 18-åriga brudarna utan koll och skriver på sina sidor att de minsann ÄLSKAR House och techno och vilka feta rejvare de är för att de köpt ett par luddiga benfoffar på Saturn Return och nån jävla kjol med synliga sömmar i gräll färg. Snackar man med dem har de ingen som helst jävla koll på musiken, de kan ingenting om dess ursprung, inte ett jävla skit och har man dem på MSN så ser man ändå i musik-pluginfunktionen att de sitter och lyssnar på Celine Dion och sån där RMB - Kvinnoförnedrande-shake-that-ass-bitch-booty-uuh-uuh-musik. Vadå, ni tycker att det är coolt att låtsas vara något ni inte är? Jag fattar inte.

Anyway, det blir house ikväll, med tjejerna. Och så tänkte jag flirta lite också. Och dricka vin. Och röka många fler cigg än jag egentligen borde eftersom jag "slutat", men för idag, bara för idag, är jag nattens drottning and i'm feeling mighty fine. Imorgon eftermiddag är jag mamma igen. Men nu, bara nu, är jag Loo och inget annat.
Vi ses därute!


*Radiosvenne= En etnisk svensk som inte lyssnar på musik, och som vid förfrågan kallar sig för "allätare", en av dem som "lyssnar på radio ibland" och uteslutande lyssnar på musik när han/hon går ut.

Bild: Såhär såg jag ut igår. Jag tar en ny bild innan jag går ut så får ni se mitt festjag. Stay tuned!

Allt ska bort! In med det NYA!

Nu ska ni få läsa!
Det är ju som så, att jag är less på både lägenhet, möbler och allting här hemma som inte passar ihop. Grejen är ju att jag och H tog allt vi kom över och mixade och maxade våra (heeelt olika!) stilar när vi flyttade in här. Plus att vi var tvungna att liksom ta saker som vi kanske inte själva valt ut och jag har undrat hur f*n jag ska ha råd att köpa nya grejer. Jag avskyr verkligen några av dem. De är så.. inte alls snygga. Inget passar ihop. Allt är som ihopslängt och ser ut som på en loppis och jag har begråtit det designade hem jag skulle vilja ha. För jag HAR en väldigt distinkt och bestämd smak. Lättvikt, starka färger, string, svenska designers, svängda stolar, enkla träslag, 60-talsinfluenser, mörka träslag, teak, varvat med high-tech-prylar och uuunderbara fotografier. Och MASSSSOR av färg (vilket jag ju ska fixa, remember?) och sen... sen kan man BO.
Och så slog det mig.

Jag BEHÖVER inte vänta tills jag har miljarders pengar, BLOCKET finns ju! So, here's the deal. Jag tänker sälja av i stort sett alla mina möbler. Sen ska massa andra grejer ut också som inte har plats i den nya våningen. Tillexempel tvättmaskinen, det är en sorg att se den gå men den får inte plats. Fy fan. Tvättstuga igen. Men hur som helst. Nu ska jag göra mig av med det förbaskade åbäket till bord ute i köket, (och jag har redan budat på ett NYTT, ett som JAG vill ha!), jag ska sälja soffan, soffbordet, tv-bänken, skötbordet, babyliftar, hyllor.. i stort sett allt från mitt så kallade liv ska bort, förutom de grejer som JAG valt ut, och sen ska det in grejer som JAG väljer ut. Saker som passar IHOP! Och jag ber till alla gudar att bordet och stolarna jag hittade på blocket igår ska vara kvar imorgon, och att pappa kan köra dem hit. Snällasnällasnälla.

Tjoho! Loo skapar sig ett eget liv, inside and out. Steg 1 var att börja förändra mitt liv. Steg 2 var att förändra min inställning och steg 3 - I'm here to take back what's mine och nu ska Loos och Alex HEM byggas, från GRUNDEN!

Just nu är livet värt att levas.

För övrigt gick det bra på öppna, maffian syntes inte till. Förmodligen är de bara där varannan vecka. Bättre jaktlycka nästa måndag!

Snö

Tagen med mobilen, är denna bild från en insnöad (haha!) Loo.
God jävla vargavinter. Nu ska jag vara lat och vlogga igen.

Äntligen-Vlog

ÄNTLIGEN! Vlog från mig till er. Fått arslet ur vagnen, finally! Skapades igår kväll, tog ett tag att ladda upp, därav att jag talar om idag som imorgon.

Har varit lite off ett tag. Jag kommer tillbaka. och som vanligt får ni ju höra allt! ;-)

Försenad tårta + Lite kvällsfunderingar

Alex tårta. (det är jag som håller i den)

Bordet med godsakerna

Fan, jag vet att jag är ojämn i mina uppdateringar men det är så mycket som snurrar just nu och när jag inte riktigt kan få ned det i ord.. då är det svårt.
Jag känner mig helt tom just nu. Samtidigt som det ska bli underbart att få måla, tapetsera och flytta in i en ny lägenhet känner jag mig trött hela tiden och försover mig ständigt till saker. Jag försöker leta energi och funderar på ljusterapi eller något i den stilen. Min trötthet är min största bov, kanske man skulle kunna säga.
Jag hoppas det bara är en övergående trötthetsperiod. idag sov jag och alex till TOLV! Herregud liksom, det känns ju som att man sabbat hela dagen när man sover så länge. Det funkar ju inte. Vi har ju liksom en frukost och lunchrutin, allt blir fördröjt på det viset. Jag VILL orka upp som en sol klockan sju men oavsett hur mycket jag sover känner jag mig alltid trött.

Jag har en sån enorm jävla prestationsångest eftersom jag är livrädd att fucka upp allting och stå på egna ben igen. Jag vet att jag måste skaffa en sysselsättning och få igång både jobb och studier till hösten men jag är panikslagen. Och jag rensar skåp och lådor hemma och försöker kasta allt skit jag har och förbereda inför flytten. Så mycket som snurrar. Jag känner hela tiden att jag måste bevisa så jävla mycket för folk och i perioder har jag orken, sen överkommer mig en enorm trötthet och jag orkar knappt diska. Alex är matad och välskött och lekt med men övriga hushållsysslor blir eftersatta och jag låter det hellre vara lite skrot på golvet än att lägga energi på städning så att A får mindre uppmärksamhet och kärlek. Han går först och är glad. Jag är glad och ler mot honom, men ibland känns det tungt. Jag vet inte varför det blir så här. Jag har ju så jävla mycket ambition men hopplöshetsperioderna är riktigt jobbiga, även de korta perioder de varar.
Visst skulle jag kunna äta medicin för det här och arbeta på att försöka joxa med antidepp men man kan inte bara stoppa i sig tabletter för allting heller. Nu har jag och läkaren kommit fram till att det bästa är att försöka bearbeta det här och skapa ett normalt liv istället för att fokusera på medicin och det är sant som hon säger. Jag vill inte medicinera bort allting. Men jag finner mig själv oerhört ojämn och framför allt handfallen och hopplös i mina "perioder" och det är oerhört förvirrande.

Det är Okej. Det går över. Livet är bara lite gråare just nu, men det är inte avgrundsdjupt. Mitt liv är bra. Jämförelsevis med så många andra som verkligen har det riktigt dåligt, herregud, jag lever ju i lyx. Jag har ett friskt och underbart vackert barn, jag har en familj som älskar mig med engagerade systrar och en bror, en pappa "morfar Håkke", en underbar bästa vän (Jag älskar dig!) och många sociala kontakter som räknar med mig och som hjälper mig. Jag har bostöd, terapeut, vänner, socialsekreterare, jag har fått chansen att få delta i ett substitutionsprogram, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet, jag har pengar nog att köpa mat och förnödenheter för, inga mängder med pengar men det är OK, vad ska jag köpa liksom? En guldpläterad marmorstaty till mitt enorma palats på 59 kvadrat?

Jag tänker på alla de människorna därute som lever i fucking social misär. Jag tänker på de som inte har någonstans att bo, som värmer sina smutsiga händer vid centralstationens lufttrummor. Jag tänker på de som inte har vänner och kärleksfull familj. Jag tänker på de som är grovt psykiskt eller fysiskt handikappade som lever utan värdighet. Jag tänker på de ensamma gamla som lever sina liv på vårdhem utan att någonsin få en besökare. Fattar ni hur lyckligt lottade vi är? Jag ska fan inte klaga över lite jävla ångest när det finns människor som svälter, torteras, våldtas, får sina byar nedbrända, som är hemlösa med aktiva missbruk.. jag kan hålla på ett bra tag, det är inte så att jag måste rada upp allt, det är själva meningen i allt. Man ska inte klaga när man har det så bra som jag har det. Men ibland känns det tungt och då ventilerar jag här. Jag sätter tankarna på plats och jämför. Man måste alltid jämföra.

Det är på TV om de där tokiga Knutby-människorna. Folk går upp så i religion och somliga anser det viktigare att prata om livet de ska få "efter detta" istället för att fokusera på det liv de faktiskt har. Religiösa människor skrämmer skiten ur mig. Främst fundamentalisterna.

För att sätta lite piff så bifogar jag lite sena bilder från Alex födelsedagskalas den 19e Januari. Tårtan har jag gjort själv.

Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad och får lite ångest?

För några år sedan älskade jag att direktöversätta låtar och se den verkliga absurditeten i dem. Framför allt så blir engelska låtar riktigt usla på svenska om man direktöversätter dem.Särskilt en roade både mig och andra, en låt som liksom blev en temalåt för mitt crew. Faktum är att jag lyssnade på den häromdagen, och kom att tänka på den där allra första direktöversättningen jag gjorde som roade mig så mycket.

Nå, regeln är som följer att man ska försöka översätta den från det andra språket till sitt eget så rakt på sak som möjligt. Leta inga synonymer för att det ska passa in utan ta den enklaste översättningen som bäst stämmer överens med ordet, inte meningen eller innebörden. Det är då det blir roligt. Jag har gjort som så, att när jag inte funnit en direkt svensk översättning har jag använt mig av en engelsk ordbok och plockat översättningen rakt av. I två fall har jag tänjt på reglerna för att meningen skall bli begriplig då jag förstått hela meningens innebörd med orden tillsammans. Anyways; här kommer låten. Tycker ni att Per Gessle verkligen är en sådan grym låtskrivare? Det vete fan..

(obs! Detta är MIN översättning. Du kan säkert göra den bättre men min är ganska rolig iallafall!)

Chorus:
Vad ska jag göra när jag blir lite upphetsad,
och får lite ångest? Säg mig
Vad ska jag säga när hjärtats centrum
är hjärnans förort?

Du bär dem så väl, de där oskyldiga ögonen
Du sätter på dig en underbar förklädnad
Jag vill ha dig så mycket, jag trycker på lyckan
Det känns som att bli påkörd av en lastbil
Det här är inget speciellt ställe, vet inte varför jag kom hit
Om någon har en minut, kan du förklara?

(Chorus)

Vara med dig, utbyta eld
Åh, kan du inte komma runt (kom ut)
kom ut (idag) och lek
Jag vill ha dig så mycket,
svara på mina samtal
låt oss spendera natten inom dessa väggar
Det här är inget speciellt ställe
ingenting för de psykiskt friska (inget för de psykiskt friska)
Om någon har en minut, var snäll och förklara!
(Chorus) et

Och här kommer originalet:

What am I gonna do when I get a little excited,
a little in vain? Tell me
What am I gonna say when I find the centre of my heart
is a suburb to the brain?

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise
I want you so bad. I'm pushing my luck
It feels like being hit by a truck
This is no place special. Don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Being with you, dealing with fire
Oh won't you come around (come out)
come out (today) and play
(I want you so bad)
Answer my calls
Let's spend the night within these walls
This is no place special.
Nothing for the sane (Nothing for the sane)
If someone's got minute, do please explain

( Roxette - The centre of The heart)

Jag tycker sånt här är dödskul för man får leka med ord och det placerar liksom låten i ett annat ljus. Jag har funderat på många gånger vad fan Per tänkte på när han skrev den här. Jag är verkligen inget Gessle-fan, men Roxette är liksom våra gamla dängor, det går inte att komma ifrån. Det han gör som soloartist passar inte mig alls. Undrar om han tänkte ut den på svenska innan? Vem fan vet. Vem vet vad Per hade i åtanke.

Wow, wow, wow!

WOW! 8 kommentarer på mindre än ett dygn, glada och låånga kommentarer hur jag ska tapetsera och måla, jag blir skitglad! Tack för att ni delar med er av era kunskaper och tack framför allt för att ni skriver så fina kommentarer. Jag hade en seg-eftermiddag då jag legat och halvsovit på dagen med barnvakt till Alex (att få sova länge är guld värt!) och så loggar jag in och läser det där.. glädje!

Apropå Fade's peppande kommentar kring sovandet i kommentarsfältet på föregående inlägg: Ja, fatta grejen, de har varit på mig sen Alex föddes och påpekat att jag inte ska ha bebisen i min säng. Ursäkterna har varit varierande. När han var nyfödd hette det att jag kunde "rulla över och kväva honom". Jag påpekade att jag alltid ligger blick stilla i samma ställning när jag sover med A och att det är omöjligt att hamna ovanpå mitt eget barn i sömnen. Jag försökte förklara att man liksom har en instinkt i sig som hindrar en, att det är omöjligt. Till svar fick jag skeptiska blickar och snörpande munnar. När A var sex månader fick jag höra att man måste "lära barnen från början att sova i sin egen säng". Tanken är ju god, men jag hade faktiskt haft A i sin säng på nätterna till en början, och lagt honom hos mig vid morgonvällingen. Det tyckte vi båda om och jag fann att det inte fanns en känsla som gick upp mot att få ligga intill mitt vackra barn och snusa med honom på morgonen. Sakta började han sova hos mig mer och mer. Detta mottogs med negativ respons från BVC's sida. Man menade att barnen "inte sover lika bra som när de sover själva", "De lär sig att somna om på egen hand om man låter dem sova i egen säng". Detta gav mig dåligt samvete. Sov Alex dåligt på grund av min själviskhet? Kunde han sova bättre om jag inte envisades med att ha honom intill mig?

Jag försökte att lägga honom i sin egen säng men han vaknade många gånger om nätterna och skrek efter mig. Jag nattade honom som så att jag satte mig i sängen med honom (jag får inte plats i spjälsängen hur mycket jag än försöker, i vilket fall fann jag inget bekvämt sätt att sätta mig på. Ja, jag har försökt) och vaggade honom i min famn med vällingen tills han somnade. När jag lade ner honom i spjälsängen igen vaknade han efter bara några minuter och skrek efter tröst. Jag tröttnade på hela upplägget, svagsint som jag tydligen är, och tyckte synd om honom. Jag försökte tänka mig in i vad JAG hade velat. Ville jag sova ensam som liten? Jag minns att jag var så rädd om natten att mormor fick sova hos mig tills jag var elva eller tolv. Hon sov hos mig tills jag hade somnat, sedan sov jag själv men kröp upp till morfar tidigt på morgonen. Jag slutade själv med det och byggde mig en självständighet när jag var runt tolv, då fortfarande med ett dussin nallar och kuddar runtom mig. Jag byggde "kuddfort", som en mur runt mig av kuddar som skyddade mig om det skulle börja brinna (vilket var min största skräck av oklar anledning, jag har aldrig varit med om en brand) och att bygga denna mur runt mig gav mig trygghet. Men, tänkte jag sedan, jag var ett otryggt barn, det finns en viss skillnad. Alex har andra förutsättningar. Är jag en dålig mamma som inte ser att A egentligen behöver få lära sig sova själv och detta på sikt kommer att medföra en trygghet som jag alltid saknade? Men mina behov då? Även om de kommer i andra hand, är vi ändå inte tryggast och mår bäst tillsammans?

Efter varje BVC-besök så snurrade tankarna. Jag kände det som att de ifrågasatte allting och skulle ha en översikt över precis allting vi gjorde, och klockslag på det. Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att få barn. Att jag som mamma bara i andra eller tredje hand har bestämmelserätt i det aktiebolag som A tydligen är. Jag trodde att jag hade rätt att säga ifrån. Jag trodde inte att mina goda intentioner skulle ifrågasättas. Jag trodde att man skulle ifrågasätta min hållning gentemot pedagogik och utveckling, och därför såg jag till att vara förberedd och påläst och framförallt väl insatt i det jag kunde vänta mig. Trots Huddinge's raka order om att jag inte skulle "Läsa så mycket på egen hand" tog jag ännu en gång på mig studiehatten och läste på. Jag ville veta vad som skulle komma. Jag ville vara förberedd på de olika utvecklingsfaserna, och det var och är jag också. Jag trodde att man skulle fråga mig vad jag visste om barns utveckling och vad jag hade att vänta mig, men inga sådana frågor kom. Istället blev jag bombarderad med "råd" angående A:s skötsel som helt ärligt mest kändes som en order. Gör si, gör så. Gör det här, så här gör alla, så här ska det vara! Tramp, tramp, tramp, raka led! Tramp, tramp, tramp - avdelning ett FRAMÅÅÅT MARSCH!

Min mormor lärde mig några mycket viktiga saker när jag växte upp. Hon sa "Stå aldrig oförberedd med tomma händer inför en väntad situation, och vad gäller de oväntade situationerna så kommer du ändå aldrig att förutse dem, och de kommer ändå aldrig att utvecklas som man tänkt sig, så förbereder du dig inför det du kan förutse så kommer du också att vara förberedd inför det du inte kan förutse". Jag har alltid tagit fasta på det. Jag är en jävel på att läsa mig till, fråga och lyssna mig till information när jag verkligen är intresserad och jag tror verkligen på kunskap som huvudsakligt bidragande förutsättning för en nyanserad världsbild. Jag vill kunna känna mig säker och trygg och jag kommer aldrig oförberedd. Men jag var oförberedd på att Staten skulle lägga sig i min fostran av A på just det här planet. Jag är medveten om att vi har grundlagar som gör att vi får fostra våra barn till nazister om vi vill och ingen lag skyddar dessvärre barnen från att utsättas för hån, ret och ignorans från oförstående föräldrar som förmodligen fostrats på samma sätt. Men jag hade inte väntat mig att få skäll från BVC gällande om jag sover med A eller inte. Jag fick skäll för att jag gav honom gröt som frukostmål, för gröt var inte lika lämpligt som grönsakspuré, fast mycket jag läst pekar åt precis motsatt håll. Hade jag lyssnat på dem hade A inte fått smaka på mycket alls förutom just grönsakspuré. Jag kanske gör en Big Deal av det här men det är trots allt en källa till frustration och då behöver jag ventilera det. Det är inte the end of the world, jag yttrar bara vad jag tänker.

Jag vill att BVC ska vara till för mig, inte tvärtom. Jag vill ha beröm och uppskattning för det jag gör rätt, inte ignorans och nonchalans. Man pekar alltid på var möte det jag kan göra bättre och det jag gör fel men inte ett ord sägs om de råd jag faktiskt har tagit och uträttat bra. Inte ett ord sägs om att A de facto ligger före i utvecklingen, att han är ett av de gladaste och tryggaste barn de har sett och inte ett ord sägs heller om att han är en liten babbelkvarn som till och med har papper på sin överlägsna språkutveckling. Inte ett ord sägs om att jag som ensamstående mamma faktiskt gör ett förbannat jävla bra jobb, helt ensam, utan barnvakt, utan att få en enda jävla timme i veckan för mig själv, utan att jag någonsin får komma ifrån och komma ut en kväll. Jag var ute senast i somras, två kvällar på hela sommaren. Sedan dess har jag inte haft barnledigt en enda dag. Om man ser till det och det faktum att A inte ens har en pappa som stöttar honom, och om man envisas med att se till min bakgrund och de förutsättningar jag statistiskt sett har, så gör A och jag ett förbluffande jävla bra jobb. Men det får jag inte höra från dem (däremot får jag höra detta från min läkare, socialsekreterare, bostöd med flera). Jag kräver inte någon slags ändlöst jävla smicker, jag vill bara höra "Det här gör du bra, Loo. Vill du ha tips och råd om hur du kan underlätta det här eller det här för er båda?". Jag vill att man ska SE vilket jävla monsterjobb jag faktiskt gör. Inte för att jag är nån slags martyr som sitter här och gnäller över att jag inte fått en dag barnledigt sen i somras för det är min förbannade jävla plikt att ta hand om A, och det är också något jag frivilligt förtjänar varje dag, därför att jag älskar min son över alla berg och under alla hav och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag skrev på ett osynligt kontrakt när jag blev gravid, där det stod att jag går med på att mitt liv förändras för evigt och att det aldrig kan bli som förr igen. Det stod där att jag går med på att ge mitt liv till denna varelse och att jag måste jobba stenhårt varje dag med att utveckla och vårda vår relation, som en deg som ständigt måste knådas, därför att jag är hans mamma och han är helt hjälplös i världen, och helt ensam utan mig. Det är inte ett martyrskap, det är en jävla VINST!

Saken är den att jag faktiskt inte tänker ta att man behandlar mig efter saker som skett i det förflutna istället för att se till de resultat jag faktiskt visar i nuläget. Man väljer på BVC att grunda våra besök på vad som står i mina journaler om mitt långvariga missbruk och mitt kaotiska liv så som jag levt det, istället för att se till det som faktiskt är i nuläget. Man väljer att helt bortse från att jag har 11 kontakter som jag träffar regelbundet, man väljer att bortse från min hundraprocentiga drogfrihet (bevisat genom tester två ggr/vecka), man väljer att helt ignorera intrycket av A såsom han uppträder, det glada, trygga, lyckliga, lekfulla och nyfikna barn som dessutom pladdrar på i 180 och sjunger för alla som vill höra, man väljer att ignorera att papper och handlingar och utredningar från tre enheter på socialen (vuxen, barn och barn & familj) ALLA textar klart och tydligt vilken fin relation jag och A har och att INGEN som helst oro föreligger för oss, man väljer att helt skita i dessa säkerligen tusentals dokument i journaler, understödda av personer ett samtal bort där det står klart och tydligt hur grundligt utredda vi är och vilka fantastiska jävla resultat vi nått, och när man då ringer socialen TVÅ gånger och anmäler ORO för att jag inte svarar i telefon när man försöker ringa två gånger, då undrar jag om det är jag som är känslig eller om det faktiskt kan vara så att vi särbehandlas, bara en liiten aning?

Och en sak ska jag fan säga er, att jag tänker gå på Öppna förskolan med A, för att han ska få kolla in andra barn och ha kul. Självklart! För hans skull. Men jag tänker fan inte gå dit för att "alla andra mammor gör det". Det var tamejfan den sämsta jävla motivering jag någonsin hört. Ni som lever i relationer med barn där ni faktiskt vet var papporna till barnet befinner sig (i motsats till mig som inte ens har kontakt med barnets far), kan ni tala om var De går någonstans? Biljardhallen? Strippklubben? Plattan? Eller sitter de hemma och ser på Oprah medan ni med fladdrande kjolar struttar iväg till Öppna Förskolan där ni bjuder på hembakta mandelkubbar och pratar om sybehör och trädgårdsarbete? Det låter inte så verklighetsnära va? Nej, jag trodde inte det heller. Jag funderar bara på var de håller hus, för enligt BVC är de i alla fall inte på öppna förskolan.

En liten notering dock: Min föräldragrupp (dvs, mammagrupp, det fanns EN pappa med där, men han kom bara en gång, sedan uteblev han), bestod faktiskt av enbart gifta mammor med page och små cardigans, som pratade om sina radhus, bakning och varför deras män jobbade över så mycket. Jag tyckte det var extremt obehagligt och gick bara tre gånger. Jag bestämde mig för att se på det hela som en tillfällighet och inte något representativt för mammagrupper. Jag hoppas innerligt att öppna förskolan erbjuder större variation på de vuxna deltagarna.

Bild: Alex vinkar till publiken, nybadad och glad! (älskar det här fotot för det här är ett typexempel på hur glad och öppen han är, mitt hjärta!). (Klickar man blir den större, originalupplösning på denna!)

God Nyhet

Jag har väntat ut det lite; den goda nyheten. Men här kommer den.
Jag och Alexander är inom kort innehavare av ett förstahandskontrakt. En alldeles egen lägenhet, som bara är vår. Det ligger i samma kommun (Jakobsberg) men i ett bättre område. På andra sidan centrum från där jag bor nu. Det är en underbar halvtrappa upp till en lägenhet med skinande nya vitvaror och trädetaljer i hela lägenheten. En tvåa, som nu och förvisso mindre än den här men det är fortfarande MIN egna lägenhet. Det är fortfarande förstahand. Det är fortfarande MIN. Jag bryr mig inte om den är på tio kvadrat, den är MIN!

Så nu planerar jag tapeter. Färg till alla rum. Jag ska äntligen få måla, tapetsera och inreda i MITT EGET hem. Jag ska få göra som jag vill, jag behöver inte stå ut med fula tapeter och hemska detaljer. Jag får äntligen skapa ett Casa De Loo och jag kommer ta hjälp av mina vänner att måla och fixa. Det ska bli perfekt, jag accepterar inget annat. FÄRG! FÄRG! Det är underbart. Mitt i alla bakslag så får jag ändå detta. Mågot att kämpa för.

Vardagsrummet kommer att gå i en moccanyans av brun, ren färg. En av de stora väggarna kommer att tjäna som fondvägg. Där ska en tapet med samma moccanyans av brun som bas och med ett djupt turkost tryck att sättas upp. Jag minns inte vad trycket heter just nu, men det är snirkliga blommor. Någonting med lilja. Ja, skitsamma. Köket ska gå i gröna och mossgröna toner med lattefärg som väggbas. Sovrummet är inte bestämt än, det kommer ju att bli Alex' sovrum sedan så det gäller att vara fiffig. Äntligen får jag inreda med färg! Äntligen!

Tänk. För två och ett halvt år sedan hade jag ingenting. Jag var deprimerad och hade ingenstans att bo, inget liv, bara ett jävla mörker framför mig. Idag har jag ordnad ekonomi, egen lägenhet, förstahandskontrakt dessutom, och en ettårig som som skiner och strålar mot mig när jag vaknar. (För han sover i samma säng, kan ni tänka er så hemskt? Vilken usel mamma jag är!). Jag har en framtid. Och den framtiden innehåller färg och tapeter! Men jag blir förvirrad av alla tapetgrejer och färg på nätet. Nu vill en oerfaren målare och tapetserare ha råd från er: Var köper man den billigaste färgen med bäst kvalitet? Vad ska man köpa för färg till inomhusbruk? Är det OK att måla på tapeter eller är det skämsigt? Jag vill ha fina tapeter (en fondvägg i två rum) och jag är bestämd med hur de ska se ut, finns det tapeter även för en lite stramare budget eller måste det kosta tusentals kronor? Jag har tittat på webben men alla tapeter är så dyra.. eller det verkar så. Vad menas med priserna? HJÄLP en förvirrad inredare med ambitioner! NU SKA DET INREDAS OCH MÅLAS! Och ni ska få delta!

.. nämnde jag att jag är lycklig?

Bild: Jag & Alex. Glada!

Byta! Nu!

Får man byta Barnavårdcentral?
Jag är sjukt less på att BVC behandlar mig som en idiot. Vad FAN vill de HÖRA egentligen? Man följer deras råd, och de antyder hela tiden att man gör fel. Jag satt mig igenom en timme igår med en ny kärring som vikarierade för min andra idiotkärring, och hon påpekade att jag bör gå på öppna förskolan (motivering: "ALLA ANDRA MAMMOR gör ju det") Observera könsaspekten. alla MAMMOR gör det tydligen, men inte papporna, för de har tydligen bättre ställen att vara på (?). Detta eftersom "det kan vara kul för alex att få lära sig sjunga och klappa och lära sig lite barnsånger, som bä bä vita lamm tillexempel" (Ja, hon SA SÅ!)

URSÄKTA MIG! Men hon hade inte ens FRÅGAT om jag sjunger med alex. Om hon hade frågat så hade hon fått reda på att jag kommer från en jävla musikfamilj! Min ena syster går på internat för sång och dans och musikal, vi har musikproducenter i släkten, jag har spelat i flera band, pappa spelar gitarr och jag har hur mycket musik som helst hemma. Jag SJUNGER HELA TIDEN med alex, även sånt han inte vill höra! Hon ANTAR bara att jag inte sjunger med alex eftersom hon utgår från att jag är HJÄRNDÖD! (Eller, hon utgår snarare från min bakgrund).Trots att mitt talspråk vittnar om en ganska god verbal förmåga, trots att jag ständigt bevisar mig för dem, så kan de inte låta bli att dra alla över en kam, pika mig och sen ANTYDA att jag inte kan en så jävla enkel låt som BÄ BÄ VITA JÄVLA LAMM! Dessutom pratar hon till mig som jag är ett BARN! Hon sätter huvudet på sned och förklarar för mig att jag ska gå på öppna förskolan med alex eftersom "alla andra mammor" gör det och har ett tonfall som jag vore fem!

BVC har ringt till soc två gånger och anmält sin "oro" för mig. Inte för att Alex påvisar någon form av lidande (tvärtom, han är ett A-barn), inte för att man misstänker att jag missköter honom (alla tester som gjorts på oss visar att vi har en fantastisk relation) och inte för att jag sagt något oroande i stil med att jag gillar barnaga (vilket jag avskyr av hela mitt hjärta och folk som slår sina barn borde bli kastrerade). Utan för att hon försökt nå mig på telefon två gånger och jag inte svarat!
BVC är medvetna om att jag har en assistent från soc som kommer till mig en gång i veckan, att jag har bostöd två ggr / vecka, beroendemottagningen 3 ggr/vecka och utöver det dessutom terapisamtal 1 gång i veckan, träff med diverse myndigheter och läkarsamtal. De är medvetna om hur mycket kontroll vi har på oss och hur mycket insyn myndigheterna har, men de ringer soc och meddelar sin ORO för två telefonsamtal de inte lyckas nå mig på när de istället kan ringa mitt bostöd, (ja, de har alla nummer, de har även träffat bostödet ifråga) och kolla av med henne. Helt ärligt, det här är alltså vad klåparna på Huddinge Specialistmödravård ställde till med när de "anmälde oro" för socialtjänsten innan alex var född. Som straff för att jag sa ifrån och vägrade sitta i terapisamtal med en kvinna som talade om för mig att det är en stor sorg att föda barn och att jag inte skulle läsa så mycket om min graviditet och fostrets utveckling /barns utveckling på egen hand (motivering till detta saknas. Även flera andra patienter de hade råkade ut för det här, jag har haft kontakt med flera). Det är straffet de gav mig för att jag ifrågasatte deras så kallade "specialistmetoder". De baktalade mig för BVC och talade säkert om för dem vilken hemsk mor jag skulle bli, så nu är de hispiga som tusan och särbehandlar mig. Huddinge specialistmödravård, ni är inkompetenta, nedlåtande, felbehandlande och framförallt så förstör ni för människor när ni påstår att ni hjälper. Ni har bara gjort det svårare för mig och Alex. Till och med efter min graviditet spökar ni för mig. Ni gillar inte när man ifrågasätter era metoder och attityd, eller hur? Så det är så här ni gjorde för att visa mig vem som bestämmer. Byråkratiskt bullshit. (Jag har ju avslutat kontakten med dem när alex föddes. Jag ombads komma på efterkontroll 8 veckor efter att alex föddes men jag avbokade det, gick inte dit trots att de ringde och tjatade om den där viktiga efterkontrollen och sen tog jag kontakt med min egen gynekolog istället som gjorde det på fem minuter. Jag berättade naturligtvis för gyn varför jag inte ville göra den på Huddinge. När man suttit och fått höra vilken värdelös mamma man kommer att bli från vårdpersonal som påstår att de är där för att HJÄLPA en och när man suttit i bråk med samma personer som suttit i halvcirklar kring en och talat om för en att man ska få föda sitt barn på landet om man missar ett av deras terapimöten, då är man inte sugen på att de ska få rota mellan ens ben igen. Verkligen inte!)

Men vet ni vad? Jag tolererar inte det här. Jag kanske är känslig, men jag har ONT I MAGEN före och efter varje jävla möte med BVC och jag går därifrån och känner mig som en dålig mamma, för allt jag gör är fel. De har kritiserat att jag sover med mitt eget barn och tjatar på mig om precis allting. Saker som de inte har med att göra! Jag har aldrig hört talas om en mamma som får så mycket kontroll och som får sådana märkliga frågor från dem. Först var Alex underviktig och följde inte kurvan, och vid gårdagens besök sade man mig att minska på vällingen så att alex inte blir tjock!

Jag skiter i om det är min ADHD, min bakgrund, min känslighet eller whatever. Jag tänker inte bli behandlad som om jag är dum i huvudet. Jag ska byta BVC och det första jag ska göra är att tala om för de nya varför jag bytte och vad jag förväntar mig av DEM. För det är faktiskt en tjänst TILL FÖR OSS. VI är inte till för DEM. Jag tar gärna emot råd men de ska ges på rätt sätt. Och när man ringer och soc-anmäler bara för att vi är sjukanmälda och har kräksjukan i 2 veckor, då får det vara nog. (Observera att min ordinarie var hemma för just kräksjukan igår. Jag kanske ska ringa soc på henne? Det är ju konstigt att hon inte själv hörde av sig när hon ligger och kräks! Det förväntar man sig väl?)

Jag ska byta. Någon med erfarenhet? Hur går det till?

Förtroendekapital

Jag och Liselott, my ever so best friend, pratade idag om någonting som hon valt att kalla "Förtroendekapital". Liselott är som bekant pedagog, så det här är något som hon gärna använder sig av med sina elever (låg och mellanstadiet). Därför är det lätt för ALLA att förstå det. Jag tänkte redovisa tanken här, för er som inte redan är bekant med begreppet:
Förtroendekapital är det man har hos sina närstående, som när man behandlar dem illa eller gör dem orätt, minskar, och när man därefter gör någonting rätt igen eller ber om ursäkt på ett trovärdigt sätt och verkligen menar det, åter ökar. Men en person kan komma till en punkt hos den andre, där han* gjort den här personen så jävla illa, när han gjort så många fel val och handlat så fel, att förtroendekapitalet sjunker till noll hos den angripne. I ett sådant läge så är det upp till personen som handlat fel att åter se till att det här kapitalet byggs upp igen. Det är den som utnyttjat förtroendekapitalet som måste se till att bevisa att han inte är en dålig människa, som måste bevisa sig själv på alla fronter för att kapitalet återigen skall få en grund att stå på, ett värde. Om man uttömt kapitalet hos en annan person finns det ingen anledning för den som blivit utnyttjad eller sårad att tro på den andre. Det finns ingen grogrund för förtroende alls, för allting är utraderat och uttömt till sista droppen. Då kan man inte förvänta sig att bli förlåten bara genom att säga "förlåt". Det går inte att starta ett nytt bankkonto bara genom att vara lite snäll en dag och uppbyggandet kan ta tid.

Alla har vi ju någon gång i livet varit på båda sidor. I alla fall jag. Och när jag varit den som sårats har jag många gånger fått höra "Men Loo. Jag rår inte för att jag är sådan här. Jag mår faktiskt dåligt / Min mamma var elak mot mig när jag var liten / Jag var arg / Jag har psykiska problem / Jag förstod inte vad jag sysslade med". Människor med vissa typer av problem, insåg jag, tror ofta att deras tillstånd eller psykiska ohälsa automagiskt ligger som en förlåtande hinna över dem. Eftersom de, enligt sig själva, har en "legitim" ursäkt till sitt uppförande så har de också en ursäkt att uppföra sig lite som de vill, utan att ta hänsyn, utan att använda det möjligtvis nedsatta konsekvenstänkande de faktiskt har. På svenska: De har uppfunnit ett VIP-kort som tillåter dem att uppföra sig hur fan de vill utan att bry sig om konsekvenserna och när de blir påkommna med, eller konfronterade för sitt beteende använder de sin tragiska uppväxt eller någon annan traumatisk händelse som ursäkt, som om problemet automatiskt vore löst för att vi nu funnit en "förklaring" till varför det hände.

Jag tycks dra till mig den här sortens människor som flugor till socker och varje gång blir jag lika förbannad, trött och framförallt maktlös, för det går inte att kommunicera på samma nivå med den här sortens människor. Man tror kanske att det går att banka in något i skallen på dem, men då ser man inte klart. Den här typen av människa kommer aldrig att bättra sig eller finna nya vägar i livet. Åtminstone är det inte särskilt troligt. De påstår att de vill ha hjälp för sina problem och de påstår att de vill lösa upp de knutar som den traumatiska uppväxten / händelsen gett dem och därmed ta av den ögonbindel som är det frånvarande konsekvenstänkandet som de så hårt håller i. Låt mig poängtera också att det finns en vid skillnad mellan bokstavsdiagnosbarn och just de här specifika individerna men inte helt sällan uppträder det här förnekelsebeteendet i samband med just en bokstavsdiagnos. Detta är förstås, som vanligt bara mina egna reflektioner av de människor jag mött och inte någon vetenskapligt understödd fakta (dock skulle det inte förvåna mig om jag fann sådan fakta efter lite ansträngning från min sida). Sanningen är att de inte vill ha någon hjälp. De påstår att de vill ha det, men att de inte får någon men de gånger samhället ansträngt sig med massiva insatser för deras skull så flyr de. För det finns ingenting så tryggt som att vara det "Oförstådda barnet" som agerar efter impuls, som ingen håller ansvarig. I själva verket är deras handlande inte alls så impulsstyrt utan väldigt, väldigt ofta så är varje steg och varje drag noggrannt planerat. Inget konsekvenstänkande säger du? MY ASS. Jag har sett det här inifrån. Det är så äckligt genialiskt så det är inte sant. Sociopatiska drag, jodå.

Det som gör det här så aktuellt just nu är att jag kommit in i en period i mitt liv där jag börjat säga ifrån väldigt mycket. Jag hävdar min rätt till respekt från respektlösa vänner, jag markerar för människor jag möter var jag står och vem jag är och gör det väldigt klart för människor vad det är de har att göra med om de försöker pull some tricks on me. Jag har kort och gott gått och blivit nojig och rädd för människor eftersom mina erfarenheter gör att jag tror det värsta om dem.

Intresserar man sig för mig måste man vara antingen någon porrfixerad sexgalning utan smak som förmodligen kommer att vilja leka våldtäktslekar efter andra dejten. Om det inte är så illa så misstänker jag ändå alla män för att ha en agenda i bakfickan och i stort sett alla män betraktar jag som potentiella svin. Jag dömer dem på förhand och letar anledningar till att dra mig undan eftersom jag anser att det förr eller senare ändå kommer att visa sig att de är otrogna assholes / manipulativa energivampyrer eller mytomaner. Eller all of the above. Kvinnor ska vi inte tala om, deras backstabbing business har verkligen sugit ut det mesta. (Liselott är inte inkluderad i det här, inte de få nära vänner jag har kvar heller, för övrigt.) Man kan se det som att den sista personen som blev insläppt under min hud dränerade allt mitt förtroendekapital och tog dessutom med sig själva basen till alltet när jag slängde ut honom. I efterhand har jag chockad och förblindad till och med försökt skydda honom för det han faktiskt gjorde eftersom jag var dum nog att lyssna på alla andra. Så jag satt här sårad och försökte måla ut den här personen som så mycket finare och djupare än han var, för att jag inte ville se att jag bara var en bricka i ett kul spel han fört. Det gjorde för jävla ont. Jag ville att det åtminstone ska ha funnits någon större mening med allt, men så var det inte. Jag begriper inte hur man kan lura en annan människa så hårt men jag kanske har mig själv att skylla. Jag kanske ville bli lurad.

Det känns som om jag levt i två år med förbundna ögon och saker och ting kommer klarare i ljuset, som om strålkastare på flera tusen watt stod riktade mot dem. Jag försöker att inte sitta här och bli bitter, för det leder ingenstans, säger logiken snusförnuftigt till mig från mitt inre. Jag undrar bara var man börjar att bearbeta sig själv när man äntligen funnit sanningen. Sanningen skulle ju släppa mig fri, vad hände med det? Det är ju så alla säger. The truth will set you free. Istället finner jag mig själv fångad av sanningen i dess stålsatta bur av bitterhet, mitt sociala jag kedjat till marken av insikt. Människor är falska, så falska, och hälften av dem vet fan inte ens vad de håller på med. Styrda av infall, instinkt eller whatnot är vi andra utlämnade åt dem och satta att ta hand om oss själva, vi är ju trots allt vuxna, det var ju det här vi bad om. Mitt förtroendekapital existerar inte, faktum är att kontot är totalt stängt och jag ser ingen chans till en öppning i det här läget. Jag låser in känslolivet bakom en ståldörr av smärta och försöker intala mig själv att det kommer att passera, gå över, att jag kommer att lita på någon igen. Tiden läker, bla, bla, bla.

Bla, bla, bla. Det var allt som lät vettigt där.
Och jag menar inte att deppa ner er. Jag har en otrolig livsgnista, tro inget annat. Jag har bara inget förtroendekapital.
Är jag ens kreditvärdig?





*Jag väljer att använda könsdefinitionen "Han" här, men naturligtvis gäller det bägge könen. Känns bara onödigt att skriva ut "Hon / Han" hela tiden och det bryter flödet i språket vid läsning.

Bild: Premiär för ärmlösa toppar. Ett mindre jag har sett dagens ljus. Jag kan åtminstone vara fin för mig själv.