Heads Up!

Alex och mamma Loo tackar för alla värmande kommentarer och skickar ett heads up till alla er som läser, stöttar och lyssnar i internetdjungeln! Tack!

Varning: Bruten kvinna

Jag har faktiskt lovat er en massa bilder, men min digitalkamera är på vift, därför är det så tomt i bloggen på visuella effekter. Jag vet inte var jag lagt den, eller var fan den hamnat. Den måste vara här någonstans, men jag gitter ingenting just nu. Jag är så less på min tillvaro. Jag är skitless på att mitt liv dikteras av sjukhuset, att åka taxi fram och tillbaka i en jävla oändlighet. Jag orkar inte. läkarna ger mig absolut ingenting just nu, varje gång jag blir inskriven måste jag sitta med en jävla AT-läkare som förhör mig i en timme om hur jag hamnade där och hur jag fick min diagnos. Varför får JAG alla dom varje gång för? Varför ska JAG vara snäll och medgörlig hela tiden? Varför säger de ingenting om hur behandlingen går? De ger mig INGENTING att hålla fast vid! Jag får bara tystnad och snorkiga blickar! Jag kan inte ens be om en alvedon utan att de måste titta i datorn efter läkarordinationer, jag är ju the addict liksom. Och just nu får jag inte ett skit från läkarna. Jag får bara en massa vaga svar. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer efter behandlingen. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer om cancern inte är borta efter de här två sista behandlingarna. Varför förväntas jag bara sitta och tacka och ta emot som en livegen?

När jag fick ont i mjälten och fick världens mjälthugg viftade de bara bort det. Men jag har aldrig haft ont i mjälten eller sådana hugg i sidan att jag tappar andan förut! JAG behöver bli lugnad och förklarad för varför min kropp gör uppror och jag behöver få veta vad som KAN hända, kan den brista helt plötsligt? Vad kan jag vänta mig? Jag är så TRÖTT på att, när jag känner att jag är sänkt bortom allt förnuft, så ber dom mig att SKÄRPA MIG! Men jag MÅR SKIT NU, JÄVLA SJUKHUSHELVETE! Jag ger er hela mitt liv, ni påstår med nån slags jävla sarkasm i rösten att jag ska "försöka leva ett så normalt liv som möjligt" men ärligt talat! Jag sitter här! Dag ut och dag in och den enda gång jag kommer ut är när jag åker taxi till ER! Jag sitter här med min son, som knappt får komma ut och leka, och mår helvete, ensam - för min syster har knappt varit här de senaste veckorna - medan ni bara skiter i att ge mig svar. Jag är fed up! Jag har inget liv! JAG ORKAR INTE MER. Och sen, när jag kommer hem, då är det alla de här människorna som ska vara till för mig, och det känns som om JAG är mer till för dem!

Bostödet ska promt ses hela tiden, oroa er inte, jag har ingen jävla knarkarkvart här borta, jag LOVAR, jag kan streama min lägenhet live via webcam om ni vill, den är tom, tom som i jävla graven. Och jag orkar inte, jag ligger hemma och spyr och jag orkar inte, bara för att jag är hemma, måste jag ta emot alla vänner och bekanta som måste komma hit och avlasta sig på mig? För det är vad jag är! En avdumpningsplats för ERA problem! Ni kommer hit och KLAGAR över att ni inte fått supa skallen av er på flera veckor eller köpt nåt till er själva på en månad, VÄLKOMMEN TILL MIN VÄRLD, jag får inte ens gå i affärer för sjukhuset men det SKITER JAG I. För jag måste få komma ut ibland jag också. Jag håller på att sönderfalla mentalt av att bara sitta här, dag ut och dag in, skallig, jag har inte ens fått en peruk än för jag har aldrig tid - ensam, jag kommer sluta mina dagar som Bridget Jones största skräck, uppäten av schäfrar som nån annan jävla vrickad kärring, jag ser hur alla åker på semestrar, träffar nya människor, förälskar sig, och de GNÄLLER om sina JÄVLA I-LANDSPROBLEM medan jag bara sitter här, kväll ut och kväll in, och önskar att jag hade någon att prata med. Vem som helst. Som faktiskt var beredd att lyssna på MIG för en gångs skull. Som inte JAG behövde vara till för.

Undrar ni aldrig varför jag aldrig klagar när vi ses? Undrar ni aldrig varför jag aldrig har något att berätta längre? Jag bara sitter förstummad medan ni klagar, för Loo, henne kan man gnälla hos, hon har ju inget liv, hon har cancer. Ni ska vara så jävla tacksamma att era enda jävla sociala kontakter inte har vita rockar. Ni ska vara glada, för ni har hår. Och ögonfransar och ögonbryn. Fattar ni hur jävla ledsen jag blir när ni sitter där, friska, krya, med partners och LIV, där ni får träffa människor, gå ut, jobba, knyta sociala kontakter, ni får kramas, ni har nån att komma hem till, och här sitter jag, och tycker synd om mig själv kväll efter kväll, ensam i den här jävla lägenheten, med mitt barn. Den enda jävla ventil jag har är min jävla patetiska blogg, som jag velat lägga ner så många gånger, för ärligt talat, det finns inget liv att rapportera om längre. Jag har INGENTING att vara glad åt. Jag ser inte ljuset i tunneln, jag gör inte det. Jag ser bara en massa snorkiga läkare som tycker att det är fullt normalt att mjälten känns som en disktrasa. Ni har inte ens the fucking decency till att lugna mig på ett korrekt sätt, jag får höra att jag är SJÅPIG! NI VET INTE HUR DET KÄNNS! NI har ingen aning! Och det är ju fan ingen som vill höra på mitt jävla cancergnäll, eller hur? Det är ingen som orkar höra på en bitter, ledsen, nedbruten människa som känner sig så ensam och övergiven att det fan inte finns någon jävla resonansbotten kvar. Men nu säger jag det tamejfan! Jag känner mig ensam och övergiven, jag har ingenting att vara glad för, jag kanske dör om ett halvår, vad fan vet jag - och det enda jag har att se fram emot är att få åka taxi till idioter som viftar bort alla mina problem. Tack! TACK SOM FAN! Tack livet för att jag är så psykiskt nedbruten att jag inte ens kan glädjas och leka längre. Tack för att jag ska behöva sitta här och ha ångest, dag ut och dag in. För det har jag. Ångest. Som fan. Och jag vet inte hur den ska försvinna. Jag är livrädd för att dö. Jag är helt panikslagen. Om ett år kanske cancern har fått mig, kanske imorgon, poängen är att jag inte vet! Jag är inte rädd för döden som sådan, jag är rädd för att lämna mitt barn här. Jag vill inte lämna honom, Jag vill inte.

Och så fick jag reda på häromdagen, att det kan ta tio år efter en sån här behandling innan jag blir fertil igen. Om jag nu nånsin blir det, chansen är väl fifty fifty. Jag slutade ha mens i Augusti, eller om det var Juli redan, jag minns inte ens. Och visst, jag ska vara tacksam, för jag har fått ett barn i alla fall, och det är det inte alla som får, det finns människor som längtar efter barn hela sina liv och inte får ett enda, jag vet det. Men poängen är, att tio år eller inte alls, om jag ens överlever - då är jag 40 år och alldeles för gammal för att skaffa barn. Så det blir inga fler. Jag hade gärna velat ha alternativet. Förstår ni? Jag har förståelse och det yttersta medlidande med er som inte ens fått ett enda barn, men förstå att det är mycket för mig att smälta också. Jag är inte en fertil kvinna. Jag kan inte skapa fler små knoddar att älska, även om jag verkligen aldrig sett mig själv Jag närde en dröm om att träffa en människa att leva livet ut med, ni vet, jag vill så gärna träffa den stora kärleken och gifta mig och allt det där! Jag är en 100%igt monogam människa och jag tror faktiskt på själsfränder och allt sånt, även om jag inte träffat min än. Och nu kan jag inte ens ge den människan ett barn. Nu har jag den finaste ungen i världen, och jag är tacksam, tro inget annat. Jag tycker bara det känns som mina val i livet krymper. Speciellt inte som jag vet om jag överlever. För jag vet inte. Ingen vet. Men nu förstår jag på riktigt, meningen med att jag skulle behålla alex. Det var kanske min sista chans, fast jag inte visste det då. Och det var som om en instinkt sa åt mig att behålla honom. Jag är inte troende, men sådant kan få en att fundera. Ja, silly, ingenting skulle få mig att tro på Bibelns bild av Gud, för maken till självrättfärdig pösmunk och nitisk (han erkänner till och med att han är en s.k "nitälskande" Gud i ett kapitel, det är helt bisarrt vad såna där svampar och vattenpipor kan göra för kreativiteten hos sagoberättande ökenfolk) jävla.. nitiskhet, nej, det kan jag slippa. Min bild av "Gud" är mer som en kraft, inte ett kön, inte nån gubbe med skägg, det är något så starkt och stort att vi människor inte ens kan wrap our heads around it, förstår ni? Det finns ingenting fördömande i den kraften, inga åsikter om ditt eller datt. Det finns bara.. KRAFT.

Och det här med att dö, om jag bara inte vore människa och utrustad med ett så klent känslomässigt hjärta, jag kan inte stå ut med tanken att lämna alex. Förstår ni? Det är inte ett alternativ, men det är inte heller min sak att bestämma.
Och det snör ihop mitt hjärta att inte veta. Jag är arg, ledsen, jag har så ont i hjärtat. Ni har ingen aning. Det gör ont i mig. Jätteont. Jag blir så arg på den här sjukdomen, fatta det då, jag har inte ens en legitim ursäkt, jag har inget legitimt att vara arg för. Jag har bara den här jävla ensamheten att stötta mig på. Det är en avgrund av ovisshet. Det är en sådan jävla.. hemsk känsla att inte veta. Och när det känns som om jag är mer till för andra i min omvärld än de är till för mig, när man bara viftar bort mig så här. Jag ska liksom alltid bita ihop och vara tyst, jag ska liksom alltid ge andra en chans, jag ska hålla allt inne och låta folk bete sig hur de vill, men vet ni vad? Jag då? Förlåt, men nu är det för mycket!

Det är för mycket.

Communication for dummies

Idag var jag minsann och shoppade mig en tröja. Och en härlig laddning frukt, vi håller på att utvecklas till frukterianer här. Jag börjar komma tillbaka till livet igen efter metrotrexaten, cellgiftsfanskap. Anyway, jag insåg att det måste låta rätt roligt när jag och sonen kommunicerar. Tanten vid kyldisken som jag mötte på, var förstummad. Följande utspelar sig i betalakön:

- Mamma! Bocke bä! Mamma!
- Mmm du ska få banan, hjärtat. Betala först, sen får du banan.
- Bocke bä vroom! Vroom!
- Nej, jag ska inte ta bananen ifrån dig sen och den kommer inte få fötter och gå heller, jag lovar.
- Bocke bääääää! Eigooo!
- Mmm, jag vet, du tycker banan är det godaste som finns. Vi ska betala först bara. Ser du hur nära vi är kassan?
- Bocke bää vroom!
Tant: - Men snälla nån då, vad han pratar!
(alex tystnar och synar tanten)
Tant: - Vad heter du då lilla sockertopp? Vaaaa?
- Bocka bocka!
- Haha, han menar bubbisen. Men egentligen heter han alexander. Kan du vinka hej alexander? (är disträ som fan, plockar med varorna i korgen. Alex vinkar glatt och återgår sedan till mig)
- Bocka bocka! Diida gugga! Diida gugga! Vroom!
- Behöver du byta blöja älskling? Okej, vi får ta och fixa det. Vi betalar nu så tar vi skötrummet på vägen ut.
Tant: - ?!?!
- Yåda, bam! Yåda, bocka bocka, yåååda!
- Ja, vi ska skynda oss allt vi kan, du och jag ska springa till skötrummet sen. Vi springer jättefort, jag lovar.
- Mamma oj! Mamma yåda!
Tant: -??????? Hur sjutton förstår du allt han säger? Det är ju rena rotvälskan!

Jag förstår honom alldeles utmärkt, men sen ungås vi ju 24 timmar om dygnet också... För mig är allt det där superlogiskt. Sen finns det några ord och uttryck han använder som jag inte listat ut än.. Återkommer om dem!

Mammas Pojkar

Okej, jag har varit off ett tag. Cellgifter, ni vet hur det är. Man sitter skallig av skinande hud som en annan kinesisk jävla nakenråtta med en slag under nyckelbenet och spyr. Det är vekligen ingenting att hålla låda om. Jag har mått för jävligt sen jag kom hem i torsdags. Men nog om det nu, jag har en grej jag bara måste få blåsa ut ånga över. Det bara kliar i fingrarna! Anyway, så. Jag ser ju inte på TV annat än på webben, och jag har det här TV4 Anytime som låter en se i princip alla TV4's program när man vill. Grym streaming. I alla fall, så jag fick syn på det här programmet, mammas pojkar. (Länk HÄR!) Det går ut på följande; Man har samlat ihop 32 tjejer, 3 snubbar och deras respektive mödrar i ett hus. Tanken är att de här killarna ska lyckas träffa den stora Kärleken bland dessa tjejer och det är väldigt klassiskt med dejter och utröstning och ni vet, hela Bachelor-stuket, minus rosorna. Man har medvetet castat in väldigt skilda personligheter för att det ska bli lite drama, det hajar man direkt. Twisten med programmet är att alla tre av de här männen är "mammas pojkar" och de ska låta sina mödrar vara med och bestämma vilken av tjejerna de väljer att dejta. Hela upplägget är förbluffande, creepy och helt ärligt så är vare sig grabbarna eller deras mödrar något att ha. Jag kan faktiskt inte fatta att de här 32 tjejerna är intresserade av dem, det måste vara någon form av masspsykos.

En av grabbarna är hyfsat normal, men hans mamma är en riktig ragata, vi snackar Cruella De Ville här. Hon statuerade i sin presentationsfilm att hon inte uppskattar tjejer som är "för färgade". (Kolla hennes presentationsfilm HÄR och bedöm själva) Hon går omkring och ser ut som direkt tagen ur den där såpan Glamour, och kisar sådär kallt beräknande-kärring-aktigt med sina välmålade kattögon. Mamma nummer två går omkring och frågar tjejerna om de är oskulder (hon är syrian, och det är tydligen fortfarande inne med hedersmord och dylikt i den där kulturen, om man får tro henne alltså) och vill ha en tjej som inte röker, dricker, har roligt överhuvudtaget, som är "naturlig" (det var stora krav på utseende från alla mammors sida och ordet 'naturlig' dyker upp oerhört frekvent) och som lagar mat, städar och slavar åt hennes son. Hon är riktigt weird, för hon går på i 180 om hur snygg hennes son är precis hela tiden och smeker honom lystet över bringan. Det är något som är riktigt fel där. Att stå och smeka sin son så fort man kommer åt, på ett sätt som en kvinna smeker en man hon är tänd på, och på förhand gotta sig åt ett blodigt lakan på bröllopsnatten åt den "åh så vackra" sonen.. Herregud, jag får obehagsrysningar av inte denna värld! Mamma nummer tre är en präktig bullmamma till en helsvensk jävla mes till snubbe som inte verkar klara av att säga nej till sin mamma överhuvudtaget. Han är 30 år gammal men har hittills bara visat intresse för 18-åringarna i programmet. Faktum är att en av tjejerna redan fått upp ögonen för det här. Hon sa något om att "Om det är så att jag ska konkurrera med en artonåring (hon är 31) så kan man ju fråga sig om han verkligen är rätt man för mig". Bra tänkt, tjejen. Jag säger ingenting om åldersskillnader, men när en 30-åring enbart intresserar sig för tjejer mer än tio år yngre än honom själv trots att det finns tjejer i alla åldrar på plats.. Hm. Alla tre mammorna är rena mardrömmar till svärmödrar, så varför vill de här tjejerna dejta dem?

Det fick mig att fundera en del. Dels på min egen framtida roll som svärmor åt Alexanders framtida partner - jag skriver partner, eftersom jag anser att Alexanders emotionella och sexuella läggning inte nödvändigtvis behöver bli heterosexuell, (eftersom det inte är ett eget val) det gör mig detsamma så länge han är lycklig, och jag skulle välkomna hans framtida partner vem hon eller han nu är - med öppna armar så länge han inte släpar hem en nazist eller någon som slår honom. Jag vill verkligen bli accepterad och omtyckt av Alex partner. Jag vill att de ska kunna känna att de kan komma till mig när de vill, och prata öppet med mig om vad de har på hjärtat. Jag har haft några stycken svärmödrar och i två av fallen har det varit ren katastrof. Ingen av dem tyckte om mig alls, trots mina ansträgningar. I ett av fallen handlade det om mitt efternamn - jag var inte fin nog åt hennes son, och i ett av fallen handlade det om mig som person - jag hade för många egna "åsikter" och jag strävade inte efter att skaffa barnbarn till henne på momangen (jag var faktiskt bara 22). I bägge fallen älskade jag deras söner och gjorde mycket för att bli omtyckt. Jag är väluppfostrad, artig och visar alltid respekt i andra människors hem. Jag pratar inte om olämpliga saker, politik eller pengar vid middagsbordet eller något annat bord heller för den delen. Jag har fått en bra fostran av mina morföräldrar där jag vet hur man för sig och beter sig och jag sätter en ära i att vara en artig tjej som håller upp dörrar och hjälper äldre personer att betala bussbiljetter i knepiga automater. Många av mina vänners föräldrar känner mig och jag har aldrig haft problem med att umgås med dem. Jag säger inte att jag inte kan bli illa omtyckt ändå, jag säger bara att man åtminstone inte kan skylla ifrån sig på något olämpligt beteende från min sida. Jag har alltid velat lära känna mina pojkvänners familjer, följt med på släktträffar och familjemiddagar, för jag tycker att det hör till och då jag själv har en så liten släkt har jag förstås alltid närt en dröm att få komma in i min partners familj och bli accepterad, men det verkar som förgjort. Jag har en jävla otur med svärmödrar.

När det gäller Alexanders pappas familj är det annorlunda, men jag och alex pappa är ju inte tillsammans längre, så det blir som en halv-svärfamilj. Bägge alex fastrar har jag god kontakt med, och Alex farmor tycker också, vad det verkar, bra om mig. Det finns verkligen inget ont blod mellan mig och H's familj. Vi är ju faktiskt intimt ihopkopplade nu för resten av våra liv i och med att jag kapat lite av deras gener och gjort en människa av dem. Men i övrigt har jag alltså haft en jävla otur. Ni skulle förmodligen dåna om ni fick höra några av historierna - som den gången då min första pojkväns mamma kom klockan 10 en söndagmorgon med mopp och skurhink, hem till min då 26-åriga pojkväns lägenhet för att "städa". Hon skrek och orerade om att vi minsann inte kunde "ligga och sova på det här viset" och gav order om att jag skulle ut. Helt utan anledning. Eller jo, hennes son hade slutat plugga och ägnat sig åt att lata sig fullständigt under ett bra tag medan jag jobbade och slet hem pengar till hushållet, Hon skyllde förstås allt på mig. Det var mitt fel att hennes son saknade ambitioner och sket i sin ingenjörsutbildning. Han sa inte emot henne, han bara satt där som en kuvad hund och lydde sin mamma. Senare försökte hon betala mig pengar för att inte träffa hennes son mer. När jag berättade det för honom var det som han inte hörde, han vägrade förstå eller inse hur hans mamma styrde och ställde med hans liv. Det var helt sjukt.

Och när jag ser det där programmet, hur mödrarna står där och dikterar helt omöjliga krav på sin sons framtida flickvän, och hur sönerna nickar och ler och lyssnar, då kommer en del elaka tankar. De lever verkligen igenom sina egna söner och det finns fan ingenting naturligt i det. Ser de inte själva hur de agerar? Det är ju så att man skäms! Och då tänker jag att fy fan, sådär ska jag aldrig bli. Jag lovar dig alexander, att du kommer aldrig någonsin behöva känna dig styrd av mig. Jag kommer aldrig att lägga mig i ditt val av partner och jag kommer göra en hel del för att hon eller han ska tycka om mig, för jag förstår faktiskt att det funkar åt båda håll. Din partner ska aldrig behöva oroa sig inför jobbiga familjemiddagar med tryckt stämning, jag kommer aldrig att skämma ut dig medvetet eller få dig att känna dig som om du måste bevisa något inför mig. Jag skulle aldrig någonsin fråga ut någon av er om ert sexliv, jag är inte intresserad av att veta om din flickvän eller pojkvän är oskuld och jag tänker då verkligen inte sitta och upprätthålla någon patriarkatisk jävla idiotregel och tro att din tjej är någon slags madonnafigur som sparar sig till äktenskapet. Jag tänker aldrig någonsin komma hem till dig och städa en söndag klockan tio och slita upp er ur sängen, faktum är att du får städa din egen lägenhet, den tänker jag inte lägga mig i överhuvudtaget så länge du inte ber mig om inredningstips. Jag tänker aldrig utsätta dig eller den du valt att vara tillsammans med, för några obehagliga överraskningar överhuvudtaget. Jag tänker inte ha några förväntningar på dig eller din partner som ni inte kan leva upp till och jag tänker då sannerligen inte statuera hur hon eller han ska se ut för att passa mig, som de här vrickade mammorna i "mammas pojkar" (hur fan man nu kan statuera hur ens sons flickvän ska se ut för att 'passa' till en själv och till sonen är tamejfan helt jävla vansinnigt). Jag lovar dig alex, att jag kommer att ta emot din framtida partner med öppna armar och ett öppet sinne, och glädjas åt att du hittat kärleken istället för att kritisera en massa saker som faktiskt saknar relevans.

Ni som inte sett "Mammas pojkar", jag föreslår att ni kollar på ett program eller två för det är fan i det helt jävla sjukt. Många av er kommer nog att bli lika förbannade som jag över hur de här mödrarna, och sönerna, fått det här med mor-son-relation helt om bakfoten. Jag skulle verkligen inte dejta någon av de här grabbarna. Jag har lärt mig en sak om män för egen del under min resa genom livet; Aldrig mer en "mammas pojke" som lyssnar på sin mamma när han väljer partner. Nära relation till sin mamma - visst, men om din svärmor kommer hem till er en söndagmorgon för att "städa", och han inte kastar ut henne med hänvisning till ert privatliv, då är det dags att dumpa honom. För du kan aldrig konkurrera med henne, du kommer alltid att förlora, och det är nog bäst om du lämnar dem åt varandra. Den typen av män jämför dig i hemlighet med sin mamma. Och jag vet vad Freud skulle sagt om det.

Följetong 1 - Långsamt, Del III

Följetong 1 - Långsamt. Del III
En kärlek större än någonting annat

Vänner växer inte på träd. Så mycket vet jag. Och om man helt plötsligt skulle stå där utan hjälp och råd när man läggs in på sjukhus, då griper man tag i den som erbjuder sig. Det vet jag också. Så när jag bröt benet, och Ninja Li var den första på plats, då fullständigt rök jag av tacksamhet. Vild och vacker med håret stående på ända stod hon där med en fruktkorg och bultande hjärta, och jag tog emot den, tillsammans med hennes kärlek. Det var allt jag behövde just då. Någon som älskade mig och gav mig en fruktkorg. Kärleken hade jag längtat efter under lång tid. Och jag vet vad ni tänker; Ni tänker att jag är kär i kärleken mer än något annat. Och så kanske det är, men det spelar ingen roll alls för mig. Jag ville bara ha henne, och hur man nu etiketterar det spelar ingen som helst roll. Huvudsaken var att hon fanns i mitt liv. Att hon ville finnas i mitt liv. Kort efter vårt möte på den där krogen drattade jag på ändan utanför min mors arbetsplats och bröt benet omedelbart. Hjälplös och invalidiserad låg jag där och log mot henne från sjuksängen. Hon log tillbaka, och hennes leende fullständigt fyllde mitt hjärta.

"Du är klumpigare än jag trodde" log hon.
"Du skulle bara veta" skrattade jag.
Hon räckte över fruktkorgen åt mig och gav mig en innerlig kram. Vi log fånigt mot varandra en stund, som att försegla överräckandet av denna oerhörda gåva.
"Hur som helst" fortsatte Ninja, "Så tänkte jag att.. du kommer väl att vara rätt hopplös ett tag? Jag menar.. du kommer väl inte så långt med det där benet?"
"Vad menar du?"
"Ja.. alltså, jag har ju en del plats i min lägenhet. Faktum är att du skulle behöva någon som tar hand om dig, och jag känner en tjej som skulle kunna utföra jobbet alldeles utmärkt".
Jag förbluffades av hennes rättframhet. Vi hade nyss träffats, och här stod hon och erbjöd sig att ta hand om mig. Jag frågade mig själv vad det var hon var ute efter. Men, å andra sidan - vad var det jag hade varit ute efter? Jag hade ju aldrig någonsin velat ha kärlek i mitt liv, kärleken komplicerade ju bara allting, men ändå hade jag stått där och i det närmaste bönat och bett om att hon skulle träda in i mitt liv och ge mig det. Livrädd och panikslagen inför hennes märkliga erbjudande låg jag där och log. Och log.
"Tja, jag skulle ju faktiskt behöva lite assistans.." medgav jag. Hon nickade.
"Katja, jag vet att det här kommer som en chock för dig, men ärligt talat. Jag behöver sällskap och du behöver någon som tar hand om dig. Jag ber dig inte att sälja din lägenhet eller så, det är ju bara tillfälligt. Tills.. ja, du vet". Hon sken upp.
Och jag tänkte för mig själv att, vad fan, varför inte? Vad hade jag att förlora på den här affären? Här stod en sjukt vacker kvinna, människa, en varelse av pulserande kött och blod, och erbjöd mig sin hjälp, och jag behövde den. Vem var jag att tacka nej till ett sådant erbjudande? Jag vore en idiot om jag skulle låta rädslan styra mig! Jag nickade svagt mot henne.
"Du har rätt" sa jag. "Jag behöver någon som hjälper mig. Men, det är bara tillfälligt".
"Bara tillfälligt" svarade Ninja. Och log igen.
Och det var så jag kom att flytta in hos vackra fröken Ninja Li. En affär som skulle besegla mitt öde på ett sätt jag inte trott var möjligt.

Jag hade aldrig tidigare varit hemma hos henne, min hemkomst blev som en inflyttningsfest och en "välkommen hem"-fest på en och samma gång. Hennes lägenhet var vackert inredd i ljusa färger, direkt gripen ur en inredningstidning. Hon bodde dyrt, Ninja Li. Det slog mig att jag inte visste vad hon arbetade med. Det var mycket som slog mig med henne, precis hela tiden träffades jag av de där insiktsrekylerna; Jag vet inte vad hon arbetar med. Jag vet inte vem hon är. Jag vet inte var hon kommer ifrån. Jag vet ingenting om den här tjejen och nu bor jag här. Herregud. Men jag slog bort tankarna, en efter en troppade av mot min mentala husvägg, föll till marken som tomma patronhylsor som aldrig fått göra någon nytta.
"Vad jobbar du med egentligen?" frågade jag försiktigt medan jag lät händerna stryka över de dyra sofforna, luxuösa tapeterna och de antika trämöblerna.
Hon plirade mot mig och gick före in i köket för att brygga te åt oss.
"Jag sysslar med lite det ena och lite av det andra, kanske man kan säga" sa hon och skrattade. Jag borde ha blivit mer nervös av det svaret än jag blev, men ni förstår, hon hade ett sätt att invagga en i trygghet, en överton i rösten som ständigt sade en att allting var okej, att det inte var någon fara, att man kunde slappna av, för nu var Ninja Li här. Jag nickade stumt och följde efter på mina kryckor.
"Får jag gissa" sa jag. "Antikviteter?"
"Nej, inte antikviteter" svarade Ninja Li.
"Aha! Nu vet jag. Fastigheter?" gissade jag, där jag stod vinglande på mina kryckor.
"Inte fastigheter heller".
"Du kanske är i drogbranschen?" skämtade jag. "Du vet. Kokaplantor. Import?" skämtade jag, kanske för att få igång henne på något vis, för att få fram något hon annars inte skulle berätta.
"Inga kokaplantor" log Ninja Li. Det gjorde mig aningen lättad. Inga kokaplantor, bra. Det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig, allt annat kunde vara hanterbart.
"Allvarligt talat" sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar. "Vad jobbar du med? Jag har berättat för dig. Det är din tur nu."
"Jag kanske berättar för dig någon dag." Hon log och hällde upp te i kopparna. "Socker? Mjölk?"
"Ja tack"
"Båda två? Oh, sötnos" skrattade hon, som om vår konversation aldrig ägt rum.

På kvällen satt vi båda på balkongen som hörde till hennes enorma våning i innerstan, jag med mitt ben bekvämt upplagt på en stol framför mig, hon med en cigarett i handen. Jag betraktade henne där hon satt, bekvämt tillbakalutad. Hon var så vacker, hon tog verkligen andan ur mig. Jag kom på mig själv med att bara le hela tiden, hon hade gjort allt så bekvämt för mig, hjälpt mig klä mig, lagat mat åt mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ungefär här jag hade velat att sagan skulle sluta, hon och jag på balkongen, i en fantastisk harmoni, tillsammans blickande ut över staden i djupt samförstånd.

Det dröjde inte länge förrän harmonin övergick i totalt kaos...

Fortsättning följer

Tack mamma

Sist jag talades vid med min mamma talade hon om för mig vilken värdelös dotter jag är som inte ger henne pengar till heroin. Jag fick också höra en varierande mängd förolämpningar, hon anklagade mig för att vara en av "dem", och jag fick enbart skit för min existens. Det slutade med att jag kom ihåg precis vilken skit det var att vara dotter till henne när hon inte får tillräckligt med droger i sig, och till slut slängde jag på luren i örat på henne. Idag ringde hon igen - efter en veckas radioskugga. Nu är hon inlagd på sjukhus minsann, och kör tyck-synd-om-mig-stilen. De opererar hennes ben, för min kära mor har fått varbölder på benen. Åsikterna går isär kring hur hon har fått dem, men jag kan nog gissa rätt duktigt själv. Nu är hon så snäll, helt plötsligt, och ringer mig oavbrutet från st:Göran eller st:erik eller var fan det nu är. Och pratar, och pratar. Och jag bara kokar inombords. Det passar att höra av sig när man ligger på sjukhus. Då passar det att vara smörig.

Jag är inlagd igen, starting today.
Jag ska berätta för er alla om en donator som lämnade kläder utanför min dörr förra veckan, men det kommer i ett eget inlägg. Jag kan i alla fall meddela att Alex har fått en ny vinteroverall nu, så han är varm och go! Tack till er som skickat mejl - jag kommer publicera era fina ord i nästa inlägg as well och ge er fullständig uppdatering på vad som hänt sen sist. Kort sagt; Oroa er inte, jag läser, jag finns här och jag skiter verkligen inte i så fina ord. Jag vill bara ta det när jag orkar mer.

Vad jag verkligen skulle behöva just nu, är att bara få höra om någon annans liv än mitt. Just nu har jag inga positiva känslor alls för min mor och det är ingen kvarlämnad tonårstrots som ger sig till känna. Det är bara så sorgligt att jag inte kan, efter 29 år, hålla henne på känslomässigt avstånd. Att jag inte klarar av att säga "Mamma, vafan, dra åt skogen, du sårar mig" och sen HÅLLA det också, att inte låta henne komma känslomässigt nära mig, att kunna vara sval och säga "Så bra mamma, ha det bra nu mamma, hejdå mamma" , men en liten seger vann jag idag, för mitt i hennes babbel, så blev jag inte galen, jag skrek inte, jag fick inte frispel. Jag sa "mm, men jag har inte riktigt tid just nu, vi kan prata senare" och la på. Sen dess har hon ringt 4 gånger. Jag har ännu inte svarat och jag vill inte heller. Hon gör mig bara mer illa. Jag jobbar verkligen hårt på det här, jag försöker verkligen. Men trots all skit hon gjort mot mig är hon ändå djupt inne, min mamma, på något bakvänt jävla sätt. Den enda mamma jag har, i alla fall.
Fan, att de inte tar emot reklamationer, de som delar ut mammor till folk vid deras födsel.

Hej, fan vad segt, jag är inlagd för cellgifter, och jag är..
jag är liksom.. jag vet inte. Jag är här, jag bara..
Äh, vad fan, jag återkommer senare idag. Det här går ju inte.

Livad eller resignerad?

Wow! Jag har städat hela lägenheten under den här helgen. Det har plockats, skrubbats och fixats och tvättats och jag har haft loads of energy. Det är fantastiskt vad det gör för en, det där med att ha fint omkring sig. Veckan kommer att fortsätta i den stilen; Jag ligger efter med så mycket här hemma efter all sjukdom att det är svårt att hålla ordning på i vilken ordning allt skall göras. Fram tills nu har det varit enkelt: Jag har bara behövt börja där jag stått. Nu har första lasset tvätt kommit undan och övriga tvätten blivit iordningpackad för rutt mot tvättstugan på Tisdag.

Fram tills torsdag ska jag banne mej få ordning på allt jag ska ha ordning på! Nu SKA pappren in, nu SKA det rensas, torkas och skrubbas, för på Söndag då jag kommer hem kommer jag att behöva det. Då kommer jag bara ligga här som ett vrak i min nystädade ensamhet, och då kommer det åtminstone kännas bättre av att min ensamhet är just nystädad och fräsch. Det finns ingenting som stinker mer än skitig ensamhet, resonerar jag, och städar lite till medan jag ändå orkar. Microfiberdukar, putsmedel, lukta-gott och sköljmedel tar slut i en rasande hastighet, förbrukas och skitas ner. Det är ett jävla ekorrhjul och det finns ingenting att lätta upp det med. När Alexander somnat tänder jag ljus i lyan, och ljusen skiner upp det nybonade golvet medan Chaitéet svalnar i koppen. Sedan tittar jag på mina missade avsnitt av "True Blood", "Gossip Girl" och "Greek" - de serierna jag går loss på just nu, och en eller annan romantisk, lättsmält komedi innan sängdags. Dagarna är så förutsägbara.

Jag skulle behöva lite mer spänning i mitt liv för att verkligen, mentalt, gå runt. Som det är nu finns det ingen spänning att tala om överhuvudtaget. Jag känner mig som en konsumtionsvara.

Bild: Det här var jag, 2003. Det är sex år sedan och jag har inte förändrats nämnvärt fysiskt sedan dess. Men det var ändå en helt annan Loo, en helt annan tid, en helt annan skärpa. Och jag vet inte vem av oss jag vill hålla fast vid längre. Den som glödde av spänning, eller den som resignerat till lugnet.

Del II - Långsamt

Följetong - Långsamt - Del II

Spåra inte ur nu, Katja. För helvete, tänkte jag för mig själv där jag stod, ute på den där lokalen. Mitt emot mig stod den mest attraktiva varelse jag någonsin sett, jag tänker inte försöka hymla med det på något sätt, du kommer att få reda på det ändå om du inte redan listat ut det, självklart talar jag om Ninja Li. Men det visste jag ju förstås inte då att hon hette, inte i det ögonblicket. Jag stod där och tvekade, peppade och ramsade för mig själv i vad som kändes som en hel jävla evighet. Du har gjort det här förr, du vet hur spelet ska spelas, hur en knivsegg skall dras och hur kanoten ska paddlas. Du behöver bara fokusera, en enda gång. Var bestämd, men inte för bestämd. Visa att du är stark, stabil, att du har något att erbjuda. Lugn, självsäkerhet. Du kan alla självhjälps - och självförtroendeböcker utantill innan du ens hunnit läsa dem, du vet precis vad du ska utstråla. Du behöver bara gå fram till henne, sträcka ut handen, och.. eh.. låta bli att stirra. Stirra är inte bra, det osar sådan oerhörd desperation om en stirrande blick. Nej, en fast hand och en fast, förtroendeingivande blick och sedan är du i hamn. Hon kommer att gilla dig, varför tvekar du så? Nej, jag ändrar det där, hon kommer att älska mig. Jag måste bara fånga känslan, fånga in henne i en bubbla.. hur fan var det där nu igen? Nej! Vänta, var fan tog hon vägen? Helvete! Varför tvekar jag på det här sättet, hon slipper ju undan från mig! Hon hinner ju för inåt helvete halvvägs genom stan medan jag står här och har någon slags psykoanalytiska peptalks med mig själv, det är tamejfan skärpning på det nu. Var fan är hon? Aha, där är hon, jag ser henne. Hon går mot rökrutan, det är ett perfekt tillfälle, det är nu eller aldrig, hon är ensam, rastlös och behöver säkert någon att prata med. Jag tänker göra det. Nu. Ååh, vilka långa ben hon har, vilket otroligt gung i höfterna, de suger mig nästan in i henne, jag vill in i henne, som ett barn, ihopkrupen, jag vill vara den hon ger näring.. nej, men vad är det jag står och tänker egentligen? Det är nu eller aldrig, hon står där. Jag hoppas att hon förstår, att jag.. att jag..

Naturligtvis överrumplade hon mig. Där och då, mitt i min inre peptalk. Hon bara klev in i mitt liv - just like that, och, hon skulle aldrig erkänna det här, inte under några omständigheter, men hon klev in i min värld och närmast bönföllde mig att älska henne. Hon kanske inte ens var medveten om det själv, men det var precis så det var. Mina antenner hade sökt sig fram till henne, som en målsökande missil hade jag vandrat runt i lokalen med sänkt blick, som om jag tappat någonting på golvet och nu fokuserade all min energi på att försöka söka upp det igen. Och självklart vet jag vad ni tänker vid det här laget - Vänta lite nu.. jag tror att jag kan den här historien. Men det måste jag sanningsenligt och med hela mitt uppriktiga hjärta försäkra er om att ni inte alls gör.

Jag skall ge er ett inledande scenario; en bild att utgå ifrån, och så är det väl på sin plats att jag presenterar mig ordentligt. Vi befinner oss i Sveriges huvudstad, Södra sidan, ännu ett av många ölstinna lokaler med publikblandning som för tankarna till Gott och Blandat, och om ytterligare några timmar kommer vi kunna närmast explodera av bisarra liknelser vid lördagskonfekt när det gäller det allmänna tillståndet hos gemene man i den här lokalen, precis som det brukar vara med sådana här ställen. Ölen är inte billig men den är då rakt inte svindyr heller - ölpriser är viktiga saker när det kommer till profilering av restauranger och barer, men det säger jag bara för att jag själv jobbar med marknadsföring och PR. Visst låter det riktigt jävla bra, det där med PR? Det är inte hälften så glamoröst som det låter, men man tjänar in ett rätt ordentligt överskott på sitt Allmänna Respektkonto bara genom det faktum att förkortningen "PR" står omnämnd på ett flertal ställen i CV'n, det har ni mitt ord på, och inte bara det, jag kan till och med tänka mig att svära en eller två gånger på min mors grav som ett led i övertygelsen, även fast hon lever och har hälsan. Var försiktiga med hur mycket ni väljer att lita på mig, kanske jag ska varna - jag har hittills aldrig mött en enda människa i reklambranschen som inte varit beredd att sälja sin egen mor för ett eller annat Stort Konto till det företag de jobbat på just Då. I den här branschen får man snabbt lära sig helt nya definitioner på begreppet 'Lojalitet', och det i sig speglar väldigt bra precis vilka lömska ormar vi är som jobbar i den.

Ni kanske tror att jag berättar det här för att imponera på er, eller som en avledande manöver från chocken jag förmodligen tillfogat er och som fortfarande sitter i, det lilla omnämnandet av mitt eget namn i inledningen av berättelsen. Det finns ingen mening i att hålla på det här längre; Jag är alltså kvinna, och som jag tidigare poängterat när jag gissade mig till det ni tänkte, den där sektionen där ni trodde er ha läst den här berättelsen redan, men i tusen andra former, den är fortfarande fel. Det här är ingen lesbisk kärlekshistoria, och det är uppriktigt sagt inte mycket som är representativt eller ens logiskt i det här känslomässiga kaoset jag sitter och nästan vinschar in i er i detta nu. Jag är 26 år, en falsk rödhätta, närmast onaturligt lång för att vara kvinna, hela en och åttiotre mäter jag i strumplästen, något jag aldrig haft vett att skämmas över eller ens använda som ett svepskäl till självhat, vilket - har jag hört - är ett ovanligt drag hos någon som saknar snopp. Jag är PR och reklammänniska ut i fingerspetsarna och fram tills just den här dagen jag så ansträngt försöker återskapa för er, dagen då jag mötte Ninja Li, har jag hållt mig borta från allt vad förhållanden och djupare relationer liknar och är, bortsett från de mest uppenbara och ofrånkomliga, jag pratar självklart om min familj, vänner och andra nära sörjande som har fått på sin lott att vara besläktade med, eller omtyckta av mig. Eftersom kärleksrelationer med människor skrämmer mig från vettet.

Det finns ingenting speciellt med det här stället, den här lokalen jag hamnat i för kvällen förutom möjligtvis det band jag är här för att se, ett band som inte kommer att komma upp på scenen förrän om tidigast en timme. Men då kommer jag inte vara kvar i den här lokalen längre. Det här har jag förstås ingen aning om där jag står, mitt framför Ninja Li, som jag just bestämt mig för att tilltala trots att jag inte för mitt liv kan förklara för mig själv varför, och det är i det ögonblicket hon överrumplar mig genom att vara den som öppnar munnen först;

"Du är tidig. Jag hade inte väntat dig förrän om tidigast två timmar, möjligtvis en och en halv om du bestämt dig för att ta till Fru Vodka som medhjälpare och moodkicker. Men jag är imponerad, du är ju verkligen inte ens full!" - Detta var Ninjas absolut första ord till mig där jag stod framför henne, i full färd med att försöka öppna munnen och säga något och därmed få igång ett samtal. Hon besparade mig dock våndan över att få igång ett samtal, men den ångesten lämnade mig enbart en hastig sekund bara för att ersättas med en annan typ av oro. Var det så här hon brukade snoppa av folk? Såg hon mig som ännu en i mängden män och kvinnor som skulle försöka plocka upp henne för ett klassiskt krogligg? Fanns det något jag kunde säga som skulle få henne att förstå, att jag inte brukade gå fram till människor på det här sättet? Att jag aldrig skulle stå och dividera med mig själv på det där viset, med handsvett och ångest redan på förhand, och hade heller aldrig gjort fram tills idag? Att jag i normala fall skydde allt vad relationer hette som pest och rabies och att jag därigenom lyckats med konststycket att vid tjugosex års ålder aldrig haft något som ens påminde om ett förhållande? Att jag fram tills i detta ögonblick spelat hennes roll i det här märkliga spelet och att jag förmodligen aldrig, aldrig någonsin skulle tilltala mig själv på ett inbjudande sätt om jag vore hon, eftersom detta kunde leda till rent förödande konsekvenser för oss bägge, kunde jag ju heller inte stå och säga. Men sant var det ändå.

"Eh.. Vill du att jag ska gå?" var det enda jag fick ur mig, även om det lät mer som "Eee.. Vzn jaschn..å?". Herregud, vad var det som hände i min kropp egentligen? För att inte tala om mitt sinne! Mina motoriska färdigheter kändes som helt satta ur spel, mitt talcentra hade plötsligt bytt kanalband och min förmåga att omsätta tankar i handling, så som att faktiskt försöka sträva efter att få stanna kvar och lära känna henne istället för att begå omedelbart socialt självmord (efter allt besvär jag gått igenom och efter all den där peptalken kunde jag ju faktiskt inte bara låta chansen gå förbi mig, det fanns ju ingen logik i att bädda en säng som man ändå inte skulle ligga i, om man nu får vara lite ful och ta till en sådan rå liknelse) och tillråga på allt så lät jag som en idiot. Det här började inget vidare, i alla fall inte för min del.
"Nej, för allt i världen, stå kvar där du är. Faktum är att jag borde tacka dig, det står en man några meter bort som stått och hinkat i sig öl och Jägermeister i en satans paritet enbart för min skull, i säkert en timme nu. Det var bara fråga om minuter innan hans hand suttit på min häck, och för att vara helt ärlig,om du vänder dig lite diskret om så ser du.. Mannen i röd jacka vid ett av ståborden, ser du honom? Mmm, helt ärligt, är hans hand på din häck något du själv skulle sträva efter en sådan här kväll? Eller vilken kväll som helst, för den delen?"
Jag följde hennes instruktioner och synade karln. Detta var alltså min första konkurrent för kvällen och honom hade hon alltså ratat omedelbart. Jag gav mig själv en mental notering; Drick inte för mycket Katja, hon kanske bara tror att du vill lägga handen på hennes häck, och även om det är en bit av sanningen så är det förstås inte hela sanningen, så håll dig för helvete till planen. Jag skrattade med henne och slappnade av litegrann. Bra, hon har humor. Underbart, det förenklar faktiskt hela den här.. märkliga situationen avsevärt.
"Jag förstår precis vad du menar" skrattade jag och förde vinglaset till munnen. Husets röda, som det anstår sig en onsdag på ett Söderhak som detta. Och jag är väl medveten om vad för signaler jag måst sända ut i och med den kombinationen; Söder, Band, rödvin, mitt-i-veckan. Det låter väldigt vänster, väldigt sympatiskt och "jag är på din sida i kampen", solidaritet och allt det där, men ni har väl inte glömt bort det viktigaste redan? Just det. Jag är reklamare. Jag är en lömsk orm.

"Ninja, förresten. Ninja Li" förtydligade hon och sträckte fram handen till hälsning. Jag tog emot den, kanske med en aning stor entusiasm än tänkt, men rödvinet hade börjat göra mig uppsluppen.
"Katja. Katja med K faktiskt"
"Har någon försökt stava ditt namn med C, på fullaste allvar? Någon gång?"
"Du skulle bli förbluffad över hur många" svarade jag med ett snett leende. Jag var ju nästan bra på det här! Jag borde ha flirtat mer i mitt liv, för att öva upp mig. Inte kunde jag veta att jag skulle träffa Ninja, men jag hade gärna velat ha en liten föraning. Något som ledde mig in på rätt spår. Hon skrattade och svepte med blicken över lokalen, stannade av i svepandet av blicken som hastigast och fäste blicken på någon eller något bakom mig, någon eller något jag naturligtvis inte kunde se. Jag visste inte om jag skulle vara nervös eller inte. Jag visste inte om hennes beteende skulle tolkas som rastlöst, eller om det var en del av det här spelet vi spelade, ett spel jag tvingat mig själv att spela för första gången i mitt liv, bara för att få kontakt med henne. Det var som om det inte existerade något annat sedan jag först hade lagt ögonen på henne. Jag var inte särskilt förvånad över att det hade visat vara en kvinna - denna första och kanske enda person som Gud valt ut åt mig, som berört mig med bara en blick. Jag var mer förvånad över att jag kände en sådan stark dragning till någon överhuvudtaget. Man eller kvinna spelade ingen roll för mig, de var jämlika i mitt medvetande på så sätt att båda alltid förefallit precis lika motbjudande att ha att göra med. Det är också en slags rättvisa, antar jag.

"Söker du efter någon speciell, jag menar.. ska du möta någon här ikväll, eller så?" fick jag ur mig, och försökte låta så nonchalant som möjligt när jag sa det.
"Jag skulle ha mött någon, men han är knappast aktuell för det mötet längre. Vi kan nog räkna kallt med att jag fått nobben totalt.. igen." hon fnös när hon uttalade det sista ordet, och jag försökte tolka hennes ansiktsuttryck.
"Vem skulle du ha träffat då?" undrade jag.
"Min föredetta. Vi har en del.. outredda saker mellan oss, kanske man kan säga". Oj, känsloladdad reaktion, ta det lugnt, ingen skada skedd, det betyder inte nödvändigtvis att..
"Eller snarare.." hon tystnade, lät blicken vandra, "Snarare är det så att HAN har outredda saker med mig. Och jag måste finna mig i det, att trösta honom och vara en vän för honom eftersom jag var den som.. avslutade det hela". Hon såg fjärrskådande ut och jag lade en försiktig hand på hennes axel.
"Jag förstår precis" sa jag, fast jag inte alls förstod precis. Jag förstod ingenting av det där, med alla de där spelen och reglerna och det som sades "höra till" kärlekens före, under och efter-faser. Jag hade alltid hållit mig utanför det där eftersom det inte funnits mening för mig att lära mig om något jag ändå skydde som pesten. Nu befann jag mig på alltså på obruten mark och försökte spela med så mycket som möjligt. Jag är ju trots allt en lömsk orm, och även om lömska ormar inte vet mycket om kärlek så har vi lärt oss en del om människor. Vi kanske inte kan förstå känslan rent emotionellt, men i teorin har vi lärt oss att bryta ned alla vi möter till små, små beståndsdelar och därigenom vinna kunskap nog om dem för att bygga ett försvar och en strategi. Det första man egentligen behöver lära sig och det absolut mest essentiella är ju vad man vill ha den här specifika människan till. Behöver jag få sex, kan denna människa leda någonstans rent kontaktnätsmässigt? Jag hade redan försökt definiera vad det var hos Ninja som dragit mig till henne vid första anblicken, men inte nått fram till så mycket som skuggan av ett svar. Vi stod kvar en stund, småpratade med varandra som om vi aldrig gjort annat. Hela samvaron med henne, bara att finnas nära henne, kändes som att komma nära någon man känt hela livet. Våra rörelsemönster smälte in i varandras, våra kroppar följde varandra, våra gester tog efter varandra. Det var närmast religiöst. Egentligen pratade vi inte om något viktigt, vi fördrev bara tiden i väntan på det okända. Hon frågade mig vad jag arbetade med och var jag bodde, saker ni redan vet, och jag svarade artigt och uttömmande samtidigt som jag försökte att inte vara för långdragen. Jag kände mig lite som en mentalpatient som just blivit utsläppt bland vanligt folk för första gången på tio år och som glömt av helt hur man samspelar med andra människor. Hon, bara hennes existens, framkallade frossbrytningar under huden av rädsla, en rädsla jag inte kunde identifiera.

"Men du, Katja med K" sa hon plötsligt. "Vad säger du om att sluta upp med det här tramset och åka hem till mig istället? Jag tror att jag har gjort det här nog för ikväll, och dessutom verkar det som om Röda Jackan kommit in i andra andningen där borta. Han har börjat hälla i sig Jäger igen, troligtvis med sikte på en trekant istället för en One-On-One med mig, så om vi vill rädda våra rövar undan en säker attack från hans dasslock till händer föreslår jag en snabb reträtt". Jag gapflabbade. Den här tjejen kunde verkligen uttrycka sig. Jag var som trollbunden. Glatt imponerad - och inte så lite stolt - hon hade kunnat ta vem som helst därinne men det var mig hon bjöd hem - lät jag henne leda mig till garderobssektionen där vi hade våra jackor.
"Jag vill bara varna dig innan vi går" sa hon samtidigt som hon krånglade på sig den svarta ytterjackan. "Jag har en väldigt bestämd uppfattning om somliga saker här i livet, och jag har inga som helst problem med att kliva över lik om jag vill ha någonting tillräckligt mycket. Jag säger det meddetsamma, så att du får en ärlig chans. Om du letar efter någon som du lätt blir av med, någon du bara kan leka med för att vinna erfarenhet eller precis vad som helst, så har du valt helt fel tjej".

Jag visste det från början. Det här skulle bli min allra första och naturligtvis också livsavgörande erfarenhet av kärlek.

Fortsättning Följer...

Att ge tillbaka - SÖKES: Vinterjacka! HJÄLP fröken Gonzo i vinter!

(Detta skrev jag igår, men det publiceras idag tillsammans med mitt EGENTLIGA inlägg, som kommer att återkomma med jämna mellanrum tills målet är uppfyllt, se nedan!)

- Skrivet 9 Oktober -

Idag bråkade jag något otroligt med min mor i telefon. Hon hade inte hört av sig på så många dagar igen, och jag blir alltid orolig för henne då. Det sitter inpräntat i mig att ta hand om henne och se efter henne, det har jag gjort sedan jag var liten. Vi pratade och hon exploderade på mig, fullständigt. Jag hade trott att hon hade blivit "frisk" igen vid det här laget, fått tag i pengar och skaffat sig sitt heroin så att det gick att tala med henne, men där hade jag fel. Jag hade glömt bort precis hur sjuk hon blir när hon inte får opiater i sig. Jag har forskat i det där och läst en del vetenskapliga texter som berör just det - mamma är inte den första eller enda schizofrena personen som självmedicinerar med opiater, omedvetet. Opiaterna tar ner en stor del av hennes manier och det där omedelbara vansinnet hon styrs av när hon inte har droger i kroppen. Jag vet inte vad som är värst, att hon petar i sig gramvis med heroin och riskerar en överdos varje levande sekund, eller att hon som nu, går ner sig så hårt och får varbölder över kroppen som hindrar henne från att skaffa pengar, så att hon kan få tag i sitt heroin och bli trevlig och snäll mamma igen.

Hon är vidrig när hon är bara sig själv, regelrätt elak, hon muckar gräl precis hela tiden och kallar mig saker vid namn som jag helt ärligt inte vill nämna här. Hon tar upp det där med microchipsen hon har "inopererade under huden" - det är märkligt det där hur så många schizofrena har samma vanföreställningar över hela världen oberoende av varandra. Ibland vet man inte vad man ska tro. Sen är det det här med att hon är Anastacia, den sista arvtagerskan till det ryska imperiet och hon är kidnappad hit från ryssland som liten flicka, av SÄPO, diverse nazister, en massa högt uppsatta toppar i världens näringsliv och lite av varje. Orsaken till denna kidnappning skall enligt henne vara politisk och det är en riktig smörja av krig och vapen och atombomber och inblandade så man blir helt snurrig av att försöka hålla reda i det hon berättar. Det är morbida historier om hur hon är jagad och bevakad 24 timmar om dygnet av män som hotar henne, och så har hon en radiostation i huvudet där hon hör främmande människor ("militärer" enligt mamma) kommentera allt omkring. De talar både till henne och till varandra så att hon hör. Ja, ni hajar, det är den vanliga schizofrenin, för er som är bekant med den sedan tidigare är det här inget nytt men för nykomlingar vet jag att sådana här historier kan bli väldigt magstarka och morbida, ologiska och.. sjuka. Jag har själv 10 års erfarenhet av dem nu, ingenting förvånar mig. Jag har slutat säga emot henne för många år sedan. Men när hon bara vill bråka blir jag arg. På både mig själv, som aldrig lär mig vilket egocentriskt, elakt svin hon faktiskt är och att jag aldrig lär mig att det är drogerna som gör henne snäll, hennes odrogade jag har bedragit och ljugit och stulit från mig i hela mitt liv för att få pengar till drogerna. Dagens samtal slutade med att jag bara skrek åt henne och tappade besinningen, precis som vanligt.

Jag jobbar intensivt på del II ur "Långsamt" som jag publicerade första delen ur i senaste inlägget. Jag är oerhört tacksam för alla fina kommentarer! Vad kul att ni vill läsa mer, och roligt att ni ger feedback. Jättekul! Om det här experimentet går väl så kommer jag att publicera fler; jag har ofta flera saker "på gång" samtidigt och det kliar ständigt i fingrarna efter att få berätta. Människor jag möter varje dag och intryck från det dagliga och just nu tradiga livet ger mig längtan efter fantasivärlden i mitt huvud, där saker och ting faktiskt händer och där människor agerar på känsla. Ofta får jag en bild av en person när jag är ute och går, en person som jag skulle vilja gestalta, som i fallet med Ninja Li. I hennes fall var det hennes namn som liksom bara kom till mig - ett starkt och kraftfullt namn som antyder så mycket. Jag jobbar på för fullt här,men jag har städat hela lägenheten idag också och tvättade halva natten igår, så ha lite överseende. Just nu njuter jag av ett rent hem, ett vackert hem. Wow!

Om jag bara kunde illustrera berättelserna vet jag att de skulle kunna bli än mer kraftfulla, men jag kan inte rita med datorn som arbetsverktyg och jag har ingen scanner. Jag hoppas att mina ord ändå kan forma de bilder hos er som jag hoppas få forma. Att få vara med och skapa en fantasivärld åt andra har alltid varit min drivkraft. Att få berätta en saga och fånga, trollbinda eller bara beröra. Det är trots det jag lever för och jag behöver egentligen inte mer bekräftelse än en publik på en person som lyssnar eller läser. Från min fantasivärld till din, del II kommer snart!

För er som missat det så kan jag återigen flagga för att jag stängt av kommentarsbegränsningen för anonyma. Alltså; vem som helst kan kommentera i bloggen nu, oavsett om du har google-konto eller kommenterar som Anonym. Detta eftersom jag inte längre upplever någon hotbild mot mig i bloggen och eftersom många som kanske vill kommentera eller ställa frågor inte orkar skaffa sig ett google-konto bara för att skriva en rad. Det förenklar för oss alla. Kommentargranskningen är dock fortfarande på, men det är bara för att rensa ut spam, och för att hindra att folk går fullständigt bazookas. Jag är trots allt mamma och har ett förebyggande tänkande nu för tiden! Det är ingen idé att låta barnen hitta på precis vad de vill, det slutar inte bra. Folk får storhetsvansinne och börjar skriva helt sjuka grejer. Alla kommentarer godkänns dock så länge de inte innehåller spam eller hot. Jag är inte rädd för kritik, men tycker faktiskt inte heller att jag ska behöva ta precis vad för skit som helst och bråk föder i regel mer bråk.

På sistone dock, har jag svämmats över av fina kommentarer i bloggen från både nya och gamla läsare - jag är oerhört glad över hur mitt läsarantal stigit den senaste tiden! Jag har också fått en drös med mejl som jag försöker hinna med att besvara - har ni frågor eller tankar är ni välkomna att skriva, jag brukar försöka besvara alla mina frågor offentligt i bloggen för alla att läsa om man inte uttryckligen skriver i mejlet att man vill behålla konversationen privat, eller om brevets natur tycks vara sådant att det handlar om brevskrivarens egna personliga liv och tankar. Jag har ingen önskan att hänga ut en ledsen brevskrivare som letar efter någon form av råd. Men jag skulle vilja dirigera om mejltrafiken lite med tanke på att min hotmail får så mycket spam och skit, så har ni mejlat mig på sistone och inte fått svar - mejla om till L.Lonnroth(@)gmail.com (ta bort parenteserna och foga samman, jag försöker undvika spambots) så ska jag besvara dina frågor, anonymt eller inte, så snart jag kan! Jag har några läsare därute som väntar på svar - oroa er inte, jag kommer att svara, det kan bara bli lite mycket ibland.

Om man vill ha mer personlig kontakt med mig är man också välkommen att adda mig på Facebook. Jag finns självfallet under mitt för och efternamn, Loo Lönnroth, men har begränsat insynen till mitt konto från anonyma besökare, detta av den anledning att jag vill hålla koll på vem som, så att säga, håller koll på mig. Om man är en läsare och söker statusuppdateringar från mina sjukhusvistelser, vill se bilder eller bara vill skriva en rad, skicka en kompisförfrågan och skriv i meddelanderutan att du är en bloggläsare, så accepterar jag självklart din inbjudan! Jag brukar neka spontana kompisförfrågningar från människor jag inte hört talas om eller som inte skriver varför de vill bli kompis annars - speciellt främmande snubbar. Jag hajar faktiskt inte varför man sitter som snubbe på facebook och skickar random förfrågningar till brudar för att typ ragga. Skickar man en förfrågan utan att skriva ett mejl eller hasta ner en rad i meddelanderutan blir man alltså inte accepterad, så glöm nu inte att plita ner att du är läsare så att jag kan släppa in och kategorisera dig! För mig är FB ett socialt nätverksverktyg och en verklig förteckning över vilka som känner vilka och är ihopkopplade, inte SprayDate. Jag tycker dock inte att jag vill hindra eventuella läsare från att ha personlig kontakt då jag ju faktiskt tror på att komma närmare min publik som ett led i mitt sociala nätverkande. På väg mot målet, bry sig om sina fans och all that jazz.

- Skrivet 10 Oktober -

Vilken energi jag har haft idag - helt otroligt vad fint det är här hemma. Dammtorkat, skurat golven, tvättat, gnott och slängt en massa skräp, vikt tvätt och bytt ut lite prydnader. Jag älskar att få orken att skapa och bygga runtomkring mig. Göra hemmet klart för visning, titta, så här lever vi, dessa är våra färger. Inbjudande, färgfullt, rent och med rätt ljussättning, då trivs jag och kan skapa precis rätta stämningar för skrivande och annan skapande verksamhet. Ingenting blir gjort i ett skitigt hem. Dessutom ska jag läggas in på Torsdag för nya cellisar, och ville ha Alexanders kläder redo så att han verkligen får med sig ordentligt med sockor och långärmat, jag hade så mycket som inte blivit tvättat på så länge - som om att ge honom nya kläder all over again. Sen har det ju köpts litegrann på sistone också, det lilla jag haft råd med. Alla inläggningar ruinerar mig. Jag har aldrig varit så fattig, jag har inte ens råd att köpa mig en vinterjacka med de egna pengar jag fått. Liselott kom med en sponsring för att hjälpa till för några veckor sedan, hon är helt otrolig som bara ger på det sättet, så osjälviskt och jag får dåligt samvete direkt. De pengarna gick dock till oväntade räkningar, så jag hoppas kunna lägga undan till nästa månad, kanske jag kan vaska fram en vinterjacka då.

Det är inte lätt att leva på 3000 kronor i månaden, men det går. Det är bara det att man inte har råd med något till sig själv och när säsongerna skiftar blir det kaos i garderoben. Förra årets jacka hade kunnat användas om jag hade någon, jag är inte picky - jag vill bara vara varm. Men den sjöng på sista versen och fick gå hem till soprummet under en sommarrensning. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla som höstshoppar nu, och jag kan inte förstå hur folk har råd att köpa så härliga kläder, som lever på absolut existensminimum. Om ni trodde att man hade lazy days och fick fet plånbok av att vara sjukskriven så hade ni verkligen fel - jag får betala mina inläggningar själv och det är faktiskt skitjobbigt.

Men jag ska inte gnälla över pengar och fattigdom. Det finns de som har det värre. Jag har tak över huvudet, ett hop-plockat hem av fynd, ett friskt och vackert barn, jag har råd att äta varje dag och jag har råd till bredband. Det är däremot också allt. Jag har däremot inte råd med TV (ComHem och boxers basutbud kostar trots allt minst 139 kronor i månaden, jag har inte det, jag har inte råd med TV-licens heller så därför använder jag inte TVn, har ingen digitalbox och alla reagerar alltid på det), jag har inte råd med fast hemtelefon och jag har sannerligen inte råd med några nya höstkläder åt mig själv. Alla mina rengöringsprodukter till hemmet får jag sponsrat av pappa, jag har inte ekonomi för att köpa en ny säng åt Alexander heller, som jag så gärna velat ge honom då jag anser att han är för stor för spjälsäng nu, jag har tittat ut en Växa-säng åt kotten men vi har bara inte råd.. och det känns.. uselt, att gå och känna att man trånar efter en tröja för 189 kronor som man vet att man kommer att få fortsätta tråna efter, och det känns surt att behöva cutback på allt för att ha råd till det absolut viktigaste.

Hjälp Mrs Gonzo i höst och vinter! LÄS NEDAN!

Ekonomi är ett helvete, och jag sliter verkligen för att få allt att gå ihop. Jag köper ingenting som inte är absolut nödvändigt och ändå är jag panta-burkar-fattig den 14:e varje månad. Jag drar in på allt, precis allt, och känner hela tiden att jag så gärna vill köpa alex den där sängen, jag vill ha den där klädseln till min soffa från IKEA för 699 kronor och jag skulle så gärna vilja ha en riktigt snygg och framför allt varm vinterjacka. Det råkar inte vara någon därute som känner sig lite Florence Nightingale?

SÖKES: Varm vinterjacka, gärna trekvartslång till knät i en snygg färg (grönt, turkos, rosa, vitt, svart?) och med luva - mycket viktigt! - sökes med ljus och lykta, strl M eller 38/40. Jag vill helst ha ett mer figurnära plagg - upp-puffade dörrvakts-looken är inte min grej. Egentligen är jag inte så kräsen, men om jag fick ha önskemål eller ge en bild av vad jag själv skulle ha köpt så skulle det låta ungefär så som ovan när jag frågade efter den i butiken. Jag vill inte ha riktiga pälsdetaljer (om päls så föredrar jag alltså syntetisk päls, kanske jag skall förtydliga) och jag ser helst att jackan är i ett syntetiskt material då jag inte anser det nödvändigt att djur skall behöva sätta livet till för att värma mig, speciellt inte under de förhållanden som djuren plockas levande eller går igenom tortyrliknande ritualer för att puffa upp en jävla Canada Goose, liksom.

Råkar du ha någonting sånt här liggande i en vrå? Undrar du om det finns någonting du kan göra för mig? Enkelt - ge karma - ge bort din jacka! Det här är nog det konstigaste inlägg jag någonsin skrivit. Faktum är att jag aldrig tiggt i min blogg tidigare, men jag är bara ärlig, det här är min verklighet just nu. Så här illa är det faktiskt. Jag ger er mitt liv och min vardag ändå, det här är inte utpressning, får jag ingen jacka så tänker jag inte sitta här och sura. Men jag ägnar tusentals timmar åt att skriva i den här bloggen, nu är det dags att försöka utnyttja den. Om min blogg kan, inte bara liva upp er vardag utan kanske även värma min snippa i vinter, ja, det vore ju faktiskt kanon, sicken mångsidig blogg man har! Sitter du på ett företag som känner att ni gärna vill låta Fröken Gonzo / Social Ingenjörskonst gå runt i just ER jacka, kan jag ställa upp som reklampelare åt er, och jag kan absolut tänka mig att offra ett blickfångstungt utrymme på bloggen till Ert företag, inte bara en länk - utan ett fast reklamutrymme. Ni vore i sådana fall det första företag som fått plats här i bloggen - som ni vet så har jag reklamfri space här, men jag är beredd att göra ett undantag för ett klädrelaterat företag. Jag har ett fast och jämnt stigande läsarantal, det finns full statistik på både uppskattat bloggvärde och besökarstats i min länksamling till höger här i bloggen. Det är bara att mejla om ni har några förslag på hur Fröken Loos Vinterjacka 2009 skall ta sig hem till mig. Privat, företag - jag är dig evigt tacksam och framför allt kan jag erbjuda dig något tillbaka!

- Även Alexander behöver en ny jacka / overall i vinter. Något varmt i en sprakande färg och storlek 92 / 98, något som håller värmen innanför och snön utanför är hans önskemål. Har ni något åt ungen som håller mig vid liv - se kontaktuppgifterna nedan!

Om du vill hjälpa mig med min eller Alexanders jacka - mejla till ( L.Lonnroth@gmail.com), och släng fram ditt förslag! Jag är med på nästan allt och jag har som sagt reklamutrymme för både privatpersoner, bloggare och företag att byta med, samt min oerhörda tacksamhet och ett ökat karmakonto on your behalf. Så vad fan väntar du på? Hjälp en medmänniska redan idag! Även om du bara har en härlig idé (typ starta en insamling, skramla bössa på torget, etcetera) så är ALLA mejl välkomna. Det kanske är just Ditt brev som leder till en varm Loo i vinter? Eller en varm Alexander? Vad väntar du på? Give something back till Din favoritbloggare, hjälp en medmänniska.

Jag kommer självfallet fortsätta ge Er Social Ingenjörskonst - Den enda blogg Du behöver - i många år framöver.
Men det här är chansen för dig att visa ditt stöd! Så, vi hörs och syns snart igen. Nu ska jag redigera lite på del II ur Långsamt. Kanske kommer den upp sent ikväll!

Taxi och present till alla läsare!

Höhö, hörde ni det, förresten. Jag åkte taxi som vanligt, men med alex, häromdagen. Taxichauffören sa inte mycket under resan, men när vi nått vår destination och han artigt hjälpte till att släppa ut min son ur bilbarnstolen vände han sig till mig;
"Öh.. du blev mamma tidigt du! Det har väl sina fördelar va?"
"Förlåt? Vad har sina fördelar, sa du?"
"Att vara ung mamma"
"Jag vet ingenting om hur det är att vara ung mamma. Jag är tjugonio, det är inte att betrakta som ungt, det är snarare hopplöst medelmåttigt, men tack för komplimangen"
"Skämtar du?"
"Nej, jag tackade uppriktigt för komplimangen. Hur så?"
"Är du tjugonio?"
"Vill du se legitimation?"
"Ja, faktiskt"
"Du får helt enkelt ta mig på orden"
"Okej, snabbt nu, när är du född?"
"800813"
"Det hade du kunnat räkna fram!"
"Menar du allvar?"
"Jag är imponerad. Verkligen. Du ser inte ut att vara en dag över nitton"
"Wow, jag blir bara yngre för varje år som går. Det måste vara cancern."
"HAR DU CANCER OCKSÅ?!"
"Men du, jag har en blogg, här, läs den."

Jag gav honom mitt visitkort. Ja, kan ni tänka er. Jag har ett visitkort. Han lovade att läsa. Så, mr cabdriver, om du läser det här, välkommen till "nittonåringens" värld. Jag sa ju att jag skulle skriva om dig, som jag lovade.
Stackars man. Jag tror jag rubbade hela hans världsbild och stal hans uppfattning om hur en nittonåring ser ut fullständigt. Men helt ärligt så måste det vara något fel. Jag åldras inte nämnvärt, jag är medveten om det. Det oroar mig faktiskt litegrann. Särskilt som jag läst klart samtliga Twilight-böcker och totalt fastnat för dem. Det där med odödlighet låter ganska lockande.

Men nu till presenten!

Så, jag vet att jag svamlat om ett litet projekt jag håller på med, ett par gånger nu. Jag tänkte chocka lite, och ge er inledningen och första utdraget till vad jag valt att kalla min första lilla Bloggföljetong. Det här är förstås att betrakta som en vilken litterär text som helst, det är inte självbiografiskt och det handlar inte om mig. Jag tänkte som så, att om jag ändå ska ha en blogg, så ska jag använda den för att testa mina nutida texter i. Mina kortare noveller, short stories och följetonger. Om man har negativ kritik och en massa gnäll att komma med ska man minnas att det här bara är en gratis text bland andra; jag tänker inte försöka ge ut det här och jag har inga planer på att förvandla den till ett manus eller så, det är bara en text, i en reklamfri blogg som är gratis att läsa och som är skriven av någon som behöver skriva av sig, som inte får betalt för det hon skriver och som förmodligen inte kommer få det heller. Glöm inte att det här är första gången jag lämnar ut någon av mina nutida sagor formellt, jag har fram tills nu behållt dem på min dator. Den här började jag skriva på i huvudet för några veckor sedan och har nu bara bestämt mig för att kasta ut. Jag väntar mig inga stående ovationer. Tänk bara på att ett utlämnande av en sådan här text är för mig som att placera mitt hjärta på ett silverfat. Det här är mitt absoluta innersta, det sätt jag skriver på när jag skriver mina historier, som mormor kallade dem. Det är något annat naket med det än att skriva om mitt liv i bloggen. Det är inte nödvändigtvis själva berättelsen i sig, utan mer det känsloflöde jag avslöjar om mina egna tankar i texten. Det av mig som lyser igenom. Men skitsamma, here goes. Ingen idé att skjuta på det. Första texten, första delen.



Wait for it...
Wait for it..

Långsamt

Del I - Ursinne har en blick, och den tillhör Ninja Li

"Säg något. Snälla. Säg något, vad fan som helst, bara du talar."
"Vad fan vill du att jag ska säga? Tack?"
"Okej, vi gör framsteg här. Kanske inte precis artiga framsteg, men.."
"Vänta nu. Du bestämde dig just för att komma hem och informera mig om att du bedragit mig med en.. med en.. lärarstuderande, och väntar dig artighet i retur för denna.. obeskrivliga tjänst du just gjort mig?"

Ninja stod någon meter ifrån mig i vårt vardagsrum och skrek. Hon var så förbannat sexig när hon var arg, det hade jag alltid tyckt. Den tanken var fullständigt ologisk i det här sammanhanget eftersom hennes mörkbruna ögon fullständigt sprakade av ursinnet och sorgen som koagulerade hennes blod just nu, och det ursinnet, den sorgen - hade jag orsakat. Genom att, som hon så vackert uttrycka det, ligga med en lärarstuderande. Det var komiskt att hon skulle fastna för det, precis som om det vore ett skällsord på något sätt. Som om det vore mest relevant vad flickstackarn hade för yrke. Men en sak måste ni förstå; i hennes värld var det ett skällsord. En lärarstuderande hade ungefär samma värde som en statist i en film för henne. En ung tjej som gillar barn och som inte hittade något tillräckligt intellektuellt att göra av sitt liv, a complete waste of space - så skulle Ninja ha uttryckt det. Faktum var att hon skämtat om det flera gånger, trots att hennes bästa väninna var just - lärarstuderande. När jag påpekade det hela viftade hon alltid bort det.
"Det begriper du väl själv att jag inte räknar in Sophie i den kategorin" fnös hon. "Sophie tillhör kulturelitens samling intellektuella avkommor och hon tar sina studier på fullständigt allvar. Hennes klasskamrater på lärarhögskolan, däremot, har jag inga höga tankar om. Tjejer utan stake, tjejer som tror att det enda som kan ge dem bekräftelse och tillfredsställelse grundar sig i deras livmoder, små ambitiösa, halvdumma Moder Theresor som inte kan tänka på annat än hur de ska fånga in någon stackars genetisk lämplig att fortplanta sig med. Sophie är inte sådan. Hon är driven av helt andra saker än en.. livmoder". Det sista ordet dröp av förakt.

Det var Ninja det, i ett nötskal. Trots att hon själv saknade universitetsutbildning - faktum var att hon hoppat av gymnasiet eftersom det tråkade ut henne att umgås med så många intellektuella medelmåttor - ägde hon en förbluffande förmåga att ta till sig information och ord - därtill ägde hon en oerhörd detaljförmåga vad gällde alla typer av informationsflöden. Hon kunde omedelbart sortera ut det som var viktigt i sammanhanget, och göra bruk av informationen som om hon var den som hört det först, eller till och med var huvudanledningen till att informationen existerade i första taget. Det fanns dock ingen tvekan om vad det var som var viktigt i det här sammanhanget; Jag hade, som ni redan vet, bedragit henne med en intellektuell medelmåtta, ett öde värre än döden för min Ninja. Hon hade hellre sett att jag bedragit henne med någon professor i litteratur, och hon hade kanske till och med förlåtit mig för det, men då jag inte vistades i den typen av kretsar hade jag givetvis inte den typen av alternativ. Jag fick hålla till godo med vad jag lyckades hitta.

"Okej, så, vad heter den här lilla bedårande flickstackaren du valt som huvudrätt i middagen som är vårt förhållande? En middag, som jag utgår ifrån att du vet - börjar lida mot sitt absoluta slut?".
Hennes ögon smalnade - inte ett bra tecken, inte ett bra tecken alls. Nu började hon dessutom tala som någon form av kodknäckare i en Agatha Christie-roman, med målande beskrivningar och absurda liknelser.
"Du liknar vårt förhållande vid en middag?"
"Du vet mycket väl vad jag menar. Jag är skitförbannad, du vet att det får min fantasi att skena iväg med mig"
"Du är en sann författare, Ninja"
"Eller så handlar det om att mitt psyke inte riktigt hanterar den verklighet som läggs ut framför mig, om du hajar vad jag menar". Helvete också, hon var verkligen het när hon var förbannad. Jag betraktade henne där hon stod, lätt framåtböjd mot mig, med händerna i sidorna som om hon höll fast vid sig själv för att inte självantända av ilska, med det blonda håret spretande från hennes lätt bleka, närmast fluorescerande ansikte, som nu lystes upp inifrån av pulserande blod, ilskerodnader - de gjorde henne om möjligt ännu mer vacker. Ögonen sprakade mot mig som svarta brunnar, svarta hål i universum. De hade slukat mig flera gånger än jag kunnat räkna. Hennes bröstkorg hävdes upp och ned, varje muskel i hennes seniga lilla kropp var spänd. Jag fick hålla tillbaka reflexen att slicka mig om munnen, herregud, vad jag ville ha henne.

"Jag ser vad du håller på med, och det kommer inte att fungera" svarade hon, som om hon hört mina tankar. Klart att hon gjorde, hon visste alltid vad jag tänkte på, och tvärtom. Vi var som två delar av en enhet. Det var det som gjorde det här så.. fruktansvärt. Att jag måste göra det här. Det är för hennes egen skull, intalade jag mig.
"Ninja, du kanske ska lugna ner dig lite och lyssna på mig. Jag vill inte bråka. Det var någonting som bara hände. Jag vet inte ens om det betyder någonting..". Jag höjde händerna som om jag var den retirerande fienden, som utmattat korsade hennes försvarslinjer i hopp om ett fredsavtal. Det var ett fullständigt och absolut misstag, jag hade just kramat om utlösaren till bomben av känslor inom henne lite väl för hårt. Jag såg hur hon närmast leviterade från golvet ett ögonblick innan hennes seniga kickboxarmuskler spändes för närstrid. Det här hade vi gått igenom tidigare, hon skulle inte vinna mot mig, faktum var att jag inte tänkte kämpa emot eller ens höja handen mot henne, ni har säkert hört talas om den där gamla artighetsgrejen, den där som handlar om att man inte ska slå kvinnor, men då Ninja knappast definierade sig själv som kvinna skulle jag antagligen vara på den säkra sidan om jag nu visat mig vara en notorisk hustrumisshandlare. Det var jag dock inte, jag fick ingen kick av att ge mig på henne, inte på det viset i alla fall.

"Du vet inte ens om det betyder någonting? Du har precis trampat på helig jävla mark, du har trampat på hela min jävla kärlek till dig, och så.. betyder det inget?" hon skrek ut de sista orden med smärtan lysande i ögonen.
Hon klev ett steg framåt, höjde sig på tå och lyfte vänsterarmen i ett och samma andetag. Det tystnade fullständigt i huvudet när hennes första slag - med öppen handflata, träffade min högra kind. Det sved till något fruktansvärt, en varm hettande smärta som fortplantade sig med kraftfull hastighet, den utvecklade sig snabbt som en spridande rodnad under huden - den här tjejen hade fått lite mer övning än de flesta tjejer både du och jag träffat, det kan jag garantera dig, det visste jag från början och jag gjorde ingen ansats till att stoppa henne när hennes andra slag träffade samma kindsida, den här gången med knuten näve. Jag fångade hennes blick strax innan hon höjde båda händerna - förmodligen för att hon ville att det skulle komma som en överraskning vilket håll det vassa slaget skulle anlända ifrån, och förmodligen höjde hon också dem båda som ett led i någon form av instinktiv försvarsteknik också - jag kände henne lika väl som hon kände mig. När det tredje slaget träffade den allra känsligaste delen av mitt näsben flög jag automatiskt bakåt som om jag duckade för en rekyl, mitt bakhuvud träffade snedsidan på den dörrkarm jag haft någon meter bakom mig under vår diskussion, och sekunden senare kände jag hur mitt näsben exploderade i en svallvåg av blod. Fan också, tänkte jag. Hon mindes exakt, varje liten känslig detalj på min kropp, varje liten gammal skada. Det fanns ingen som kände mig som Ninja. Absolut ingen.
Och det var väl i det ögonblicket jag borde ha förstått att hon inte skulle låta mig gå.

Hon tänkte göra absolut slarvsylta av mig, jag visste att jag inte ens skulle försöka försvara mig - eftersom jag förtjänade varje slag, men också för att en liten, liten del av min hjärna njöt av det. Jag hade med lätthet kunnat övermanna henne och hålla fast henne tills det gick över, som jag gjort tidigare. Men jag vägrade. Jag var nyfiken på vad hon skulle ta sig för, och som sagt, så förtjänade jag det här. Jag hade slitit sönder hennes hjärta inifrån, igen, och det här var en del av priset jag skulle få betala.
Hon kastade sig på mig, slet tag i mina axlar och tvingade mig upp på fötter, stödd mot dörrkarmen. Hon pressade mitt huvud mot den förrädiska snedsidan jag rasat in i några sekunder tidigare, stående på tå - jag och Ninja hade en förtjusande längdskillnad på arton centimeter mellan oss, bland många andra saker, och hennes vackert franskt manikyrerade naglar pressade sig in i min nacke och hals medan hon skakade i hela kroppen. Hennes ansikte var spänt och illrött av ilska och ansträngning. Hon lyfte huvudet mot taket och pressade samman sina vackra ögon medan hon sakta släppte greppet om mig. I samma sekund som hon sjönk ned på golvet hörde jag hur hennes häftigt rodnande mun pressade ut ett skrik, ett skrik av förtvivlan, ensamhet och framför allt - sorg. Hon började inse sitt nederlag, och ilskan började rinna av henne. Jag sjönk ned på knä och drog henne intill mig, drog henne över mig på golvet, slog mina långa armar om henne medan hon skakade av gråt. Hon gjorde ingen ansats till motstånd, hennes kropp, som nu spänt av fullständigt efter attacken, formade sig genast efter min, som om det här aldrig hade hänt, precis som vanligt. Jag älskade den känslan. Hon följde bara med och lät sig hållas om medan gråten krampade i henne.
Mitt näsblod hade redan börjat avta en aning, men det droppade fortfarande i små patetiska pölar ned på min ljusa skjorta. Jag brydde mig inte om smärtan. Jag hade gott om tid att begrunda den senare.
Hon såg upp på mig med ögonfransar täckta av gråt, som om morgondagg hade hittat sin väg från en stor, grön äng till hennes ansikte och bestämt sig för att.. koagulera, eller smälta samman med de mörkt bruna, långa strån som kantade hennes outgrundliga blick. Jag öppnade munnen som för att fråga vad hon tänkte på, men hejdade mig. Förra gången jag öppnade munnen gav hon mig en hjärnskakning, och något jag alltför välbekant identifierade som ett brutet näsben. Jag ville inte upprepa fighten - hon hade fått precis vad hon ville ha, och hon hade börjat slappna av igen. Jag lade armarna tätare om henne där jag låg på rygg med henne över mig och lyssnade till hennes andetag medan de saktade ned till normal rytm igen. Jag kände mig som en levande blodtrycksmätare. Vi låg kvar, länge. Tysta. Ingen av oss hade kraft nog att tala. Jag låg och smekte hennes hår, kände hur de mjuka, tjocka stråna separerade sig mellan mina fingrar som de alltid gjorde. Det här var inte rättvist mot henne, det visste jag. Men det var det enda sättet att avsluta oss på. Och det är väl här jag borde komma med en sorts förklaring till varför jag just bedragit den enda människa jag någonsin älskat med en representant för allting som hon inte var, för att tillfoga henne maximal smärta och därmed göra det mer slutgiltigt.

Och för att kunna göra det måste jag helt enkelt börja från början.

Fortsättning följer.

Fakturor, martyriska bloggmammor och.. en jävligt snål bonus

Vad fina ni är som skriver så otroligt fina och peppande kommentarer. Jag tror att jag kan vara begåvad med några av de schysstaste och mest insiktsfulla läsarna i bloggrymden just nu, vilket är en helt ny upplevelse för Social Ingenjörskonst. Den stackars bloggen får väl slaganfall snart, om jag inte får en fet utskällning. Haha.

Jag har varit utan internet i en vecka på grund av ett faktureringsmissförstånd från Bredbandsbolagets sida, som nu är utrett och uppklarat. Betalat hade jag gjort för länge sedan, men det hade de missat och straffade mig därigenom med fullständig tystnad. Därför har jag inte skrivit. Men jag har också kräkts och mått illa, så de första fyra dagarna hemma hade jag ändå inte kunnat rapportera något. Mina begynnande dagar hemma präglades av kräkningar och liggande på sofflocket med svettig panna (vilket helt osökt kommer mig att tänka på en kommentar i en DN-artikel eller något liknande från Horace Engdahl om dokusåpan Paradise Hotel för några år sedan. "De ligger halvnakna med svettiga ansikten och förtalar varandra!" - hysteriskt kul. Åh, jag gillar verkligen Horace, hans kommentarer fastnar alltid i minnet.) och lilla alex hade filmkväll hela dagen i Lördags. Men han fick det allra viktigaste; oändligt mycket gos med sin mamma, en jävligt bra film och en rejäl gungtur som plåster på såren dagen efter.

Jag vet inte om jag nämnt det, men alexander har visat sig vara laktosintolerant. Detta efter att han hade en treveckors diarré som inte gick över och med en konstant skum mage som reagerade deluxe på någonting i maten. Jag började ifrågasätta kosten (enkelt. Vad får han VARJE dag, som kan orsaka en konstant diarré?) och tog hjälp av jourmamman. Hon och jag bestämde oss för att laktos låg närmast till hands att ta bort för att se om förändring kunde ske. Det gjorde det också, alex är perfekt i magen sedan dess och så fort han råkar få i sig något med mjölk i blir det slemmigt och besvärligt på ett sätt som inte behöver närmare förklaring.

Jag vill inte bli en av de där bloggarna som kretsar sin så kallade blogg kring det faktum att de är MAMMOR (unga mammor, mammor med ADHD, mammor med cancer eller mammor som bara behöver en ursäkt att VARA någonting och mamma låg enklast till hands) och jag tänker givetvis inte heller bli en av de där mammorna som kretsar mitt skrivande kring konsistensen på min sons mänskliga avfall - så vi går helt enkelt inte närmare inpå saken. Ni kan säkerligen fylla i önskade luckor själva. Om ni ville läsa mer om Alexander kunde jag absolut skriva mer om honom, men jag tänker inte bli en martyrisk mamma som sitter hela dagarna och gnäller över hur annorlunda livet blivit med en liten kotte i huset och jag tänker verkligen inte beklaga mig ens en sekund över att jag inte varit på krogen på flera år, eller att jag inte har råd att köpa minimala kjolar varje månad längre, eller vad för I-landsproblem som många mammor tycks ha. Det är lika förbluffande varje gång jag hamnar i en sån där mammablogg och jag läser saker i stil med att lilla Nova eller Felicia eller vad fan ungen nu heter, har "skrikit precis hela dagen och guuu va jobbigt det är och titta här, jag är en sån MARTYYYYYR som OFFRAT min ungdom för att ha det här BARNET, titta vad mogen jag är!" - jag sparkar mentalt bakut varje gång. Vad vill du ha, tjejen? Ett jävla diplom? Bekräftelse? En applåd?

- Grattis! Du har i likhet med en överhängande mänsklig majoritet lyckats fortplanta dig, och nu agerar du efter basic instinct och i enlighet med några tusen års utveckling genom att också ta hand om avkomman istället för att bita huvudet av den, som några av de andra däggdjuren. Du matar, pjoskar och jollrar med den lilla förtjusande saken hela eftermiddagarna och gör ting med den som varje normalt funtad förälder gör, med en strävan att få den att utvecklas. Bra jobbat! Och nu startar du en blogg som handlar om det - ännu bättre! Och bloggen är i princip rena scheman över era dagar och kvällar - med ett klagomål inslängt här och där och med en drypande martyrton som jag inte sympatiserar med överhuvudtaget, vilken OTROLIG bedrift - kan någon ringa Svenska Akademin? Jag tror att ett nytt Nobelpris kan vara på väg att instiftas - Det stora Martyriska MammaPriset. Herregud.

Anyway, nu när Alex är laktosfri så är jag det också, det finns ingen som helst poäng för mig att äta laktos, så hemma hos oss tronar nu soya, havre och laktosfria produkter ihop med de färska grönsakerna och den dignande syrliga frukten. Vi har blivit ett ultranyttigt, magsnällt hem byggt på vegetarianism (med ett stänk av fisk), soyaproteiner och underbara grönsaksgrytor som förmodligen skulle få er att dåna. För är det en sak jag kan så är det att laga mat. Bara jag kunde äta den också så skulle vi ha ett problem färre. Men ni förstår, cellgiftsjävlarna börjar påverka min kropp och mobba den, så jag kräks rätt mycket just nu. Och tappar muskler, vilket inte alls är bra. Men skit samma, jag slipper i alla fall bli fet av den här proceduren. Det verkar kanske utseendefixerat, patetiskt och banalt att hänga sig fast vid lite kroppsfett (eller bristen på detsamma) när man har en livshotande sjukdom, men försök själva hänga er fast vid en identitet utan ögonbryn, ögonfransar, utan att kunna sminka er, utan hår och med blåmärken över hela jävla kroppen. Att slippa bli vattenfylld eller fet som en flodhäst på det är helt enkelt den enda jävla bonus jag har att hålla fast vid. Och det var fan i det inte mycket till bonus.