torsdag, juli 16

Och nu vet vi...

Ni har kanske undrat. Sedan sist. Så jag tänkte ta det här så enkelt som möjligt.
Jag kom inte undan den här gången heller. På Torsdagen förra veckan kom samtalet som inte skulle komma. Det där samtalet jag inte ville ha. Och samtalet lydde "Du ska läggas in omedelbart, du får all information av läkarna när du kommer". Okej, fine, tänkte jag. De skulle ta mer prover, sa de bara. Jag visste. Jag ringde Maria som fick ta alex, pappa hämtade mig till sjukhuset och sedan bar det av. Väl framme fick jag sjukhusband direkt och jag satt där, som i väntan på min undergång. Det var en vecka sedan. Idag är jag hemma, men det är inte för att jag är frisk, jag är alltså bara hemma på permission.

Jag har cancer, berättade min läkare. Jag har en ovanlig form av lymfom, en aggressiv form. Det innebär att man satte in cellgifter med en gång, det var bara inskrivning, hopp, hopp, cellgifter, hopp, prover, en massa ny information att ta till sig, en miljard mediciner att ställa in sig på, byte av beroendemedicin (jag går nu på metadon istället) - kort sagt, allt har förändrats. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Igen.
Här är min fullständiga diagnos, för er som vill veta mer: Anaplastiskt, storcelligt B-Cells Lymfom i Benmärgen. Där har ni det. Svart på vitt. Skalbaggen som ätit på mig och som orsakade de där sabla smärtorna. Jag har en fördel, för jag kom in i tid, men den är lite mer aggressiv än vad vi väntade oss också. Den har INTE angripit några inre organ och ej heller ryggmärgen eller hjärnan, vilket är bra. Jag har inga metastaser eller så som måste strålas ner, utan det här handlar om mina vita blodkroppar som i princip huggit mig i ryggen och börjat att dela sig med en rasande fart istället för att förnya sig. Det är så mycket jag säkert fått fel här och det är så mycket att ta in, så jag ber om ursäkt för eventuella medicinska fel i min lilla förenkling men det är så det är nu. Jag har cancer. Fucking CANCER.

Och det fanns ingenting jag hade kunnat göra eller inte göra för att förhindra det, tekniskt sett. Man har sett ett samband med ärftlighet och det är alltså någon av mina föräldrar som är bärare av genen. Men om ni tror att jag tänker lägga mig ner här och dö bara för det, så har ni fel, jävligt fel. Jag har fightat mig igenom det här livet sedan jag kom ut ur mammas mage och jag tänker INTE ställa in mig på att dö av det här och jag tänker INTE ställa in mig på att dö överhuvudtaget. Jag är tamejfan det starkaste jag vet på två ben och det ska vara fan i det om jag ska låta en liten skalbagge ta kål på mig. För det är så jag ser det, förstår ni. Det jag har, det är en liten jävla skalbagge, som äter på min benmärg, den äter av min livskraft och den jäveln ska DÖ. Det finns inga andra alternativ, det är inte ens han eller jag, det är HAN. Och jag vet att jag kommer att klara det här. Jag kommer att rapportera från sjukhuset, jag ska skaffa mig en dator där som jag kan ha med mig, jag ska berätta allt om cellgifter och fan hans moster för er och jag lovar, jag ska KLARA DET HÄR.

Nu kommer jag att komma in varje vecka för cellgifter i ungefär 6 veckor, sedan följer utvärdering på det, då vet vi om gifterna tar. Vad jag förstått på min läkare så har jag ungefär 80 - 85 % chans att cellgifterna tar död på de jävlarna, och då menas förstås inte alla, utan att de TAR överhuvudtaget. Så, ni som vill, håll alla tummar ni kan, och ni som inte vill, typ Mr.C och andra som underhåller sig med att vara någon slags hämndapor från mitt förflutna, kan ni och era hejdukar ta och chilla lite med ert trams, för jag har inte tid, råd eller ork för att engagera mig i er just nu. Jag har fucking cancer, så om inte det får er att back off så vet fan inte jag. Du kan också bespara mig dina kommentarer om karma, eller hur mycket du njuter av att jag är i det läget jag är, kort sagt så har vi alla våra ok att bära och jag tror inte skadeglädje gör så mycket positivt för ens eget karmakonto heller, kanske jag ska påpeka.

Jag håller på att samordna stödinsatser nu med hjälp av kommunen och ska bland annat få en personlig assistent. Vi får se hur detta utvecklar sig. Det är så himla mycket just nu, jag kom precis hem, det är räkningar och vänner och fixande och dessutom kan jag knappt sitta upp eftersom jag fått cellgifter i fyra dagar. Jag har gått ner en del i vikt redan, men pendlar hela tiden med vätska upp och ner, och jag är olidligt trött, trött, trött, det är en evig pendel.
Jag orkar inte så mycket mer just nu men jag vill ändå uppdatera er på det här jävla chockbeskedet och ändå säga som så att..
Jag ska klara det här, för vem annars?

14 kommentarer:

Icka sa...

Även fast vi aldrig träffats eller vi inte känner varandra så undrar jag om det är något jag kan göra?

Jag håller såklart alla tummar och skickar all min styrka till dig.

Orden räcker inte till.
Stor kram.

T e s s i. sa...

klart som faan att du kommer klara det. Och vi ska heja på dig, av allt vi kan!



Kram

Fejdan sa...

Jag gick fan itu när jag fick veta för en vecka sedan. Har tänkt på dig massor sedan dess. Att det här ska gå bra. Det går bra.

None sa...

Hej

Ja, vad skall man säga? Tråkigt räcker ju liksom inte till.

Jag tänker på dig och Alex även om vi inte känner varandra.

Kram på dig från Åsa och Cassandra

Linda sa...

Ramlade in här av en slump för någon dag sedan och fastnade för ditt sätt att skriva och berätta. Fick redan då en känsla av att det här är en tjej med skinn på näsan en fighter...och den styrkan behöver du just nu. Jag håller tummar och tår för dig och att gifterna besegrar skalbaggen.
Många kramar Linda

Anonym sa...

Har läst din blogg ett tag, och jag vet att du kommer klara det här!

.:Bergtora:. sa...

Men nej Loo. Det ar ju det har som inte far handa. Jag har gratit nar jag fick beskedet. Jag tanker pa er. Och dig speciellt. Det ar nagot extra med dig. Jag tycker om dig och kommer alltid gora. :'(

Minna Pinna

Ally sa...

Lilla Loo, ja vem annars? Jag tänker ofta och fint om dig, ska du veta. Har alltid hållit tummarna för dig, så jag fortsätter med det. Allt gott / Ally

Revyn sa...

Jag håller alla tummar och tår.. Och alla andras tummar och tår kommer jag gå och korsa.

Du klarar det här.
Kämpa, bit ihop.
Du är stark.

Anders sa...

Cancer schmancer.
Intet biter på Loo motherfucking Lönnroth!
Kör över skalbaggefanskapet bara. Jag hänger kvar här och följer dig som jag gjort sen Hysteriskt and what not.
Kram
Zaphod

Anonym sa...

Så JÄVLA underbart GO i dig! Du kommer klara detta, finns inga tvivel om saken! Omge dig med dina bästa vänner och familj, stärk dig. DU KOMMMMER KLARA DETTA!

Hade jag haft gogoler av tummar (en etta med hundra nollor efter) skulle jag hålla vartenda en av dem. Jag håller mina kära två för dig!

YOU WILL SUCCEED!

I sa...

FY FAN som att du inte redan gått igenom tillräckligt. Jag känner inte dig men har följt dig sen lite innan du blev gravid. Jag håller tummarna och tänker på dig!

DU KLARAR DET HÄR...också

Lovi sa...

Jag tänker på dig finaste Loo! Om det är någon som kan ta död på den jävla skalbaggen så är det du, för du är ta mig fan så stark! Vi finns här, om det är något vi kan göra för dig! Stora kramar!

Anjo sa...

Oh, vad mer kan man säga än: Döda den där jävla skalbaggen!!!!

Jag önskar dig all lycka i det här.