Wow, wow, wow!

WOW! 8 kommentarer på mindre än ett dygn, glada och låånga kommentarer hur jag ska tapetsera och måla, jag blir skitglad! Tack för att ni delar med er av era kunskaper och tack framför allt för att ni skriver så fina kommentarer. Jag hade en seg-eftermiddag då jag legat och halvsovit på dagen med barnvakt till Alex (att få sova länge är guld värt!) och så loggar jag in och läser det där.. glädje!

Apropå Fade's peppande kommentar kring sovandet i kommentarsfältet på föregående inlägg: Ja, fatta grejen, de har varit på mig sen Alex föddes och påpekat att jag inte ska ha bebisen i min säng. Ursäkterna har varit varierande. När han var nyfödd hette det att jag kunde "rulla över och kväva honom". Jag påpekade att jag alltid ligger blick stilla i samma ställning när jag sover med A och att det är omöjligt att hamna ovanpå mitt eget barn i sömnen. Jag försökte förklara att man liksom har en instinkt i sig som hindrar en, att det är omöjligt. Till svar fick jag skeptiska blickar och snörpande munnar. När A var sex månader fick jag höra att man måste "lära barnen från början att sova i sin egen säng". Tanken är ju god, men jag hade faktiskt haft A i sin säng på nätterna till en början, och lagt honom hos mig vid morgonvällingen. Det tyckte vi båda om och jag fann att det inte fanns en känsla som gick upp mot att få ligga intill mitt vackra barn och snusa med honom på morgonen. Sakta började han sova hos mig mer och mer. Detta mottogs med negativ respons från BVC's sida. Man menade att barnen "inte sover lika bra som när de sover själva", "De lär sig att somna om på egen hand om man låter dem sova i egen säng". Detta gav mig dåligt samvete. Sov Alex dåligt på grund av min själviskhet? Kunde han sova bättre om jag inte envisades med att ha honom intill mig?

Jag försökte att lägga honom i sin egen säng men han vaknade många gånger om nätterna och skrek efter mig. Jag nattade honom som så att jag satte mig i sängen med honom (jag får inte plats i spjälsängen hur mycket jag än försöker, i vilket fall fann jag inget bekvämt sätt att sätta mig på. Ja, jag har försökt) och vaggade honom i min famn med vällingen tills han somnade. När jag lade ner honom i spjälsängen igen vaknade han efter bara några minuter och skrek efter tröst. Jag tröttnade på hela upplägget, svagsint som jag tydligen är, och tyckte synd om honom. Jag försökte tänka mig in i vad JAG hade velat. Ville jag sova ensam som liten? Jag minns att jag var så rädd om natten att mormor fick sova hos mig tills jag var elva eller tolv. Hon sov hos mig tills jag hade somnat, sedan sov jag själv men kröp upp till morfar tidigt på morgonen. Jag slutade själv med det och byggde mig en självständighet när jag var runt tolv, då fortfarande med ett dussin nallar och kuddar runtom mig. Jag byggde "kuddfort", som en mur runt mig av kuddar som skyddade mig om det skulle börja brinna (vilket var min största skräck av oklar anledning, jag har aldrig varit med om en brand) och att bygga denna mur runt mig gav mig trygghet. Men, tänkte jag sedan, jag var ett otryggt barn, det finns en viss skillnad. Alex har andra förutsättningar. Är jag en dålig mamma som inte ser att A egentligen behöver få lära sig sova själv och detta på sikt kommer att medföra en trygghet som jag alltid saknade? Men mina behov då? Även om de kommer i andra hand, är vi ändå inte tryggast och mår bäst tillsammans?

Efter varje BVC-besök så snurrade tankarna. Jag kände det som att de ifrågasatte allting och skulle ha en översikt över precis allting vi gjorde, och klockslag på det. Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att få barn. Att jag som mamma bara i andra eller tredje hand har bestämmelserätt i det aktiebolag som A tydligen är. Jag trodde att jag hade rätt att säga ifrån. Jag trodde inte att mina goda intentioner skulle ifrågasättas. Jag trodde att man skulle ifrågasätta min hållning gentemot pedagogik och utveckling, och därför såg jag till att vara förberedd och påläst och framförallt väl insatt i det jag kunde vänta mig. Trots Huddinge's raka order om att jag inte skulle "Läsa så mycket på egen hand" tog jag ännu en gång på mig studiehatten och läste på. Jag ville veta vad som skulle komma. Jag ville vara förberedd på de olika utvecklingsfaserna, och det var och är jag också. Jag trodde att man skulle fråga mig vad jag visste om barns utveckling och vad jag hade att vänta mig, men inga sådana frågor kom. Istället blev jag bombarderad med "råd" angående A:s skötsel som helt ärligt mest kändes som en order. Gör si, gör så. Gör det här, så här gör alla, så här ska det vara! Tramp, tramp, tramp, raka led! Tramp, tramp, tramp - avdelning ett FRAMÅÅÅT MARSCH!

Min mormor lärde mig några mycket viktiga saker när jag växte upp. Hon sa "Stå aldrig oförberedd med tomma händer inför en väntad situation, och vad gäller de oväntade situationerna så kommer du ändå aldrig att förutse dem, och de kommer ändå aldrig att utvecklas som man tänkt sig, så förbereder du dig inför det du kan förutse så kommer du också att vara förberedd inför det du inte kan förutse". Jag har alltid tagit fasta på det. Jag är en jävel på att läsa mig till, fråga och lyssna mig till information när jag verkligen är intresserad och jag tror verkligen på kunskap som huvudsakligt bidragande förutsättning för en nyanserad världsbild. Jag vill kunna känna mig säker och trygg och jag kommer aldrig oförberedd. Men jag var oförberedd på att Staten skulle lägga sig i min fostran av A på just det här planet. Jag är medveten om att vi har grundlagar som gör att vi får fostra våra barn till nazister om vi vill och ingen lag skyddar dessvärre barnen från att utsättas för hån, ret och ignorans från oförstående föräldrar som förmodligen fostrats på samma sätt. Men jag hade inte väntat mig att få skäll från BVC gällande om jag sover med A eller inte. Jag fick skäll för att jag gav honom gröt som frukostmål, för gröt var inte lika lämpligt som grönsakspuré, fast mycket jag läst pekar åt precis motsatt håll. Hade jag lyssnat på dem hade A inte fått smaka på mycket alls förutom just grönsakspuré. Jag kanske gör en Big Deal av det här men det är trots allt en källa till frustration och då behöver jag ventilera det. Det är inte the end of the world, jag yttrar bara vad jag tänker.

Jag vill att BVC ska vara till för mig, inte tvärtom. Jag vill ha beröm och uppskattning för det jag gör rätt, inte ignorans och nonchalans. Man pekar alltid på var möte det jag kan göra bättre och det jag gör fel men inte ett ord sägs om de råd jag faktiskt har tagit och uträttat bra. Inte ett ord sägs om att A de facto ligger före i utvecklingen, att han är ett av de gladaste och tryggaste barn de har sett och inte ett ord sägs heller om att han är en liten babbelkvarn som till och med har papper på sin överlägsna språkutveckling. Inte ett ord sägs om att jag som ensamstående mamma faktiskt gör ett förbannat jävla bra jobb, helt ensam, utan barnvakt, utan att få en enda jävla timme i veckan för mig själv, utan att jag någonsin får komma ifrån och komma ut en kväll. Jag var ute senast i somras, två kvällar på hela sommaren. Sedan dess har jag inte haft barnledigt en enda dag. Om man ser till det och det faktum att A inte ens har en pappa som stöttar honom, och om man envisas med att se till min bakgrund och de förutsättningar jag statistiskt sett har, så gör A och jag ett förbluffande jävla bra jobb. Men det får jag inte höra från dem (däremot får jag höra detta från min läkare, socialsekreterare, bostöd med flera). Jag kräver inte någon slags ändlöst jävla smicker, jag vill bara höra "Det här gör du bra, Loo. Vill du ha tips och råd om hur du kan underlätta det här eller det här för er båda?". Jag vill att man ska SE vilket jävla monsterjobb jag faktiskt gör. Inte för att jag är nån slags martyr som sitter här och gnäller över att jag inte fått en dag barnledigt sen i somras för det är min förbannade jävla plikt att ta hand om A, och det är också något jag frivilligt förtjänar varje dag, därför att jag älskar min son över alla berg och under alla hav och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag skrev på ett osynligt kontrakt när jag blev gravid, där det stod att jag går med på att mitt liv förändras för evigt och att det aldrig kan bli som förr igen. Det stod där att jag går med på att ge mitt liv till denna varelse och att jag måste jobba stenhårt varje dag med att utveckla och vårda vår relation, som en deg som ständigt måste knådas, därför att jag är hans mamma och han är helt hjälplös i världen, och helt ensam utan mig. Det är inte ett martyrskap, det är en jävla VINST!

Saken är den att jag faktiskt inte tänker ta att man behandlar mig efter saker som skett i det förflutna istället för att se till de resultat jag faktiskt visar i nuläget. Man väljer på BVC att grunda våra besök på vad som står i mina journaler om mitt långvariga missbruk och mitt kaotiska liv så som jag levt det, istället för att se till det som faktiskt är i nuläget. Man väljer att helt bortse från att jag har 11 kontakter som jag träffar regelbundet, man väljer att bortse från min hundraprocentiga drogfrihet (bevisat genom tester två ggr/vecka), man väljer att helt ignorera intrycket av A såsom han uppträder, det glada, trygga, lyckliga, lekfulla och nyfikna barn som dessutom pladdrar på i 180 och sjunger för alla som vill höra, man väljer att ignorera att papper och handlingar och utredningar från tre enheter på socialen (vuxen, barn och barn & familj) ALLA textar klart och tydligt vilken fin relation jag och A har och att INGEN som helst oro föreligger för oss, man väljer att helt skita i dessa säkerligen tusentals dokument i journaler, understödda av personer ett samtal bort där det står klart och tydligt hur grundligt utredda vi är och vilka fantastiska jävla resultat vi nått, och när man då ringer socialen TVÅ gånger och anmäler ORO för att jag inte svarar i telefon när man försöker ringa två gånger, då undrar jag om det är jag som är känslig eller om det faktiskt kan vara så att vi särbehandlas, bara en liiten aning?

Och en sak ska jag fan säga er, att jag tänker gå på Öppna förskolan med A, för att han ska få kolla in andra barn och ha kul. Självklart! För hans skull. Men jag tänker fan inte gå dit för att "alla andra mammor gör det". Det var tamejfan den sämsta jävla motivering jag någonsin hört. Ni som lever i relationer med barn där ni faktiskt vet var papporna till barnet befinner sig (i motsats till mig som inte ens har kontakt med barnets far), kan ni tala om var De går någonstans? Biljardhallen? Strippklubben? Plattan? Eller sitter de hemma och ser på Oprah medan ni med fladdrande kjolar struttar iväg till Öppna Förskolan där ni bjuder på hembakta mandelkubbar och pratar om sybehör och trädgårdsarbete? Det låter inte så verklighetsnära va? Nej, jag trodde inte det heller. Jag funderar bara på var de håller hus, för enligt BVC är de i alla fall inte på öppna förskolan.

En liten notering dock: Min föräldragrupp (dvs, mammagrupp, det fanns EN pappa med där, men han kom bara en gång, sedan uteblev han), bestod faktiskt av enbart gifta mammor med page och små cardigans, som pratade om sina radhus, bakning och varför deras män jobbade över så mycket. Jag tyckte det var extremt obehagligt och gick bara tre gånger. Jag bestämde mig för att se på det hela som en tillfällighet och inte något representativt för mammagrupper. Jag hoppas innerligt att öppna förskolan erbjuder större variation på de vuxna deltagarna.

Bild: Alex vinkar till publiken, nybadad och glad! (älskar det här fotot för det här är ett typexempel på hur glad och öppen han är, mitt hjärta!). (Klickar man blir den större, originalupplösning på denna!)