Goda, goda, goooda nyheter

Kära läsare, jag har goda nyheter.
Det omtalade benmärgsprovet visade positiva, ja, faktiskt extremt positiva resultat. Vid det allra första, om ni minns, det som jag fick diagnosen från, benmärgsprovet, så var jag totally infested with the shit thats called lymfom. Min benmärg var proppad med celler som förökade sig med 80 miljoner per sekund eller något i den stilen. That was bad. Det här provet visade att jag har.. så lite, så de kan knappt se det. Det finns där, men de kan inte se det. Det här betyder att min behandling funkar. Det här betyder att min kropp svarar. Det betyder att min kropp kämpar med mig! Det har slutat föröka sig!!! Och att jag nu har 3 - 5 (de säger totalt 8, så blir jag glad när de sänker till 6, säger de, och detta är tredje behandlingen) behandlingar kvar. Har jag tur, så är lymfomet borta sen. Men vi ska inte ropa hej än. Det vi ska ropa hej om, är det faktum att min kropp kämpar mot skalbaggen! Som det ser ut nu så har den inte en chans! Och återigen; lymfomet har slutat föröka sig.

Jag behandlas här, dag 2 på KS i Solna, (Hematologen, huvudentrén, om ni undrar) med cellgifter. Jag har laptopen med mig som ni kanske märker (i love WLAN!), så idag kan jag rapportera att jag fått cytostatika klockan 18:00 igår, klockan 06:00 i morse, och så blir det en här om en kvart, så jag passar på att få i mig lite mat innan cellisarna får mig att må illa igen. Jag hade en rumskamrat fram tills idag, eftermiddag, sedan skrevs hon ut som synd var så nu är jag ensam igen. Idag fick jag cytostatika (cellgifter i ett annat ord) insprutat i ryggmärgen för tredje gången, det är inte skönt men det är nödvändigt. Däremot är det mer själva bedövningen som gör ont och man uthärdar det. Eller, det finns ett bättre ord på engelska för det: "endure" - i will just have to endure it. Ibland finns det inte ett bra svenskt ord för saker, jag tror ni märkt det, att jag ofta använder engelska ord här. Det är inte för att jag är så streetcool utan för att det helt enkelt inte finns något bra svenskt alternativ.

Det här med cancern, det har varit en märklig resa för mig. Jag har varit rädd ibland, men jag har varit övertygad om att jag skulle klara det, precis hela tiden. Jag har aldrig tvivlat på att behandlingen har funkat och jag har liksom sagt till mig själv att "Jag vill se min son växa upp. Jag vill se världen och bli minst 70 innan jag åker hem till mormor" för så är det för mig, det finns inga alternativ. Jag vill älska och vårda mitt barn tills han blir vuxen, jag vill se vad det blir av honom. Jag har världens bästa motivation i det vackra, underbara barnet som jag saknar varje sekund han är ifrån mig. Varje sekund utan honom är ett hammarslag, en spik igenom hjärtat. Jag är alltid mamma i första hand, sedan är jag Loo och både som Loo och som mamma så har jag tid kvar här på jorden. Jag vill och måste publicera min första bok. Jag vill och måste få arbeta, bli något, få utveckla ett yrke. Jag vill så mycket! Jag vill göra så mycket, jag vill se världen, jag vill känna så mycket, jag vill älska, jag vill dansa, jag vill göra, känna, dofta, ta in! Sen, sen kan jag gå till andra sidan, förstår ni? Jag är inte klar. Inte på långa vägar. Jag vill känna gräset under mina fötter så många år till, vattnet omsluta min kropp och smakerna blandas i min mun. Man lär sig så mycket mer om sig själv och man lär sig värdera saker på ett annat sätt när man får ett sådant här besked, det säger alla och det stämmer.

Men det här beskedet är positivt, det är det. Vi kan hurra litegranna! Så nu gör vi det. Hurrar!
Hurra!

...och nu blir det cellgifter. Seeya!