Cellgifter for Dummies

Bild: Min CVK (Central Ven Kateter)

Hej, alla barn nu blir det barnprogram!
Titta nu vad fröken Loo tar fram!
En liten påse och nu ska ni höra,
vad man med denna lilla påse kan göra!
Sätt på en ställning och koppla in i en ven,
skruva och mickla, var inte för sen!
Lägg dig att vila i två timmars lur,
så har vi skapat en cellgiftskur!

Ja, med den där lilla morbida inledningen så tänkte jag berätta för er vad en cellgiftskur är, hur det går till och hur man egentligen gör i den moderna läkarvetenskapen, för det är some avancerat shit och jag tänkte ta det så enkelt som möjligt.
Det heter att man "kurar" eller går på kur, och i mitt fall så är det alltid fyradagarskurer då jag ligger inne minst fyra dagar och får dygnetruntvård. Man börjar med att koppla in natriumklorid, näringsdropp. Fem liter vatten vill vi att kroppen skall ha fått i sig innan cellgifterna "kopplas in", därför vägs man noga när man kommer och man vägs varje morgon för att kontrollera hur mycket vätska kroppen gått ner och upp. Ditt kiss vägs också, och allt du dricker hamnar på en lista. Ja, du har gissat rätt, man kissar i en grön låda och personalen mäter din urin. Nice va? När vätskenivån är tillfredsställande så hookar man upp min CVK, det är en liten manick som jag har inopererad under höger nyckelben, till gifterna. De tar i regel två timmar på sig att gå in i kroppen. Vad man vill är att gifterna snabbt ska in, mobba cellerna utav bara helvete, och sen ut igen i rasande fart eftersom de även angriper kroppens friska celler, ergo att man tappar hår och ser för taskig ut. Din hud påverkas också, du har noll läkkött för sår och du blir lite torr och fnasig och får trist grå hudfärg. Så här håller det på i fyra dagar, var 12e timme pumpar man i mig cellgifter och är på avdelningen och pinglar runt och får mediciner i mängder och sprutor och de tar blod och piss och gud vet vad av dig varje gång för att se att du verkligen ligger där du ska, du bevakas in i minsta detalj. Efter det får du komma hem, och det är då helvetet börjar. Det är den långa, mödosamma vandringen från i princip noll vita blodkroppar upp till minst hundra.

Det ÄR en lång, mödosam vandring. Du kan inte vara i solen, för du får soleksem och måste få kortisonsalva. Du orkar vissa dagar knappt gå. Du har ingen aptit, du spyr. Du skiter. Din kropp är uppsvälld av allt kortison, du får munblåsor av all penicillin och kan inte borsta tänderna utan att gråta. Ingenting smakar något, allt smakar mjöl. Du är rund i ansiktet och har ingen hårväxt att tala om, någonstans vilket är den enda fördelen. Du är vinglig, du är trött - eller speedad på kortisonet som du får i runda hundratal eller fler, du kan inte sova för du springer och kissar hela nätterna. Du spyr varje gång du åker taxi. Din bästa vän är en spypåse, alltid i den fina Balenciagan du fått som uppmuntran. Du får inte handla eller vistas i en miljö med bakterier och virus. Får du ett sår på handen måste du äta mer antibiotika bara för att läka skiten. Du har ingen hudfärg. Du kan inte sminka dig, ha parfym, starka produkter på hyn etc etc i all evighet för då blossar du upp. Du är känslig mot allt. Du får matnojor. Matos får dig att vika dig av spykänslor. Du får anemi (blodbrist) och måste komma in och få blod i påsar, det fick jag häromdagen och jag måste tacka du anonyma O Rhesusnegativa blodgivare (jag tillhör en speciell blodgrupp O Negativ, eller, O Rh - som man också kallar den, vi kan ge till precis alla andra men bara ta emot från vår egen sort, vi är den minst evolverade blodgruppen också) som lämnade blod i en blodbuss för att själv bli yr och vilsen för det där behövde jag! Jag fick en HUDFÄRG att tala om! Tack! Tack alla blodgivare, fan vad bra ni är! För ni gav mig verkligen liv, det ska ni veta. Om du är frisk och stark och kan, ge för fan blod, jag skulle göra det utan att blinka om jag var frisk, för nu vet jag hur mycket sjukvården behöver det. Att det ska krävas att man blir sjuk för att man ska fatta sånt, men nu har jag fattat så jag sprider ordet. GE BLOD. Tro mig, jag är så tacksam mot dig, vem du än är, som gav mig den där påsen, så jag skulle PUSSA dig om jag visste vem du var. TROTS bacillrisken.

Det lustiga i allt är att det känns som ett jävla uppdrag jag utför och varje ny sån här grej får mig att bli mer och mer förbannad, jag liksom trotsar den jävla sjukdomen och ber den högaktligen fara åt helvete varenda gång jag spyr. Jag är som ett surt jävla barn som svalt en citron istället för att sätta mig ner och gnälla. Häromdagen fick jag inflammation i bägge knäna. Jag kunde knappt gå, varje steg gjorde så ont, det kändes som om benen skulle gå av. Hur jag reagerade? Jag blev förbannad! Jag GICK ändå. Jag klagade en hel del, det ska jag inte sticka under stol med, men jag blev så arg över att mina knän såg ut som fotbollar och jag inte kunde gå att jag svor och ställde mig och satte mig och promenerade runt liksom på pin kiv. Bara för att den inte skulle HA det liksom, här ska inte klubbas nånting, jag är INTE handikappare, jag är DANSARE. Mig får du FAN inte handikappad i benen hur lätt som helst och om varje steg så ska skära som knivar så får det väl GÖRA DET DÅ! Jag har fortfarande samma inställning och är helt övertygad om att jag kommer klara det. Jag fattar inte varför jag inte skulle det. Så är det bara.

Jag vet inte om jag berättat det men min syster är ju min personliga assistent. Hon är kommunanställd för att ta hand om mig dagtid och hjälpa till med allt. Hon måste bland annat ge mig sprutor varje dag, som är återhämtande för mig. Första sprutan hon skulle ge mig (i magen) höll jag fan på att skita på mig för jag är så spruträdd så det är pinsamt, jag är rent fjollig med det där och det vet jag om. Jag såg framför mig hur min stackars lillasyster tvingades spetsa mig på nålus giganticus, skrikandes "förlåt! FÖRLÅÅÅT!" och mig själv svimmande, med de sista orden "det gör inget! AJ!" eller nåt i den stilen men sen kom vi till ett antiklimax av inte denna värld när det visar sig att hon redan gett mig sprutan och jag inte känt.. ett skit.

"Uh, alltså har du verkligen gett mig den? ÄR DET KLART REDAN?!" skriker jag och hon blev asglad, hon såg ju också framför sig hur hon måste göra illa en spruträdd storasyster och så har bruden ANLAG för att ge sprutor! (Och ja, jag vet att det är absurt att jag är f.d narkoman och spruträdd, tro mig, jag vill inte ens ge mig själv, det är ett jävla helvete det där) och hela grejen blev så jävla absurd så nästa dag säger jag liksom "äh, ta den där sprutan med en gång nu för fan!" och det känns _fortfarande_ ingenting. Helt otroligt. Hon ska få ge mig alla mina sprutor i fortsättningen (och hon har skrivit om samma incident på sin blogg I Love To Hate som ni finner om ni orkar klicka där. Jag är så förbannat tacksam att min syrra orkar det här, för det ska ni veta att det är inte många som skulle palla sköta en sjuk människa som dessutom är ens syster. Jag blir så glad varje gång hon sätter nyckeln i låset och kommer in här, den här grejen har fört oss närmare varandra som systrar och människor och bara hon orkar, så orkar jag. Det känns som om det är hon och jag mot sjukdomen nu, vi slåss liksom tillsammans om man får se det så. Hon håller skölden och ett fett spjut i handen och jag en jävla yxa eller nånting och så är vi klädda som Xena - the warrior princess, fast snyggare, och slåss mot den feta skalbaggen tills den kvider av smärta och dör med ett långt skrik. Då gör vi high five och går in på en klubb och dansar skiten ur oss. I nämnda outfits. Hela natten. I evighet amen. Vilket är det första jag ska göra när jag blir friskförklarad. Jag ska dansa, dansa och dansa, hela natten lång.

Precis så ska det bli.
Amen.