Taxi gnällspik, välkommen in!

Då jag åker väldigt mycket taxi just nu så träffar jag ju en del taxichaufförer. Some good, some bad. De flesta är dock otroligt trevliga och vi babblar på om allt möjligt min lilla tjugominutersväg till KS och hem. Men igår mötte jag den mest pessimistiska, griniga jävla drulle till människa jag mött på länge och helt allvarligt, ska man verkligen behöva lyssna på sånt där skit?
Det börjar med att han talar om för mig att svenskar är robotar. Känslolösa robotar som inte bryr sig om någonting. Efter det kungjorde han att vården i sverige var skit och att i USA, där var allt minsann så mycket bättre. Jag har förvisso uppfattningen om att det är precis tvärtom, men visst. Svenskar var lata, gnälliga, trista människor och han som armenier hade levt 23 år i sverige utan att komma in i det svenska samhället. Efter några minuter började jag faktiskt förstå varför. Den här snubben sprudlade av negativ energi som han kastade runt sig och han glorifierade USA, det förlovade landet där man minsann kunde bli rik. Han åkte världens jävla omväg via Solna / Sundbyberg istället för E18 raka spåret och jag fick sitta med den här negativa armeniern i 45 minuter medan han talade illa om det svenska samhället där ingen kunde bli rik och där alla levde på knäna, i hans ögon. Vi skiter i våra gamla och låter dem ligga och dö, enligt honom låg det gamla människor och ruttnade överallt, i flera veckor har de legat där eftersom ingen bryr sig om dem. Han skulle försöka övertala sin svenska fru att följa med till staterna där han hade hela sin släkt, annars drog han på egen hand, berättade han. Han tyckte inte att hans liv var värt att spendera här, så som han såg det så kastade han bort det enda lilla liv han hade med att vara kvar i detta ruttnande samhälle där ingen fick vård och där de gamla ligger och ruttnar i eftermiddagssolen. Landet där folk bara träffar sin släkt om de firar midsommar. Landet där människorna är robotar, landet där ingen kan bli rik om inte ens pappa är VD. Jag lyssnade till hans ilska, hans frustration och vrede och vred lite på mig i baksätet.

"Men jag håller inte med dig" svarade jag. "Jag har cancer och jag får fan den bästa vård en människa kan önska. Eller, det beror kanske vad du förväntar dig, för om du väntar dig att bli buren av elefanter och handmatad är det en sak. Men helt ärligt, jag har erfarenheten här och den är allt annat än negativ. Jag är så tacksam för att jag INTE bor i staterna, för där hade jag aldrig haft råd med vård" sa jag till honom. "Jag tror att din uppfattning om det förlovade landet är lite väl smörad, för Sverige är inte så illa. Men det handlar kanske om vad man vill ha och förväntar sig också? Och framförallt, vad man är beredd att ge själv?"

Han blev ännu mer förbannad. Go figure. Åh, sverige, detta hemska land! Jag hade fel, menade han. Fel, fel, fel, för i USA kunde man bli rik och sjukförsäkringar, det är ju ingenting, och vadå klassklyftor? Det var uppenbart att våra åsikter gick isär rejält och inte skulle det bli bättre. Vi diskuterade det ekonomiska systemet en stund och han började formligen osa av negativitet, jag kunde nästan se den gröna röken komma ut ur hans näsborrar, som en grinig drake som just vaknat efter 250 års dvala i någon sjö och som liksom vaknat på helt fel sida. Det gick inte att komma överens med honom, inte alls. Och där fick jag sitta, med världens mest negativa jävla människa och få hans hemska energi på mig i 45 minuter medan jag försökte få honom att förstå, att med en sådan där jävla attityd kommer han aldrig att trivas någonstans alls.

Men strax innan jag klev av, så ställde han ändå mig en fråga, vilket var lite chockerande, för han var inte bara grinig utan även självupptagen så det förslog. Han frågade mig vad jag tyckte var viktigt med ett land och hur jag kunde trivas här. Jag plirade på honom under min artificiella lugg och gav honom ett sprudlande leende i hopp om att smitta av mig lite.
"Du vet ju redan vad jag ska svara, det mest klassiska svaret i mänsklighetens historia, men det är inte mindre sant för det"
"Vadå, vad kan vara viktigare än att ha det gott? Rikedomar, att få bli någon och lämna ett avtryck?"
Jag bara skakade på huvudet och skrattade.
"Avtryck, det tror du bara. Om du verkligen vill prestera något, så skapa något istället för att riva ner det. Och skapandets kraft kommer ur lidelsen, kärleken, kärleken och kärleken. Och det är det enda som spelar någon roll för mig. Jag kanske är döende, men jag älskar mitt barn och mina vänner och mitt hjärta är sprängfyllt med känslor, vackra jävla känslor som ingen kommer att skriva en historisk krönika om och ingen bryr sig om vilken fin människa jag är innerst inne. Men vet du vad? Det gör inget. Jag kan dö imorgon om jag vill, med en trygg vetskap om att jag har gett mitt absoluta allt när det gäller hjärtat. Rikedomarna tar jag inte med mig i graven och helt ärligt så bryr jag mig inte heller. Men kärleken, du vet, de säger att den varar för evigt. Nåja, i vissa fall.." sa jag och log mot honom. Han var tyst en stund.

"Ja, men för fan! Bryr du dig inte om att inte ha lämnat kvar nånting? Vafan, då har du ju levt.. förgäves? Fattar du inte, det är ju menlöst?"

"Jag vet inte hur du tänker riktigt men jag har inte levt förgäves. Ingenting är förgäves"

"Ja, men kolla liksom, du säger att du har cancer, jag menar, det är vad du fick för att du slet!"

"Jag hade nog fått cancer även om jag bott i USA"

Sen klev jag av. Jävla snubbe. Vad trött jag blir. Sen fick jag negativ energi på mig hela dagen efter det. Och det värsta av allt är att han kommer aldrig att fatta.
Men jag hoppas att han flyttar, för USA kan ta den där gnällspiken. Vad ska vi med folk till som tycker att vi är robotar? Liksom?