Dagens positiva!

fredag, juli 24

Dagens positiva!

Var och lämnade blodprover på KS och redan i taxin hem ringde de för att meddela provsvaren (vi cancerpatienter har de fördelarna, provsvar inom en timme är standard) och mina senaste prover (nu i tisdags) var usla. Mina vita blodkroppar låg inom ett knappt tiotal och jag hade inget immunförsvar att tala om. Sedan dess har jag dansat till tung, glad techno varje morgon, haft musiken pumpande hela tiden, handlat och gjort saker man egentligen inte ska göra när man har lågt immunförsvar. Det var så illa att de ville ha in mig för observation men jag mådde så oförskämt bra att jag vägrade. Nu ringde de:

Sköterskan: "Vad det än är du gör, Loo, så fortsätt med det! Vi vill gratulera dig, du har ett normalt immunförsvar igen! Dina värden har ökat till 122 respektive 92, vi är helt chockade här borta.. Du slår alla rekord, fyra dagar, Loo, herregud, vi gratulerar! Fortsätt så!"

"Vadå, har jag som en normal människas nu och för bara fyra dagar sen var jag typ inläggningsbar?"

"Så kan man säga, ja"
"Wow!"

"Ja, det är korrekt uttryckt!"

Mitt i allt helvete. Åh, Gud, låt det fortsätta så här, please. Det här betyder att jag har en enorm återhämtningsförmåga och att jag bara måste lyssna på kroppen, hålla mig aktiv som jag har gjort, lyssna på min musik och äta min frukt och grönsaker och det kroppen vill ha. Let's fight this motherfucker! Med eller utan hår! Åh jag är så glad!

Så, vad är det för mirakelmusik jag kämpar cancer mot då?
Jo, lyssna på den här jävla monsterlåten och KÄNN livskraften porla!

7 kommentarer:

Anders sa...: Kör hårt Loo!
Rocka loss!
Musik, glädje och kärlek kan aldrig göra annat än gott i såna här lägen!; 25 juli 2009 kl. 01:39
Michael Karnerfors sa...: Hej Loo! Lundahl här... har visst bytt namn sedan senast.

Dang, det har banne mig hänt saker med dig. Inte för att jag är förvånd... det händer alltid saker omkring dig. Få se nu... i tur och ordning: droppat E och dyligt, lillgrabb, cancer, och nu senast kanonbra återhämtning. Grattis, storgrattis!, aj fan!!, grattis igen!!! :)

Nej, det är inte rättvist med cancer... men fuck that... trotsa fanskapet som gav dig den och vägra ge dig! Förlorare är bara den som spelade för att förlora. Den som man måste krossa till en hög med stora mänder våld för att bekämpa är inte besegrad... bara tvingad mot sin vilja.

Du fixar det... du har rätt ålder och fysik för det, och enligt vad du just skrev en återhämtningsförmåga som tydligen är lätt fantastisk. Hejarop kanske inte gör mycket... men du har dem från mig i alla fall. :D

/Micke; 27 juli 2009 kl. 10:58
Michael Karnerfors sa...: Tom kommentar för att kicka igång prenumerationen. Slå ihjäl den Loo.; 27 juli 2009 kl. 11:00
Michael Karnerfors sa...: Halloj igen! Snackade just med M (frun) som är onkolog-sjuksköterska, och hon bekräftar att de där värdena är kanonbra nyheter. Din ålder + avsaknaden av metastaser + en sådan kanonbra respons på behandlingen är lika med: utmärkt prognos!

Största risken av denna behandling konstaterar hon är att du riskerar få lockigt hår. Det är tydligen rätt vanligt... lockiga tjejer får rakt hår, rakhåriga tjejer får lockigt hår.; 27 juli 2009 kl. 19:37
Linda sa...: Åhh vad härligt att läsa. Fortsätt i samma stil. Gör det du mår bra av.
// Linda; 27 juli 2009 kl. 22:53
Revyn sa...: Vilket härligt besked!! Rätta takter tjejen, keep on moving!! Du kommer besegra den där rackarns, dumma, elaka skit kräftan!! Håller alla tummar jag har för dig!; 28 juli 2009 kl. 20:03
Anonym sa...: kom ihåg att skratta mycket! skratt är snällt mot immunförsvaret:) jag läser en bok just nu som heter skratta o må bra och det står massa intressant.
det finns folk som har botat sina åkommor med hjälp av skratt. våra inre organ mår bra av skrattets masserande verkan! / Irena; 28 november 2009 kl. 08:39

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.