Benmärgsprov - Check!

Okej, så ni ska få en update. Jag har gjort det förbaskade benmärgsprovet. Jag tänkte först komma med en kommentar angående smärtan som många påstår skall vara så olidlig. Så ont gör det faktiskt inte. De går in först, tämligen långsamt först, för att "penetrera huden" som de så vackert uttryckte det, och sedan tar de milimeter för milimeter för att röna ut att lokalbedövningen verkligen har "tagit" ordentligt. Man blir tillsagd att säga till om det gör minsta lilla ont i detta initiala skede, säger man till stannar de omedelbart och bedövar mer. Det sticker och "knackar" lite och det "drar" liksom inifrån lite när de suger ut skiten, men det är verkligen inte ett ingrepp som man egentligen behöver vara rädd för, det vet jag nu. Inte om man gjort det en gång. Men visst är det obehagligt. Men det är inte en smärta av döden, det är det inte. Och jag vill också passa på att ge ett tips till alla er därute som kanske googlat på benmärgsprov eller som kanske ska göra ett i framtiden; Om ni försöker att slappna av (jag vet att det är svårt, men försök) då går det mycket lättare och det gör faktiskt mer ont om man spänner sig. Det är exakt samma sak när man föder barn. Om du bara släpper taget lite och tänker att "jaja, shit happens, dör jag så dör jag", även hur corny det låter så hjälper det. Its all in your head. Men nu tänkte jag berätta själva måndagen för er.

Så, pappa kom och hämtade mig vid nio och jag satt och lyssnade på rockklassiker i bilen på vägen in. Pappa var munter och försökte prata bort mig lite och jag var skakis. Vi anlände i tid och jag började att skaka bara jag klev ur bilen. Pappa intalade mig att det här kommer att gå bra, snart är det gjort, de kommer inte att hitta något som har med L-ordet att göra, detta är en ren rutinundersökning och det kommer gå så bra, oroa dig nu inte. Det är klart på ett kick och du hinner inte ens reagera. Vi klev in i väntrummet och det kändes som om alla där stirrade på mig. Jag satt och andades som en blåsbälg på profylaxkurs och gjorde någon slags avslappningsövningar som mest gick ut på att jag ville vända ut och in på mig själv och försvinna i tomma intet. Dessa avslappningsövningar fungerade inte tillfredsställande och jag försvann inte, jag blev inte ens suddig i kanterna. Sköterskan såg mig med en gång då hon ropade upp mitt namn. Alex och pappa fick inte följa med in, så en hastig blick på min son och ett löfte till mig själv om att vara stark, and off we go. Vägen till undersökningsrummet kändes som den sista måltiden eller nånting, jag såg bara den sterila sjukhusmiljön och tänkte alla möjliga ologiska tankar i stil med "Varför inreder de alltid så deprimerande på sjukhus, varför kommer de bara inte med en fet rosa färgburk och häller ut skiten åtminstone i taket eller nåt, så att man har nåt att se upp till medan de sticker och vrider och klämmer på en?" och jag drog förvirrande paralleller till Michelangelos jävla takmålning i sixtinska kapellet och funderade på hur han hade det däruppe, han låg ju verkligen på rygg i fyra år (med pauser, får man ju hoppas) och målade den där skapelsen, Genesis tror jag den kallas, och jag försökte se det framför mig, hur han låg där dag efter dag i fyra år och jag undrade om han behövde sjukvård efter det. Hur märkligt det än låter så var det just det jag tänkte på när jag gick in där.

Så, de underbara sköterskorna (återigen har jag blivit otroligt positivt och väl bemött av sjukvården i Sverige och återigen bugar jag för de män och kvinnor som uträttar detta viktiga arbete, dag efter dag. Jag bugar för er, för ni är värda det - och mer) lade mig ned på britsen med en kudde under huvud och rumpa, förklarade att de skulle guida mig igenom ingreppet, jag förklarade att jag var så rädd att jag inte visste om jag skulle tappa förnuftet eller pissa ner mig, och de lovade att det inte skulle bli så obehagligt och att jag skulle säga till om det gjorde minsta ont och den ena sköterskan erbjöd sig att hålla mig i handen medan de gjorde "de värsta bitarna", ett erbjudande jag för omväxlings skull tackade ja till. Sköterska ett berättade "Du är här för att man har hittat en avvikelse i blodet i någon form och nu skall vi utreda.. blabla vita blodkroppar.. förnyelse.. blabla.." och resten av informationen tappade jag eftersom jag koncentrerade mig på att INTE titta på instrumenten vid min sida. De hade täckt nålen de skulle köra in. Det var förnuftigt gjort. Hade jag sett den på förhand hade jag dragit som en avlöning. Hade jag sett den efteråt hade jag förmodligen svimmat. Jag vet följaktligen inte vad som verkligen gick in i mitt skelett i måndags och lika jävla bra är det vill jag säga.

Anyway, de lokalbedövade, "penetrerade" därefter huden och sedan satte festen igång. De började att borra sig in, handgripligen borra sig in i mitt.. umm.. höftben? (De tog alltså provet från höften, men alltså via ryggen, på något sätt). Som sagt, de var inte ute efter min ryggmärg eller rygg utan min benmärg. Borrandet kändes helt bisarrt. Det knackade och drog och ilade och var rent utsagt märkligt och en väldig lättnad kom över mig ett tag då det inte alls var en ren plåga och det kändes inte alls som om jag skulle dö. Det var bara jävligt obehagligt, men man dör liksom inte. De pressar ner en något enormt hårt och det är inte konstigt, de borrar sig ju med en nål in i benet på en liksom, skelettet that is, och det är ju klart att det är ju inte en känsla man är van vid.

De höll på sådär och skruvade och drog och tog en biopsi emellan, oklart vad det innebar och vad de tog just då, men det sa de att de gjorde i alla fall, och ärligt talat så är man inte så jävla kaxig och ifrågasätter varenda jävla steg de tar när de håller på och man ligger där helt utlämnad, man säger bara "Okej, bra, gör det ni" och försöker bita ihop och det hela tog ungefär en kvart, tjugo minuter. Precis när de drar ut, så att säga suger ut benmärgen, så gjorde det lite ont men på en smärtskala från 1 - 10 så rankar jag inte den smärtan mer än max en femma, och den var mycket hastig. Det är som sagt inte smärtan som skrämmer, utan obehaget och känslan av att man ska göra något nytt och man vet inte vad som händer härnäst och hur det kommer att kännas. De hade radio på, tack och lov, och de frågade mig hur jag mådde och om de kunde ta lite till och trycka lite mer och jag mumlade något om "gör vad fan ni vill, jag fokuserar på musiken". Musiken är alltid min räddning men det var något otippat att jag skulle bli räddad av just Elton John, som sjöng melodramatiskt i bakgrunden medan de sög ut benmärg:
"And there's no sacrifiiiiice
no sacrifiiiiiiiice
no sacrifiiiiiiiiiiiiiiiiiiice
aaaaaaaaaaaaaaat aaaaaallll"
Det var ren ödets ironi att den låten råkade spelas på Lugna favoriter just då, det är jag övertygad om.

När de plåstrat om mig och gett mig råd om skötsel av bandaget jag fick (enormt bandage, helt sjukt) så brast det bara för mig. Jag hade jobbat upp en sådan spänning och nervositet angående det här och jag kände att nu är det bara att vänta men nu är det över, jag kan slappna av nu, inget mer ska göras. Jag började storgråta och sköterskorna berättade för mig hur duktig jag var och hur bra allt gick och det här kommer bli så bra och nejdå, det ser ju fint ut redan nu, prima benmärg har vi här, ingen fara lilla gumman och jag tackade artigt för mig (tack för att ni borrade hål i mig och stal benmärg, tack tack!) för sådan är jag, och gled (nåja) ut i korridoren till en väntande pappa och son som lekt med brandbilar och vält omkull hela väntrummet under tiden (alex, dvs. Pappa hade städat) och jag pussade min son och kramade min far och sa nu sticker vi härifrån. And that's that. Nu har jag återbesök på kirurgen, avd 63, Danderyd den 22:a juli och vi får hoppas, verkligen hoppas, att de inte ringer innan dess och bokar en tidigare tid. Och sen får vi hoppas att de har bra besked att komma med nu. Så, väntetiden startar här. Varje dag utan ett telefonsamtal från sjukhuset är en seger.

Jag är inte lika rädd, men konfunderad. Jag känner ju att något är fel i kroppen. Idag fick jag ledsmärtor igen och haltade igenom centrum. Bara sådär, så jävla skumt. Jag har haft otroligt ont i både höftpartiet, själva borrhålet och i lymfarna (tror jag, jag har i alla fall haft ont under armarna vilket var nytt) och ätit voltaren och försökt att aktivera alex så mycket som möjligt. Imorgon är det nytt läkarbesök, samma sak på torsdag, två olika läkare, två olika sjukhus men dessa besök berör annat än just det här. Återbesöket och domedagen är som sagt 22 Juli. Jag går runt och ser upp i skyn och önskar lite själviskt att jag gärna haft någon att dela den här smärtan med just nu, men det finns väl en mening i att gå igenom saker mer eller mindre själv också. Man kan inte bara förlita sig till andra genom livet heller. Nu har jag förvisso aldrig kunnat lita på en enda levande varelse fullt ut, men det spelar ingen roll. Visst är det ensamt i själen, och visst är jag orolig.

Jag önskar er allt gott och att ni slipper gå igenom det här, ni också. Nu gör jag det åt er, kanske man kan säga. Det är kanske inte rättvist, men vad är rättvist egentligen? Absolut ingenting. Så det spelar ingen roll. I will be here. Jag ska försöka hantera det här och efteråt kommer vi kanske kunna skratta åt hur rädd jag var nu. Kanske.
Jag hör av mig snart igen,
kudos.