Mammas Pojkar

Okej, jag har varit off ett tag. Cellgifter, ni vet hur det är. Man sitter skallig av skinande hud som en annan kinesisk jävla nakenråtta med en slag under nyckelbenet och spyr. Det är vekligen ingenting att hålla låda om. Jag har mått för jävligt sen jag kom hem i torsdags. Men nog om det nu, jag har en grej jag bara måste få blåsa ut ånga över. Det bara kliar i fingrarna! Anyway, så. Jag ser ju inte på TV annat än på webben, och jag har det här TV4 Anytime som låter en se i princip alla TV4's program när man vill. Grym streaming. I alla fall, så jag fick syn på det här programmet, mammas pojkar. (Länk HÄR!) Det går ut på följande; Man har samlat ihop 32 tjejer, 3 snubbar och deras respektive mödrar i ett hus. Tanken är att de här killarna ska lyckas träffa den stora Kärleken bland dessa tjejer och det är väldigt klassiskt med dejter och utröstning och ni vet, hela Bachelor-stuket, minus rosorna. Man har medvetet castat in väldigt skilda personligheter för att det ska bli lite drama, det hajar man direkt. Twisten med programmet är att alla tre av de här männen är "mammas pojkar" och de ska låta sina mödrar vara med och bestämma vilken av tjejerna de väljer att dejta. Hela upplägget är förbluffande, creepy och helt ärligt så är vare sig grabbarna eller deras mödrar något att ha. Jag kan faktiskt inte fatta att de här 32 tjejerna är intresserade av dem, det måste vara någon form av masspsykos.

En av grabbarna är hyfsat normal, men hans mamma är en riktig ragata, vi snackar Cruella De Ville här. Hon statuerade i sin presentationsfilm att hon inte uppskattar tjejer som är "för färgade". (Kolla hennes presentationsfilm HÄR och bedöm själva) Hon går omkring och ser ut som direkt tagen ur den där såpan Glamour, och kisar sådär kallt beräknande-kärring-aktigt med sina välmålade kattögon. Mamma nummer två går omkring och frågar tjejerna om de är oskulder (hon är syrian, och det är tydligen fortfarande inne med hedersmord och dylikt i den där kulturen, om man får tro henne alltså) och vill ha en tjej som inte röker, dricker, har roligt överhuvudtaget, som är "naturlig" (det var stora krav på utseende från alla mammors sida och ordet 'naturlig' dyker upp oerhört frekvent) och som lagar mat, städar och slavar åt hennes son. Hon är riktigt weird, för hon går på i 180 om hur snygg hennes son är precis hela tiden och smeker honom lystet över bringan. Det är något som är riktigt fel där. Att stå och smeka sin son så fort man kommer åt, på ett sätt som en kvinna smeker en man hon är tänd på, och på förhand gotta sig åt ett blodigt lakan på bröllopsnatten åt den "åh så vackra" sonen.. Herregud, jag får obehagsrysningar av inte denna värld! Mamma nummer tre är en präktig bullmamma till en helsvensk jävla mes till snubbe som inte verkar klara av att säga nej till sin mamma överhuvudtaget. Han är 30 år gammal men har hittills bara visat intresse för 18-åringarna i programmet. Faktum är att en av tjejerna redan fått upp ögonen för det här. Hon sa något om att "Om det är så att jag ska konkurrera med en artonåring (hon är 31) så kan man ju fråga sig om han verkligen är rätt man för mig". Bra tänkt, tjejen. Jag säger ingenting om åldersskillnader, men när en 30-åring enbart intresserar sig för tjejer mer än tio år yngre än honom själv trots att det finns tjejer i alla åldrar på plats.. Hm. Alla tre mammorna är rena mardrömmar till svärmödrar, så varför vill de här tjejerna dejta dem?

Det fick mig att fundera en del. Dels på min egen framtida roll som svärmor åt Alexanders framtida partner - jag skriver partner, eftersom jag anser att Alexanders emotionella och sexuella läggning inte nödvändigtvis behöver bli heterosexuell, (eftersom det inte är ett eget val) det gör mig detsamma så länge han är lycklig, och jag skulle välkomna hans framtida partner vem hon eller han nu är - med öppna armar så länge han inte släpar hem en nazist eller någon som slår honom. Jag vill verkligen bli accepterad och omtyckt av Alex partner. Jag vill att de ska kunna känna att de kan komma till mig när de vill, och prata öppet med mig om vad de har på hjärtat. Jag har haft några stycken svärmödrar och i två av fallen har det varit ren katastrof. Ingen av dem tyckte om mig alls, trots mina ansträgningar. I ett av fallen handlade det om mitt efternamn - jag var inte fin nog åt hennes son, och i ett av fallen handlade det om mig som person - jag hade för många egna "åsikter" och jag strävade inte efter att skaffa barnbarn till henne på momangen (jag var faktiskt bara 22). I bägge fallen älskade jag deras söner och gjorde mycket för att bli omtyckt. Jag är väluppfostrad, artig och visar alltid respekt i andra människors hem. Jag pratar inte om olämpliga saker, politik eller pengar vid middagsbordet eller något annat bord heller för den delen. Jag har fått en bra fostran av mina morföräldrar där jag vet hur man för sig och beter sig och jag sätter en ära i att vara en artig tjej som håller upp dörrar och hjälper äldre personer att betala bussbiljetter i knepiga automater. Många av mina vänners föräldrar känner mig och jag har aldrig haft problem med att umgås med dem. Jag säger inte att jag inte kan bli illa omtyckt ändå, jag säger bara att man åtminstone inte kan skylla ifrån sig på något olämpligt beteende från min sida. Jag har alltid velat lära känna mina pojkvänners familjer, följt med på släktträffar och familjemiddagar, för jag tycker att det hör till och då jag själv har en så liten släkt har jag förstås alltid närt en dröm att få komma in i min partners familj och bli accepterad, men det verkar som förgjort. Jag har en jävla otur med svärmödrar.

När det gäller Alexanders pappas familj är det annorlunda, men jag och alex pappa är ju inte tillsammans längre, så det blir som en halv-svärfamilj. Bägge alex fastrar har jag god kontakt med, och Alex farmor tycker också, vad det verkar, bra om mig. Det finns verkligen inget ont blod mellan mig och H's familj. Vi är ju faktiskt intimt ihopkopplade nu för resten av våra liv i och med att jag kapat lite av deras gener och gjort en människa av dem. Men i övrigt har jag alltså haft en jävla otur. Ni skulle förmodligen dåna om ni fick höra några av historierna - som den gången då min första pojkväns mamma kom klockan 10 en söndagmorgon med mopp och skurhink, hem till min då 26-åriga pojkväns lägenhet för att "städa". Hon skrek och orerade om att vi minsann inte kunde "ligga och sova på det här viset" och gav order om att jag skulle ut. Helt utan anledning. Eller jo, hennes son hade slutat plugga och ägnat sig åt att lata sig fullständigt under ett bra tag medan jag jobbade och slet hem pengar till hushållet, Hon skyllde förstås allt på mig. Det var mitt fel att hennes son saknade ambitioner och sket i sin ingenjörsutbildning. Han sa inte emot henne, han bara satt där som en kuvad hund och lydde sin mamma. Senare försökte hon betala mig pengar för att inte träffa hennes son mer. När jag berättade det för honom var det som han inte hörde, han vägrade förstå eller inse hur hans mamma styrde och ställde med hans liv. Det var helt sjukt.

Och när jag ser det där programmet, hur mödrarna står där och dikterar helt omöjliga krav på sin sons framtida flickvän, och hur sönerna nickar och ler och lyssnar, då kommer en del elaka tankar. De lever verkligen igenom sina egna söner och det finns fan ingenting naturligt i det. Ser de inte själva hur de agerar? Det är ju så att man skäms! Och då tänker jag att fy fan, sådär ska jag aldrig bli. Jag lovar dig alexander, att du kommer aldrig någonsin behöva känna dig styrd av mig. Jag kommer aldrig att lägga mig i ditt val av partner och jag kommer göra en hel del för att hon eller han ska tycka om mig, för jag förstår faktiskt att det funkar åt båda håll. Din partner ska aldrig behöva oroa sig inför jobbiga familjemiddagar med tryckt stämning, jag kommer aldrig att skämma ut dig medvetet eller få dig att känna dig som om du måste bevisa något inför mig. Jag skulle aldrig någonsin fråga ut någon av er om ert sexliv, jag är inte intresserad av att veta om din flickvän eller pojkvän är oskuld och jag tänker då verkligen inte sitta och upprätthålla någon patriarkatisk jävla idiotregel och tro att din tjej är någon slags madonnafigur som sparar sig till äktenskapet. Jag tänker aldrig någonsin komma hem till dig och städa en söndag klockan tio och slita upp er ur sängen, faktum är att du får städa din egen lägenhet, den tänker jag inte lägga mig i överhuvudtaget så länge du inte ber mig om inredningstips. Jag tänker aldrig utsätta dig eller den du valt att vara tillsammans med, för några obehagliga överraskningar överhuvudtaget. Jag tänker inte ha några förväntningar på dig eller din partner som ni inte kan leva upp till och jag tänker då sannerligen inte statuera hur hon eller han ska se ut för att passa mig, som de här vrickade mammorna i "mammas pojkar" (hur fan man nu kan statuera hur ens sons flickvän ska se ut för att 'passa' till en själv och till sonen är tamejfan helt jävla vansinnigt). Jag lovar dig alex, att jag kommer att ta emot din framtida partner med öppna armar och ett öppet sinne, och glädjas åt att du hittat kärleken istället för att kritisera en massa saker som faktiskt saknar relevans.

Ni som inte sett "Mammas pojkar", jag föreslår att ni kollar på ett program eller två för det är fan i det helt jävla sjukt. Många av er kommer nog att bli lika förbannade som jag över hur de här mödrarna, och sönerna, fått det här med mor-son-relation helt om bakfoten. Jag skulle verkligen inte dejta någon av de här grabbarna. Jag har lärt mig en sak om män för egen del under min resa genom livet; Aldrig mer en "mammas pojke" som lyssnar på sin mamma när han väljer partner. Nära relation till sin mamma - visst, men om din svärmor kommer hem till er en söndagmorgon för att "städa", och han inte kastar ut henne med hänvisning till ert privatliv, då är det dags att dumpa honom. För du kan aldrig konkurrera med henne, du kommer alltid att förlora, och det är nog bäst om du lämnar dem åt varandra. Den typen av män jämför dig i hemlighet med sin mamma. Och jag vet vad Freud skulle sagt om det.