Möte med ett urtidsmonster

Jag vaknar av att TheDarkHorse ringer, som vi nu för sakens skull måste korta ner till bara "D". Det har inte funnits någon viktig D i mitt liv tidigare, så det krockar inte med någonting annat. Ni känner väl till både ST, ¤, # och J men det har inte funnits någon D. Anyway, D sprudlar i telefonen och jag berättar om gårdagens actionladdade slakt i min hall. Slakt, undrar ni - vad fan sysslar hon med? Jo, det ska jag fan i det berätta, en spindel the size of fucking Colombia satt på väggen mellan badrummet och sovrummet när alex skulle borsta tänderna. Spindeln, som jag misstänker var giftig eller åtminstone jävligt farlig, hade krupit ur en banankartong och var i full färd med att bara sitta där och se farlig ut och jag vägrar - absolut vägrar - ta i en levande spindel, speciellt när den har HUGGTÄNDER, ni vet, såna där klor framtill på munnen, jag vet inte vad de kallas men jag misstänker att den använder dem för att spruta gift in i sina offer. Eller något ännu värre.

Anyway, jag ryckte undan Alex från en säker död, denna gigantiska spindel på säkert 15 cm i diameter (med ben!) rörde sig i en enorm hastighet utmed väggen, stannade för att chilla - och stannade där. Stursk och otroligt modig som jag är så beväpnade jag mig med en sopborste, en ELLE och en sprayflaska med otroligt starkt ugnsrengöringsmedel. Jag närmade mig den med vinden i håret och ett mod utan dess like (Läs: Jag tog ett babysteg i taget i hallen, tungt beväpnad som ni vet, skrikande efter mamma och andra modiga personligheter som skulle kunnat ta hand om det här åt mig). Alex tittade på mig med en osäker blick. Klarar mamma verkligen av det här? Spindelfan satt kvar. Jag försökte ta en bild på den för att bevisa dess enorma storlek men tyvärr så vågade jag inte komma nära nog av rädsla för att den jäveln skulle hoppa upp på mig och suga mitt blod eller whatever sådana monster lever av. Alex på höften, stora diskhandskar i rosa, sprayflaska och sopborste, skräckslaget ansikte, osäker röst som försöker övertyga alex om att allt är skitbra och att det är fullt normalt med spindlar av den storleken. Centimeter för centimeter närmare detta enorma monster som när som helst hade kunnat sätta tänderna (klorna?) i mig och göra processen kort med oss båda. Jag bad för mitt liv, blundade hårt och försökte övertala Gud om att jag faktiskt förtjänade att leva trots att jag nu skulle bryta mot en av hans bud och döda en levande varelse, men, som jag också sa till Gud, så var det för att skydda min avkomma och räknas inte det som typ - självförsvar eller något?

Jag började med att peta till den med sopborsten - liksom för att "kolla" läget, om jag nu skulle provocera honom så kändes det som om jag ville veta vad jag hade att göra med här. Den jäveln HOPPAR ner från väggen och tar sig i rapidfart med alla de där livsfarliga benen över golvet och MOT mig, det lilla krypet är alltså så säker på sin egen suveränitet att han UTMANAR mig, det kan bara betyda en sak; aset har gift i taggarna, jag har fått in en jävla colombiansk mördarspindel och nu är han out to get my sorry ass. Jag hoppar bakåt i en jävla permitet och tar fram sprayflaskan, börjar genast att spruta toxic jävla rengöringsmedel på fanskapet för att vinna tid och för att sega till honom lite. Krypet blir märkbart irriterad av detta och börjar "vässa" med benen (förmodligen klibbade de ihop), nu stående i attackposition mot mig med klorna, huggtänderna, whatever, riktade uppåt. Jag vill minnas att jag sett någon naturfilm om spindlar som gör på det sättet och jag försöker dra mig till minnes vad det är för spindel som gör så men det kvittar, han har utmanat mig på duell och verkar, förutom de lätt klibbande benen, totalt opåverkad av giftduschen jag just sprayat ner honom med. Det är inte lovande alls, det kan ju bara betyda att han har ännu värre grejer att komma med och han är sugen på att attackera, det kan vilken idiot som helst se. Jag har nu sopat till honom med sopborsten och sprayat ner honom med gift och aset lever fortfarande och verkar inte ens groggy! Jag börjar ångra mitt tilltag och inser nu att mina vapen är helt värdelösa i sammanhanget men gjort är gjort, jag hinner inte se över mitt vapenförråd, det är nu eller aldrig och jag sopar till honom allt vad jag orkar med borsten och slår och slår ner honom i golvet, han hinner undan, han rasslar liksom över golvet och jag attackerar igen, vilt skrikande och helt jävla livrädd för detta enorma monster, jag slår och slår och slår och när jag väl slutar, skakande i hela kroppen, har jag gjort fullständig slarvsylta av krypet. Av rädsla för att han kanske spelar död och har tänkt attackera när jag vänder ryggen till sopar jag snabbt upp honom (eller, delarna av honom) på skyffeln och spolar ner honom, fort som fan, innan han hinner hugga mig i ryggen.

Sen sitter jag där med vilt dunkande hjärta och en knäpptyst alexander i famnen, som förmodligen är lika chockad som jag över denna spindelslakt och förvånas över hur jävla rädd man faktiskt kan bli av en liten varelse som är en hundradel av min storlek men vars ben är fler än fyra. För det är helt klart benen som är mest skrämmande. Detta berättar jag för D som ringer för att prata strunt på morgonkvisten och han skrattar sig fördärvad. Han håller med om att spindlar är riktigt jävla vidriga och det är lite skönt att få höra från en karl, för jag vill verkligen inte höra saker i stil med "var inte löjlig, det är bara att lyfta upp den och släppa ut den" - jag skiter i om jag nu är ansvarig för all världens regn i flera år framåt, jag lyfter inte upp en spindel som tagit sig in i mitt bo och som fått för sig att sitta med huggtänder och chilla på min vägg. D håller med om att de bara ska slaktas och även han skiter i det fallet i ekosystemet och hela skiten, spindlar skall hålla sig i naturen och leva i harmoni med allt där - inte komma oanmälda på kvällskaffe. Vi resonerade kring detta en bra stund, D berättade om en spindel på balkongen för ett år sedan som han inte trodde kunde vara svensk because of the size of the damn thing - även den föll offer för spindelslakt och han erkände rakt av att den skrämt skiten ur honom men att även han kände sig nödgad att slakta den i självförsvar "för man vet ju aldrig vad sådana där hittar på" och det känns jävligt bra att han säger så. Det känns bra att det finns män som är rädda för spindlar och att inte ens han, trots att han är vältränad så det smäller om det och spöar skiten ur folk i princip dagligen i en Dojo med K1 och allt vad det är, känner sig trygg med en sex-eller-åttabening i huset. Inte för att jag ska få känna mig stor och stark för som ni märker så är jag inte särskilt modig gällande dessa urtidsmonster, jag är bara skräckslagen och nödgad att slakta de jävlarna för att skydda min son. Jag gillar inte att döda, jag gillar inte tanken på det alls, inte ens tvestjärtar stympar jag med gott samvete. D däremot är i det fallet något mer positivt inställd även om han inte går igång på det, jag menar, det vore ju sjukt.

Hur som helst så är det fantastiskt att höra hans röst när jag vaknar. Jag hade glömt bort hur det är att ha någon där när jag vaknar. Det var ju ett tag sen man hade det. Jag skulle kunna vänja mig vid det. Big time. Oh ja.
Återstår att se vad han tycker om saken.

Fotnot: Spindeln är inlänkad från http://barnensskattkista.files.wordpress.com/2007/02/spindel.JPG